En anhörigs tankar

När jag kommer hem till dig har du kräkts, kissat ned dig och haft diarré igen. Jag tar hand om det. Jag gör som när jag hade små barn, jag trär en soppåse över min ena hand och med den stoppar jag ned allt papper med slem i påsen och den nedbajsade filten. Vilken tur att jag har haft små barn, det går bra, fast det gör samtidigt så ont i mig.

Jag är rädd för slutet. Jag är rädd att det ska komma fortare än jag önskar. Men liv är inte beställningsvaror, vare sig nya liv eller gamla liv. Det finns ingen kalender där man kan boka in när liv ska börja eller sluta. Jag får låta allt detta ske, låta bli att försöka kontrollera det.

Du sitter på sängkanten på det nedbajsade lakanet. Du har inte orkat dra upp dina långbyxor längre än till höfterna. Jag vill hjälpa dig, men jag får inte. Jag vill hjälpa dig att bädda rent i din säng, men jag får inte.

Du är så trött, så trött. Men du orkar sitta upp. Du vill ha dricka. Först ber du mig om varm mjölk och jag värmer den lätt i mikron. När du smakar på den, tycker du att den är för varm, så jag häller i lite kall mjölk. När du smakar på den igen, vill du att jag slänger ut alltsammans och ger dig ett nytt glas med kylskåpskall mjölk. Jag gör det.

Du vill ha mer att dricka, äppelcider, svagdricka, vatten. Jag hämtar glas efter glas. Men du dricker inte mycket, några små klunkar det är allt.

I köket på köksbordet ligger en handskalad apelsin. Det sitter ett sugrör i den skalade apelsinen. Jag tänker att det är som när barnen var små, de kunde hitta på allt möjligt som jag som vuxen tyckte var omöjligt. Det är ju kreativt.

Du har inte ont någonstans. Du säger att du vill leva. Du tycker om att lyssna på radion.

Du talar mycket och länge om kärleken. Du ler när du sitter där, på det nedbajsade lakanet, med långbyxorna uppdragna till höfterna och talar om kärleken.

Du talar om hur stor kärleken är. Mycket större än du ens själv förstått förut.

Du säger att du har förlåtit allt och alla. Du stryker över din mage, ler mot mig och säger att det känns så gott, så gott att ha förlåtit.

Jag fyller på dina glas innan jag lämnar dig, sätter på radion, stryker ditt hår, ler mot dig. Du vinkar och ler tillbaka. Vi ropar hejdå till varandra.

Du vill inte ha hemtjänst, inte läkarvård. Men imorgon kommer de hem till dig. Fast det vet du inte om. Inte än.

När jag stänger dörren till din lägenhet och låser, känns det dött, tomt och fruset inuti mig. Jag vill inte äta fast jag borde vara hungrig. Jag vill bara hem. Hem och känna det jag känner.

Jag vill att ditt liv ska vara som en saga med ett vackert slut.


(Denna text skrev jag för ungefär en vecka sedan.  Men jag orkade inte lägga ut den i bloggen då. Idag känns det viktigt för mig att lägga ut den, för att försöka ta in det som sker).

Lite tidig hemgång, kanske?

Jag orkade inte lyfta upp mamma själv från golvet när hon ramlat. Jag fick ringa efter hjälp. Hon hade inte brutit något i alla fall, men blev öm i hela kroppen. Efteråt tänkte jag att det smartaste hade varit om jag ringt efter ambulans så hon kommit in till sjukhuset igen. Men det är alltid lätt att vara efterklok.

Nästan hela dagen igår gick åt till besök hos mamma, telefonsamtal med sköterska, hemtjänst och sjukhuset. Det är märkligt hur man kunde skicka hem henne så tidigt som man gjorde, efter bara fem dagar. Hon orkar inte stå på sina ben, ramlar omkull, klarar inte själv att ta sin medicin, klarar inte att göra sig mat själv, orkar inte gå på toaletten själv, har blivit aggressiv igen, hotade att kasta glas på mig igår, låg i sängen hela dagen igår, är passiv, visste inte om det var morgon eller om det var kväll. Vad doktorn på sjukhuset menade med att mamma är ovanligt pigg för sin ålder förstår jag inte riktigt just nu.

