torsdag 4 november 2010
Energitjuvar - finns de på riktigt?
Jag kanske inte skulle skrivit ordet energitjuv i bloggen igår morse, för jag mötte en riktig energitjuv sedan igår. Nej, det var inte bankmannen, han var fantastisk, hjälpte mig med mycket och det var ett fint möte.
Fast efter mitt möte med den där energitjuven igår, som verkligen fick mig ur balans, så har det ramlat in fler insikter i mig idag. Jag tvivlar på att det finns energitjuvar överhuvudtaget. Fast jag själv mötte en igår.
Så här menar jag: Jag vet att i perioder när jag varit i balans, när jag tränat yoga och mediterat regelbundet, när jag haft balans mellan arbete och vila, när jag har känt mig älskad som människa och inte minst älskat mig själv. De här perioderna, då möter jag inte några energitjuvar, de finns inte. Inte en människa kan rubba min balans då, ingen som jag mött hittills.
Jag tror att när jag känner som att jag möter energitjuvar, då handlar alltsammans om mig själv. Hur psykiskt och fysiskt stark jag är, hur mycket jag klarar att ta emot, hur skicklig jag är på att sätta tydliga gränser kring mig själv, hur lycklig jag känner mig.
I stället så tror jag att alla människor runt omkring mig kan ge mig någon form av energi. Någon kanske ger mig kärlek, den största energin av alla. En annan bjuder mig på mat. En tredje får mig att skratta. En fjärde får mig att tänka efter. En femte lockar med mig på en promenad. En sjätte ringer till mig och lyssnar på mig precis när jag behöver det. En sjunde kastar omkull alla mina tidigare värderingar och får mig att tänka helt nytt!
Jag tror att jag har något att få av varje människa jag möter. Av vissa mer, av andra mindre. Men jag tror faktiskt, att jag har något att få av precis varenda människa jag möter i mitt liv. Jag tror inte att det finns energitjuvar längre. Jag tror alltsammans handlar om mig själv.
Jag ska stryka ordet energitjuvar ur mitt ordförråd. Jag ska aldrig någonsin mer kalla en människa för en energitjuv. För mig finns från och med nu bara energigivare. Energigivare som kan ge mig energi i olika grad. Ibland lite mindre, ibland nästan för mycket. Det är jag själv som väljer vad jag vill och orkar ta emot där jag befinner mig just i den stunden.
Varje levande människa är energi som tillför världen något. Ibland kanske vi inte ser förrän långt, långt efter att en människa dött vad hon gav. Men ändå, varje människa på denna jord ger något så länge hon är här. Precis varendaste en; hur liten, hatisk, svag, ensam, bitter, fattig, elak, sorgsen, "misslyckad", tårögd, sjuk, eller maktlysten hon än är. Alla har något att ge till mig som människa.
Kärlek är att ge. Och att kunna, orka, ta emot.
När jag älskar mig själv är jag stark nog att både kunna ge och ta emot.
Därför älskar jag mig själv. Sedan öppnar jag mig för världen och tar emot det människorna har att ge mig. Lyssnar nyfiket efter vad människan jag möter har att ge till just mig.
onsdag 3 november 2010
Döden och livet
Jag tänkte på döden häromdagen. Läste om en ung mamma som omkommit i en bilolycka. De två små barnen hade överlevt. När jag läste pappans berättelse om hur han kommit till olycksplatsen, känt igen familjens bil, tagit hand om sina två små skadade barn och sedan förstått att hans älskade var död, där vid ratten, då rann tårarna ur mina ögon. Jag sände mina tankar och en liten bön till pappan och barnen, det känns gott i mig att göra det.
Efter en stund kände jag en så stor tacksamhet över att jag har fått finnas med så länge som jag har hittills. Att jag har fått följa mina barn så länge. Nu är de myndiga båda två och unga vuxna döttrar som klarar så mycket själva. Vilken lycka att ha fått vara med så här långt! Vilken lycka att få vara med varje dag i livet! Det är inte självklart.
