TILLIT
Att vila med livets hela tyngd
ytterst på ett grässtrå
är din enda möjlighet
Där
i det yttersta av det skyddslöst mjuka
finns din trygghet
din berggrund
(Peter Curman)
lördag 26 maj 2012
Tillit
TILLIT
Att vila med livets hela tyngd
ytterst på ett grässtrå
är din enda möjlighet
Där
i det yttersta av det skyddslöst mjuka
finns din trygghet
din berggrund
(Peter Curman)
Slänga böcker och sorgearbete
Nu är det redan pingstafton kväll.
Jag var på Plantagen och köpte rosa pelargoner till mammas grav idag.
Hade tänkt plantera dem idag också, fast kände att jag inte orkade det. Så ont i mitt öra och svårt att höra.
Jag somnade i soffan när jag kom hem.
Åt middag.
Somnade igen och sov ett par timmar.
Mycket ovanligt för att vara jag. Fast jag tror att jag behöver det. Sova.
Drömde en mycket otäck mardröm. Att jag var jagad, blev skjuten, blödde och kände mig hotad till livet. Vaknade stel av skräck.
Hade konstigt nog ändå fått en energikick av drömmen och sömnen på något sätt.
Slängde iväg hela mitt gamla lexikon från Bra Böcker i 24 delar.
Jag minns hur lycklig jag var när jag började samla på det lexikonet, hur rik jag kände mig då. Det var när jag hade börjat på mitt första jobb. Med lexikonet fick jag två böcker i varje paket. Jag minns fortfarande känslan när jag bar hem de där bokpaketen och glädjen jag kände när jag öppnade dem. Hur jag bläddrade försiktigt i dem, kände hur jag längtade efter att lära mig saker.
Nu finns Internet och de gamla gröna lexikonen från Bra Böcker har inget som helst värde längre. Världen har också förändrats så allt i lexikonen stämmer inte längre.
Jag har frågat både i bokantikvariat och Erikshjälpen, fast ingen vill ha dem. Så jag har bestämt mig för att slänga dem sedan länge. Idag gjorde jag det.
Det kändes bra.
Som att jag fick ur mig en massa annat också samtidigt.
Känslor.
Jag kan känna igen sorgeprocessen i mig själv från tidigare perioder av sorg i mitt liv. Hur det dyker upp lust till förändring plötsligt. Längtan efter att göra mig av med. Längtan efter att ta in nya saker i mitt liv.
Jag följer mitt hjärtas längtan och lust så långt det är möjligt nu.
Jag vet att det är något i mig som läker. Långsamt.
Jag var på Plantagen och köpte rosa pelargoner till mammas grav idag.
Hade tänkt plantera dem idag också, fast kände att jag inte orkade det. Så ont i mitt öra och svårt att höra.
Jag somnade i soffan när jag kom hem.
Åt middag.
Somnade igen och sov ett par timmar.
Mycket ovanligt för att vara jag. Fast jag tror att jag behöver det. Sova.
Drömde en mycket otäck mardröm. Att jag var jagad, blev skjuten, blödde och kände mig hotad till livet. Vaknade stel av skräck.
Hade konstigt nog ändå fått en energikick av drömmen och sömnen på något sätt.
Slängde iväg hela mitt gamla lexikon från Bra Böcker i 24 delar.
Jag minns hur lycklig jag var när jag började samla på det lexikonet, hur rik jag kände mig då. Det var när jag hade börjat på mitt första jobb. Med lexikonet fick jag två böcker i varje paket. Jag minns fortfarande känslan när jag bar hem de där bokpaketen och glädjen jag kände när jag öppnade dem. Hur jag bläddrade försiktigt i dem, kände hur jag längtade efter att lära mig saker.
Nu finns Internet och de gamla gröna lexikonen från Bra Böcker har inget som helst värde längre. Världen har också förändrats så allt i lexikonen stämmer inte längre.
Jag har frågat både i bokantikvariat och Erikshjälpen, fast ingen vill ha dem. Så jag har bestämt mig för att slänga dem sedan länge. Idag gjorde jag det.
Det kändes bra.
Som att jag fick ur mig en massa annat också samtidigt.
Känslor.
Jag kan känna igen sorgeprocessen i mig själv från tidigare perioder av sorg i mitt liv. Hur det dyker upp lust till förändring plötsligt. Längtan efter att göra mig av med. Längtan efter att ta in nya saker i mitt liv.
Jag följer mitt hjärtas längtan och lust så långt det är möjligt nu.
Jag vet att det är något i mig som läker. Långsamt.
Vaxpropp och hörselgångsinflammation
Igår var jag på vårdcentralen igen och sköljde örat där vaxproppen sitter. Tyvärr hjälpte det inte. Vaxproppen sitter där den sitter.
