Fotografera kanske?

Idag funderar jag på att ge mig ut i naturen och fotografera vackra motiv. Kanske. Det funderar jag ofta på fast det är inte så ofta som jag gör det. Jag plockar bilder från gratissajter på nätet i stället. Men det skulle vara roligt att ha med privata bilder i min blogg. Fast ibland tycker jag att det är så krångligt med alla sladdarna när jag ska lägga in bilder i datorn. Helst av allt vill jag bara skriva och skriva och skriva...

Jag har inte en så stor kamera som mannen på bilden. Jag är en amatörfotograf. Fast jag är en amatörfotograf som ibland ger mig in i proffsfotografernas värld. Det gjorde jag absolut för ungefär 25 år sedan. Då var jag en liten, spenslig ung kvinna med, som jag inser idag, antingen mycket stort mod i sig, eller helt enkelt ovanligt blåögd. För när jag började jobba på tidning då, kastade mig in i det som jag inte hade en aning om bara för att jag längtade så efter att få skriva, då ingick det i arbetsuppgifterna att också fotografera. Och det tyckte jag, att det kunde väl inte vara så svårt...

Jag fick en liten kamera att ha med mig på presskonferenser och vid intervjuer. Jag glömmer aldrig de andra (manliga) fotografernas blickar på mig och min lilla kamera när jag klev in på presskonferenser med min lilla kamera. Jag kan tänka mig, så här i efterhand, att jag "stack ut", som man säger.

De manliga fotograferna (för det var nästan bara manliga fotografer hela tiden), de hade enorma kameror och enorma kameraväskor som de bar på sina breda axlar. Och de hade sin yrkesheder. Och så kom jag, en liten flicksnärta och tog kort med en liten, liten kamera och mina kort publicerades precis som korten som de manliga fotograferna hade tagit med sina enorma kameror.

En gång gick en av lokalpressens manliga fotografer (han som hade den allra största kameran och den allra största kameraväskan på sina breda axlar och som tog de allra bästa bilderna), fram till mig och gav mig lite spydiga kommentarer. Men jag knep igen min mun och gjorde mitt jobb den gången också. På presskonferensen. Jag minns det. Mycket tydligt. Det är inte lätt att vara minoritetsgrupp alltid. Men det kan härda mig som människa att vara det.

Inte vet jag hur det gick till, hur jag fick till det. Ibland blev det bilder, ibland hade jag inte med mig någon bild till redaktionen. Då fick jag leta i arkivet eller så fick vi köpa en bild för att illustrera artikeln. På den tiden visste man ju inte om man fått med sig något bra i kameran när man gjort sitt jobb. Det var lika spännande varenda gång. Jag tror att det var skickligt folk som jobbade med framkallningen av mina bilder. Och så lärde en proffsfotograf mig att alltihop handlade om att ta många bilder, att slösa med film, för film, det var billigt. Så jag tog många bilder. Skulle jag ta foto på en person så tog jag kanske 10-20 bilder på den enda människan. Och var det på en grupp människor, då tog jag så många fler, många, många. Hade jag tur så blev det i alla fall någon bild som man kunde använda.

Hur kom jag in på hela den här historien? Jo, just det. Jag funderar på att ge mig ut i naturen idag och fotografera. Så var det ju. Med min lilla, lilla kamera.

Mammas köttbullar

Idag var jag och mina döttrar bjudna till min mamma på köttbullsmiddag. Det finns ingen, jag säger ingen, i hela vida världen som gör så goda köttbullar som just min mamma.

Jag minns när jag var liten och brukade stå intill spisen när min mamma stekte köttbullar. Jag var beväpnad med en gaffel i min hand. Så fort en köttbulle var klar där i stekpannan, så stack jag gaffeln i den och sedan blåste jag på den så den inte var för varm när jag glupskt stoppade in den i min mun och mums, jag kan känna smaken när jag skriver om det nu och det vattnar sig i munnen på mig vid tanken och jag var så lycklig när jag stod där, vid spisen, i 50-tals-köket med luckor målade i olika pastellfärger, ljusgult, ljusblått och ljusrosa. Mamma fick steka många köttbullar och dessutom steka snabbt för att det skulle bli några över att lägga i skålen som skulle fram på matbordet.