Sedan tänkte jag på döden igår. Jag var hos min mamma och jag hade köpt med mig en prinsessbakelse som vi delade, hon och jag. Vi firade min namnsdag och hade en mysig stund med prat, skratt och värme. Mitt i pratet om mina barn, hennes barnbarn, om blommorna där hemma hos henne, kan min mamma plötsligt säga något om när hon inte kommer att finnas med oss längre, hon kan skoja med mig om det. Då tänker jag på döden. Och känner mig tacksam varje dag hon fortfarande finns kvar med mig, att hon är så frisk som hon är, att vi kan prata med varandra, att hon inte är det minsta senil. Att vi fortfarande både skrattar och grälar tillsammans.
När jag tänker på döden slutar det nästan alltid med att jag tänker på livet. Liv och död, det hör samman. Det märks inte minst därute just nu, i min trädgård. Mitt i den mörka allra första novembermorgonen, med de bruna döda lönnlöven på marken, de som aldrig mer kommer att fladdra gröna igen i sommarvinden, mitt i den mörka morgonen hör jag en liten fågel sjunga därute. Han sjunger om livet. När jag hör hans sång känner jag livet i mig. Så tacksam jag är över ännu en morgon i mitt fantastiska liv!
måndag 25 oktober 2010
Jag är företagare!
"Hej! Välkommen som företagare!" Stod det i brevet med FA-skattesedeln från Skatteverket som jag fick idag.
Jag är företagare. Jag?
Pappa skulle ha varit stolt över mig. Jag är själv stolt över mig, idag. Och jag vänjer mig säkert. Jag lär mig.
Jag tycker att jag är modig.
Nu är jag frilansjournalist och egen företagare. Jag ville det redan för 15 år sedan. Fast då vågade jag inte det.
Idag vågar jag.
Tack livet, för att jag får vara med fortfarande!
Tack för att jag får fortsätta att pröva mina vingar!
Tack för att jag andas fortfarande!
måndag 18 oktober 2010
Farmor Edith
Jag älskade den mörkt röda färgen i hallen hos min farmor och farfar! När jag gick in där, då var det fest på slottet och jag var prinsessan! Först den långa gången fram till huset, kantad av breda perennrabatter med doftande höstflox i alla de färger. Sedan uppför den breda trappan och så fick vi kliva in, till farmor och farfar. Jag fick ta i hand och niga och ta av mig min kappa och farfar skojade med mig och pappa fick mig att skratta och så sprang jag iväg in i huset.
Det var stort. I hallen, som låg innanför kapprummet, fanns en bred, svängd trappa som gick upp till ovanvåningen. Den trappan kunde man åka nedför på rumpan. I sina strumpbyxor. Det var roligt, lika roligt som ett nöjesfält. Bara att springa upp och nedför den breda trappan var roligt. Så roligt så att man inte fick göra det för de vuxna. Fast jag gjorde det tills jag inte fick göra det. En liten stund hann jag alltid med.
Hade jag väldigt mycket spring i benen, så sa de vuxna till mig att jag fick gå ut och springa i trädgården. Det gjorde jag gärna. Jag sprang alldeles särskilt gärna i det som inte var trädgården utan var en lång skogsbacke bakom huset alldeles full av enar och lövträd och vitsippor och blåsippor och stenar och en porlande bäck när det var vår.
Sedan ropade farmor på mig och så fick jag gå in köksingången för maten var klar. Det var söndagsstek med potatis och farmors goda sås och gelé och inlagd gurka och jag slukade alltsammans på nästan en enda gång. Man blir hungrig av att springa i skogsbackar.
Efter middagen hade farmor kanske lite tid över. Kanske, kanske att hon ibland då frågade mig om jag ville följa upp till ovanvåningen. Och ja, ja, det ville jag, jag hoppade av glädje för nu visste jag vad farmor skulle göra. Jag följde tätt efter henne i trappan, mitt hjärta bultade. Farmors klänning gick nästan ända ned till fötterna och jag minns fortfarande hur hennes ben såg ut där nedanför klänningskanten.
Där uppe fanns en hall stor som ett rum och precis till höger om trappan stod det en guldbrun och mörkbrun sekretär med ett lock som man kunde fälla ned. När farmor fällde ned locket såg jag alla de små lådorna där. Och mitt emellan alla lådorna fanns som en tavla i trä med madonnan och barnet.