Hon har inte fått något larm än. Jag trodde att man skulle komma med det direkt hon kom hem, men det enda besked jag har fått är att hon kommer att få det någon gång under den här veckan. Från och med idag får hon viss hjälp med mat. Imorgon är det möte med hemtjänsten och distriktssköterskan och sedan hoppas jag verkligen att hjälpen från hemtjänst kommer igång.

Just nu är det jobbigt. Jag tar en dag i taget. Ibland en timme i taget. Låt ske det som sker. "Ge mig sinnesro att inse det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden". Ofta går jag omkring och känner mig som att jag är med i en film nu för tiden, allt känns overkligt. Jag har inte än tagit in allt som hänt. Jag höll på att somna i stolen när jag skulle hämta ut medicin på apoteket. Somna.. samtidigt som jag höll på att betala. Jag är så trött.

Jag såg i alla fall vårtecken igår. Två unga killar kom vandrande på stan i kortbyxor i den råkalla kylan. Kanske försökte de dra sitt strå till stacken för att locka fram våren, vad vet jag. Kallt såg det ut i alla fall. Själv tror jag att jag väntar med kortbyxor och bara ben ett tag till.

Tankar på sjukhuset

Jag läste tidningen Amos på sjukhuset medan jag väntade på att mamma skulle skrivas ut. Där fanns tre tidningar; Amos, Hemmets Vän och Kyrkans Tidning. Jag läste allesammans, fick vänta länge.

I Amos fanns tankar om sorg. Det som utifrån kan se ut som samma sorg för två människor, kan vara en lite lagom tung sorg att bära för en människa och en mycket tung sorg för en annan människa. Om en sorg känns mycket tung kan det bero på att det som hänt utlöser andra obearbetade sorger. Det gamla som inte man bearbetat väcks till liv med den nya förlusten av kanske hälsa, arbete, skilsmässa eller ett dödsfall. Sorgen över tidigare förluster i livet.

Kroppen drar sig samman, huvudet blir tungt och viker sig mot knäna. Man blir liten igen, som när man låg hopkrupen i sin mammas mage en gång. Sörjer man riktigt djupt kan man bli känslig för beröring. Kramen, som kanske man egentligen längtar efter, kan man känna sig rädd för; "Kommer du så nära mig, då brister jag". Muren kan finnas där mot de andra som skydd för att man ska orka igenom sorgen.

I dagrummet där jag satt när jag läste, försökte två mogna kvinnor övertala sin 88-åriga mamma att flytta till Göteborg. Mamman hade fått problem med hjärtat och kunde inte längre klara sig själv. "Jag känner som att jag inte har något alls nu längre", sa mamman. "För min del så kunde de lika gärna få gräva ner mig nu", konstaterade hon krasst med ett beslutsamt lugn i rösten. "Tänk att jag skulle bli så här gammal och skröplig", fortsatte den äldre damen.

"Men du ska väl inte klaga, tyckte dottern, du kunde ju varit 58 år och skröplig, tänk att du har fått leva så länge som 88 år, det ska du vara glad för, ju".

Min egen mamma är hemma hos sig nu. Hon är relativt pigg, jag ska ringa hemtjänsten idag så hon får viss hjälp därifrån. Läkaren som skrev ut henne tittade mig i ögonen och sa med glad min "Hon är ovanligt pigg för att ha en så hög ålder, din mamma".

Själv så höll jag på att ramla i stentrappan till entrén när jag skulle hämta hem henne. Som tur var ramlade jag inte, men jag sträckte till mig och det känns idag. Jag känner mig just nu inte alls särskilt pigg för min ålder. Jag känner mig mer som en liten som dragit ihop sig till en boll. Spänningarna från de senaste veckorna finns kvar i mig ännu.

Jag önskar att jag är lika pigg som mamma den dagen jag har hennes höga ålder. Jag tänker att jag får ha henne som förebild när det gäller hälsa. Hon har inte flåsat på gym, hon har promenerat varje dag utom då i vinter. Hon har gjort avslappning dagligen i kanske 20 år. Hon bor i ett rum och kök, har inte så mycket att ta hand om. Hon kan konsten att lata sig ibland. Hon tycker om att läsa böcker och lyssna på musik. Är i grunden en positiv människa och har humor. Har aldrig följt någon särskild diet, men äter måttliga portioner av vanlig husmanskost. Dricker inte alkohol och har aldrig rökt, dricker måttligt med kaffe. Hon har levt ensam i mer än 25 år.