Jag var ett glupskt och hungrigt barn när jag var liten. Jag är fortfarande hungrig, eller kanske mer att jag har god aptit. Jag gillar nästan all mat. Jag har till och med börjat gilla vitlök de senaste åren. Det är väl bara sniglarna kvar nu, sedan kan jag säga att jag gillar precis all mat. Fast fisk ska det inte vara för mycket ben i tycker jag.

Mammas köttbullar... och de var lika goda idag som när jag var liten. Och såsen... aldrig i mitt liv kommer jag att kunna göra så god köttbullssås som min mamma gör. Jag, jag bränner nästan alltid vid såsen när jag ska göra sås. Om inte jag gör den i mikrovågsugnen, den är min "såsräddare".

Mamma var så vacker och så glad idag! Hennes hår, silverfärgat, alldeles naturligt självfallskrusigt i sommarvärmen och så hennes blå, klara ögon. Vi pratade om gamla tider och vi pratade om hur livet är idag. Jag njöt av att vara där tillsammans med mina båda döttrar. Tre generationer. Ofta tre olika sätt att se på saker och ting. Ibland generationskrockar. Många skratt tillsammans idag.

Mamma visade mig ett kort hon hade hittat med en text som jag skrivit till henne för hela 26 år sedan. Och jag skrattade när jag läste orden, för jag kände, att det är samma sak som jag håller på att skriva om än idag. Jag bara varierar samma budskap hela tiden, skriver om det i olika former. Ibland med nya tankar och insikter, men grundtanken fanns där redan då, i orden jag skrev för 26 år sedan.

Sedan var jag på Ikea. Köttbullarna där är visserligen billiga. Men de kan helt enkelt slänga sig i väggen om jag jämför dem med min mammas köttbullar.

Nära skjuter ingen hare...

... men, oj, så nära det var att en bil körde rakt in i min bil för en stund sedan när jag skulle in till stan. Jag körde i min fil och mötte en buss. Plötsligt gjorde en bil bakom bussen en omkörning och det gick inte långsamt för den bilen, kan jag säga.

Som tur var hade jag tillräckligt snabb reflex för att väja undan till den högra filen och som tur var så var det ingen annan bil där just då.

Som tur var... eller om det nu var något annat. Som till exempel att det är meningen att jag ska finnas kvar här på jorden ett tag till.

Tack för att jag lever!

Bli vän med mig på Facebook!

En gång i tiden trodde jag att Facebook, eller "Fejjan", det var något som tonåringar höll på med. Men så är det ju inte. Det var ännu en fördom jag hade som jag spräckte genom att ge mig in i den världen.

Jag är olika aktiv på Facebook, jag är relativt ny där. Ibland har jag hur kul som helst när jag är på Facebook, ibland händer där inget särskilt.

Det är ett bra sätt att kommunicera med folk tycker jag. Helt okända människor har kunnat ge mig nya perspektiv på livet med det de delat med sig av på Facebook. Jag tycker att det är generöst att dela med sig av sina liv och sina erfarenheter till andra människor. Man kan göra det på så många olika sätt. Att skriva till varandra är ett sätt av många, ett sätt som passar mig.

Vill du bli vän med mig på Facebook, så är du varmt välkommen.

