Sista mötet hos AF i Arbetslivsintroduktion

Idag på förmiddagen var jag hos Arbetsförmedlingen. Min handläggare hade turen att få kontakt med min handläggare på Försäkringskassan i telefon under tiden jag var på AF. De kom överens om att det här mötet blev det sista mötet för min del i programmet Arbetslivsintroduktion. Det känns som en stor lättnad för mig.

Min handläggare på Arbetsförmedlingen sa till mig att det finns så tydliga papper om mig och så mycket utredningar som jag gått igenom, att hon ansåg att jag är arbetsför till 25 % och inte mera. Alltså samma procentsats som jag själv anser och också min läkare. Det är också den procentsats som jag idag arbetar som frilansjournalist i Skrivklådan.

Det här innebär alltså att min arbetsförmedlare skriver till Försäkringskassan att jag inte kan anses som arbetssökande. Det i sin tur innebär att jag inte kan få någon ersättning från Arbetsförmedlingen. Är det positivt för mig? Eller är det negativt? Kommer jag att "ramla mellan stolarna" mellan AF och FK? Så att FK hävdar att jag kan visst arbeta mer än 25 % medan AF hävdar att det kan jag inte alls. Svårt för mig att veta i nuläget, känns det som. Men att jag är arbetsför till 25 % och inte mer i nuläget, är i alla fall det som jag själv upplever som sanningen och det är för mig det allra viktigaste som människa. Allt annat är bara myndigheters regler och olika synsätt.

Jag fick också veta idag att eftersom jag fortfarande har kvar min anställning på företaget där jag jobbade när jag gick in i väggen, är det också det företaget som jag ska ringa och sjukanmäla mig till den sista veckan i september. Det företaget får stå för min sjuklön i två veckor, eftersom jag är anställd där fortfarande. Förutsatt att jag får lov att bli sjukskriven igen.

Handläggaren på Arbetsförmedlingen hade läst artiklarna jag skrivit i VätterHems-tidningen och berättade hur hon uppfattat dem. Hon hade gillat att läsa det jag skrivit och tyckte att hon ville läsa hela artiklarna, de var läsvärda rakt igenom enligt henne. Det var positivt, för mig känns det alltid kul att höra hur läsare uppfattar det jag skrivit.

Jag frågade min handläggare om hon hade någon aning om hur lång tid det kommer att ta innan jag får besked om jag får bli sjukskriven igen eller inte. Ett halvår eller ett och ett halvt år? På den frågan svarade hon att det är sällsynt att det tar så lång tid att få besked. Det kändes lugnande. För mig själv tänker jag att jag kommer nog att veta hur det blir till jul, kanske till och med tidigare.

Det som nu är kvar är väntan. Väntan på att handläggaren på Försäkringskassan fattar sitt beslut. Den handläggare som jag aldrig kommer att möta personligen, utan som kommer att fatta sitt beslut grundat på de skriftliga underlag som finns om mig, från läkare, utredningar och Arbetsförmedlingens bedömning av mig. Kommer han/hon också att anse att jag är arbetsför till 25 % och inte mera? Eller kommer han/hon att tycka något helt annat?

Ibland känns mitt liv som en thriller.

Jag får väl klippa ihop ett lyckligt slut.

Carola, Amanda och jag IRL

Jag var på stan när jag plötsligt hörde någon ropa "Anna-Karin". Det var min bloggvän Carola som kom gående där på trottoaren med lilla Amanda i barnvagnen. Jag blev så glad! Hela sommaren har jag tänkt att vi skulle ta en fika tillsammans, men det har inte blivit av. Det är så mycket annat som hänt under tiden.

Men ibland verkar livet eller vad det nu är, fixa det man inte riktigt fixar själv. Jag, Carola och lilla Amanda tog en fika tillsammans på Sandéns konditori på Torpa. Amanda är en så charmig och söt liten flicka, sex månader ung. Hennes ögon har en ovanligt vacker färg, nästan blågrön som Vättern själv när den är som allra vackrast.

Carola lät mig få hålla lilla glada och nyfikna Amanda i mitt knä en bra stund. När man minst anade det sprack lilla Amanda upp i ett härligt tandlöst leende med hela sitt ansikte.

Jag är så glad att jag har lärt känna Carola här i cyberrymden. Det kändes precis lika naturligt att vara med henne IRL som det gjorde förra gången vi träffades. Det var så lätt att prata med varandra.

