"Straffa inte barnet" - Riksbryggan med mera

"Straffa inte barnet". Jag som en gång var ett barn till en förälder i fängelse, är glad att se att det nu för tiden finns föreningar som Riksbryggan där man med FN:s barnkonvention som grund arbetar för att stötta barn med en förälder i fängelse. 

När min pappa kom i fängelse för ekonomisk brottslighet, togs han ifrån mig som min pappa över en natt. Jag minns hur jag slängde mig i min säng och skrek "Pappa" rakt ut i förtvivlan och kraftig gråt den dagen jag fick veta att polisen hade satt min pappa i häkte. 

Jag fick inte träffa min pappa under drygt ett års tid. Inte få en kram av honom, inte se in i hans ögon, min pappa som jag älskade så som bara ett barn älskar sin förälder. Det var som att han var död, fast att han fortfarande levde. Så svårt att förstå för en 12-årig tjej som jag var då.

På den tiden fick barn inte besöka sina föräldrar i fängelse. Det ansågs skadligt för barnen. Fast att det mest skadliga av allt var nog ändå att inte få träffa sin pappa. Hur skulle jag som barn kunna förstå att jag inte fick träffa min pappa längre? För mig var han ju den snällaste pappan i hela världen, mitt livs första kärlek.

Barnet till en kriminell förälder behöver mycket stöd för att inte ta skada. Hur jag själv klarat mig som jag gjort är faktiskt ibland ett frågetecken för mig själv. Kanske för att jag är en maskros, eller ser mig själv som en maskros. Jag vet inte.

Jag vet i alla fall att jag hittade mycket tröst i böckernas värld. Böcker som handlade om "överlevare" och någon enstaka gång lyckades jag hitta en bok om ett barn med en förälder i fängelse. Att dansa, fantisera, skriva och lyssna på musik hjälpte mig också mycket genom den tuffa tiden utan pappa. Pappa, som jag aldrig mer fick samma kontakt med efter fängelsetiden som jag haft förut. Kanske för att vår kontakt bröts så tvärt och också för att min pappa förändrades som personlighet genom att hamna i fängelse.

Jag kände mig mycket ensam om att ha haft en förälder i fängelse. Och det gör jag faktiskt fortfarande i mitt liv. Jag har aldrig någonsin mött en människa IRL som har haft en förälder i fängelse, fortfarande inte. Undrar om jag kommer att göra det innan jag dör?

Tänk att det går att se att vissa saker faktiskt blivit bättre här i världen sedan jag föddes. Även om det också fortfarande finns mycket kvar att göra. Inte minst för barnen som alltid, alltid är alla de vuxnas ansvar.

You were given this life ...

Sorgsen efter läkarbesked

Idag vet jag att skänkelblocket i mitt hjärta är vänstersidigt.

Det innebär att man kommer att utreda mitt hjärta vidare, bland annat göra ett arbetsprov. När jag har blivit lite starkare igen, sa min doktor till mig.

När skadan skett i mitt hjärta går inte att säga enligt min läkare. Om det är nu eller tidigare.

Jag känner mig sorgsen och väldigt trött just nu.

Det gick inte att få ut vaxproppen ur mitt öra idag. Man spolade länge. Sedan konstaterade man att jag har en hörselgångsinflammation.

Det var knappast det smartaste att spola med vatten när jag har hörselgångsinflammation i mitt öra. Så jag har ännu mera ont i örat nu efter besöket på vårdcentralen än jag hade förut. Nu får jag droppa med andra droppar i mitt öra en dryg vecka innan nästa spolning.

Så jag får fortsätta att leva i sus (fast inte dus) den närmsta tiden.

Det jag längtar efter allra mest just nu är att kunna njuta av att lyssna på musik igen. Som det är nu är det en plåga med musik eller samtal eller höga ljud. Det är tur att jag kan skriva och blogga i alla fall, det ger mig avkoppling och ibland är det bara så skönt att få ned sina tankar på pränt.