Farmor tog fram en liten ask ur sekretären. Långsamt öppnade hon den medan hon berättade för mig om det som låg i den lilla asken. Hon berättade om att en gång hade hon en kaffeplanta.och hon fick kaffeplantan att blomma, min farmor. Sedan blev det riktiga kaffebönor på plantan och min farmor plockade av varenda böna och sparade dem i asken. Jag var lika fascinerad varje gång farmor visade kaffebönorna. Jag tittade länge på dem och fick hålla i dem och lukta på dem. Sedan fick farmor bråttom för det började bli kaffedags. Hon la tillbaka kaffebönorna i den lilla asken, stoppade ned asken i lådan och låste sekretären med nyckel.
Jag följde med farmor ned i köket igen och där malde hon andra kaffebönor i sin kaffekvarn. Sedan kokade hon kaffe på spisen och började plocka fram bullar, sockerkaka och minst sju sorters småkakor. Jag gillade farmors hembakta schackrutor allra mest.
I det stora öppna finrummet med fönster både åt skogsbacken och åt framsidan med perennrabatterna serverade farmor kaffet. De vuxna fick små, tunna kaffekoppar med blommor på och barnen fick små, små glas till läsken. Jag älskade de små glasen! Varje glas hade sin egen färg, rosa, gul, grön eller blå. Helst av allt ville jag ha det rosa glaset. Och mitt på de små söta glasen var där en guldrand. Säkert var det riktigt guld, i alla fall för mig. Jag fick ärva de små glasen efter farmor när hon dött. Jag älskar dem fortfarande, jag blir en liten flicka igen, som dricker hallonläsk, när jag tittar på glasen. Farmors kaffeservetter var risservetter. Jag brukade samla servetterna för jag tyckte de var så vackra och så tunna att de nästan var genomskinliga. Kanten var uddig och mönstren blommiga.
Det var mycket prat i rummet när det var kaffe. Ibland var alla mina kusiner där och vi lekte och ibland skulle vi sjunga eller spela för de vuxna.
Min farmor tyckte mycket om att handarbeta. Hon var noggrann och energisk, näst intill pedant. Hon krusade örngottsbanden och det fick inte vara den minsta rynka på dukar, lakan eller örngott. Precis allt luktade nystruket hemma hos min farmor. Sitt linneskåp var hon mycket stolt över.
När min familj kraschade slutade besöken för mig tvärt hos farmor och farfar. Jag var inte många gånger i det stora huset sen. Men jag har tagit bilder på huset på avstånd utifrån som vuxen.
Min farmor levde länge. Hon var änka länge också. Hon var en stark kvinna. Som vuxen hälsade jag på henne så ofta jag kunde. Jag tyckte om att prata med min farmor. Hon var intresserad av det mesta. Hon ställde många frågor och tyckte om att diskutera. Hon följde med i vad som hände i världen. Hon var alltid noga med att vara välklädd, att bjuda på kaffe och kakor. Ofta stack hon en peng i min hand innan jag lämnade henne och så sa hon "Köp dig något som du blir glad för".
Min farmor tyckte inte om att vara ensam sedan hon blivit änka. Hon vantrivdes. Inte ens en liten hund hjälpte mot ensamheten. Så när farmor fick flytta till ett ålderdomshem och fick människor omkring sig och fick vara delaktig i aktiviteterna där, till exempel fick hon ansvaret för att göra lutfisken vid jul, då blev min farmor tio år yngre i ett nafs. Jag tror att hade hon inte hamnat på ålderdomshemmet, hade hon aldrig blivit så gammal som hon blev.
Farmor fick uppleva min första dotter. Hon dog någon vecka strax innan jag födde min andra dotter. En av hennes sista frågor i livet handlade om hur det var med mig, om jag hade fött någon liten unge än. Hon längtade efter att få se sitt fjortonde barnbarnsbarn. Jag gav min andra dotter namnet Edith efter min farmor. Det kändes självklart när hon föddes bara någon vecka efter att min farmor dött.