Först sköljde man örat igen (3:e gången nu). Sedan försökte en läkare att suga ut proppen. Fast inget hände.
Nu får jag droppa cortison i örat igen. Nytt läkarbesök på måndag.
Yrseln, värken och illamåendet som det blir av hörselgångsinflammationen är verkligen tärande på mitt psyke och tålamodsprövande. Regnet som föll i morse kändes som hammarslag i mitt öra. Det gjorde så ont, det bultar och värker som att jag har fått en smäll på örat. Fast det har jag ju inte. Det är bara som det känns.
Jag får väl se det som en utmaning. Fast jag känner som att jag har haft lite för många av livets utmaningar för tätt inpå varandra den senaste tiden. Jag har inte så stor marginal numera.
Just nu känner jag mig som en gnällspik. Liten och ynklig och frustrerad över suset, dunkandet och smärtan i mitt öra.
Jag längtar efter att kunna njuta av musik igen.
Samtal med människor.
Att orka med livet därute.
Först sköljde man örat igen (3:e gången nu). Sedan försökte en läkare att suga ut proppen. Fast inget hände.
Nu får jag droppa cortison i örat igen. Nytt läkarbesök på måndag.
Yrseln, värken och illamåendet som det blir av hörselgångsinflammationen är verkligen tärande på mitt psyke och tålamodsprövande. Regnet som föll i morse kändes som hammarslag i mitt öra. Det gjorde så ont, det bultar och värker som att jag har fått en smäll på örat. Fast det har jag ju inte. Det är bara som det känns.
Jag får väl se det som en utmaning. Fast jag känner som att jag har haft lite för många av livets utmaningar för tätt inpå varandra den senaste tiden. Jag har inte så stor marginal numera.
Just nu känner jag mig som en gnällspik. Liten och ynklig och frustrerad över suset, dunkandet och smärtan i mitt öra.
Jag längtar efter att kunna njuta av musik igen.
Samtal med människor.
Att orka med livet därute.
torsdag 24 maj 2012
Vaxpropp och föda barn
Nu har jag varit på vårdcentralen och sköljt mitt onda öra två gånger för att få ut vaxproppen. Fast den är kvar i alla fall.
Jag ska dit imorgon igen. Tredje gången gillt, hoppas jag.
Ärligt talat så tycker jag att det var lättare att föda barn än att få ut den här vaxproppen. Det handlade bara om några timmar med smärta när jag födde barn. När det gäller den här vaxproppen så har det handlat om veckor nu med ständigt sus, yrsel, illamående och smärta så att jag inte kunnat sova. Detta skriver jag med med all respekt för de som har upplevt svåra förlossningar.
Jag själv hade lyckan att kunna föda barn på ett par timmar utan någon annan smärtlindring än profolyxandning. Jag tog inte ens lustgas. Jag flämtandades och lämnade över min kropp till födelseprocessen inuti mig själv. Slappnade av mitt i smärtan som fanns där.
Fast sen så var det ju också så mycket häftigare och mera fantastiskt att få ut en liten levande bebis ur sin kropp än en vaxpropp ... så, hur i hela friden kunde jag ens göra denna jämförelse; en vaxpropp och föda barn?
Jag får skylla på hettan idag, värmeslag, kanske.
Jag ska dit imorgon igen. Tredje gången gillt, hoppas jag.
Ärligt talat så tycker jag att det var lättare att föda barn än att få ut den här vaxproppen. Det handlade bara om några timmar med smärta när jag födde barn. När det gäller den här vaxproppen så har det handlat om veckor nu med ständigt sus, yrsel, illamående och smärta så att jag inte kunnat sova. Detta skriver jag med med all respekt för de som har upplevt svåra förlossningar.
Jag själv hade lyckan att kunna föda barn på ett par timmar utan någon annan smärtlindring än profolyxandning. Jag tog inte ens lustgas. Jag flämtandades och lämnade över min kropp till födelseprocessen inuti mig själv. Slappnade av mitt i smärtan som fanns där.
Fast sen så var det ju också så mycket häftigare och mera fantastiskt att få ut en liten levande bebis ur sin kropp än en vaxpropp ... så, hur i hela friden kunde jag ens göra denna jämförelse; en vaxpropp och föda barn?
Jag får skylla på hettan idag, värmeslag, kanske.
Lönnen och linden vid mammas grav
Det är så märkligt med den där lönnen precis bakom korset på mammas grav.
Jag slutar inte att förundras över den.
Tänk ... att den skulle dyka upp precis där?
Nästan som att min mamma hade planterat den i förväg.
Jag undrar hur länge den får stå kvar där.
Blommorna var så torra i krukan när jag kom till kyrkogården. Inte konstigt i 25 graders värme och solsken.
Nu till Mors Dag tänker jag plantera pelargoner på mammas grav. Det känns märkligt att för första gången i sitt liv inte ha en mamma att fira på Mors Dag, så som jag gjort förut i hela mitt liv, vartenda år.