Fast hörselgångsinflammationer och vaxproppar är banala saker.

Det som gör mig sorgsen är beskedet om skänkelblocket i mitt hjärta.

Det jag behöver just nu är en lång vilosam semester, att få bli ompysslad.

Inte fler läkarundersökningar (som alltid gör mig så stressad i sig) och oro kring sjukdom.

Jag får jobba med mina tankar kring det här nya beskedet. Försöka att få bort oron och se till att meditera för att få ner stresshormonerna i min kropp. 

Kanske är det som en god vän till mig i cyberrymden säger; "Ibland behöver man bli sjuk för att bli frisk".

Mimmis sommarfrisyr 2012

Igår var jag med Mimmi hos Framtassen här i stan. Jag lämnade in henne där för trimning, klippning av klorna, borttagning av hår i öronen, bad, borstning och finputsning av pälsen. Efter två timmar fick jag hämta henne.

"Mimmi är en bestämd ung fröken med egen vilja", sa kvinnan som klippte henne. Jo, det har jag också förstått att Mimmi är. Härligt att hon har en egen vilja, tycker jag, att hon sätter gränser.

För just sätta gränser var vad Mimmi hade gjort under klippningen. Hon sa ifrån när det blev för jobbigt, när hon blev för trött. Då fick hon vila en stund och sedan fortsatte de med klippningen.

"Hon ville inte gå upp ur badet", fortsatte kvinnan. "Då morrade hon och faktiskt nafsade mig en gång. Hon är snabb som en kobra, knappt att jag fick upp henne ur badet".

Mimmi är som en annan liten hund nu, utseendemässigt. Hon ser ut som en liten hundprinsessa. Eller en elegant liten fröken. En party girl, som aldrig verkar säga nej till att "gå ut".

Hennes nyklippta päls är sammetslen. Helt annorlunda mot det lilla svarta krulliga troll hon såg ut som före klippningen.

Fast inuti är hon densamma hur utsidan än ser ut. Och jag känner mig som en mycket stolt matte.

Mina vänner djuren

Det är en rikedom att ha djur. Många år trodde jag inte att vi skulle kunna ha djur i vårt hus eftersom det fanns allergi i familjen.

Fast nu har vi både katt, hund och en dvärgvädurskanin. Det har gått bra, trots allergin.

Ibland måste man våga prova. Känna efter själv. Expertisen kan ha fel.

Ibland är ett djur precis det man behöver för att orka med livet.

Min lilla hundvalp och vår katt har blivit så fina vänner redan, bara efter fyra månader. Snart fyller min katt tio år. Hon är en nästan för snäll storasyster ibland, till lilla Mimmi som är en tonårig tjej med egen vilja. Fast jag är säker på att min katt gillar att det finns en till i huset som är på samma nivå som hon själv. Det märks inte minst när hon av sig själv går fram och nospussar på Mimmi ibland.

Backsippa

Så här vackert blommar backsippan där jag bor nu.

Två saker gjorde mig glad vid mammas grav

Två saker gjorde mig glad när jag besökte min mammas grav idag.

1. Trädet hon vilar under ser ut att vara en lind som precis är på väg att börja blomma. Min mamma älskade träd och hon hade en hel lindallé alldeles nära sin lägenhet. Hon brukade njuta så när linden blommade, av doften.

2. Man hade pysslat om häcken alldeles bakom min mammas grav. Lagt täckbark där, gjort så fint.

Precis innan jag lämnade gravplatsen, vände jag mig om en gång till. Då fick jag se att precis där korset med min mammas namn på är placerat, växte det en stickling från en liten lönn. Den var på väg att börja blomma, ljusgrön och fin var den.

Märkligt att man hade låtit den vara kvar i häcken, tycker jag. Och så märkligt att den kom upp precis där, bakom min mammas kors.

