Dramatisk ökning av övertidsarbete

Övertidsarbetet i Sverige ökar dramatiskt läser jag i Ekot idag.

Det FINNS arbete.

Varför ska vissa jobba så mycket och andra inte alls?

Våga vägra övertid, säger jag.

Första bokslutet klart för Skrivklådan

Igår fick jag hjälp av en nära och mycket kunnig vän till mig att göra klart det allra första bokslutet för Skrivklådan. Ett särskilt tack till dig om du läser det här.

Efteråt kände jag den där känslan av stolthet inuti mig själv igen. En sorts klarhet över vad jag faktiskt har lyckats göra efter alla mina tretton långa år som sjukskriven; startat eget som frilansjournalist, arbetat 25 %, utmanat många rädslor och inte minst ångesten, byggt upp mitt självförtroende, lärt mig nya saker, haft härliga möten med människor, känt arbetsglädje, återerövrat en del av det som en gång var jag, öppnat dörrar som jag känt som stängda, vågat trampa nya stigar.

Ja, en stund satt jag där i en soffa med en bunt papper i min hand, pärmar runt omkring mig och laptopen framför mig och kände stolthet över det jag gjort, över den jag är.

En maskros, en som vägrar att ge upp, en som kämpar på trots allt, en som dyker upp igen när man precis trott att den är utrotad, en som kanske, kanske ger frön också till andra. Frön att våga flyga, våga prova sina vingar och se om de bär, våga gå nya stigar i livet när andra vuxit igen.

Idag ska jag unna mig något, fira att jag kommit så här långt.

Känslan igår inuti mig gav mig hopp om att så småningom hitta kraften i mig att kunna jobba igen. Den senaste tiden har det känts tungt. Men imorgon är en annan dag.

Jag tror att jag kommer igen.

Igen.

Chefer underskattar psykisk ohälsa

Trots att psykisk ohälsa ligger bakom de allra flesta långtidssjukskrivningarna underskattar chefer hur vanligt det är med psykisk ohälsa.

Det visar en ny undersökning som Hjärnkoll har gjort.

Mer än varannan chef med personalansvar tror att tio procent eller färre av deras anställda kommer att utveckla psykisk ohälsa någon gång under sitt yrkesliv. Det är en ganska stor missbedömning med tanke på att Socialstyrelsen beräknar att 20 till 40 procent av Sveriges befolkning lever med psykisk ohälsa.

- Trots att psykisk ohälsa är så vanligt gör arbetsgivare och chefer alldeles för lite för att förebygga den på arbetsplatserna. Att man underskattar hur vanlig ohälsan är förklarar också varför så många chefer står dåligt rustade när deras anställda utvecklar psykisk ohälsa, förklarar Rickard Bracken, projektledare för kampanjen Hjärnkoll.

"Ja, visst gör det ont ..."

Följ ditt hjärta ...

Majblomman märker av ökad barnfattigdom

Jag hörde på TV i morse att föreningen Majblomman sedan ett par år tillbaka märker tydliga förändringar i vårt samhälle mot en ökad barnfattigdom.

Ett exempel är att det idag blir allt mer vanligt att föreningen Majblomman får hjälpa till att bekosta glasögon till barn. Tidigare har det skötts genom försörjningsbidrag till familjer som hamnat i ekonomiska svårigheter av olika skäl.

Majblomman ger idag bidrag till exempelvis glasögon, cykel, sommarlovsaktiviteter, kläder, skor, fritidsaktiviteter. Bidragen ges till barn som bor i Sverige.

Den ursprungliga idén med föreningen Majblomman är att ge en guldkant i livet för de här barnen, berättar Lena Holm, generalsekreterare i Majblomman, i dagens Nyhetsmorgon. Nu, år 2012, handlar det i stället om att hjälpa barnen att överleva. Socialsekreterare får skriva intyg till de som söker. Försörjningsbidragen blir allt snålare och täcker allt mindre av de utsatta familjernas behov.

Jag sålde alltid majblommor när jag var liten. När jag gick på mellanstadiet höll jag föredrag om Majblomman en gång. Som vuxen köper jag alltid majblomman.

Det gör mig så sorgsen att höra om den ökade barnfattigdomen i Sverige. Vems är ansvaret för det drabbade barnet när inte föräldrarna räcker till av någon anledning? För mig är det alla vi vuxna som tillsammans har det ansvaret. Jag anser att det i första hand ska ske genom fördelning av skattemedel. Därefter genom ideella föreningar.