Jag är glad att jag har en grav att gå till. Där pratar jag med mamma en stund. Blundar och känner som att vi är nära varandra ett tag. Jag lyssnar efter hennes röst. Fast än har jag inte hört något från henne. Mer än lönnen då, kanske. Vem vet ...
När jag lämnar graven viskar jag "Vi ses, mamma". För jag kan inte tänka mig att vi aldrig mer kommer att se in i varandras ögon igen, hon och jag.
Det stora trädet mamma vilar under är nu en blommande lind.
Vackrare kan det inte vara.
Tack ...
onsdag 23 maj 2012
Vara sjuk tar på sparkapitalet
Jag kände lust för ett spontanköp igår. Blev först glad att jag kände lust för något igen. Fast insåg idag att jag inte har råd med köpet.
Just nu har jag noll kronor i inkomst eftersom min sjukersättning gått ut igen. Jag tar av mina besparingar till mat och tvättmedel och annat. Igen.
Undrar hur länge de ska räcka, besparingarna? De blir allt mindre för varje gång som jag blir av med ersättningen och får vänta på pengar igen.
Jag är tacksam att jag fortfarande har besparingar. Att jag alltid varit sparsam och sparat ihop pengar först innan jag handlat något.
Fast ska besparingar behöva krympa för att man blir sjuk?
Vill vi ha det så i Sverige? Det är frågan.
Jag hade i alla fall roligt så länge jag drömde om det jag ville köpa mig.
"Ibland är en dröm det finaste man har", som Håkan Hellström sjunger.
måndag 21 maj 2012
Bakom mina solglasögon
Egentligen tycker jag inte om att ha på mig solglasögon. Jag tycker att färgerna på blommorna, träden och fjärilarna inte blir desamma som utan solglasögon, inte lika intensiva.
Fast när jag nu har fått ögoninflammation i båda ögonen förutom allt annat just nu, så känns det skönt att ha på sig solglasögon.
Solglasögon döljer också tårarna som lyckas tränga sig fram, ibland, fast solen lyser.
När jag ser något som påminner om mamma. Som en pelargon.
Eller när jag tänker tanken att mamma aldrig mer kommer att sitta intill mig där i bilen och säga åt mig att "Kör nu försiktigt, Anna-Karin". Och att jag aldrig mer kommer att svara tillbaka till henne att; "Ja, men, mamma, det vet du ju att jag gör. Jag kör alltid försiktigt, ju".
Jag är hudlös. Igen. Det finns inget skyddande filter mellan mig och världen. Det där utanför tränger rakt in i mig med sådan kraft att jag är nära att falla omkull ... om inte det var för mina solglasögon.
Ett tätt blommande vitt päronträd räcker för att mina ögon tåras. En doftviol ... maskrosorna.
Detta överflöd i naturen nu. Denna explosion av färger, nyanser, skiftningar.
Blommande kastanj sida vid sida om äppelträd fulla av rosa knoppar ...
Jag tappar andan.
Står där, förundrad.
Mirakel ... ordet mirakel känns futtigt.
Det finns inte ord för det som sker därute just nu. Paradiset? Kanske ...
Det vackraste leendet
"Ibland kan det vackraste leendet dölja de djupaste ärren.
Ibland kan de vackraste ögonen ha gråtit de flesta tårarna.
Ibland kan det vänligaste hjärtat ha känt den största smärtan."
lördag 19 maj 2012
Inuti och utanför
Inuti:
Där inne i mig susar det. Det stör mig. Fast när jag skriver stör det mig mindre.
Jag känner ett tryck i bröstet som inte jag känt förut. Andningen är högt uppe i mitt bröst som att jag var rädd fast är jag rädd?
Trött, trött ... trött, så där trött som efter en influensa, så matt ... fast, igår, igår bestämde jag att nej, nu är det slut på depp, nu ska jag ha mera pepp i mitt liv ... Mera pepp, än depp ...
Så ja, jag bestämde mig för det. Jag ska vända mörkret till ljus nu igen. Vandra på nya stigar. Upptäcka världen som att det var för första gången varje dag. Leva utan tankar om framtiden som ett barn. Släppa känslor fria. Söka ljus, glädje, skratt ...
Igår bestämde jag det.
Idag börjar jag leva efter det.
Idag börjar mitt liv. Det nya.
Varje dag mitt nya liv, varje andetag mitt första ... varje andetag mitt första i mitt nya liv.
Jag lämnar mörkret i den svarta grottan. Bländad ger jag mig ut i världen igen. Solglasögon kan vara bra att bära. I början.
Eller ... nej, släpp in det, alltsammans.
Därute väntar världen.
Ljuset. Kärleken. Överraskningarna.
Paradiset finns här på jorden.