Farmor fick leva i 92 år. Ju äldre hon blev, desto mer öppnade hon sig för mig, desto mjukare blev hon som människa. De sista åren hände det att hon fällde tårar när hon pratade med mig. Särskilt när hon pratade om min pappa. När hon berättade om hur trött hon varit när hon fött honom och hans tvillingsyster. Så trött att hon känt att hon inte orkade med dem som hon skulle, då grät min farmor och hon böjde ned sitt huvud och sjönk ihop i rullstolen där hon satt.
Min farmor födde först en flicka. Och inte långt efter det efter min pappa och hans tvillingsyster. Tvillingfödseln höll på att kosta både min farmor och de små barnen livet. Men de överlevde, även om de små tvillingbebisarna var mycket, mycket små när de föddes. De var små men livskraftiga. Små vildar, tyckte folket runt omkring. Två små söta tvillingvildar, min pappa och hans tvillingsyster. Som deras mamma, min farmor, inte riktigt kände att hon orkade med. Sedan födde min farmor en dödfödd liten fullgången flicka som min farmor så klart sörjde.
Jag minns min farmor med glädje, kärlek och saknad! Jag minns henne som en intelligent och stark kvinna med stark vilja och stort människointresse. Hon tyckte om kafferep, att diskutera och att vara delaktig i samhället. Hon var kreativ och älskade att odla växter. Jag minns fortfarande det stora fyra fönster breda blomfönstret i finrummet. Fullt av engelska pelargoner, hennes stolthet.
Men allra, allra mest minns jag farmor när hon visade mig sina kaffebönor i den lilla asken i sekretären på våningen däruppe. Hennes lysande ögon när hon berättade för mig om kaffeplantan som hon drivit upp och fått att blomma, alldeles, alldeles själv.
lördag 9 oktober 2010
Min mamma 84 år idag
Idag för 84 år sedan föddes min mamma. Hon blev den tredje flickan i familjen. Samtidigt som hon var i puberteten var det världskrig. Hon fick hjälpa till att mörklägga fönstren om kvällarna, se efter att inte det syntes det allra minsta ljus utifrån. För då kunde kanske ett flygplan släppa en bomb på huset där hon bodde.
Hon hade utedass. Dit brukade hon smyga sig med en bok eller tidning och låsa inifrån när hon ville vara ifred. När hon var liten fick hon hjälpa till med att bära stora vattenhinkar, hämta potatis och äpplen i jordkällaren, passa sin lillasyster och mata henne. Hon växte upp med djur, en mjölkko, höns, katt och hund. Säkert möss också.
Till jul bonade man golven. En jul hade min morfar bonat golvet i sista stund. Så på julaftons morgon, när min mormor skulle lägga på de splitter nyvävda trasmattorna som min mormor vävt alldeles själv, då var inte det nybonade golvet torrt. Det klibbade. Den gången var min mormor arg på min morfar.
En gång fick min mamma hög feber när hon var barn. Hennes mamma och pappa hade inte råd att hämta doktorn utan de bad till Gud att min mamma skulle överleva. Det gjorde min mamma.
Min mamma gick sex år i folkskolan. Hon tyckte det roligaste i skolan var att skriva berättelser och att sjunga. När hon var 14 år gammal började hon jobba i en industri. Då var det krig. Hon trivdes inte alls med att jobba i industrin. Så fort det var lunchdags gav hon sig ut i friska luften. Min mamma var så flink i fingrarna att hon förstörde ackordet för de andra. Så hennes jobbarkompisar blev sura på henne. Då blev min mamma ledsen.
När min mamma var tonåring drömde hon och hennes tjejkompisar om att gifta sig. För att bli försörjda och kunna flytta hemifrån. Min mamma drömde också om att få utbilda sig till fotograf. Hon brukade hjälpa min morfar att framkalla bilder, för han hade det som stor hobby och extrainkomst. Han fotograferade människor vid begravningar, brölllop och högtidsdagar.
Min mamma fick erbjudande om en praktikplats hos en fotograf. Men lönen var så dålig, att den räckte inte för att hyra ett rum i staden och min mamma bodde för långt bort från staden. Så hon fick tacka nej till praktikplatsen. I stället blev hon kär. I min pappa. De möttes på en dansplats. Min pappa spelade trummor i en orkester och han kom från en förmögen familj. Min mamma dansade och hade tjockt, lockigt, vackert hår, stora, känsliga blå ögon, vacker hållning och den smalaste av midjor och kom från en fattig familj. Det sa "klick" när min mamma och min pappa möttes den allra första gången. Min pappa var 16 år då och min mamma var 18 år.
