Fri som en fågel

Jag mediterar efter en orolig natt med jobbiga drömmar.

Tänker på vad jag lärt mig. Hur tankarna jag tänker påverkar det jag känner.

Så jag tänker att allt, precis allt som känns tungt, otryggt och osäkert i mitt liv just nu, en dag kommer att släppa det kvävande greppet kring min hals och få mig att andas lugnt igen. Både i sömnen och under den vakna dagen.

Jag tänker att det ordnar sig. Det jag behöver kommer jag att få.

Det finns val som jag tror att jag behöver göra som stressar mig.

Jag tänker; den största ödmjukheten av dem alla är att stilla acceptera att allt är som det är. Och jag försöker att vara så ödmjuk. Jag vilar i ödmjukhetens varma famn en stund.

Jag tänker att jag har som människa rätten till alla mina känslor som jag känner. Tillåter mig känna det jag känner. Också de mest jobbiga känslorna, de mest smärtsamma. Jag släpper kontrollen.

Jag låter känslorna passera genom mig, känner smärtan och omfamnar den.

Frågorna i mig låter jag bli att tvinga fram svaret på. Jag inväntar det, inifrån mig själv. I tillit och ödmjukhet.

I kärlek till mig själv låter jag mig få vara precis den som jag är.

Människa.

Fri som en fågel att flyga dit mitt hjärta längtar.


Från hjärtat/
Anna-Karin

Artikel av mig i Newsmill: "Jag har haft svåra år ..."

Idag har Newsmill publicerat min artikel:

 "Jag har haft svåra år med Reinfeldt och alliansen".

Välkommen att läsa!

Från hjärtat/
Anna-Karin

När jag skriver

När jag skriver.

Är det att gå in i ett tryggt rum.


(Anna-Karin)

Mina svåra år med Fredrik Reinfeldt och Alliansen

Idag läser Fredrik Reinfeldt upp sin sjunde regeringsförklaring vid riksdagens öppnande.

"Sex svåra år med Fredrik Reinfeldt" står det i Aftonbladet. Det tror jag att nästan alla arbetslösa, sjukskrivna, hemlösa, utförsäkrade, unga som söker jobb och barn och unga i skolan, med flera, kan skriva under på.

För min egen del har Alliansens politik med Fredrik Reinfeldt i spetsen, inneburit att jag varje år i stället för vartannat år, trots tretton långa år som sjukskriven av samma läkare, får redovisa detaljerat tillsammans med min läkare varför jag är sjuk till Försäkringskassan.

Jag hinner inte hämta andan mellan gångerna, jag hinner inte få ner stresshormonerna i min kropp förrän det är dags för en ny genomgång av mig. Jag får aldrig chansen att läka från min stressrelaterade ohälsa på det sättet.

"Hur ska människor som blivit sjuka av stress kunna bli friska genom att pressas ännu mer?", skulle jag vilja fråga Fredrik Reinfeldt. Fast jag undrar om han överhuvudtaget har viljan att lyssna med sitt hjärta.

Jag känner mig inte betrodd, jag känner mig kränkt som människa av att gång på gång behöva redovisa det som är konstaterat av så många olika läkare, specialister och utredningar sedan många år tillbaka. För att inte tala om vilken sorg och vilka plågsamma minnen som det rör upp inuti mig att gå igenom min sjukdomshistoria gång på gång. I stället för att kunna lägga den tiden och kraften på något positivt för min hälsa och mitt psykiska välbefinnande.

Jag har också sedan Alliansen kommit till makten blivit utförsäkrad för första gången i mitt liv. Det innebar att jag i stället för att hämta kraft förra sommaren så som jag brukar göra, fick gå till Arbetsförmedlingen och pressas ännu mer, där man efter utredningen endast konstaterade det som redan konstaterats ett par år tidigare; att jag är arbetsför till 25 % och inte mer.

Just nu går jag och väntar på besked om min ansökan om permanent sjukersättning till 75 % kommer att bli beviljad eller ej från Försäkringskassan. Jag har blivit lovad av min handläggare att få besked under september månad. Varje morgon när jag går till brevlådan känner jag hur ont jag får i magen och jag blir illamående. Ovissheten är det mest stressande. Den 28 september får jag inte längre någon ersättning från Försäkringskassan. För varje dag som går kommer den tidpunkten närmre.

Till jul väntar en ny utförsäkring på mig. Om nu inte min ansökan om permanent sjukersättning blir beviljad.

Sex svåra år med Fredrik Reinfeldt. Det är helt enkelt sex år för mycket. I alla fall för en redan sönderstressad själ som min.

Alliansens politik är politiken som blev en flopp. Arbetslinjen blev en bidragslinje. Och det handlar inte bara om mig, utan tyvärr om så många, många fler människor.

Jag vill se en ny politik i Sverige. Jag vill se ett samhälle där det finns medkänsla, medmänsklighet, solidaritet och empati.

Allra helst vill jag se det före nästa val.

Varje dag trasas människor sönder allt mer genom Fredrik Reinfeldts inhumana politik.