Länk: Maskroskvinnan - Facebook

Kolmårdens Djurpark - dramatik, djurungar och andra ungar

Nej, jag blev inte uppäten av någon tiger idag. Men när jag stod och tittade på den lilla söta noshörningsungen i Kolmårdens Djurpark fick jag höra folk prata om att någon tappat en kamera ned till djuren i Savannen. Spänningen steg när en av djurvårdarna tog sig ned till flocken av någon sorts antilopliknande djur med stora horn. Spänningen steg ytterligare när noshörningarna med den lilla ungen i spetsen, långsamt tillsammans vandrade fram mot djurvårdaren. Han stod lugnt kvar och klappade den lilla noshörningen. Ändå såg man att han var avvaktande till om han skulle försöka ta sig fram till kameran som låg där på marken.

En annan djurvårdare dök upp, sprang in i skogen och hämtade en stor gren som han sedan skakade med mot noshörningarna på marken. De backade bort en bit, stod blickstilla. Djurvårdarna och noshörningarna tittade intensivt på varandra en lång stund. Sedan gick djurvårdaren stilla längs med kanten, tog lugnt upp kameran och klättrade upp ur savanngropen igen. Och folket som sett alltsammans drog en lättnadens suck.

Noshörningen var bara en av flera söta djurungar som fanns att se på Kolmården idag. Där var också den lilla nu ett år gamla gorillaungen som jag såg redan förra sommaren, minst lika söt i år som förra året och busig var han dessutom. Fullt av små svarta minigriskultingar fanns där också i Kolmården. Minigrisen är ett av mina favoritdjur.

I år åkte jag bussrundtur i Safariparken för första gången i mitt liv. Jag har varit rädd för att göra det när barnen var mindre. Jag vet inte riktigt varför, men jag var alltid mer rädd för saker när jag hade små barn än vad jag är nu. Kanske är det en beskyddarinstinkt som slår till när man blir förälder? Ibland tror jag det. För den verkar avta alltmer och jag vågar saker som jag inte vågade när jag hade små barn.

Så idag fick mina ungar äntligen åka bussrundtur i Safariparken. Det var en bra guide och jag lärde mig massor, inte minst om giraffen. Vet ni att giraffens hjärta kan vara så stort som 60 cm i diameter? Helt otroligt. Dessutom fanns det en bara tio dagar gammal giraffunge i Safariparken som hette Mowgli och nog var gorillaungen söt och minigriskultingarna också för att inte tala om noshörningsungen, men jag undrar ändå om inte giraffungen tog priset. Två meter lång och 80 kg tung var han när han föddes. Giraffen föder sina ungar stående, så när han föddes föll han 2-3 meter ned till marken ut i världen. Vilken födelse det måste vara, tänker jag!

En liten flicka som också åkte med på bussrundturen i Safariparken var den som fick mig att le bredast idag. Hon fick se en cykel som låg i skogen när rundturen var klar. Och hon sa med hög röst "Det är nog en som blivit ät uppen". Hennes bror la till, "Titta, där är en cykel till". Det finns stunder när man får liksom riktigt anstänga sig för att inte börja skratta högt. För jag tycker att man inte ska skratta åt barn, man ska skratta med dem. Men roligt lät det som de små människoungarna fantiserade om, att en eller flera människor blivit uppätna, eller "ät uppen", där i skogen och att det bara var cyklarna kvar.

Sedan blev det delfinshow och där blir jag bara så glad! Delfiner är alltid lika härligt att titta på, jag skulle gärna vilja klappa en på riktigt någon gång om jag fick möjligheten.

Det var mycket mer folk på Kolmårdens Djurpark den här dagen än när vi var i djurparken förra sommaren. Trängsel, fast ändå inte trångt överallt. Många människoungar var där, många lät trötta och griniga och då kom jag ihåg hur det kunde vara att vara småbarnsförälder ibland. Jag blev trött av alla intrycken vissa stunder och då fick jag försöka  hitta ett ställe att dra mig undan till, blunda en stund och försöka stänga av allt runt omkring. Sedan orkade jag lite till.