Med vidöppet hjärta vill jag möta världen.
Utanför:
Fjäderlätta vita moln mot ljusblå himmel.
Körsbärsträdet nyutslaget.
Skogslönnens limegröna blommor nästan överblommade. Bladen nyutsprucket klibbiga. Vinden far genom löven. Grenar vajar.
I gräset, ännu oklippt, alldeles för långt, trängs maskrosor, tusenskönor ...
Jag ser inte en enda människa. Inte ens en hund.
Det är stilla i rummet där jag sitter intill fönstret. Det är så tyst att jag kan höra tangenternas smatter när jag skriver på min laptop.
Det drar lite kallt från den öppna altandörren. Jag känner draget mot mina fötter.
Den lilla hundvalpen sover hoprullad som en orm i sin hundbädd. Jag ser hennes lugna andetag, ser hennes bröst höja sig, sänka sig ...
På mattan hennes leksak, den rosa tennisbollen i ett snöre.
På den gamla bruna orgeln ängeln från mamma intill den lilla prydnadsflickan jag fått av min pappa. Den gamla glasskålen på fot från dagen jag gifte mig, bröllopspresenten. Den är smutsig. Dags att tvätta den. Köpa en murgröna till den. Skapa liv bland de döda tingen.
Hundvalpen lyfter huvudet och lägger trött ned det igen över den mjuka kanten på hundbädden. Örat hänger, når nästan golvet. Hon hör något jag inte hör. Lyfter huvudet ... hänger med det igen. Lyssnar ... slappnar av.
(Detta blogginlägg är en skrivövning. Jag har under tio minuter skrivit om mitt inre liv och under tio minuter om det som är utanför mig, runt omkring mig, fritt ur hjärtat, utan någon som helst tanke bakom det jag skrivit.)
Där inne i mig susar det. Det stör mig. Fast när jag skriver stör det mig mindre.
Jag känner ett tryck i bröstet som inte jag känt förut. Andningen är högt uppe i mitt bröst som att jag var rädd fast är jag rädd?
Trött, trött ... trött, så där trött som efter en influensa, så matt ... fast, igår, igår bestämde jag att nej, nu är det slut på depp, nu ska jag ha mera pepp i mitt liv ... Mera pepp, än depp ...
Så ja, jag bestämde mig för det. Jag ska vända mörkret till ljus nu igen. Vandra på nya stigar. Upptäcka världen som att det var för första gången varje dag. Leva utan tankar om framtiden som ett barn. Släppa känslor fria. Söka ljus, glädje, skratt ...
Igår bestämde jag det.
Idag börjar jag leva efter det.
Idag börjar mitt liv. Det nya.
Varje dag mitt nya liv, varje andetag mitt första ... varje andetag mitt första i mitt nya liv.
Jag lämnar mörkret i den svarta grottan. Bländad ger jag mig ut i världen igen. Solglasögon kan vara bra att bära. I början.
Eller ... nej, släpp in det, alltsammans.
Därute väntar världen.
Ljuset. Kärleken. Överraskningarna.
Paradiset finns här på jorden.
Med vidöppet hjärta vill jag möta världen.
Utanför:
Fjäderlätta vita moln mot ljusblå himmel.
Körsbärsträdet nyutslaget.
Skogslönnens limegröna blommor nästan överblommade. Bladen nyutsprucket klibbiga. Vinden far genom löven. Grenar vajar.
I gräset, ännu oklippt, alldeles för långt, trängs maskrosor, tusenskönor ...
Jag ser inte en enda människa. Inte ens en hund.
Det är stilla i rummet där jag sitter intill fönstret. Det är så tyst att jag kan höra tangenternas smatter när jag skriver på min laptop.
Det drar lite kallt från den öppna altandörren. Jag känner draget mot mina fötter.
Den lilla hundvalpen sover hoprullad som en orm i sin hundbädd. Jag ser hennes lugna andetag, ser hennes bröst höja sig, sänka sig ...
På mattan hennes leksak, den rosa tennisbollen i ett snöre.
På den gamla bruna orgeln ängeln från mamma intill den lilla prydnadsflickan jag fått av min pappa. Den gamla glasskålen på fot från dagen jag gifte mig, bröllopspresenten. Den är smutsig. Dags att tvätta den. Köpa en murgröna till den. Skapa liv bland de döda tingen.
Hundvalpen lyfter huvudet och lägger trött ned det igen över den mjuka kanten på hundbädden. Örat hänger, når nästan golvet. Hon hör något jag inte hör. Lyfter huvudet ... hänger med det igen. Lyssnar ... slappnar av.
(Detta blogginlägg är en skrivövning. Jag har under tio minuter skrivit om mitt inre liv och under tio minuter om det som är utanför mig, runt omkring mig, fritt ur hjärtat, utan någon som helst tanke bakom det jag skrivit.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)