Att skiljas är att dö en smula

Tänk att det ska göra så ont att skiljas åt, att säga hejdå. Idag skjutsade vi äldsta dottern till Borås, till hennes lägenhet. Vart har sommaren tagit vägen? Den har gått så fort, vi skulle ju göra så mycket tillsammans, jag och dottern.

Det mesta av det vi tänkte göra gjorde vi också. Det jag minns starkast är vår resa tillsammans till Stockholm. Bara hon och jag. Dagen på Skansen som avslutades med Allsången och Håkan Hellström på scen. När vi åt blåbärspajen med den himmelska vaniljsåsen i Gamla Stan. Att åka med Djurgårdsfärjan, besöka Fotografiska och att åka buss tillsammans. Samtalen, skratten, upplevelserna, kramarna ...

Vi bjöd dottern på middag på Jensens Böfhus i Borås idag innan vi åkte hem igen. Det var både gott och prisvärt, tycker jag. Jag åt kycklingfilé, råstekt potatis och en fräsch och god stor salladsbuffé. Vi åt en smaskig chokladmousse till efterrätt. Se bilden! Så här glad blir jag av att äta chokladmousse med vispgrädde! Jag kanske skulle äta chokladmousse lite oftare?

Vi kramades länge, jag och dottern, innan vi sa hejdå. Vi ses om tre veckor igen. Då ska vi hjälpa henne att flytta till den nya lägenheten.

Så fort man vänjer sig vid att ha båda ungarna hemma igen. Så tyst det blir när inte båda är där. Men jag vänjer mig igen, det vet jag. Fast omställningarna känns djupt inuti. Jag var nära att ropa "Hej Isabelle!" så fort jag kom innanför dörren här hemma. Som tur var mötte katten mig i alla fall.

Jag älskar mina ungar så mycket, de är det finaste jag fått i mitt liv.

Jag ska bli intervjuad

Ibland ställs världen upp och ned. I morse gjorde den det för mig.

Jag öppnade min mail. Där fanns ett mail med frågan om jag hade lust att ställa upp för en intervju. Frågan kom från en man jag jobbade tillsammans med i Svenska Kyrkan när jag jobbade ideellt där i cirka två år under min sjukskrivning.

Vägen dit och vägen därifrån till där jag är idag är så märklig, så omtumlande att jag inte kunde låta bli att skratta högt när jag läst mailet. Jag skrattade över hur det kan bli här i livet. Jag skrattade över hur man kan ge sig in på olika stigar utan att veta vart de ska leda. Jag skrattade över att jag tagit mig dit där jag är idag. Därför att jag minns smärtan fortfarande från när jag började jobba ideeellt den gången.

Jag minns smärtan och jag minns mitt tappade självförtroende, min känsla av värdelöshet. Jag minns min längtan efter att höra till någonstans. Jag minns min längtan efter att komma in i en gemenskap med andra människor. Jag minns min längtan efter att få ha andra människor att fika tillsammans med, att småprata med. Jag minns min dröm om att kanske, kanske kunna få en anställning. Jag skulle ju nästan inte kosta något alls att anställa, som man sa till mig på Försäkringskassan. Jag var ju nästan helt gratis.

Efter två års ideellt arbete till 25 % inom Svenska Kyrkan, som jag egentligen var förbjuden att göra för Försäkringskassan, men som jag gick emot och struntade i att lyda, hade jag under ett års tid bland annat fått ansvara för Kyrkobladet. Jag hade fått tillräckligt med självförtroende att känna att jag klarade att jobba 25 %. Jag klarade ett riktigt arbete på 25 %. Man ville gärna ha kvar mig i kyrkan där jag jobbade, men man förklarade att man hade tyvärr ingen möjlighet att anställa mig. Trots att jag var nästan gratis.

Där fattade jag mitt beslut. Mitt hjärta sa mig, att om jag nu klarade att arbeta 25 % på "riktigt", som vilken annan människa som helst, då skulle jag också ha betalt för det jag gjorde. Jag valde att lämna det ideella arbetet.