Det sista stycket låter som en kontaktannons, tänker jag lite fnittrande för mig själv när jag läser det. Ja, hade hon fått stanna lite längre på sjukhuset kanske hon hade hittat någon, vem vet. Fast min mamma vill inte ha någon gammal gubbe att ta hand om, brukar hon säga. Hon är stark, min mamma, hon vet vad hon vill. För det mesta är det på gott för henne själv.

Fast alldeles nu när jag skriver här ringer mamma att hon har ramlat på köksgolvet och inte kan ta sig upp. Så jag får släppa allt jag har för händer och åka in till henne direkt.

"Ge mig kraft...", tänker jag.

Glädje och stor tacksamhet!

Ikväll hälsade jag på mamma på sjukhuset. Hon har fått blodtransfusion och det vete katten vad det var för blod som hon har fått, för hon var som en ny människa. Nästan. Jag känner att jag inte hänger med just nu i det som händer. Så länge som hon varit så matt.. och nu denna snabba vändning tillbaka till min "riktiga" mamma, min glada, leende lilla mamma med de vackra stora varma blå ögonen, det silvriga håret, de höga kindknotorna och alla vackra tankar som kommer ut ur hennes lilla mun.

Hon har flyttats runt jag vet inte hur många gånger på sjukhuset under drygt ett dygn. Från akuten till en vanlig avdelning. Från enkelrum till tvåbäddsrum.

När jag fick se hennes ryggtavla idag i den ljusblå landstingsrocken, kände jag en sådan lättnad, en sådan glädje! Och när jag sedan fick se hennes glada, pigga ansikte kändes det som att jag ville brista av lycka, hon blir bra, hon får hjälp, hon kommer hem igen och hon får må bra igen!

Vi talade länge, länge om vårregnet som kommer att komma, om hur härligt det ska låta och om hur vackra trädtopparna var högt däruppifrån sjukhusfönstret. Mamma ville tala utrikespolitik men det orkade jag inte med ikväll, inte efter allt som varit den senaste tiden.

Hon öste beröm över alla "änglarna" som jobbar därinne på sjukhuset. Och jag kände detsamma. Tacksamhet och beundran över hur bra allt kan fungera inom vården. Tacksamhet över de människor som orkar att arbeta där och ge så mycket av sig själva.

Sjukhuset

Nästan hela dagen idag har jag varit på sjukhuset. Äntligen. Ja, jag skriver äntligen för det har varit så tungt den senaste tiden att se mamma bli allt svagare. Så tungt att jag inte ens velat skriva om det i min blogg. Jag har skrivit ett inlägg direkt ur mitt hjärta, men inte orkat lägga ut det i bloggen, det har känts för tungt att göra det.

Nu vet jag att mamma är i trygga händer, att hon inte är ensam på natten.

Jag vet också, åtminstone till viss del, varför hon är så svag som hon är.

Jag tror att hon kommer att bli bättre igen.

Jag skulle kunna skriva massor om vad jag upplevt idag och vilka tankar som farit omkring i mitt huvud. Också vad jag hört och sett.

Men just nu är jag alldeles för trött för det.

Jag känner bara en enda stor lättnad i mig efter allt som varit särskilt den senaste veckan.

Jag känner också så mycket tacksamhet att det finns hjälp att få när man inte längre orkar själv.

Hand i hand

Jag höll mammas hand i min igår. Den var varm. Den var vacker.

Hon har så vackra ögon, mamma. Hon kan le fortfarande. Fast hon är så matt, så matt.

Så liten. Så tunn.

Hon orkar inte längre vara arg.

Jag strök henne över hennes vackra, mjuka, silvriga hår innan jag lämnade henne.

Idag ska hemsjukvården besöka henne.

Jag känner mig så sorgsen inuti mig, tärarna rinner ofta nu för tiden, som små bäckar.

Samtidigt är jag så lättad att mamma får hjälp. Att jag får hjälp.

Jag älskar min mamma.

Igår sa hon till mig, leende: "Vet du, kärleken är mycket större än man tror".

Tack, mamma.

Lättnad och sjuk fostermamma

Tack ni som läser och kommenterar till mig, det stöttar mig och gör mig så glad! Jag skulle så gärna vilja läsa i era bloggar också och svara er tillbaka, men vissa perioder i sitt liv har man fullt upp med sitt eget liv. Och så är det just nu för mig.

