Yoga gör mig lugn och lycklig

Idag vaknade jag klibbig och stel. Huset är så upphettat nu att det räckte inte med regnet igår förmiddag för att svalka ned det. Inte på långa vägar. Det blev inte så mycket sömn inatt heller, för i huset fanns fem tonårskillar och två tonårstjejer som tittade på en otäck film och skriken i filmen hördes väl upp till mig som sover i rummet ovanför TV:n.

Jag kände mig seg när jag vaknade. Tog en dusch. Lite bättre. Tog fram yogamattan ur garderoben och gjorde fem positioner med yogaandning till. Bland annat positionen på bilden som heter Trädet och som bland annat tränar balansen.

Efteråt kände jag mig så lugn, så lycklig, så harmonisk och jag kände att jag rörde mig långsammare och var så fokuserad när jag gjorde i ordning min frukost.

Yogan var det som för sex år sedan verkligen började verka som en läkande kraft i mig. Då, i början, det första året med yoga för mig, kände jag inte att det hände något särskilt. Jag fortsatte gå dit i alla fall, för jag är ganska envis av mig, ger inte upp i första taget. Det andra året började jag känna lugnet allt oftare. Idag räcker det med några positioner, eller en kort stunds meditation för att jag ska hitta lugnet i mig själv. Ibland räcker det att jag tänker på lugnet och yogan för att jag ska bli lugn.

Det går att träna sig i mycket här i livet. Det går att stressa sönder sig så att kroppen och själen inte känner till något annat tillstånd än det som är stress. Det går att lära sig att hitta det lugna tillståndet igen, vilan, där det blir återhämtning och där man får kraft och energi. Även om det kan ta några år att lära sig det, som det gjorde för mig.

Min kropp och min själ är mitt hus, mitt snäckskal som en snigel har sitt hus på ryggen. Är jag lugn i min kropp och min själ, störs jag inte av den yttre stressen på samma sätt som annars. Det har varit en minst sagt häftig upplevelse för mig att få upptäcka det!

Idag säger jag tack till Blossom Tainton som, utan att hon vet om det, var den person som ledde in mig på yogan. Hon berättade i ett TV-program eller om det nu var en tidning, vad yogan betytt för henne. Och jag minns att jag tänkte; kunde det hjälpa henne, då kan det hjälpa mig. Och så började jag yogakursen på Friskis & Svettis.

Yoga kommer jag att fortsätta med så länge jag lever. Man blir aldrig, aldrig för gammal för att göra yoga. Däremot kanske blir man gammal om man gör yoga. Jag kan ju alltid hoppas. Jag har några "vimsiga" år som jag gärna vill ha kompensation för här i livet, om jag kan få det. Betalning i efterhand, liksom. Det känns som att det är det jag får just nu. För jag känner mig yngre idag än för tio år sedan när jag blev sjuk. Ålder är inte antal år. Ålder är hur man mår.

Gunga, gunga...

Ibland sparar jag bilder jag hittar för att de ger mig tankar eller starka känslor. Det här är en sådan bild som jag haft sparad ett bra tag. Den ger mig många starka känslor. Känslor som glädje, känslor av sommar, känslor av fantasier och drömmar, känslor och minnen.

Jag minns hur jag älskade att gunga när jag var flicka! Jag älskade att gunga och jag kunde gunga länge, länge, i alla fall kändes det som länge när jag var flicka. Jag minns att jag gungade och gungade och så tittade jag på molnen och jag fantiserade ihop sagor och berättelser för mig själv. Jag fantiserade kanske om att jag var en prinsessa eller att jag var Pippi Långstrump eller någon annan figur som bara dök upp i mina tankar. Jag bytte roller under tiden jag gungade, ibland var jag en älva, ibland en fågel.

Jag minns att jag tittade på molnen som gled förbi och jag minns att jag älskade att se hur de bytte skepnad, att se förvandlingen där uppe och jag minns att jag också tänkte mycket på Gud och på änglar och på hur världen egentligen hade blivit till och hur allting kunde vara så vackert.

Jag kan känna och höra suset från luften när jag svepte fram i den när jag gungade, när jag ser på bilden. Jag kan se mamma och pappas långa blomsterrabatter med höstflox i alla möjliga färger, och jag kan se det stora gula tegelhuset vi bodde i.