Föreningen Majblomman har sedan 1907 hjälpt barn i ekonomiskt utsatta familjer.

"Fattiga barn blir utan glasögon" (SvD 2012-04-18)

Kluriga frågor från Double J

Double J Cherrycoke är en flitig läsare av min blogg. Nu har hon bett mig svara på elva frågor här i min blogg. Tanken är att jag sedan ska be elva andra bloggare svara i sin tur på frågor som jag själv hittar på. Fast jag avstår från att välja ut några särskilda bloggare, jag har inte riktigt kraft att göra det just nu efter allt som varit kring min mammas död.

Tack, härliga, goa, varmhjärtade Double J för att du tänkte på mig och min blogg.

Så här ser den egentliga uppgiften ut. Den som vill kan ju plocka in idén i sin egen blogg.

- Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog.
- Then, choose 11 new people to tag and link them in your post.
- Create 11 new questions for the people you tag to answer.
- Go to their page and tell them they’ve been tagged!
- Do not tag back to the person who has already tagged you.

Det här är frågorna som jag har fått från Double J, och mina svar på dem:

1. Beskriv ditt drömboende - Oj, drömboende ..., hmm, om jag skulle flytta vill jag bo bekvämt och lättskött nära havet eller Vättern, nära naturen och med åtminstone en liten gräsplätt där jag kan ha en syrenbuske och lite blommor. Lägenhet eller ett litet hus spelar ingen roll för mig.
2. Vilken är ditt värsta hår-minne? - Mitt värsta hårminne är nog den gången som min mamma klippte luggen på mig när jag var en liten flicka. Hon tyckte att det var lika bra att klippa den riktigt kort när hon ändå klippte mig. Så jag hade kanske 1 (en) cm lång, eller nja, mera kort lugg då. Jag minns att jag tittade mig i spegeln och tyckte att det såg hemskt ut. Sen var det också en skräckupplevelse att den första skoldagen i första klass gå till hårfrisörskan och klippa av mitt midjelånga hår till en kortkort twiggy-frisyr, för att det skulle vara lättskött när jag blev skolflicka. Jag ville själv klippa mig så kort då, fast jag förstod inte hur kallt och kalt det skulle kännas om mitt huvud. Jag grät mig till sömns den kvällen, kände mig helt naken på huvudet och saknade mitt långa, långa hår. Nästa morgon kände mina klasskamrater i skolan inte igen mig. Fast jag var inte ledsen länge för det med håret, bara en enda kväll, som jag minns.
3. Om du fick välja att vara ett bakverk, vilket skulle du vara och varför? - Om jag skulle vara ett bakverk skulle jag vara ett vaniljhjärta för att jag älskar vaniljhjärtan.
4. Favorit-designer för Kläder- vem och varför? - Favoritdesigner för kläder, då väljer jag Noa-Noa som jag tycker skapar kläder som får mig att känna mig som att jag hamnar i en annan tid eller i en vacker kostymfilm. Jag älskar Noa-Noas kläder fast handlar där bara när det är rea. Jag brukar stå och titta och njuta av de vackra kläderna i affärens skyltfönster ibland.
5. När startade ditt klädintresse? - Mitt klädintresse startade tidigt i mitt liv. Troligen redan när jag föddes.
6. Välj: För resten av ditt liv att vara flint eller måsta äta en gräshoppa varje dag under ett år. - Vilken lätt fråga. Så klart att jag äter en gräshoppa varje dag under ett år, utan minsta tvekan. Jag tycker att det låter gott att äta gräshoppor, det knastrar nog mellan tänderna, tror jag.
7. Favorit tv program/serie - "Big Bang Theory", "America´s funniest home videos", "Allsång på Skansen" och "Så ska det låta".
8. Nämn tre personer som inspirerar dig och hur - Astrid Lindgren för hennes mod, hennes berättarförmåga, hennes engagemang för barnen och för hennes humor. Sven Wollter med sin visdom, sin kraft och samtidigt sin skörhet, sin förmåga att ryta ifrån för de svagas skull och inte minst för den fantastiske skådespelare som han är. Lena Maria Klingvall som jag hade lyckan att få möta och intervjua i höstas, för att hon bevisar att ingenting är omöjligt, det handlar bara om att vilja, vara envis och att vara kreativ. Jag skulle kunna räkna upp många fler människor här som inspirerar mig. Det finns så många fantastiska människor att inspireras av, inte minst inom idrotten, tycker jag. Stefan Holm, höjdhopparen som också gjorde det som andra tyckte var omöjligt. Han skulle inte kunna hoppa så högt som han gjorde eftersom han var så kort, fast han gjorde det i alla fall. Jag tänker också på Stefan Livh, målvakten i mitt favoritlag HV71, som tyvärr dog så tragiskt i höstas. Han var en underbar människa, en fantastisk hockeymålvakt, tävlingsmänniska fast ändå så ödmjuk, så generös. Och när andra försökte att hetsa honom med elaka ord under spelet, svarade han dem alltid som den störste vinnaren av dem alla; med ett leende.
9. Vad ville du jobba med när du var 13 år? - När jag var 13 år vill jag bli journalist eller författare. Så inget nytt under solen, där inte.
10. Döv eller stum? - Döv. En period i mitt liv förlorade jag förmågan att kunna uttrycka mig i ord. Det var hemskt, bland det värsta jag varit med om, att inte kunna nå fram till andra människor, att inte kunna göra min röst hörd. Döv vet jag inte hur det är att vara, så därför är det ju det som jag vill prova i så fall, det andra tror jag att jag redan har en aning om hur det känns.
11. Hur skulle du leva ditt liv om du fick veta att du aldrig kunde dö? - En mycket klurig och knepig fråga. Jag skulle troligen leva mycket mera riskfyllt än vad jag gör idag. Jag skulle prova att bestiga Mount Everest för att se hur det ser ut däruppifrån. Det gör ju inget om jag trillar ned, eftersom jag inte kan dö. Jag skulle hoppa fallskärm och jag skulle rädda människor i krigszoner. Jag skulle engagera mig i något för barn och unga som lever i problemfamiljer. Sedan skulle jag börja skriva på en roman i 30 delar. Jag skulle bygga mig ett hus nära havet där jag skulle bo. Jag skulle plantera träd och resa runt i världen. Eftersom jag har så gott om tid så kanske jag helt enkelt går jorden runt. Om det nu går att göra det. Jag får köpa mig ett par bra vandringskängor och prova. Jag skulle också hälsa på pingvinerna i Sydpolen och besöka Antarktis och jag skulle bli naturfotograf i regnskogen.