Lönnen som träd har alltid betytt så mycket för min mamma, så länge jag kan minnas. Hon brukade ställa till med sommarkalas under en stor lönn i sin trädgård. Bjuda alla grannarna på kaffekalas.

I min trädgård finns en stor lönn som min mamma älskade och det gör jag också.

Ja, märkligt kändes det. Att få se den lilla lönnsticklingen idag vid min mammas grav. 

 

Barnfattigdomen: "Vissa har saker, andra inte"

Det finns de som har det så mycket sämre än vad jag har det.

Missa inte att lyssna på den här länken, "Vissa har saker, andra inte", om hur det kan vara att vara barn till en utförsäkrad mamma som tidigare jobbade inom barnomsorgen.

Här är det barnens röster som får tala om hur de uppfattar sina liv i Sverige idag. Det är en berättelse om att sova på madrasser för att man inte har råd till en säng. Om svårigheten att få tag i en bostad när man är utförsäkrad. Om att vara barn och känna oro för familjens ekonomi. Om att tvingas bli vuxen och känna vuxenansvar fast att man bara är ett barn. Med mera.

Enligt Rädda Barnens rapport fortsätter barnfattigdomen att öka i Sverige.

Stoppa utförsäkringarna NU, säger jag.

När jag hör barnen berätta om sina liv, påminns jag starkt om hur det var en gång för mig själv när jag var liten. Den där ständiga klumpen och oron i magen för att vi inte skulle ha pengar till mat. Den där viljan och längtan efter att göra min mamma glad, kunna hjälpa henne på något sätt. Alltid var det henne som jag köpte något till först om jag kunde. För jag såg att hon aldrig unnade något till sig själv, hon hade inte råd att unna sig något.

Jag minns det tomma kylskåpet ibland. Hur jag åt så mycket som möjligt under skollunchen för att jag var så hungrig. Hur god jag tyckte att potatisen i skolan var, fast mina kompisar ratade den för att de tyckte att den var vattnig. Jag minns sportloven och påskloven när mina kompisar åkte iväg med sina familjer. Och jag var ensam kvar i stan. Besökte muséer, bibliotek, läste böcker, promenerade i naturen. Gjorde det som inte kostade några pengar. Det gav mig mycket som människa, trots allt. Fast jag kände mig ofta utanför, inte som de andra barnen. Den känslan följer med mig fortfarande som vuxen. Den stör mig inte längre. Fast den finns där.

Jag minns när vi hade så lite pengar till mat och min mamma blev så glad för att hon mitt i sommaren hittade rester från dopp i grytan i frysen. Jag minns hur vi doppade i grytan mitt i sommaren. Hur vi köpte massor av apelsiner och nästan åt bara det, när de var billiga. Jag minns hur glada vi blev när affären där vi handlade sålde bränt bröd billigt så att vi kunde köpa hem det.

Jag minns att vi brukade köpa varsitt färdiggrillat revbensspjäll när mamma fått pengar från socialen. Då var det fest, då satt vi tillsammans och åt revbensspjäll. Och jag kan lova att jag gnagde på det tills det inte fanns en enda smula kött kvar på det.

Aldrig kunde jag tro att jag många år senare som vuxen skulle få höra barn berätta om en liknande barndom som den jag själv hade en period i mitt liv. Aldrig kunde jag tro att jag skulle få läsa att barnfattigdomen i Sverige fortsätter att öka. Fast så ser verkligheten ut i Sverige år 2012. Enligt Rädda Barnens senaste rapport.

Läkarbesöket och min hälsa nu - sjukskrivningen

Vaxpropp i höger öra. Astma som ska behandlas med cortisonspray. Mitt livs första EKG visade att jag har ett skänkelblock i hjärtat. Skänkelblock ska för det mesta inte ge några besvär. Det kan vara en skada efter en hjärtinfarkt, det kan vara tecken på kärlkramp. I värsta fall. Det kan ha hänt nu, det kan ha hänt tidigare i mitt liv, inget som går att bevisa, sa min läkare, eftersom jag aldrig förut tagit ett EKG. Det kan bero på sorg, läste jag. Nackspärr. Panikångest.