Jag kan se pappa komma hem från kontoret i sin gula Mustang och jag vet att jag säkert hoppade av gungan just i den stunden, sprang med så smala ben och så bara fötter i gräset ut till den grusiga garageinfarten och ropade "pappa, pappa" och skrattade som bara den för jag var så lycklig att han äntligen kom hem från jobbet. Och han lyfte upp mig i sin famn och gav mig en kram och han skojade med mig för han älskade att se mig skratta mest av allt i hela världen.

Älskade, älskade pappa. Nu tänkte jag på dig igen och saknade dig. Du försvann så fort ur mitt liv. Men jag glömmer dig aldrig. Det goda du gjorde för mig en gång lever för evigt i min själ och mitt hjärta.

Vara sig själv

I tvättstugan får jag många tankar och idéer. Nu har jag strukit och plockat ned tvätt och stoppat i en ny tvätt och plötsligt så kommer det tankar inifrån mig själv.

Jag tänker på det jag skrev i mitt förra inlägg och kanske är det därför så många människor mår dåligt idag, tänker jag. Att vi skapar så många mallar om hur vi ska vara och försöker tvinga in oss själva i mallarna. I stället för att söka efter vilka vi egentligen är, de unika varelser vi är och tillåta oss att vara sådana vi är. Våga vara oss själva.

Kanske är det så. Jag vet inte. Det är tankar som jag har.

Jag har sparat den här bilden på fjärilen i såpbubblan länge. Jag har väntat på lämpliga tankar att skriva till den. För mig är den som en symbol för en själ som är instängd, antingen av andra eller av sig själv. Jag kände mig länge som fjärilen på bilden. Som att jag befann mig i en såpbubbla och att världen var där utanför. Jag ville flyga ut till blommorna, men jag klarade inte att ta mig igenom hinnan, den var för stark.

Idag har jag sprängt såpbubblan. Idag känner jag att jag kan flyga. Idag känner jag mig fri. Det är en underbar känsla att våga vara den man är, sitt äkta jag. Våga leva sitt eget liv och inte någon annans. Flyga fritt, utan att för den skull skada någon annan människa. Våga vara sig själv.

Panik - en avig start på dagen

Precis när jag sov som allra skönast i morse ringde telefonen. Jag fick en panikattack. Jag avskyr att bli väckt av telefonen. Inte vet jag vem som ringde heller. Det kan kvitta. Kanske var det en felringning.

Nu har jag hittat lugnet i mig igen i alla fall. Det kan ta en liten stund när jag blivit väckt av telefonen. Kroppen min hamnar i full alarmberedskap. Fast jag blir inte rädd längre när det händer. Jag låter den där känslan få vara där och jag vet, mitt i paniken, att det lägger sig så småningom, fast det kan ta lite tid. Och jag kan bli trött efteråt.

En del har diabetes. Andra har högt blodtryck. Jag har panikattacker. Det är inte konstigare än så.

Min mamma hade också panikattacker. Kanske finns det vissa anlag för att få det. Jag minns att jag blev mobbad i skolan när jag var liten för att min mamma hade panikattacker. Mina skolkamrater sa att min mamma var knäpp.

Jag önskar att fördomarna minskar när det gäller psykiska besvär som t ex panikattacker, ångest och depressioner. Jag önskar att jag genom att berätta om mina besvär ibland i min blogg, på något litet sätt bidrar till att också minska fördomarna. Jag är lika glad varje gång jag läser i en tidning eller hör på radio eller TV någon kändis berätta om sin panik, sin ångest och sina depressioner. Det hjälper också till att minska fördomarna. En av de mycket medvetna anledningarna till att jag bloggar är att just berätta om att jag har besvär med panikattacker och ångest. Därför att jag tror att ju mer vi som har de här besvären öppet berättar om att vi har dem, desto färre blir fördomarna. Ingen ska behöva skämmas för att man har t ex panikattacker. Inget barn ska behöva bli retat för att mamma eller pappa har sådana besvär.