Jag kan minnas alldeles tydligt min känsla när jag går hem från kyrkan den där sista dagen som ideellt arbetande. Jag minns tyngden i mitt bröst. Jag hade hoppats så på att hitta en plats för mig, men det sprack också den här gången. Jag minns undran i mitt bröst, "vad skulle hända nu?", "vad skulle jag nu hitta på?". Jag minns fruktan i mig själv, fruktan för att vara så mycket ensam hemma igen, fruktan inför känslan av utanförskap som jag levt med så länge nu och visste hur smärtsam den känslan var.

Ett halvår levde jag i en känsla av tomhet. Sedan hittade jag en liten notis i lokalpressen om ett projekt som Försäkringskassan hade, där det fanns möjiighet att få arbetsträna. Jag lyfte telefonluren, ringde min handläggare. Han kände inte till projektet. Han återkom några veckor senare när han hittat det. Ett par månader senare fick jag klartecken om att få lov att vara med i det.

Den dagen jag ska börja i projektet och är på väg till mötet på AF, möter jag en f d jobbarkompis som berättar att han har eget företag sedan tio år tillbaka där han ger ut tidningar. Vi har inte sett varandra på 15 år. Jag berättar om min blogg och ger honom ett av mina splitter nya visitkort jag skaffat mig på en impuls. Visitkort där det står "Bloggare" under mitt namn. Sedan går jag till mötet på AF. Samma eftermiddag får jag en kommentar i min blogg från min f d jobbarkompis. Han vill att jag kontaktar honom. Två-tre veckor senare har jag en praktikplats hos honom.

Jag praktiserar på företaget ett år så som jag får lov till i Försäkringskassans projekt. Jag hoppas igen på att få bli anställd. Men tyvärr. Företaget är litet, de har inte möjlighet att anställa mig. Trots att jag är "nästan gratis". Men det finns jobb till mig, de behöver någon som skriver.

I den stunden känner jag en kraft i mig själv, jag bestämmer mig för att förverkliga en dröm som jag burit på i nästan 20 års tid. Att starta eget som frilansjournalist. Jag startar Skrivklådan hösten 2010. Resten vet ni som följer min blogg.

Nu är det alltså plötsligt jag som ska bli intervjuad och fotograferad. I Kyrkobladet som jag höll i ideellt under ett års tid och samtidigt drömde om att få en anställning.

Jag funderar en stund; var skulle jag varit idag om jag valt att stanna kvar i det ideella arbetet? Hur skulle jag mått inuti mig? Det får jag aldrig veta. Men jag är väldigt glad att jag valde att lämna det den gången. Att jag valde att följa rösten från mitt hjärta även om det just då kändes som att jag gick mot en enda stor tomhet.

Det är i tomheten det händer, det är där saker föds. Var inte rädd. Det finns ett hopp i tomheten. Det finns en mening i att våga gå in där det  känns tomt. Där hittar jag vägen till nya mål i mitt liv. Tack, tomheten, för att du finns.

 

2:a mötet i Arbetslivsintroduktion

Jag vaknade vid fyra i morse mitt i en hemsk mardröm. Jag drömde att jag sprang och sprang och någon jagade mig och jag kom inte undan. Jag gick och drack vatten. Sedan somnade jag om. Klockan sju vaknade jag i en panikattack. Jag hade så ont i min mage, fick nästan springa till toaletten.

Sen åt jag frukost, gjorde avslappning och mediterade en stund. Jag skulle vara hos Arbetsförmedlingen klockan nio. Efter meditationen fick jag tanken att jag skulle försöka "nollställa" mig själv. Glömma det senaste besöket som var så där. Glömma allt som hänt tidigare och inte tänka på vad som kan komma. Bara vara i nuet. Det funkade. Jag kände hur jag "nollställde" mig själv. Jag tänkte tankar som: "Jag är lika mycket värd som vilken annan människa som helst". "Jag och arbetsförmedlaren är båda människor, sedan kommer allt annat". Jag ställde mig på samma "nivå" som handläggaren jag skulle möta i förväg. Varken i överläge eller i underläge, utan på samma nivå.

När jag åkte i bilen på väg in till mötet bestämde jag mig för att åka och leta efter en ny bikini på slutrean efter mötet. Det är alltid bra att ha något roligt att se fram mot när man ska göra något som spjärnar emot inifrån.