Min pappa var så kär att han cyklade i ösregn sex mil fram och tillbaka för att få träffa min mamma ett par timmar. Hans mamma tyckte att han var värd något bättre än en flicka från en fattig familj. Men min pappa ville inte ha någon annan än min mamma. Så de gifte sig, min mamma och min pappa. De bröt de där fåniga klassgränserna. Kärlek kan vara så stark!
Min mamma fick ofta känna av att hon inte kom från samma klass som min pappa. Hon tog stryk av det. Hon försökte vara så duktig som möjligt för att kompensera att hon inte var förmögen. Hon slet ut sig. Precis som jag gjorde. Bröt ihop. Fick ett sammanbrott. 26 år gammal. Hamnade på mentalsjukhus.
Det var skamligt. Riktigt, riktigt skamligt. Det var så skamligt att varken hennes egen mamma eller pappa eller någon av hennes tre systrar ens ville åka och hälsa på henne på mentalsjukhuset. Det var bara en enda människa som åkte och hälsade på henne de långa månaderna som hon var inlagd på mentalsjukhuset. Det var min pappa. Kärlek kan vara så stark!
Min mamma kan berätta om mentalsjukhuset. Om elchockerna som fick henne att glömma hur hon själv såg ut. Om hur hon blev fastbunden i sängen innan elchockerna och vilken ångest hon fick av det. Om insulinbehandlingarna. Om hur hon hörde människor skrika i ångest runt omkring. Om de stränga och elaka sjuksköterskorna. Om hur hon tvingades att duscha i omväxlande iskallt och varmt vatten. Om hur hon tyckte om att få promenera i naturen utanför mentalsjukhuset när min pappa kom på besök. Om att hon inte vet riktigt hur länge hon var där, mer än att hon minns att det var vår och det var sommar och det var höst. Om att hon fick massor av vitaminer men inga som helst mediciner, för de fanns inte helt enkelt, de var inte uppfunna. Om att läkarna berättade för henne och min pappa att de aldrig skulle kunna få barn, för min mamma hade tagit sådan stryk i kroppen av sitt sammanbrott.
När min mamma berättar om mentalsjukhuset ber jag henne ibland att sluta. Jag orkar inte höra det, det gör så ont i mig. Jag tänker på alla stackars människor som fick lida där, för att man inte förstod bättre. För att man inte förstod hur man skulle hantera människor med olika psykiska besvär. För att man stängde in dem som djur. För att man behandlade dem som boskap. För att man såg ned så på dem. För att man skämdes så för dem att man inte ens hälsade på dem ibland.
Min mamma gick i alla fall upp i vikt av att vara på mentalsjukhus. Hon blev starkare, fick komma hem igen. Men var ordinerad av läkaren att skaffa ett eget hem tillsammans med min pappa i stället för att bo hos sin svärmor och svärfar. För att slippa pressen där. Så mamma och pappa byggde sig ett hus.
Min pappa byggde drömmar hos min mamma. Om att få barn. Och en vacker dag var min mamma gravid med mig. Trots det läkarna sagt. Hon fick ett barn till, min lillebror. Lyckan var fullkomlig för min mamma och min pappa!
Det var 60-tal och livet lekte. Min mamma var hemmafru och hade det bra på alla sätt. Lite svag fortfarande, ja, men allt starkare för varje år som gick.
Sedan kom allt det andra. Min pappas konkurs. Det ekonomiska sammanfallet för min familj. När vi fick lämna vårt hem. Flytta till en annan stad. När min pappa blev dömd för ekonomisk brottslighet. När han hamnade i fängelse. Skilsmässan när hans tid i fängelset var slut. Min mammas nya sammanbrott gång på gång. Kärlek kan vara stark. Också en stark kärlek kan gå sönder.