Jag minns att jag som barn och tonåring spände mig väldigt för att tränga undan känslor som oro, för jag skulle ju inte bli som min mamma, jag ville inte höra från andra att jag var "knäpp". Jag tror att just det att jag trängde undan de där känslorna gjorde att jag så småningom fick panikattacker. Det tillsammans med all den stress jag hade runt omkring mig just då när min familj och hela vår tillvaro rasade samman. Det var då jag ibland fick så starka panikattacker att jag svimmade.

Det är viktigt att tillåta sig att känna det man känner. Och att inte känna sig rädd för det man känner. Lätt att säga, men ibland svårare att verkligen göra, tro mig, jag vet. Jag har fått öva upp mig i konsten att tillåta mig att känna, så skicklig blev jag med tiden på att tränga undan mina känslor. Kanske ett sätt att överleva allt jobbigt som hände mig i livet när jag var yngre.

Idag försöker jag möta dagen, livet och mig själv som det kommer. Kommer det elände så möter jag det. Och sedan låter jag det passera förbi, som molnen där uppe i skyn. Jag misslyckas ibland, men ofta så fungerar det för mig idag. Det går att öva sig i mycket som människa. Jag har stora möjligheter att bli den jag önskar att jag ska vara. Glad, modig, tillåtande, trygg, kärleksfull, tillitsfull, ödmjuk, energisk eller vad jag nu vill bli.

Jag blir en blomma som frodas i den bästa av jordar när jag tillåter mig att vara den jag egentligen är. Jag blir en förtorkad frukt när jag inte gör det.

En blomma vill jag vara. Äkta och ärlig vill jag vara. Öppen för allt som finns där inne i mig. Tacksam och orädd för alla mina känslor. Blomstra och växa och fröså mig själv till världen. En blomma... vill jag vara. En maskros...

Tankar i det blå

Det är måndag den sista veckan på min semester och himlen är alldeles blå. Ja, semester. Jag vet inte säkert än om jag har semester eller om jag "bara" är sjukskriven. Jag har inte fått klart hur det blir med arbetet än, men jag tror att det löser sig. Eller rättare sagt, jag vet att det löser sig. Jag vet bara inte riktigt vilket alternativ det blir än.

Hur som helst så tänker jag inte särskilt mycket på det längre. Efter drygt tio år som sjukskriven och med hälsa som kommer och går, så har jag blivit så van vid att leva i ovisshet att det har blivit en livsstil. Jag tar dagen som den kommer mycket mera än jag gjorde förut. Och det är rätt skönt, det.

Jag känner en trygghet i mig själv att det ordnar sig alltid på något sätt. För det har det ju gjort hittills i mitt liv, när jag tittar bakåt. Ibland på ett annat sätt än jag kanske önskade mig, men jag andas ju och jag kan skratta, jag kan älska, jag kan tala, skriva, sakna och sörja. Jag är levande, det är det enda som räknas egentligen. Det viktigaste av allt.

Med livet i mig står dörrarna öppna. Allt är där ute och väntar på mig. Det meningsfulla, människorna, glädjen, blommorna, stjärnorna, solen, sjöarna och haven. Fåglarna. Vinden och regnet. Livet väntar på mig. Idag igen. Ännu en dag att få leva, ännu en dag att få andas, ännu en dag med massor av intryck och upplevelser. Ännu en dag... och det är stort. Ofattbart stort.

Nu går jag ut och gör något bra med den dag jag fått!

Mina ord är glädje för mig

Jag minns när jag satt på jobbet för många år sedan, då innan jag blev sjuk, och skrev och skrev och skrev dagarna i ända och brukade ibland tänka; "Kommer jag någon gång att få skriva mina EGNA ord?". Därför att mitt jobb var att till största delen skriva och redigera andras ord. Ibland andras ord och tankar med mina ord. Men det är inte samma sak. Inte samma sak som att skriva mina EGNA ord.

Att skriva mina EGNA ord, det är för mig att klippa av alla hinder mellan det som drar fram genom min hjärna och det mina fingrar gör på tangentbordet. Att skriva mina EGNA ord, det är för mig att ta mina fingrar och händer till hjälp för att försöka beskriva de känslor, tankar och fantasier jag har inuti mig själv, i mitt innersta, min själ. Att skriva mina EGNA ord, det är för mig att få till direktkontakten mellan det som rör sig i min hjärna, mitt hjärta, min själ just då och det som hamnar på det vita pappret eller datorskärmen. Det som är det unika i just mig som människa, min upplevelse av livet, och det som varje människa har unikt inuti sig själv. Vi hittar olika sätt för att uttrycka oss på som människor. En del dansar. Andra bygger sig ett hus. Vissa målar tavlor. En annan skapar en trädgård. Jag använder mig allra helst av orden.