Vi svenskar är värda något så mycket bättre.


Läs också gärna:

Bloggaren Annarkia: "Sex år med Fredrik Reinfeldt och Alliansen"

Förtryck

Den dagen vi börjar känna oss rädda för att säga vad vi tycker och tänker ...

Den dagen har redan någon börjat förtrycka oss. 


(Anna-Karin)

Mimmi vill inte ut i ruskväder

Idag blev det tvärstopp när jag skulle ut med Mimmi på morgonen. Kylan och vinden gjorde att hon satte sig ned och vägrade gå framåt.

När jag stannade, vände mig om och mötte hennes blick, vände hon helt om och ville gå till huset igen. Fast eftersom det är jag som är ledaren lät jag henne inte göra det. Utan kallade på henne så att hon fick den lilla morgonpromenaden som både hon och jag behöver.

Det är fortfarande 5-10-minuterspromenader som gäller för Mimmi. Ibland hoppar hon på tre ben. Ibland använder hon alla fyra. Hon verkar inte ha ont och det är huvudsaken.

Hur som helst. Jag förstod att det var dags att ta fram Mimmis hundtäcke från i vintras. Det passade henne perfekt.

Med täcket på var det ingen protest från Mimmi att gå ut. Tvärtom. Hon skuttade och for runt efter löven som nu börjat virvla omkring på marken. Gula löv, oranga löv, rödfärgade ... I mitten av september, det känns tidigt.

Min fina lugna katt som är världens snällaste storasyster till bustrollet Mimmi, kom upp från sin ett par timmar långa sömn och var med Mimmi en stund.

Det är en härlig känsla att se att de kan vara så nära varandra och vara lugna tillsammans. Jag känner att de gillar varandra.

Krönika: "Vad är fattigdom?"

 Min senaste krönika hos 1av3.se heter "Vad är fattigdom?"

Välkommen att läsa!

Från hjärtat/

Anna-Karin

Mysdag med döttrarna

Det är inte så ofta nu för tiden som jag och mina två döttrar är samlade samtidigt längre. Äldsta dottern har ett eget hem idag. Och alltid är någon av mina döttrar på språng, känns det som ibland. Idag lyckades vi med det i alla fall, att samlas alla tre.

Det blev en sväng in till stan, en stund på Espresso House och till sist hyrde vi tre filmer att titta på tillsammans.

På väg hem hade de gråmulna molnen spruckit upp. Himlen var ljusblå som en högsommardag i juli. En märklig känsla mitt i september med just det somriga ljuset.

Den första filmen vi hyrde tittade vi på redan idag. Den hette "My week with Marilyn", en klart sevärd film, välgjord och tiden flög fram när vi tittade på den.

Förutom mig och mina döttrar låg lilla Mimmi i soffan. Hon sov när vi såg på filmen. Ibland drömde hon och småvoffade och pep lite i sömnen.

För mig var idag en riktigt bra dag. En dag jag sparar i mitt hjärta.

The measure of a healthy society

"The measure of a healthy society lies in how it treats people who have lost all chance.

Unity consciousness is meaningless if the peripheral are excluded from our humanity.

When Mother Theresa looked into the eyes of those she pulled from gutters, she said: "They are Jesus. Everyone is Jesus in a distressing disguise."

The collective heart beats perfectly when everyone is welcomed home.

Lets bring everyone home."


(Jeff Brown)

Barnet ingen lyssnar på

Djupt inuti mig hittar jag ibland henne; barnet som ingen lyssnade på.

Det är hon som inte ber om hjälp. För hon vet att det tjänar inget till att ropa. Ingen hör ändå hennes rop på hjälp. Ingen ser ändå skräcken och frågorna i hennes ögon.

Det är hon som i stället för att ibland fråga de som har redan har erfarenhet, själv skaffar sig erfarenheten och också därför ibland går på nitar.

Det är hon som söker sig till ensamheten och drar sig undan när hon behöver gråta. För hon vet att det finns ändå ingen som tröstar henne om hon gråter.

Det är hon som är glad inte för att hon är glad. Utan för att bli älskad.

Det är hon som är rädd att visa sin ilska, sin rädsla, sina tårar, sin svaghet. För hon vet att det är när hon är glad och stark hon är älskad. Inte annars.

Det är hon som redan som barn valde att lita mer till sig själv än till andra.

Det är hon som lyssnar mer till andras behov än sina egna.

Det är hon som kväver sig själv för att ge andra andrum.

Det är hon som är det lilla barnet i mig.

Jag håller om henne.

Tröstar ...

Älskar henne kravlöst så gott jag kan.

Berättar för henne att hon är stor nu. Vuxen.

Att hon har rätt att få vara precis den som hon är.

Och känna precis allt det hon känner.

Jag berättar för henne att allt kommer att bli bra.

Att jag litar på henne. Att hon kan lita på mig.

Jag kommer alltid att finnas där för henne.

Vad som än händer.

Jag viskar mjukt till henne att jag älskar henne mest av allt i världen.