Jag har flera bloggvänner som bor runt Kolmården och Norrköping. Linda-bloggen, Susanne i Quila och Ronja-bloggen, Fjäderlös Tvåfoting och Recurven Hood. Jag tänkte på er allesammans när jag var så nära er idag. Jag hade hoppats på att kunna besöka Fjäderlös Tvåfoting i hans marmorverkstad idag, jag vet i alla fall var den ligger nu, väldigt vackert nära havet. Men där var inte öppet när vi äntligen var på hemväg, så det får bli en annan gång.

Så härligt är det att blogga, att jag kände idag att jag utan tvekan hade kunnat hälsa på någon av er, mina bloggvänner om jag planerat det lite bättre. Det här djurparksbesöket var ett spontant besök eftersom min äldsta dotter längtade efter att åka till Kolmårdens Djurpark. Bloggvänner kan bli som brevvänner som man känt sedan en tid tillbaka, en vacker dag känner man att man vill träffa varandra på riktigt. En dag gör vi kanske det. Fast den dagen ska jag nog låta bli Kolmårdens Djurpark. Det går fort att göra åt en hel dag i djurparken. Och jag är minst sagt öm i fötterna ikväll.

Att vända och köra åt fel håll i en rondell

Idag såg jag en kvinna först vända och sedan köra sin bil åt motsatt färdriktning i en rondell mitt i rusningstrafiken i centrala Jönköping. Något liknande har jag aldrig sett i hela mitt liv. Och troligen inte många andra bilister heller. För de stannade upp och lät kvinnan köra sin egen lilla bil på sitt eget lilla sätt. Tala om snälla medtrafikanter. Eller, så befann de sig helt enkelt i chocktillstånd.

Allt slutade lyckligt. Kvinnan log vid ratten där hon satt. Det var beundransvärt, tycker jag. Jag log jag också, för det hela såg fullkomligt galet ut.

Jag vill särskilt påpeka för tydlighetens skull att kvinnan som gjorde detta var inte jag. Det var någon annan kvinna, för mig helt okänd.

Livet - som en vind?

Jag bloggar just nu på en plats jag aldrig trodde jag skulle blogga på. Livet har som en vind fört mig dit jag är idag. Till outforskad mark, ny terräng, nya vidder, nya upplevelser som väntar runt hörnet.

Livet. Ibland tänker jag mig livet som en vind. Länge, länge i mitt liv var jag så trött på vinden. Jag fick nackspärr av den, den gjorde mig illa, den slängde mig än hit, än dit. Handlöst blåste den omkull mig ibland. Omkullblåst låg jag där, kippande efter luft och förstod inte vart nästa vindil skulle föra mig. Jag kämpade mot. 

Det är tröttsamt att kämpa mot vinden. Tröttsamt att kämpa när man går i motvind. Jag upptäckte en dag, det var vid havet, en sådan där blåsig, nästan stormig dag vid havet på sommaren, att om jag slappnade av där i motvinden, så kändes det inte längre lika tungt att gå i sanden. Plötsligt förändrades mina tankar om vinden. Jag insåg att vinden, precis som livet, är så mycket lättare när man slutar att kämpa mot hela tiden. När man accepterar att nu är det så här, nu blåser det kraftigt, just nu är mitt liv turbulent. Jag tar det, jag slappnar av och vilar i tilliten att en dag mojnar vinden,  vågorna ebbar ut, friden lägger sig, allt blir lugnt och stilla igen.

Livet, vinden utan slut. Livet... vinden som jag låter bära mig, föra mig dit den gör idag. Jag litar på livet i mig. Jag känner tillit till att livet i mig bär mig till något som är gott. Till ändhållplatsen Glädjen! Eller... kanske till och med Kärleken?

Omslagsflicka tack vare Gunilla!

Nu tävlar jag om biljetter till en modevisning som omslagsflicka på Damernas värld. Tack vare Gunillas blogg där jag läste om att hon hade gjort en omslagsbild till den här tävlingen.

Så roligt kan man ha i Internetvärlden en regnig söndag eftermiddag. Tack Gunilla, för allt du hittar på i din blogg som ger mig inspiration och så mycket glädje!