Det finns så många olika sätt att uttrycka sitt "jag" på. Mitt "jag" tror jag finns i min längtan och i mina drömmar. En gång satt jag där, dagarna i ända och längtade så starkt efter att få skriva mina EGNA ord. Idag gör jag det. Den drömmen lever jag. Men jag kunde aldrig drömma om att någon annan skulle vilja läsa det.

Tack, du som läste det jag skrev idag. Tack, för att du var nyfiken på mina känslor och tankar som jag hade idag. Tack, för att du delar med dig till mig så ofta med dina egna tankar, känslor och upplevelser från livet.

Tack, för att jag fick tiden i mitt liv att skriva mina egna ord, tack mina fingrar och händer för att ni finns och inte minst för att ni fungerar igen, att ni fick tillbaka förmågan att skriva. Tack, min lilla laptop för att du finns. Tack, Internet, för att du finns. Tack...

Idag känner jag en stor tacksamhet inne i mig själv över allt jag har och allt jag har fått. Det flödar över i mig. Och tack, allra, allra mest tack för tacksamheten. Därför att tacksamheten är vägen till glädjen!

Lycka - dottern ska plugga i Sverige!

Geografi har hittills aldrig varit min starkaste sida. Det är som att jag behöver besöka platser för att riktigt fatta var de ligger någonstans. Det hjälper inte mycket med karta eller jordglob. Och prata inte om kompass. Så många gånger som jag sprang vilse i skogen när jag gick i skolan och skulle orientera.

När jag flyttade ensam till Jönköping som 19-åring, minns jag att jag rev ut kartan som fanns i den stora, tjocka telefonkatalogen och hade med mig den i väskan var jag än gick någonstans. För att lära mig hitta. Och så minns jag att jag var lycklig över att Vättern fanns intill Jönköping. För där hade jag en riktpunkt. Precis som Munksjöpipan. Och Vättern visste jag ju låg norr om Jönköping, så på det sättet blev det lätt att hålla reda på väderstrecken också.

Nu var det ju det här med Borås. Igår var jag i Borås. Borås ligger i Västergötland, eller? Visst gör det. Ungefär mitt emellan Jönköping och Göteborg. 66 km från Göteborg och 83 km från Jönköping, tror jag att det var. Det är ju enkelt nu för tiden. Med Internet och Google. Annat än på den tiden när jag gick med telefonkatalogens karta i handen som nyinflyttad jönköpingsbo. Så lätt att veta var man är nuförtiden.

Jag var alltså i Borås, i Västergötland. Och sist men inte minst; Borås ligger i Sverige. I Sverige och inte i England.

Varför jag skriver det, det är för att jag är så himla lycklig att Borås inte ligger i England. För min äldsta dotter ska börja studera på Högskolan i Borås nu i höst. Igår var jag med och såg studentrummet hon ska bo i. Utbildningen är på tre år. Och det innebär alltså att hon troligen kommer att vara i Sverige ett bra tag framöver, ungefär en timmes resväg från mig. Och det känns alldeles underbart när hon varit i England 1 1/2 år! Jag hoppades att hon skulle landa i Sverige en period till i sitt liv, men jag kunde inte veta innan. Inte förrän nu, häromdagen.

Detta är den här sommarens andra bästa sak för mig. Den första sommarens bästa sak för mig var när jag flög till Brighton. Som alltså ligger i England. Fast både Borås och Brighton börjar med B.  Jag önskar av hela mitt hjärta att hon ska trivas lika bra i Borås som i Brighton. Känner du pressen på dig, Borås? Det är nog tur att Göteborg är så nära Borås, har jag en känsla av. Och från Göteborg är det ju inte långt till London. Världen är allt rätt bra liten. Nu för tiden.