Drömde om Stefan Liv

I morse vaknade jag med gråten i halsen. Jag hade drömt om Stefan Liv. Vi är så många här i Jönköping som gråter över att han är borta. Det blev en chock. Säkert hjälper drömmarna mig att läka och ta in det som hänt.

Det poppar också upp minnen i mitt inre från när jag själv fått ta emot dödsbesked från polisen vid min ytterdörr. Minnen från när min pappa dog i Spanien och kom hem balsamerad i en spansk kista. Det tog en dryg månad innan han var hemma i Sverige av olika anledningar. Han obducerades två gånger innan. Första gången för att konstatera dödorsaken. Sedan en gång till eftersom man misstänkte brott.

Det var inte förrän min pappa kom hem till Sverige som jag kände att jag kunde börja sorgeprocessen. Stefan Livs anhöriga får hem Stefan Liv snart, om inte han redan är hemma. Jag tänker på dem och vad de har framför sig.

Min yngsta dotter var på minnesstunden i Kinnarps Arena igår. Hon pratade länge i telefon med mig efteråt och berättade om hur stämningsfullt och vackert det hade varit. "Som den allra finaste begravning", sa hon.

Själv såg jag en del av minnesstunden för Stefan Liv på TV och jag läste om det i J-Nytt. När jag såg bilderna på Stefan Livs små pojkar rann tårarna ur mina ögon. Jag önskar av hela mitt hjärta kraft till Stefan Livs anhöriga och till alla hans lagkamrater och vänner här i min hemstad Jönköping.

På något sätt går livet vidare. Det finns något vackert och starkt i att livet, trots allt, går vidare, även om det är stillastående och haltande i början av en sorg. Det finns något vackert i att vi väljer att fortsätta att leva så normalt som vi kan, också när vi sörjer. Även om det just nu känns som att solen ryckts bort från Jönköping.

Vi kommer aldrig att glömma Stefan Liv någonsin.

På jakt efter gardiner i Borås

Idag åkte jag till äldsta dottern i Borås igen för att fixa klart i hennes nya lägenhet. Maken fixade lampor och borrade i väggar.

Jag och dottern gav oss på jakt efter gardiner. Det skulle bli en lätt match. Trodde jag. Men det tog 3 1/2 timmar innan vi hittade gardiner. Antingen var de för dyra (129 kronor metern för en färdigsydd kappa) eller så fanns det inte annat än mörka, murriga färger som min dotter inte alls ville ha. Det var också svårt att hitta panelgardiner. Enligt en av säljarna i tygaffärerna är de inte längre lika populära som de har varit.

Det var så många bilar i Borås idag. De körde så fort att jag tror knappt jag varit med om maken sedan jag åkte bil genom Milano en natt för många år sedan. Ja, det var kanske till att ta i lite, men rörigt var det minst sagt i trafiken i Borås idag.

Det var fotomaraton i stan. Överallt såg vi människor som poserade och fotograferade. Det blev lunch på Jensens Boefhus idag igen, men ingen efterrätt den här gången. Det hann vi inte med. Vi var ju på jakt efter gardiner.

Efter att ha varit på Åhléns, i en tygaffär i centrala Borås, i det stora tyghuset Furulunds och åkt till en tygaffär i Knalleland som tyvärr hade stängt när vi kom fram, åkte vi till Rusta. Där hittade dottern två panellängder plus en gardinkappa för 50 kronor tillsammans. Det var billigt. I alla fall om man låter bli att räkna bensinen som måste ha gått åt för att köpa gardinerna. Gardinerna är inte de som är på bilden. Jag glömde att ta med mig kameran. Men det var i alla fall gardiner i grönt och vitt och mönster som bladslingor.

Jag fixade lätt att köra bilen trots trängseln. Men dottern säger skämtsamt att hon inte har särskild lust att åka med mig fler gånger i sådan trafik i Borås. Jag vet inte hur det kan komma sig. Jag klarade ju mig utan att krocka en enda gång.

Roligt hade vi idag, jag och dottern. Och en annan gång vet vi var alla tygaffärer finns i Borås. 

R.I.P. Stefan Liv

Jag svarar Christian om böcker och läsande

I bloggen Christian Johansson har jag idag äran att få svara på tio frågor om böcker och läsande.

Välkommen att läsa vad både jag och andra svarat på de finurliga frågorna som Christian Johansson ställt.