Det var det läkaren "hittade" hos mig igår vid sin undersökning av mig. Mitt blodtryck var bra. Panikångest, nackspärr och vaxpropp är inget nytt för mig. Astman och skänkelblocket däremot har jag aldrig förut hört om hos mig. Läkaren vill utreda mig mer, ta fler prover på mig. Fast igår orkade jag inte med mer än det man gjorde med mig där på Vårdcentralen.

Det kändes overkligt att ta EKG. Det var inte det minsta obehagligt, det gick snabbt. Och jag tänkte, så fantastiskt med alla dessa maskiner som så snabbt kan undersöka om man har problem i kroppen. Mitt i min overklighetskänsla där på sängen hos läkaren, tänkte jag på mamma. Jag bad henne hjälpa mig att orka nu, för bara hon vet hur rädd och liten jag känner mig när läkare ska undersöka mig och ta prover på mig.

Kanske hjälpte mamma mig. För fast att jag säkert spänt mig som jag brukar vid undersökningar, så blev jag inte det minsta yr eller svimfärdig under eller efter läkarbesöket. Fast trött är jag, väldigt trött. Eller så är jag så trött att min kropp helt enkelt inte längre orkar med att vara "rädd", att spänna sig eller kämpa emot.

Min läkare sjukskrev mig ett halvår nu. "Vi får se om de går med på så lång tid hos Försäkringskassan", sa hon till mig. Sedan föreslog hon att vi till hösten ska göra ett nytt försök att ansöka om permanent sjukersättning till 75 % för mig hos FK. Jag fick avslag på min ansökan om det i höstas från FK.

"Jag tycker att du har rätt till det", sa hon. "Du har verkligen försökt att komma igen på alla sätt och vis, gjort allt vad du har kunnat för att bli så frisk som det är möjligt".

Sedan sa hon att om jag får avslag också till hösten på min begäran om permanent sjukersättning, ska jag överklaga beslutet om avslag. "Det räcker att du stryker ett streck över beslutet och skriver att du överklagar", sa hon till mig.

Enligt min läkare kommer jag att bli utförsäkrad för andra gången redan till jul det här året.

Så får det bli. Jag är mer än nöjd om jag orkar med att jobba 25 % så småningom igen. Skulle jag bli beviljad 75 % permanent sjukersättning kommer jag att känna mig tacksam och en vila i att slippa alla dessa återkommande bedömningar, ifrågasättanden och ansökningar till FK.

Fast jag ska erkänna, att igår igen, väcktes en slumrande sorg i mig till liv. Sorgen över min förlorade arbetsförmåga. Sorgen över mina förlorade arbetskamrater. Sorgen över att jag körde mig själv rakt in i väggen så som jag gjorde den gången. Den sorgen finns där, under ytan. Djupt nere finns där rester kvar.

Kanske, kanske kommer jag att kunna läka ut den sorgen för gott om jag blir beviljad permanent sjukersättning. Sätta punkt. Acceptera. Gå vidare mot nya mål. Jag ska jobba med mig själv igen när det gäller de sorgerester som finns kvar. Jobba med mina tankar, se allt det positiva som jag har fått i stället. Mer frihet, större möjlighet att vara utomhus dagtid året runt, möjlighet att starta eget med mera, med mera.

Kanske finns jag till som människa för att jag ska göra helt andra saker med mitt liv än det som de allra flesta gör.

Kanske är det så.

Utan att för den skull vara förmer eller mindre värdefull än någon annan människa som helst.

Idag har jag tagit min första dos kortison mot astman. Jag hoppas att det kommer att hjälpa mig så småningom att känna mig mindre trött och att ha minskade besvär med andningen. Som det är nu blir jag andfådd för ingenting och luften tar slut. Jag får sätta mig och vila för att orka en stund igen.