Däremot fortsätter jag att blogga här för min egen skull, för att det ger mig glädje, avkoppling och också att jag får samla mina tankar. Ibland också komma till insikt. Er respons är guld värd för mig, jag vill att ni ska veta det.

Just nu känner jag mig lättad åtminstone när det gäller min mamma. Hon vägrar följa med till sjukhus eller läkare, men ambulansmännen i förrgår lyckades i alla fall ta en del prover på henne i hennes hem. Blodtrycket var bra, inget blodsocker. Däremot svamp i munnen, vilket jag misstänkt i ett par års tid, hon har klagat så mycket över att det svider i munnen och är så svårt att äta. Jag har försökt få med henne till läkare men hon totalvägrar.

Nu ska jag försöka ordna så att hon får ett recept mot svampen i munnen. Får hon lättare att äta, tror jag att hon också kommer att bli starkare. Jag känner hopp om att hon ska bli bättre. Jag står och väger om jag ska be om hjälp från hemtjänsten, hon vill inte det heller. Men det kanske blir som med ambulansmännen, när de väl är där, då accepterar hon det. Jag känner att jag orkar inte själv stötta henne mer än jag gjort de senaste åren. Hennes behov av hjälp har accellererat särskilt under det senaste året. Om jag ber om hjälp från hemtjänsten gör jag det för min och min familjs skull, för att inte vi ska ta alltför mycket stryk. Det är ju bättre att vi träffar henne och är glada och utvilade, än att vi sliter och släpar och är så trötta när vi är med henne.

Igår fick jag dessutom veta att min fostermamma under flera år ligger i respirator på sjukhus för hjärtat. Det är första gången hon är så allvarligt sjuk. Även om hon har en hög ålder så känns det i mig. Hon gjorde mycket gott för mig som fostermamma. Hon stod för det trygga i kaoset som jag hade just då. Hon pratade inte så mycket med mig, det var väl det jag saknade. Men hon såg till att jag fick god mat, hon var vaken på natten och mötte mig när jag kom hem om jag hade varit ute och dansat. Hon ordnade mysiga luciamorgnar framför TV:n med tända ljus, lussekatter och pepparkakor och gemenskap. Hon kramade mig ibland också och det var viktigt eftersom jag inte blivit kramad många gånger de senaste åren då när jag kom till hennes familj.

Jag hjälpte henne tillbaka. Jag diskade, jag höll alltid ordning och reda i hallen där jag fick ha min säng och mina böcker, hallen där jag fick bo. Jag manglade och vek lakan, hängde tvätt. Gick ärenden. Jag var skötsam och pluggade flitigt, så hon hade inget större bekymmer med mig, möjligtvis då att jag gillade att dansa och kom hem sent på nätterna ibland.

Hon var min extramamma några år när min egen mamma inte räckte till. En bra, trygg och stabil extramamma på många sätt. Det enda riktigt negativa jag kan komma på var hur hon talade illa om min riktiga mamma och ännu mer om min pappa. Det gjorde så ont i mig och jag sa aldrig ett enda ord tillbaka, jag svalde ilskan och sorgen. Jag kände mig beroende av mina fosterföräldrar, jag kände att det var bäst att jag höll mig lugn. Vart skulle jag annars ta vägen? Och så drömde jag och fantiserade och satte upp mål för mig själv om att jag skulle studera, skaffa mig ett yrke och jobb, bli självförsörjande och aldrig, aldrig någonsin behöva vara ekonomiskt beroende av en annan människa i hela mitt liv. Den vägen gick jag också så småningom, jag skaffade mig tidigt både utbildning och fast anställning, gifte mig och fick en egen familj och ett vackert hem, tog mig dit som jag längtade.

Så märkligt livet är! Idag kan jag se att jag på många sätt i krissituationer agerar som jag gjorde redan då, i tidiga tonåren. När allt rasar inom mig och runt omkring mig, då börjar jag använda mig av drömmarna och fantasierna och sätta upp mål och gå i den riktningen. Det är väl sådan jag är då, tänker jag. Tur att jag är en enveten rackare, vilket jag fått äta upp ibland av särskilt min mamma. Men tur för mig själv att jag är enveten. Undrar var jag skulle varit annars idag?