Jag säger ett stort tack till Christian för att du frågade mig. Normalt brukar det vara jag som frågar människor om saker, framförallt i mitt yrke som frilansjournalist. Det är en ny erfarenhet och mycket berikande för mig att få vara den som i stället svarar på en fråga. Det är nyttigt att vända på "rollerna" ibland för mig som människa.

Till minne av Stefan Liv

När jag kramar min dotter på Landvetter som precis kommit hem från sin semester i Turkiet, viskar hon i mitt öra "Mamma, jag tror att Stefan Liv har dött i en flygplansolycka". Jag kramar min älskade dotter länge, länge. Medan Stefan Livs anhöriga, och också många andra anhöriga till de omkomna i den tragiska flygplansolyckan igår, aldrig mer får krama sina älskade.

Jag minns alla de gånger jag sett Stefan Liv, den unge ishockeymålvakten som vi jönköpingsbor känner sådan stolthet över. Stefan Liv som bjudit mig och så många andra på så mycket spänning, så mycket glädje, så mycket lättnad varje gång han höll nollan i matcherna. Varje gång vi såg guldhjälmen på hans huvud. Hans alldeles egen påhittade isdans efter matcherna. Charmen, lugnet, tålamodet med journalisternas frågor. Svetten i hans panna efter en match. Stefan Liv, ett av Jönköpings ansikten utåt. Älskad och beundrad inte bara för den målvakt han var utan också för sin personlighet. Sin ödmjukhet, humorn och hans generösa sätt att vara.

Jag minns de gånger jag såg Stefan Liv på gatorna i Jönköping och på Mackmakeriet på Smedjegatan tillsammans med sina vänner och lagkamrater. Jag minns när jag mötte honom på Klostergatan strax innan han skulle resa till Ryssland. Han kom gående i riktning mot Torpaplan med sitt barn i sittkärra. Jag minns att jag tänkte hur liten han såg ut, utan alla de där målvaktskläderna på sig. Han såg lycklig ut där han gick med sitt barn i sittkärran. Lugn, trygg. Som vilken småbarnspappa som helst. Fast han var också en proffsmålvakt i ishockey på väg mot nya utmaningar i Ryssland.

Nu är Stefan Livs karriär slut. Över Jönköping vilade sorgen tung igår kväll. Min tonåring, hennes kille och deras kompisar ville till Kinnarps Arena för att tända ljus. Jag körde dem dit medan man tog prover på min mamma på sjukhuset dit hon fått åka in hastigt samma kväll.

Där var många unga människor kring Kinnarps Arena, blandat med alla andra åldrar. En del hade HV-tröjor på sig. Jag såg också människor i Frölundatröjor och Färjestadströjor tända ljus för Stefan Liv. Sorg förenar människor. "Han hälsade alltid". "Han var så mycket mer än en ishockeymålvakt". "Jag kan inte fatta att han är död". "Jönköping blir så tomt utan Stefan Liv". "Stackars hans familj". Människorna kring ljusen viskade. Men de allra flesta stod där tysta. Några snyftade. Många unga pojkar, tonårskillar, stod där, framför bilden på Stefan Liv, och snyftade. En idol och förebild har lämnat oss alldeles för tidigt.

Jag kommer alltid att minnas stunderna med dig, Stefan Liv, som målvakt i HV71. Jag kommer att minnas den intensiva spänningen i matcherna. Jag kommer att minnas jublen när du, Stefan Liv, höll nollan match efter match. Jag kommer att se dig framför mig i guldhjälm för evigt. Jag kommer att minnas den där gången du och ditt lag tagit hem guldet och vi fick höra dig berätta så öppenhjärtligt och till och med sjunga för oss alla som kommit till det sprängfyllda Hovrättstorget för att hylla dig och de andra spelarna. Jag kommer att minnas när jag hämtade min överlyckliga dotter som väntat på dig i timmar efter matchen i Kinnarps Arena och fått sin tröja signerad av dig och av laget. Tröjan hänger fortfarande på väggen i hennes rum, som en tavla. Jag kommer att minnas småbarnspappan jag mötte där på gatan, på väg mot Ryssland för nya utmaningar. Jag kommer att minnas dig, Stefan Liv. Tack för allt du gav oss under din stund på jorden.

För mig bär du för alltid en guldhjälm på ditt huvud. Vila i frid, Stefan Liv.