Länk för dig som vill kika på min omslagsbild: Damernas Värld

P.S. Det går att rösta på min omslagsbild, om man känner för det. Man kan välja om man vill rösta på en knapp eller ända upp till sex knappar. Väljer man att ge sex knappar till bilden, ja, då tycker man helt enkelt att den är en vinnarbild. Bara ett litet tips... Man får rösta en gång per dygn också. Bara ett litet tips till...  ;))

Stormy weather - Äntligen äkta svensk sommar!

Äntligen känner jag igen mig i den svenska sommaren! Utanför plaskar det och skvätter som aldrig förr och jag kan se hur gräset växer och det är tio plusgrader och blåser nästan halv storm och allting är som det ska vara en alldeles vanlig svensk sommardag.

Idag är det sista dagen på min fyra veckor långa "semester". Och jag känner mig så nöjd och glad och tacksam för de här veckorna. Jag har till 95 % av tiden gått på vad jag har haft lust att göra och plockat bort allt jag känt som måsten inifrån mig själv. Det har gett mig kraft, återhämtning, glädje och energi!

Solen vill jag tacka för de senaste fyra veckorna som den strålat på mig och alla andra människor här i Sverige. Vättern vill jag också tacka, för att du funnits där när hettan fått mig att flämta, du har fått mig att andas, gett mig svalka och häftiga upplevelser när jag stapplande tagit mig ut i ditt rena, klara, svalkande vatten på runda och ibland hala stenar.

Det här blev en "semester" som jag alltid kommer att minnas. Som jag kanske kommer att prata med mina barnbarn om, i fall jag får några. Jag kommer att sitta där vithårig i min gungstol med en rutig filt runt mina ben och säga  med lugn röst: "Tänk, jag minns den där sommaren 2010. Jag var ledig i fyra veckor. Varje morgon vaknade jag till strålande solsken och klarblå himmel. Det var så varmt att jag doppade mig i Vättern flera gånger varje dag".

Och inget av alla mina barnbarn som sitter runt mig på golvet kommer att tro mig. De kommer att tro att "nu är mormor vimsig igen".

Nu glömde jag totalt för en stund att leva i nuet. Nu seglade jag iväg långt bort i den ovissa framtiden. Ibland är det bara så härligt att få fantisera och drömma! Att få segla iväg i tankarna! Att jag kan fantisera och att tankarna flödar, det tackar jag också den här fyra veckor långa "semestern" för. Kreativiteten och lusten att göra saker spritter i mig just nu.

Fjärilstid, igelkottar och katter

Det har flugit omkring många fjärilar i luften de senaste dagarna hos mig. Kanske att det blir färre fjärilar som syns nu när det blivit mulet och svalare väder. Igår upptäckte min katt en igelkott i häcken och hon var så nyfiken att hon gick fram och nosade på den. Igelkotten blev rädd och fräste och fnyste och min katt blev också rädd och såg snopen ut.

Ibland tycker jag att min katt verkar ha gott minne. Ibland tycker jag hon inte verkar ha något minne alls. Som när det gäller igelkottar. Nästan varje sommar gör hon likadant. Upptäcker en igelkott, blir nyfiken, går fram och nosar. Och blir rädd. Att hon inte lär sig...

Idag klev jag upp till ett renstädat hem. Det har jag inte gjort sedan högtrycket kom. Det kändes... rent. Inget grus under fotsulorna när jag gick genom hallen. Och ryggen känns okey den också, trots dammsugningen igår.

Det märks att jag har haft semester, att jag har kopplat av under fyra veckor. Det märks att jag gjort mycket på "lust" och väldigt lite på "måste". Jag har hämtat kraft denna sommar. Vilken sommar vi har fått i år! Och den är inte slut än, därute hör jag gässen från åkrarna. Jag ser all grönskan. Mitt i sommaren står jag! Mitt i livet!