Gå på knä

Jag går på knä just nu. Känner stressignaler inifrån mig själv som jag inte känt på väldigt länge. Igår kändes det som att huvudet gick åt ett annat håll än kroppen när jag vred mig runt. Jag har öronsusningar. Sätter in burken med müsli i kylskåpet. Hög tid att jag tar hand om mig, tack, min kropp, för signalerna du ger mig. Tack, du som lärt mig vad jag ska vara uppmärksam på. Fast det syns inte på mig, tack sömnen för det, sömnen och meditationen.

Mycket stress har samlat sig i mig nu. Utförsäkringen, negativ. Starta eget, positiv. Åldrande mamma, negativ. En mer intensiv tid med arbete just nu samtidigt som mamma mår dåligt. Negativ. Dotter som ska ta studenten. Positiv. Med mera med mera som jag inte bloggar om av hänsyn till andra.

Jag känner mig arg på vintern. Mamma hade aldrig tappat så mycket som hon gjort om inte det varit för den stränga och långa vintern. Jag är arg på vintern. Något måste jag få vara arg på, fast inte för länge. Det tröttar att vara arg.

Bättre se till att skratta någon gång ibland, skratta åt alltsammans. Titta på en rolig film, vad som helst som får mig att skratta. Skratta igenkännande åt hur saker och ting ofta har brukat klumpa ihop sig i mitt liv. Och hur tätt det brukar vara mellan de där "klumparna", så tätt att jag aldrig riktigt hinner hämta mig förrän det kommer en ny klump...

Men jag vet också... att våren är på väg, att efter regnet kommer regnbågen, att inget kaos varar för evigt, att sömn, mat, skratt, arbete och yoga/meditation är det jag behöver själv just nu. För att skapa balans igen inuti mig. Och tålamod.

Jag försöker släppa taget så gott jag kan, låta det ske som sker. Följa med i livets gång.Tillåter mig att falla i gråt, tillåter mig att skratta, tillåter mig att känna det jag känner. Pausar.

Idag är första dagen av resten av mitt liv. Och också resten av ditt liv. Idag är, faktiskt, första dagen av resten av allas våra liv. Vad väljer vi att göra med våra dagar? Egentligen?

Aggressiviteten

Din aggressivitet får mig omedvetet att må illa. Jag klarar inte längre att möta dig ensam. Även om jag vet att du inte rår för det, att det är sjukdomen, gör det så ont i mig. När du kastar en sax efter mig, när du hotar mig med två köksknivar, då går jag. Jag lämnar dig. Du har redan stuckit kniven i mig och den vrids långsamt om därinne i mig. Jag åker hem och gör grönsakssoppa till dig, som du får på kvällen. Då är du lugn igen.

Situationen river upp gamla minnen. Hur jag gömde mig som liten unge med mitt blödande knä hellre än att söka tröst hos dig. Jag var så rädd att du skulle börja skrika när du fick se att jag ramlat och slagit mig. Jag var så rädd att göra dig rädd.

De gånger du skrek åt mig bland folk och det var så pinsamt, jag var tonåring. De gånger du skrek åt andra. Den gången du skrek och var så arg på mitt konfirmationskalas i mitt fosterhem och sedan lämnade mitt kalas. Jag minns känslan när jag stod i fönstret och såg efter dig. Såg dig krokig, nedböjd gå bort från mig, jag minns mina tårar som aldrig kom fram. Hur jag ansträngde mig för att vända mig om, bort från fönstret, för att le mot de andra och fortsätta kalaset för att skydda dig, för att låtsas som att allt var bra, för att visa att nej, du hade inte alls gjort mig illa. Jag ville ju så gärna att du skulle vara frisk och stark. Så att jag skulle få flytta hem till dig, för att vi skulle bli en familj igen.

Många gånger skrek du i förtvivlan. Jag vet, jag förstår, du hade det verkligen inte lätt. Många gånger skrek du för att få mig att lyda. Jag lydde. Och fick beröm för det. När jag blev vuxen och själv fått barn började jag säga nej, först för att jag ofta var så trött, så småningom för att jag förstod spelet som vi spelade, det sjuka i situationen. Jag sa nej till att kolla om du stängt av spisen, nej till att gå tillbaka till din lägenhet och kolla att du låst, inte alltid nej, oh, nej. Men nej ibland. Nej när jag kände att jag inte orkade.