Mitt i sommaren mitt i livet

Är ni trötta på sommaren? Den är väl halvvägs nu, sommaren. Den 15 juli, det är väl så mitt i sommaren som man kan vara, tänker jag. Jag är inte trött än. Inte trött på sommaren. Jag älskar att jag fortfarande kan ta på mig bara en lös, luftig klänning när jag klivit upp ur sängen, dra borsten genom håret, eventuellt ta på mig ett par lätta sandaler och så är jag färdig för dagen. Klar att ge mig ut utanför ytterdörren utan att ens behöva ta på mig en jacka. Det är underbart! Så lätt att leva, så här mitt i sommaren!

Mitt i sommaren, mitt i livet... ungefär som jag själv då, mitt i livet, tänker jag. Det är ju precis lika härligt det, tycker jag. Jag är inte trött på det heller än, att vara mitt i livet. Jag älskar att vara mitt i livet! Jag känner mig så trygg i mig själv, allt mer harmonisk och bara mer och mer modig för varje dag som går.

Jag kunde aldrig ana att det skulle kännas så bra att vara mitt i livet som det gör för mig. Man har ju som kvinna matats med så mycket annat om hur jobbigt det är att vara mitt i livet. Det är det säkert också för vissa. Men inte för mig.

Jag njuter av all tid jag kan lägga på mig själv idag efter att ha gett så mycket tid och kraft åt andra under många år. Jag njuter av att ha lyckan att se mina barn ha blivit så vuxna att de klarar att ta så bra hand om sig som de gör idag. Jag njuter av att ha tid att göra saker som jag brinner för, som jag blir glad av och som känns viktiga för mig. Jag njuter av att själv kunna styra mitt liv på ett helt annat sätt än tidigare.

Jag vet att jag när jag började blogga för ungefär 1 1/2 år sedan, kunde jag fortfarande sakna och näst intill sörja småbarnsåren. Jag är övertygad om att det var en process som jag skulle igenom. Det var något som gick över i alla fall.

Visst kan jag tänka tillbaka på när barnen var små ibland och minnas vilka härliga år det var, hur lycklig jag var och så mycket roligt vi gjorde. Men det jag känner idag, jämfört med för kanske två år sedan, det är en stor lycka och tacksamhet över att jag har fått vara med om den tiden, över alla härliga minnen som jag har. Jag känner inte sorg eller saknad över att den tiden är förbi längre. Jag känner mig bara så otroligt lycklig över att vara där jag är. Levande mitt i livet!

Grattis Gunillas Blogg på femårsdagen!

Idag fyller Gunillas Blogg mellan himmel och jord fem år! Grattis, Gunilla, vilken prestation! Jag önskar att din blogg ska leva i många, långa år, hipp, hipp, hurra!!!

Vad hade min egen blogg varit utan dig, Gunilla? Det var du som lärde mig att länka. Bland annat. Det kändes jättesvårt för mig, men du kunde vägleda mig genom allt det här tekniska som var så svårt i början för mig som bloggare. Och rätt som det var så kunde jag länka. Du utmanade mig genom att ge mig uppgifter där jag skulle länka till kanske sju olika bloggare och det var minsann ansträngande för mig, det gick runt i huvudet för mig, men till slut gick det lätt som en dans. Ibland om jag undrade om något när det gällde bloggandet, skrev jag till dig. Och du svarade mig tillbaka, hjälpte mig på vägen på ett så pedagogiskt sätt.

Sedan är det ju allt det andra, det som jag skrivit till dig om förut mer än en gång. Om när jag som ny bloggare på Passagen upptäckte din blogg. När jag gick in i den för allra första gången, fick se gravstenen och förstod att du förlorat en son som var i ungefär samma ålder som min egen äldsta dotter. Det gjorde så ont i hela mig att jag bums gick ut från din blogg och kände att jag inte orkade läsa det som stod där, inte möta sorgen där.

Men jag kände mig ändå nyfiken på din blogg. Så ibland, lite då och då, gick jag in där. Jag vågade börja läsa lite och sedan var jag fast. Jag upptäckte att mitt i all denna sorg fanns där en kraft, en styrka som jag också känt i mig själv när sorgen varit som störst. Igenkänning. Det finns beröringspunkter för oss alla som känt djup sorg, vad än den kommer sig av. Vi kan trösta varandra när vi känner att vi inte är ensamma om våra känslor, vår ångest, vår gråt, vår förtvivlan. Vi kan stötta varandra genom att visa att titta, här är jag! Jag gick upp idag också. Trots allt, trots att det allra värsta som kan hända har hänt, trots att mitt barn har dött så har jag gått upp ur sängen idag också. Jag lever vidare, trots allt. Det är gemensamt för oss människor. Vi har en kraft inuti oss själva som är så mycket starkare än vi ens tror oss om att ha. Den finns där. Det är, bland annat, Gunillas blogg ett mycket levande bevis för, tycker jag.