Läs gärna även Desirée Fredlunds personliga minnen från Stefan Liv.

Dottern hemma och mamma på sjukhus igen

Vi är på väg mot Landvetter för att möta dottern som semestrat i Turkiet när min mobiltelefon ringer. Det är läkaren från vårdcentralen som berättar att mammas blodvärden är så dåliga nu igen att hon behöver komma in till sjukhuset redan idag eller senast imorgon. Han överlåter åt mig att bedöma om mamma behöver komma in samma kväll eller om vi kan vänta till torsdag morgon.

Dessa tvära kast i livet ... min förväntan och glädje inför att möta dottern blandas med oro och tyngdkänsla i bröstet över min åldrande mamma. Jag ringer mamma från bilen för att höra hur hon verkar må just nu. Ska jag berätta för henne eller ska jag vänta?

Mamma låter glad, hon har bakat bullar nu igen. Jag bestämmer mig för att säga som det är, att proverna på hennes blod är så låga nu igen att hon behöver åka in till sjukhuset. Jag säger det så lugnt jag bara kan till mamma och mamma tar det lugnt. Det går bättre den här gången än den förra gången. Det blir ingen panik. Mera ett konstaterande att ja, så är det. Tur att jag kan landa lite i det innan jag behöver ge mig in till sjukhuset.

Vi kommer fram till Landvetter. Planet min dotter flugit med landar lyckligt och väl. Jag känner tacksamhet och glädje. Där ser jag henne komma. Jag minns när hon för några år sedan var med vid flygplatsen när äldsta dottern flög till London. Jag minns hur hon sa när hon såg brunbrända människor komma hem från sin solsemester "En dag vill jag komma gående som dem, ut från flygplanet, solbränd från min solsemester". Den gången hade hon inte flugit än i sitt liv.

Nu kom hon där. Jag såg henne uppfylla sin dröm hon haft. Hon var solbränd men hon såg inte så glad ut som jag trodde att hon skulle göra. Inte heller hennes kille. Jag var glad. Jag slog armarna om min dotter och kramade henne. Stilla viskade hon i mitt öra "Mamma, jag tror att Stefan Liv har dött i en flygplansolycka".

Jag höll min dotter i min famn och kramade henne länge medan inte bara Stefan Livs anhöriga, utan också så många andra anhöriga samtidigt aldrig mera skulle få hålla sin älskade anhörig i famnen igen.

Det blev en tung stämning i bilen på vägen hem. Även om vi lättade upp den ibland med att prata om Turkiet, sol och bad. Det blev en kort mellanlandning hos äldsta dottern i Borås också. Hon var glad och trivdes som fisken i vattnet i sin nya lägenhet. Det blev flera kramar.

På kvällen körde jag in mamma till sjukhuset. Hon var lugn. Tonåringen var med och gav henne en vacker nyckelring hon köpt till mormor i Turkiet. Det blev kramar igen och jag tog kort på mamma och min dotter. Att jag var skakig i mina händer just i den stunden syns på bilden.

Man vänjer sig vid mycket här i livet. Jag vänjer mig vid att skjutsa in min mamma till sjukhuset. Mamma vänjer sig vid att åka in dit. Men vänjer jag mig någonsin vid tanken på att mamma en dag inte längre kommer att stå i sitt fönster som hon brukar och titta ut på livet där utanför?

Mamma lever fortfarande. En dag i taget. Acceptans.

Bilder från Vätterstranden

Häromdagen promenerade jag längs med Vätterstranden. Jag hade med mig kameran.

I det här inlägget får bilderna tala för sig själva.

Behöver jag skriva att jag älskar Vättern och Vätterstranden? Det är den viktigaste oasen för mig i hela Jönköping. Här hittar jag samma frid och ro i min själ som när jag gör yoga.

Kärlek, empati och förlåtelse

"Glöm aldrig de tre kraftfulla resurserna som alltid finns tillgängliga för dig; kärlek, empati och förlåtelse. 

Kärleken är det enda som växer när vi ödslar med den. Empati är när du kan delta i andras lidanden och glädja dig åt deras lycka och inte tvärtom. Empati är min smärta i ditt bröst likaså lyckan.

Att förlåta är att sätta en fånge fri och upptäcka att den fången var du själv. 

När jag förlåter mig själv gör jag mig fri och kan förlåta andra."