En vacker dag var mamma frisk igen. Hade samlat kraft. Började läsa på Kom-Vux. Läste till undersköterska. Ryggen orkade inte, så hon hamnade i industriarbete igen. Var lycklig över att kunna försörja sig själv och mig och min bror. Sedan fick hon en arbetsskada. Blev förtidspensionär. Blev världens lyckligaste mormor. Flyttade en gång till i sitt liv, bröt upp från det gamla, vågade nytt.
Det var lyckliga år för min mamma med två små barnbarn. Bland de lyckligaste i hennes liv, brukar hon säga. Och då var hon i 60-årsåldern.
Idag fyller min mamma 84 år. Hon promenerar nästan varje dag. Hon äter inte en enda medicin. Hon äter många äpplen, apelsiner och morötter. Lite kött och lite fisk. Inte så mycket socker. Hon har inte massor av pengar, men hon dansar en stund varje dag för sig själv. Då ler hon. Hon läser många böcker, särskilt diktböcker. Hon bor i ett rum och kök i ett vackert gammalt hus med djupa fönsternischer. Hon gör avslappning varje dag. Hon älskar pelargoner och andra blommor också. Hon lyssnar mycket på musik. Ibland tittar hon på TV. Hon pratar ofta i telefon med någon av sina tre systrar som fortfarande lever allesammans. Min mamma är den enda av de fyra systrarna som inte har vare sig högt blodtryck eller diabetes. Hon är inte det minsta senil. Hon kan bli lite trött ibland. Hon klarar att ta hand om både sig själv och sitt hem. Hon har slutat att klättra på stegar och höga stolar efter att hon ramlade för något år sedan och efter att jag tjatat mycket på henne om att sluta klättra som hon gjorde förut.
Idag ska jag gratulera min mamma på födelsedagen. Hon önskar sig en blomma, en Svärmors Tunga. Och en bilutflykt. Hon ska få det och en liten överraskning också, ett paket.
Kärlek kan vara stark. Människan är stark.
Jag har en stark mamma.
Jag älskar henne.
fredag 8 oktober 2010
Älskad
Jag tänkte egentligen skriva om hösten. Om flyttfåglarna som jag hör nerifrån sjön sent på kvällarna nu. Om Barnarpsgatan som kantas av gyllene trädkronor, så att det känns som att åka genom en förgylld tunnel där. Om de röda lönnarna och den friska höstluften.
Men mina tankar gled iväg på ett sidospår när jag tänkte på hösten och alla färgerna.
Jag tänker på hur jag som människa längtar efter att få känna mig älskad. Det är kanske den största längtan vi har gemensamt som människor. Få känna att vi är älskade för den vi är, inte så mycket för vad vi gör.
Älskade för att vi har en liten rynka i pannan mellan ögonbrynen. Älskade för att vi är närsynta, går utåt eller inåt med våra fötter. Älskade för att vi har dåligt tålamod, för att vi är avundsjuka och sura. Älskade för att vi är klumpiga, svaga, sårbara. Älskade för att vi bränner vid såsen, för att vi tappar mjölkförpackningen, för att vi körde på en bil så vi fick en stor buckla i bilen, för att vi glömde gå till tandläkaren på den inbokade tiden.
Älskade. Med alla brister som vi kan ha som människor, alla defekter, våra olika funktionshinder, för ingen människa kan fungera precis överallt. Älskade för vår otillräcklighet.
Det fina jag fått med mig genom åren är att kunna älska mig själv just så. Älska mig själv så som ett barn älskar sin förälder och föräldern sitt barn när kärleken är som störst.
Älska mig själv förutsättningslöst, kravlöst och fullkomligt hämningslöst!
Sedan.
Går jag ut och älskar världen!
fredag 1 oktober 2010
Vem äger min tid?
Bilen behöver fixas till. I källaren i huset är det översvämning. Inte av vatten, men av prylar.
Allt jag äger som människa har ett pris. Huset, bilen, kläderna, trädgården, sommarstugan. Allt ska tas om hand. För att ta om hand behöver jag tid. Det finns en gräns någonstans, säkert olika för olika människor, när gränsen för vem/vilket som äger vad passeras.
En dag upptäcker jag att det är inte längre jag som äger mitt liv, min tid. Det är prylarna.