Idag är Gunilla och jag bloggvänner. Vi skriver dikter båda två och där har vi också blivit vänner i cyberrymden alldeles nyligen. Vi har också blivit vänner på Facebook. Än har vi inte träffats i verkligheten, det kanske vi gör en dag, vem vet. Men det är inte så viktigt. Ibland kommer man varandra så nära ändå i cyberrymden. Gunilla har läst om mina tunga stunder i livet. Jag har läst om hennes. Det är sådant som förenar människor och som gör att man aldrig glömmer en annan människa. 

Hemma hos mig finns idag en av Gunillas diktböcker. Jag läser i den ibland och kan hitta tröstande ord och också igenkänning i det Gunilla skrivit. Livskraft och framförallt livsmod. Mod att leva livet fullt ut så som det nu än blev. Det beundrar jag hos dig, Gunilla. Ditt livsmod.

Jag önskar dig allt gott nu och i framtiden, Gunilla! Må din blogg leva länge!

Du får en rosa ros av mig idag, Gunilla. En rosa ros med svart bakgrund. Det påminner mig om när jag själv befann mig i det svartaste av mörker. Jag vet att jag mitt i förlamningen köpte mig en svart plåtburk med fåglar i rosa. Jag minns att jag orkade tänka att fåglarna finns där, också i det svarta. Det gör rosorna också. De finns där också i mörkret. En dag tar de över det svarta och där är bara rosor kvar.

Livet är så mycket mer än mörkret. Livet är så mycket större. Livet är så fullt av rosor och fåglar. Det finns stunder när man aldrig mer tror att man ska se rosorna och höra fåglarna. Men det är bara som det känns. För härdar man ut igenom det svarta, så kommer det en dag med rosor och fågelsång igen. Jag önskar att den här dagen är en sådan dag för dig, Gunilla.

Kramar/Anna-Karin

Jag springer tre mil om dagen nu...

... fast det gör jag ju inte, det var ren och skär lögn. Det är uselt med motionen nu för tiden. På sin höjd blir det någon intressant yogaposition på stranden. Och så att doppa sig i Vättern då, det måste man väl kunna kalla motion? I alla fall är det balansträning på hög nivå att försöka ta sig ett par meter ut i vattnet på små runda, hala stenar dit där sandbotten är, utan att ramla omkull. Igår såg jag en äldre man som fick krypa tillbaka i vattnet till stranden för att han hade så svårt att gå på stenarna.

Jag önskar att jag kunde springa tre mil om dagen. Undrar hur stark tankens kraft är egentligen? Undrar om jag kan tänka mig till att kunna springa tre mil om dagen? Jag har ju känt hur stark tankens kraft är i många sammanhang. Det är klart att det går. Jag ska träna idag, på att springa. Jag ska sitta i min Baden-Baden och så ska jag blunda och tänka mig att jag springer.

"Jag springer, jag springer, jag springer en mil och två mil och två och en halv och nu har jag sprungit tre mil...".

Om jag gör det varje dag, i tanken, så kanske min kondition är densamma när jag börjar jobba som den var när jag slutade jobba. För det är inte lätt att hålla uppe konditionen i den här värmeböljan som ju verkar fortsätta nästa vecka också. Helt otroligt! Fyra veckors värmebölja EXAKT samtidigt som jag är ledig!

Frågan är bara om jag ens orkar TÄNKA på att springa. Det är redan 28 plusgrader därute. SMHI varnade för att det kan bli kraftiga åskväder här i Jönköping idag. Luften är minst sagt tryckande. Gräsmattan brunbränd. Kommer åskan ska jag njuta av dofterna efteråt. Är det inte en av de ljuvligaste dofter som finns, doften efter att ett åskväder passerat en riktigt, riktigt het sommardag?