Hos AF mötte mig min handläggare. Vi hälsade och det kändes bra. Jag möttes med respekt. Handläggaren hade läst igenom alla mina handlingar och också intyget från min läkare. Hon sa att hon kunde inte se att hon kunde göra något för mig, eftersom jag redan arbetar 25 % i Skrivklådan. Hon föreslog att vi skulle mötas två gånger till och det tyckte jag var OK, så vi bokade in två möten. Eventuellt kan det bli ett tredje möte om FK kräver det. FK kan kräva ett tredje möte där AF får förklara varför man inte krävt mer av mig. Så är tydligen reglerna i Arbetslivsintroduktion. Sedan fick jag skriva på lite papper och så var mötet klart.

Jag kände en sådan lättnad i mig. Ingen press från AF på mig just nu. Jag fick mera en uppmaning om att vara rädd om mig och ta det lite lugnt där jag är just nu i stället för att man försökte pressa mig. Det kändes så skönt inuti mig, i  mitt bröst.

Sedan åkte jag till A6 köpcenter och fick tag i en snygg, röd bikini för 139 kronor (halva rea-priset).

Jag kände mig glad! Nu önskar jag att jag ska kunna koppla av ännu mer, återhämta mig och samla kraft inför hösten.

Den franska rosenpelargonen

Jag äter tidig frukost och ser att den rosa franska rosenpelargonens rostfärgade blad blir allt färre och de friskt gröna allt fler. Innan vi åkte på semester planterade jag om den vackra blomman. Jag ville ge den en chans till. Inte visste jag vad de rostfärgade bladen berodde på. Var det brännskador? Virus? Rostangrepp? Ohyra? Näringsbrist?

Större kruka. Ny jord. Vattna. Iväg på semester.

Hemma igen ser jag redan flera friska gröna blad på pelargonen. De blir fler och fler för varje dag som går. Jag börjar nypa bort de rostfärgade. Känner mig glad att jag bestämde mig för att ge blomman en chans till i stället för att kasta bort den direkt.

Jag kan inte låta bli att fundera över likheten mellan att vårda en blomma och att göra detsamma för en människa. Miljön jag skapar för både rosenpelargoner och människor runt omkring mig betyder något. Små saker kan göra stor skillnad. Vänliga ord, leenden och omtanke är bästa näringen för människor.

Själv får jag glädjen att se det som vissnat blomstra. Detta gäller inte bara andra utan också mig själv som människa. Jag kan få mig själv att blomstra genom att ta hand om mig. Ge mig själv glädje. Där får jag kraft att sedan ge till andra.

Jag önskar mig hälsa

De ekonomiska effekterna av att ha blivit utförsäkrad visar sig allt tydligare nu för mig.

Eftersom jag inte längre är sjukskriven p g a alliansens nya regler (trots att min läkare skrivit ett sjukintyg), har min försäkring på drygt 2000 kr/månad som jag hade genom min arbetsgivare, försvunnit.

Nu har jag också fått den första ersättningen för att jag är med i programmet Arbetslivsintroduktion. Där försvann några hundralappar till. Två gånger ytterligare får jag ersättning för att jag är med i Arbetslivsintroduktion. Sedan försvinner den ersättningen också för mig.

Det känns orättvist. Jag önskar inget hellre än att jag var frisk. Jag önskar att jag hade arbetsförmåga till 100 %. Jag önskar mig hälsan tillbaka igen. Jag har kämpat och kämpat för att bli så stark som möjligt igen. Men de rester jag har kvar efter utmattningen är där, vad än jag gör. Jag är stresskänslig. Jag har panikattacker. Jag har svårt att ta in många intryck samtidigt. Jag är inte så som jag var förut, hur gärna jag än önskar att jag var det.

Jag vill kunna känna mig självförsörjande som människa. Jag frågar mig; vem/vilka har ansvaret för en svag och sjuk människa i Sverige idag?

"Jag ska skaffa mig ett bra liv trots allt". Upprepar jag tyst för mig själv. Medan jag känner hur mitt inre rasar samman av oro för hur det kommer att bli.

