November

Idag på eftermiddagen fick jag till min förvåning se att det är ju den första november idag. Jag som trodde det var ett par dagar kvar i oktober fortfarande.

Jag hänger inte med i år. Vet inte vad det beror på. Kanske för att det har känts som att det hela tiden händer något som stör den trygga vardagslunken?

Just nu tycker jag i alla fall att mitt liv verkar ha nått en vändpunkt. Det är flera positiva saker som har hänt den senaste tiden. Det största var att jag fick besked att jag inte har några nya allvarliga problem med min hälsa. Bara de gamla vanliga, som visserligen är tröttande fast inget livshotande.

Att Mimmis operation är över och att jag nu varje dag kan se hur hon blir allt bättre, gör mig också lätt i sinnet, glad och hoppfull.

Det närmar sig Allhelgonahelgen. Alla kransar, hjärtan och ljus sätter igång känslor i mig. Jag saknar min mamma. Jag tänker på hur vi hade det för ett år sedan och ännu längre tillbaka. Det känns så länge sedan jag pratade med henne och samtidigt som att det var alldeles nyss.

Ibland funderar jag över varför jag inte gjorde just det där med mamma. Och ibland funderar jag över varför jag gjorde så, när jag kunde gjort på ett annat sätt, när det gällde mamma. Det tillhör ett naturligt sorgearbete att känna sig så, har jag läst. Så jag låter mig känna det jag känner.

Morgnarna är mörka och kvällarna är mörka. Ibland går det lätt och ibland är det tyngre. Jag kommer i alla fall upp varje morgon så här långt. Har kommit igång med att promenera längre i dagsljus och det mår jag väldigt bra av. Jag blir piggare av det. Jag försöker också göra yoga på morgonen för att mjuka upp min stela rygg. Och så äter jag vitaminer. Särskilt D-vitaminer behöver man fylla på med i den här mörka delen av världen.

Det blir flera koppar té varje dag också.

Idag köpte jag mig ett par nya kängor på A6 köpcenter. Ett par med resår vid sidorna, så att jag snabbt kan ta på mig dem när jag ska ut med Mimmi.

Varje dag när posten kommer, undrar jag om jag ska få beslutet från Försäkringskassan. Men än har det inte dykt upp. Tala om att vara långsamma. Den 7 juni i somras fick jag brev från dem om att jag skulle få ett beslut inom tre månader. Ja, vad ska jag säga? Om jag har problem med tiden, hur har då de det?

Svaret

Ibland är det bara hos dig själv du kan söka svaret.


(Anna-Karin)

Mimmis rehabträning går framåt

Idag var Mimmi på rehabträning för tredje gången.

Den här gången gick hon i djupt vatten på löpband i hela åtta minuter. På alla fyra benen samtidigt.

Det är underbart att nu få följa hur Mimmi blir bättre och bättre.

Sjukgymnasten hade bara gott att säga om min lilla hund. Allt går åt rätt håll med Mimmi.

Det är vi verkligen värda att få uppleva allesammans. Inte minst Mimmi själv. Hon har varit så mycket på Djursjukhuset redan i sitt korta liv, att det verkar som att hon tycker att det är hennes andra hem. Hon blir alltid glad när hon kommer dit. Hälsar glatt på alla. Drar i kopplet och vill in där. Skrattar när hon är där. Trots allt jobbigt hon säkert också måste ha upplevt där.

Fast Mimmi är inte vilken hund som helst, inte.

Idag igen, precis som på valpkursen och från veterinärer, fick jag höra att min lilla Mimmi är en glad och mycket klok hund. Hon är kaxig och mycket social.

Fast det kände jag ju redan första gången jag mötte henne.

I mitt hjärta.

Stolt matte som jag är.

Där kärlek bor

Där kärlek bor.

Finns ingen ensamhet.


(Anna-Karin)

Fullmåne

Månen är sagolikt vacker hos mig ikväll.

När jag var liten brukade jag titta upp på den mörka himlen, peka med mitt lilla finger och säga "Titta, månen!" med stor förundran och glädje i rösten, har min mamma berättat för mig. Jag tröttnade aldrig på att titta på månen. Jag har inte tröttnat på det än.

Fortfarande känner jag lika stor förundran och glädje när jag ser månen.