Så småningom slutade du faktiskt be mig kolla att du stängt av spisen, låst dörren. Fast du bett mig om det i 30 år, så slutade du. Det var stort och kändes gott i mig. I dig också, tror jag. Du växte och fick självförtroende. Ibland kan för många ja göra en människa mer illa än nytta. Fast det tog lång tid innan jag förstod det.

Nu har vi en tung tid igen, du och jag. Jag känner med dig. Jag gör det jag orkar. Någonstans inne i mig vaknar den lilla upp igen nu när du är dålig och vill släppa allt hon har för händer och bara ge allt av sig själv till dig, springa på snabba ben och hjälpa dig med allt du ber om, sträcka fram sina händer, säga ja... utan att för en enda sekund tänka på sig själv.

Jag älskar ju dig, jag vill att du ska ha det bra. Jag håller mig själv uppe med att tänka på alla lyckliga stunder vi haft tillsammans också i vårt liv, alla visa ord du sagt till mig, de gånger du stöttade mig när jag blev svag. Hur jag beundrat din förmåga att resa dig gång på gång på gång i ditt liv. Jag vill tro att du gör det den här gången också.

Jag har sovit gott i natt. En dag i taget...

Tack till er som skriver till mig. Tack för stöttande ord. Allt gott till er!
 

Alla Hjärtans Dag - männens fasa?

Häromdagen läste jag att män är livrädda att "fall in love". Att bli förälskade. Att förlora sig själv i någon annan. Att tappa fotfästet.

Som sagt; jag läste det. Det är inte jag som säger det. Men jag började fundera om det kanske, kanske ligger lite sanning i de där orden. Att bli förälskad, orden "fall in love", säger ju allt. Att tillåta sig bli svag, sårbar, förlora sig själv i en annan människa; det krävs mod för att göra det. För en man eller människa som är fostrad till att vara stark, osårbar och inte visa alltför mycket känslor, måste en dag som idag vara en mardröm: Alla Hjärtans Dag. Den dagen det förväntas att man ska visa varandra att man tycker om varandra, man - kvinna, barn - förälder, vänner. Ge varandra godishjärtan, gosedjurshjärtan, röda underkläder, röda rosor och jag vet inte vad. Jo, chokladkartonger också, förstås.

Jag själv tycker Alla Hjärtans Dag är en underbar dag! Även om jag förstår de kommersiella krafterna bakom alltsammans. Men man behöver inte lyda dem om man inte vill. Man kan visa sin kärlek för en annan människa utan att använda sig av det kommersiella. Man kan ge av sig själv, några ord. Ge av sin tid. Våga tala om för en annan människa att man tycker om henne eller honom. Våga vara modig och göra sig svag och sårbar. Även om det man ger inte är uppskattat eller besvarat. Ge från hjärtat. Våga krama någon.

Det kan man göra vilken dag som helst så klart, man behöver inte spara alltsammans till Alla Hjärtans Dag, det kan ju bli övermäktigt. Bättre att portionera ut det när man verkligen känner de där känslorna inifrån sig själv, längtan efter att få ge eller säga att man tycker om någon.

Själv så har jag delat ut lite Alla Hjärtans Dags-gåvor i förskott i år. Mina döttrar fick lite pengar, mycket uppskattat. Min mamma fick en ny vårgrön mugg med vita prickar och en liten frukostskål som hon blev glad för. Jag har alltid velat fira Alla Hjärtans Dag, jag är kanske en romantisk sort. Ibland har jag bakat en kaka. Ofta har jag köpt vaniljhjärtan. Det är sällan som jag själv fått något på Alla Hjärtans Dag, faktiskt, kom jag på för några år sedan. Alla tycker som sagt inte att man ska ge något på Alla Hjärtans Dag, en del protesterar på sitt eget sätt mot just den här dagen. Det får man respektera, vi känner, är och tänker olika.

De senaste åren har jag ibland gett något till mig själv på Alla Hjärtans Dag. Ett bra sätt att komma ihåg att också ge åt sig själv, att unna sig, att älska också sig själv. Krama sig själv ibland också.

När man älskar sig själv äkta och ärligt för den man är och hurdan man än är, blir det så lätt att också älska andra människor så som de är. När man kan känna igen de andra i sig själv, det mänskliga, det är då den stora kärleken slår till på allvar. Jag känner att jag nu i mitt liv börjar förstå något av det märkliga och stora i kärlekens väsen. Tror jag i alla fall.

Länge leve Alla Hjärtans Dag!