Det var när jag tog hand om ett dödsbo som jag insåg att det finns en gräns för mig när det handlar om vem som äger min tid; jag själv eller prylarna, mina ägodelar.
Ju mindre jag äger som människa, desto mer tid får jag. Det kan kännas skrämmande, för vad ska jag då göra med all min nyvunna tid? Kanske kryper det fram tankar och känslor som jag länge dolt för mig själv genom att hela tiden hålla mig sysselsatt med att ta hand om och vårda.
Sedan några år tillbaka har jag känt mig så pryltrött. Det jag framförallt längtar efter i mitt liv är att ha gott om tid. Tid som jag vill lägga på att läsa böcker, meditera, motionera, lära mig saker, vara i naturen, resa, umgås med människor. Också tid att arbeta med den kraft jag har.
Tiden har blivit alltmer viktig för mig som människa. Prylar och ägodelar allt mindre viktiga.
Men jag gillar fortfarande att köpa nya kläder. Blommor, doftljus, smycken. Och saker som jag kan ge bort. Jag är ju människa, trots allt. Ibland längtar jag helt enkelt efter något nytt.
Men varje gång jag köper mig något nytt idag, slänger jag något gammalt. Jag har bestämt mig för att hellre minska än öka ägodelarna i mitt liv. Frigöra mig. Ge mig själv luft att andas. Andrum.
söndag 26 september 2010
Spontan söndag
Och då var det söndag idag och jag skulle egentligen vara i duschen just nu men jag har inte kommit så långt än. Jag tog på mig fleecemorgonrocken direkt och den var så varm och skön för nu har det blivit kallare ute igen. Sedan sov jag så länge att jag var riktigt hungrig när jag vaknade och gjorde mig frukost i stället för att gå direkt till duschen. Så här sitter jag nu. Varm, mätt och oduschad.
Men det är väl precis så som man ska ha det en riktigt ledig dag, tänker jag. Gå på känslan av lust och spontanitet, lägga alla sina måsten och rutiner åt sidan en stund. Öppna upp för känslorna, det jag känner att jag vill göra. Göra det just NÄR jag känner att jag vill göra det, inte därför att jag SKA göra det.
För mig ligger det en stor frihetskänsla i att få leva så ibland. Det kan räcka med en enda sådan lust- och spontanitetsdag för att jag ska få ny kraft flera dagar framåt.
Jag funderade igår över hur jag känner mig nu när jag kommit igång med en lagom dos jobb utanför hemmet igen. Över hur jag mår inuti mig nu så här efteråt, när jag bestämt mig för att starta eget.
Jag mår så härligt gott, känner jag! Jag har fått så mycket energi, jag känner mig så glad och jag är kreativ och har en känsla av "flow" inuti mig. Just jag där jag befinner mig nu i livet, mår mycket bra av att få känna mig självstyrande. Jag har relativt stor möjlighet att planera min tid nu så som det passar mig. Jag mår också bra av att träffa fler människor än jag gjort normalt under min tid som sjukskriven. Därför att nu orkar jag det igen. Det var inte så de första tunga åren, men idag är det så.
Det känns också bra med vissheten nu. Hela sommaren gick jag i ovisshet om hur det skulle bli. Skulle jag bli anställd? Skulle jag bli utförsäkrad? Det var jobbigt. Även om jag försökte hålla modet uppe, känna tillit.
Jag blev inte anställd. Jag blev utförsäkrad. Nu vet jag. Och jag fastnade inte i det, tack och lov. Jag bestämde mig för att starta eget. När det gäller utförsäkringen tänker jag att jag kan inte göra så mycket mer än att acceptera att så är reglerna just nu.
Jag får se om jag väljer att sjukskriva mig igen eller om jag tror så starkt på det jag gett mig in i och på min egen kraft idag, att jag väljer att lägga min tid och energi på mitt arbete i stället för att lägga min tid och energi på det nya programmet "Arbetslivsintroduktion" hos Arbetsförmedlingen som jag ska hamna i under vintern. Jag ska ta ett halvår i taget, har jag tänkt. Jobba med den kraft jag har, känna efter hur jag mår och tänka efter vart jag vill gå i mitt liv. MItt liv är mitt liv, ingen annans.
lördag 25 september 2010
Alla tankar i en enda röra
Idag har jag ingenting alls att skriva om, fast jag skriver i alla fall. Och så lägger jag in en riktigt vacker bild. Det är ett bra sätt att få igång hjärnan på morgonen att skriva, i alla fall för mig. Jag sov så gott, så gott inatt också och jag sov så många timmar att jag känner mig lätt trögstartad. Då är det bra att skriva igång hjärnan, tycker jag.