Jag är en maskros. Så viktigt att jag tänker på det nu.

Och det finns de som har det så mycket värre än vad jag har det.

Tack för allt i mig som är friskt och välmående.

Tack livet för att jag finns till också idag och kan se körsbärsträdets knoppar förvandlas till vita, doftande blommor!

Tack för att jag kan se grannens hägg slå ut.

Tack för att jag kan känna min lilla hundvalp krama mig när jag bär henne i min famn.

Tack livet.

Från kaxig till ynklig och liten - ny ansökan till FK

Tidigare i våras var jag en kaxig en. Jag skulle sluta sjukskriva mig, bli "hemmafru" i kombination med att jobba det jag orkar i Skrivklådan. Tänkte jag. Jag kände mig så pass stark då.

Sedan blev mamma allt sämre. Det slutade med att hon dog. Sorgen och allt kring min älskade mammas död har gjort mina panikattacker flera gånger om så starka. De suger musten ur mig. Jag har sömnstörningar, mardrömmar, koncentrationssvårigheterna har blivit värre igen. Jag får infektion på infektion. Kort sagt. Jag har fått ett rejält bakslag i läkningen av mig själv. Det är bara att acceptera, ha tålamod och känna hopp, acceptans, tillit. Ta hand om mig.

Min sjukersättning från Försäkringskassan går ut igen den 15 maj, alltså om bara några dagar. Idag ska jag till min läkare för att be om att få bli sjukskriven igen. Det känns för mig som att det var igår jag var där, fast det är kanske ett par månader sedan. Jag vet att jag hade fått besked att min mamma var döende sist jag träffade min läkare i alla fall. Så mycket som hänt sedan dess.

Även om min längtan är stark att slå mig fri från Försäkringskassan, som på ett sätt är negativ för min läkning med tanke på den press och stress som de sätter på mig som sjukskriven, tänker jag alltså be om att få bli sjukskriven igen till 75 %.

Sedan början av året har jag sagt nej till alla jobb och inte jobbat det minsta med Skrivklådan. Inte ens de 25 % som jag jobbat förut. Jag har helt enkelt inte orkat sedan min mamma blev så sjuk. Därför anser jag att jag också har rättighet att få bli sjukskriven.

Vad Försäkringskassan anser om det är en annan sak. Nu kommer jag att få vänta på besked igen. Jag kommer att få vara utan ersättning ett tag. Alltsammans precis tvärtemot vad jag skulle behöva för att må bättre. De nya reglerna kring sjukskrivningen gör att jag inte kan få en längre sammanhängande tid som sjukskriven. Utan det blir korta perioder varje gång som gör att jag knappt hinner landa förrän det är dags att ansöka igen, vara utan ersättning ett tag och känna oro inför hur beslutet kommer att bli.

Jag vet vad jag behöver. Jag behöver lugn och ro. Jag behöver få göra det jag orkar med utan någon press utifrån och utan misstänkliggöranden från någon som helst myndighet. Jag behöver tid för eftertanke och motion. Jag behöver göra lustfyllda saker. Jag behöver vänlighet och känna att människor vill mig väl. Jag behöver viss ekonomisk trygghet. Det som vi alla behöver för att må bra.

Jag gör så gott jag kan, trots de besvär jag har.

Fast ibland är det bara tiden och hoppet som kan läka samman det som skadat en människa.

Så idag känner jag mig som en ynklig liten människa. Trött, sliten och sorgsen. Fast inte uppgiven.

Jag längtar efter tröst. Efter att få bli ompysslad i stället för att man ska ställa krav på mig.

Jag längtar efter stabilitet i min tillvaro i stället för kaos.

Det kommer. Jag kommer dit igen så som jag gjort förut.

Ge mig bara tid. Och viss ekonomisk basal trygghet mitt i allt annat som svajar i mig just nu.