Jag tänker ibland på när jag såg den första månlandningen i TV-rutan. Väldigt fascinerad var jag av de hoppande och skuttande astronauterna på månen. Jag nästan kröp in i TV-rutan, så nyfiken var jag.

Fast hur mycket jag än fascineras över månen, så skulle jag inte vilja åka dit.

Månen är bäst på avstånd en kväll som denna, tycker jag.

Gillar du min blogg?

Om du gillar och berörs av det jag skriver om i min blogg kan du kika in i den här länken:  

Twingly/Bloggportalen


Klicka på "Välj som favorit" uppe till höger.

Jag bloggar om livet. Ljus och mörker. En mer omfattande blogg får man väl leta efter, tänker jag. Än en blogg om livet. Vilken utmaning det är för mig att skriva här!

Tack för att du gillar min blogg!

Från hjärtat/
Anna-Karin

20-årskalas

Idag blev det grekisk hämtmat från Pallas Athena i stan. Yngsta dottern hade önskat det och vad gör man inte för att göra sin unga vuxna dotter glad på sin 20-årsdag?

Sedan firade vi med halloncheesecake från Ica Maxi. Den var riktigt god och också vacker att titta på.

Det är svårt att förstå att nu har jag inga tonåringar längre. Nu är båda mina döttrar unga vuxna kvinnor.

Jag är så innerligt tacksam att jag har fått följa dem så här långt i livet. Jag är så stolt över de människor och de personligheter de är.

Jag önskar att vi ska fortsätta att uppleva många roliga saker tillsammans.

Som vuxna människor.

Med utrymme också för vars och ens egna privata livsrum.

Riktig kärlek är att släppa fri. När tiden är mogen för det.

Yngsta dottern 20 år

Vid den här tiden för exakt 20 år sedan, hade jag en liten bebis i min mage. Jag visste inte vem det var, inte om det var en han eller en hon. Fast jag kände det lilla livet sparka i mig ibland. Jag sjöng för den lille som låg inuti mig.

Natten när hon började sin entré i världen, var en lika stjärnklar natt som denna natt. Med en fullmåne på himlen.

Jag minns känslan av förväntan och glädje när jag for iväg till BB för att föda. Jag minns hennes storasyster i baksätet på bilen, 4,5 år gammal och som jag fått väcka och klä på mitt i natten. Hennes längtan efter ett syskon.

Jag var så lycklig när jag fick hålla den lilla nyfödda, mörkhåriga flickan i mina armar för allra första gången.

Imorgon fyller hon 20 år.

Och jag är lika lycklig fortfarande varje gång jag får vara nära henne.

Min älskade dotter.

Barnfattigdomen och Rädda Barnens rapporter

Det gör ont att läsa att så många i Sverige vägrar se de 248 000 fattiga barn som finns, enligt Rädda Barnens rapporter.

"Jag vet vad fattigdom kostar för den som ska bli människa", skriver författaren Susanna Alakoski i DN Kultur.

Det gör också väldigt ont att läsa att barn fortfarande vräks i Sverige. Jag har själv varit med om att bli vräkt som barn och vet vilken livslång smärta det innebär att ha blivit det. Vilka frågor man bär med sig genom livet. Hur kunde det få hända? Hur kan det fortfarande få hända i Sverige år 2012?

Nolltolerans för barnfattigdom och barnvräkningar i Sverige. 

 

Vi har råd att utrota den fattigdom som verkligen finns här.

Glada nyheter!

GLADA NYHETER!!!

Blodproverna visade att mitt hjärta mår bra. Trots skadan är där ingen hjärtsvikt. Jag har bara något mycket ovanligt i mitt hjärta, ett vänstersidigt skänkeblock, som gör pumpförmågan i hjärtat något nedsatt.

Alla värden var bra. Jag har fått klartecken att ÄNTLIGEN börja träna. Jag har lätt övervikt och den vill jag ta itu med. Jag samlade på mig några kilon med all stressen och sömnlösa nätter när mamma var så sjuk och sedan dog.

Tack alla underbara som känt med mig den här tiden som jag vandrat i oro med olika besked från läkarna.

Jag ska försöka få reda på lite mer om skadan i mitt hjärta så småningom, fakta.

Just nu är jag bara väldigt, väldigt lättad och mycket GLAD och ödmjukt tacksam.

På något sätt får jag fira det här i helgen.Kanske gå på bio?

Så himlans glad jag känner mig just nu!

Tack livet!