Tömt lägenheten

Då är det som det är. Mammas lägenhet är tömd. Städad. Inte längre min mammas hem.

Mammas blommor står nu i mina fönster. Pelargonerna som hon satte sticklingar av i höstas. Kaktusarna som vi brukade tala om tillsammans, om hur vackra de var.

Och jag försöker ... försöker ... och försöker igen ta in att hon inte mera ... aldrig någonsin kommer att stå där i sitt fönster och vinka till mig igen. Bland alla sina blommor.

Mitt hjärta gråter.

Min själ saknar.

Så smärtsam sorg kan kännas.

Och kärleken. 

Liv är ändligt.

Och oändligt.

Smyckat gravplatsen

Idag satte jag och yngsta dottern blommor på mammas gravplats. Vi valde små vita penséer.

Vi satte dit en söt liten vit fågel också och en hjärtformad vit skål som man kan lägga en ros i eller någon annan blomma.

Kanske att någon liten fågel kommer att landa där ibland och dricka regnvatten ur hjärtskålen.

Till vänster om blommorna satte vi en vit ljuslykta och tände ett ljus.

Vädret var grått och det småduggade.

Precis när vi var klara vid graven, tittade solen fram en stund och fick vattnet i sjön att glittra.

Nu känns det mindre tomt där mamma vilar under det stora, vackra trädet.

Blommor och ljus läker själar. Ger tröst och hopp. Vattnet i skålen blir en symbol för livet för mig. Fågeln en symbol för friheten och själen. Den hjärtformade skålen en symbol för kärleken.

"Evigt unga var du och jag"

I morse vaknade jag med den här sångens vackra text i mina tankar:

Jag var på kyrkogården igår. Nu har man krattat gravplatsen där min mamma vilar. Blommorna från begravningen är borta. Det känns tomt att stå där intill graven. Ensamt. Kallt. Jag längtar efter vårvärmen och solen igen.

Idag ska jag köpa en blomma till graven. Och ett hjärta att lägga där. Eller två.

Jag har beställt gravsten. Det blir bra, vackert.

Lägenheten är så gott som tömd på saker nu. Bara städningen kvar.