Det åskade hos mig igår kväll. Det var ett par kraftiga blixtrar och rejält mullrande och regnsmatter mot rutan. Men sedan försvann det och natten har varit lugn.
Jag köpte nya gröna inomhusväxter igår, fyra paraplyaralior, och satte dem i det stora fönstret i vardagsrummet. Vi behöver många gröna växter inomhus nu när det går mot mörkare tider. Ännu mera sedan när löven faller därute. Då försöker jag skapa mig grönskan inomhus i stället. Benjaminfikusar, paraplyaralior, tusenåriga eken, så mycket grönt som möjligt. Och en och annan blommande växt också, fast mest gröna växter inomhus under hösten/vintern för mig.
Jag köpte mig ett vackert grönt blockljus igår också. Jo, jag lyxade till det ordentligt igår. Det var länge sedan jag köpte så mycket, jag har mest jobbat och hushållsarbetat och sprungit hos AF och FK och ALMI den senaste tiden. Knappt att jag minns hur pengar ser ut nu för tiden. Jag tittade länge på 100-lappen när jag tog upp den ur plånboken igår, "aha, är det så här den ser ut, en hundralapp".
Så jag tände levande ljus igår kväll när det åskade och bläddrade i tidningar som jag inte hunnit göra på jag vet inte när. Det var mitt allra första höstmys 2010, värt att notera.
Jag ringde äldsta dottern som inte alls var i Borås där hon bor nu utan på konsert i Göteborg när jag ringde. Det var ett sådant liv, prat och musik, att det inte gick att prata. Men jag hörde på hennes röst hur glad hon var och då var min lycka fullkomlig.
Idag är det mulet därute. Jag ska hushållsarbeta i min egen takt, göra sånt som jag blir glad av, fixa lite ärenden, hälsa på min mamma.
Genom mitt fönster ser jag att plommonträdet har fått guldgula blad nu. Skogslönnens blad blir alltmer mångfärgade för varje dag som går. När skogslönnen därute i min trädgård förvandlats till en enorm glödande färgexplosion, då är den det allra vackraste trädet i hela området där jag bor. Det är inte jag som säger det. Det är mina grannar som brukar säga det. Och jag kan inte annat än hålla med dem.
Nu känns det som att jag fått igång min hjärna. Tack min blogg för att du finns!
tisdag 21 september 2010
Jag mår så gott!
Jag ser ut som jag fått stryk. Jag fick som ett blåmärke under högra ögat i förrgår. Vad jag vet har jag inte varit i slagsmål med någon. I så fall måste det ha hänt under natten, när jag sovit. Jag har inte bestämt mig än om jag bara ska låta det vara där och sminka över det blå, eller om jag ska ringa till Vårdcentralen.
Jag är förkyld och jag är stel och öm i ryggen. Det blir sämre när jag promenerar, fast jag tar små promenader i alla fall, för jag har ju inte feber i alla fall.
Det var min kropp det. I själen är det precis tvärtom.
Jag sover gott. Vaknar utsövd. Jag känner mig väldigt glad och så där fnissigt busig idag, trots valresultat och allt.
Jag känner mig så glad så jag skulle vilja skriva något riktigt, riktigt roligt här i min blogg just nu. Fast jag kommer inte på vad jag ska skriva om. Jag letar och letar bland mina minnen genom livet efter något riktigt, riktigt roligt. Jag menar, jag har ju varit med om precis hur mycket roligt som helst i mitt liv. Där skulle jag ju kunna få en idé, tänker jag.
Men den delen av hjärnan har visst inte vaknat än. Det är bara att invänta att den gör det, då. Vissa saker kan man inte tvinga fram. De kommer när man minst väntar dem. Som märkliga blåmärken under ögonen, till exempel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)