"Inget ska få knäcka mig". Viskar jag tyst till mig själv. Som en påminnelse från andra tuffa tider i mitt liv.

Jag kramar hoppet.

Blogglust och jogginglust

Nu när jag är ledig försöker jag följa min lust så mycket som jag bara kan. Jag inväntar lusten. Sedan följer jag den. Just nu fick jag lust att blogga. Så då gör jag det. Bloggar.

Vilken vacker dag det har varit idag! Jag hade ett ärende till Bankeryd. Vättern var spegelblank och silverblänkande ljusblå när jag körde längs med den vackra sjön. Jag kom på att jag har inte badat utomhus än i sommar. Det är ju heltokigt, det måste jag göra innan det blir höst igen. Om det så ska bli en utomhustempererad bassäng som jag slänger mig i.

Jag har hälsat på mamma idag och varit ute en stund med henne i solskenet. När jag kom hem hade jag lust att slappa i trädgården. Så då slappade jag i trädgården. Det är så skönt att vara i trädskugga. Höra suset från löven. Det har susat alldeles lagom hos mig idag. Nordlig vind, men skönt när jag har varit i lä.

Jag började med intervallträning igår, till min egen förvåning och glädje. Jag har funderat på att göra det ett tag. Jag värmer upp med en lätt promenad. Sedan promenerar jag en minut, småjoggar 30 sekunder, promenerar en minut, småjoggar 30 sekunder. Så där höll jag på en halvtimme igår. Jag vill få upp min kondition, det är målet med den här intervallträningen. Jag har promenerat så länge att jag känner att jag behöver öka på tempot lite.

Idag har jag känt mig mer hungrig än jag brukar och maten har smakat bättre. Kan det bli så snabb effekt av den här intervallträningen, tänker jag? Eller är det inbillning? Hur som helst. Jag ska ut en sväng någon gång ikväll igen.

Keep on jogging! Det får bli mitt nya motto, tror jag. Om jag nu inte lägger av inom kort. Man vet aldrig. Jag har lagt av förut när jag börjat jogga, överansträngt mig. Det handlar om att ta det försiktigt, tänker jag. Öka på i lagom takt.

Att möta ondskan

Jag är på mini-semester i Danmark när nyheten når mig om bomben i Oslo och dödsskotten på de många unga människorna i Norge. Mitt i semesteridyllen där jag befinner mig, med korsvirkeshus, stockrosor, fiskebåtar och wienerbröd med choklad i, sveper traumat över mig genom TV-rutan. Jag kan inte skydda mig. Jag vill det inte heller. Jag vill möta mina känslor. Jag vill känna empati, medlidande, känna tårarna falla när jag hör de unga vitttnena från ön berätta om upplevelser som ingen människa skulle behöva vara med om. Jag vill känna allt det jag känner. Därför att det är att vara en levande människa; att kunna känna. Även om det smärtar.

Det är när vi inte längre känner något för en annan människa, det är när vi slutar vara medmänniskor till varandra som ondskan kan växa sig stark inom oss. Det är när vi lever i en kall värld där det handlar om att sköta sig själv och strunta i andra som ondskan kan växa sig allt starkare.

Motgiftet mot ondskan i Norge som vi sett genom TV-rutan, eller i värsta fall i verkligheten, tror jag heter öppenhet, demokrati, kärlek, medmänsklighet, solidaritet, samtal. Mod att våga visa att vi aldrig accepterar rasism, diskriminering eller kränkningar av något slag, antingen den visar sig i en massaker, i ett samtal vid kaffebordet på lunchrasten eller i cyberrymden.

Motgiftet mot ondskan tror jag handlar om att skapa ett samhälle där vi tillåter oss själva och varandra att vara människor. Att få vara svaga likväl som starka. Att få vara älskade och känna oss behövda som de människor vi är.

En människa som känner sig älskad, behövd och trygg utför ingen massaker. En människa som känner sig älskad, behövd och trygg älskar i stället för att hata. En människa som känner sig älskad, behövd och trygg känner nyfikenhet i stället för rädsla och hat inför det som kan verka främmande.

Jag önskar att det ofattbara traumat som hänt i Norge kommer att leda till att vi alla öppnar våra ögon och ser klart vart de högerextremistiska vindarna som dragit fram alltför länge och vuxit sig alltför starka kan leda till. Jag önskar att det som hänt i Norge får många av oss att öppet våga ta ställning mot främlingsfientlighet. Utan att för den skull själva känna hat. Jag önskar att det som hänt i Norge får oss att växa som människor och göra oss modiga och starka. Även om det i stunden kan få oss att känna oss svaga.

Jag  önskar frid, kärlek och mod till världen.

Ibland hugger det till i mitt hjärta

Jag har massor av goda svarta vinbär i min trädgård just nu. När jag stått där och smaskat en stund går jag till körsbärsträdet och äter några körsbär. Jag känner mig rik.

Just då hugger det till i mitt hjärta. Jag känner oro för att jag är utförsäkrad. Jag vill inte lämna fler hem ofrivilligt än jag redan gjort i mitt liv.

Jag fick lämna mitt hem som barn när pappa gjorde konkurs. Jag blev vräkt som barn. Jag var fosterbarn ett antal år i mitt liv. Levde vissa år som barn i kappsäck. Vandrade mellan det hem där min lilla familj skulle börja om på nytt, utan pappa, och mitt fosterhem.

När min lilla familj äntligen fått ro några år i ett nytt hem, en lägenhet i ett hus, blev vi uppsagda där för att huset som ägdes av släktingars företag skulle säljas.

Jag vägrar att lämna fler hem ofrivilligt i mitt liv. Över min döda kropp.

Ska jag lämna mitt hem ska det vara för att jag VILL göra det.

Inte för att jag måste.

Fånga sommaren

Jag önskar jag kunde fånga sommaren...

Stoppa ned den i en påse. Fylla påsen med rosenröda solnedgångar, blommande dikesrenar, regnbågar, sommarregn, citronfjärilar och gröna träd.

Jag önskar jag kunde fånga sommaren...

Ljumma, ljusa morgnar och kvällar. Promenader i shorts. Slappa stunder i Baden-Baden. Ligga-på-rygg- och titta-på-moln-stunder på filt i gräset. Hängmatta.

Jag önskar jag kunde fånga sommaren...

Varma stenplattor på uteplatsen. Bara fötter. Tunna kläder. Solhatt och solglasögon. Fågelbad, igelkottar och humlor. Daggkåpa. Rosenskära. Blåeld. Fingerborgsblomma.

Jag önskar jag kunde fånga sommaren..

Picknickar. Spontana utflykter. Äventyr precis runt knuten. Liv överallt. Varm sand mellan tårna. Dopp i sjö och hav. Tångdoft. Doft av sjö. Sommarnätter.

Jag önskar jag kunde fånga sommaren...

Glass på glass. Jordgubbar, smultron. Vinbär och körsbär. Måsarnas skrik. Lärkans drill. Lommens rop i sena sommarkvällen. Kanotfärd i månsken.

Jag önskar jag kunde fånga sommaren...

Släppa den fri när det blir vinter.

Trädgårdsarbete

Jag har ont i ryggen. Mer än vanligt idag. Men det är självförvållat.

Jag åt lax på spenatbädd och jordgubbar med grädde till efterrätt till middag idag. När jag ätit det fick jag sån energi att jag gav mig iväg efter sekatören. Sedan gick jag lös på syrenbusken. Klättrade på stege och klippte bort vissna syrenblommor. Nu kommer den lila syrenen att blomma fint igen nästa försommar.

I bara farten rensade jag bort lite andra vissna blommor också i trädgården. En av mina rosa Mårbackapelargoner hade krukan full med rötter. Då planterade jag om den. Där någonstans blev det för mycket för min rygg. Nu får jag vila mig, slappa. Ta korta promenader. Avslappning.

Jag är ändå så nöjd över det jag gjorde. Det är en stor lycka att ha en egen plätt mark att ta hand om här på jorden, tycker jag. Det var så vackert i trädgården igår kväll. Tack vare regnet är gräset så friskt grönt. Jag satt länge och tittade ut över trädgården igår kväll och njöt av allt det skönt gröna. Länge, länge leve sommaren!