Städar och rensar

Jag rensar tidningshögarna som samlat sig i sommar. Tvättar sofföverdraget till stora soffan som jag inte gjort på två-tre år. Plockar fram ljuslyktor. Rengör dem så att de skiner. Sätter nya ljus i dem.

Det vita doftljuset som jag fyndade på Blomsterland i somras placerar jag på köksbordet.

Några böcker som jag önskar att jag ska kunna läsa i höst lägger jag i en hög på bordet.

Jag rensar i mobilkameran och i laptopen.

När jag rensar det yttre, tror jag att jag omedvetet också rensar i mitt inre.

Det känns bra.

I skymningen tänder jag ljusen. Njuter av mörkret.

Jag känner som att mörkret är min bästa vän nu för tiden.

Där får mina sinnen ro.

Frihet

Frihet är att kunna ge sig själv det man vet att man behöver för att känna glädje och lycka.

(Anna-Karin)

När jag inte längre orkar hålla emot sorgen

Det är röran i skåpet med alla plastburkar, brickor och rostfria bunkar som får mig att brista. Jag har städat, handlat, lagat mat, varit ute med min lilla hund.

Hela tiden med detta tryck i mitt bröst. Spänningar som gör så ont och får mig att känna mig som förlamad. Som inkapslad med en vägg mellan världen och mig.

Det är röran där i skåpet som gör att jag blir så arg på alla dumma burkar att jag börjar lipa som en liten unge. Det är när jag plockar i ordning burkarna och bunkarna, ställer dem i varandra och gör så att de får plats som tårarna äntligen trillar. Jag kryper ihop. Längtar efter att någon ska hålla om mig.

Alla bilder, minnen och tankar som fladdrar förbi i mitt huvud.

Var är du, mamma? Vart ska jag en dag? Dit där du är? Vad är det för mening med alltihop? Vad är meningen med att jag finns i världen? Och alla andra? Vad finns kvar för mig i mitt liv nu? Vad är det som väntar mig?

Tårar av saknad, sorg, ensamhet i världen. Kanske ett stänk av dödsångest i sommarens sena andetag?

Kanske gamla tårar av övergivenhet som blandas med dagens tårar av saknad efter det som en gång var.

Efteråt lättar allt därinne som jag tryckt undan.

För en stund förlamar sorgen mig inte längre.

Jag kramar min lilla hund.

Hon slickar bort tårarna från mina kinder med sin mjuka, varma tunga.

Jag borrar in mitt ansikte i hennes svartkrulliga päls.

Hennes doft av hund gör mig lugn.

Konfektmuffins

Yngsta dottern hälsade på idag här hemma. Jag blev så glad att jag fick lust att baka. Något som inte precis händer varje dag för mig.

En plåt full med konfektmuffins blev det.

Ibland kan man ordna sig fest en helt vanlig måndag.

En bra vardag

 

Jag bläddrar bland sommarens alla bilder och ser tydligt hur mycket jag har fått uppleva. Det allra mesta ljusa och glada minnen. Jag ser att jag ser piggare ut nu än i våras. Även om det inte alltid känns så.

Sommaren är en begränsad tid av året i Sverige. Det är den tiden när jag vill så mycket. Besöka alla mina egna smultronställen. Upptäcka nya smultronställen. Få upp konditionen och ladda mina batterier. Vara utomhus så mycket som jag bara kan. Därför har bloggandet inte känts så viktigt för mig nu i sommar. Jag har prioriterat annat.

Jag är tacksam för allt jag har varit med om i sommar och det jag fortfarande har kvar att uppleva innan vardagen tar över helt igen.

Samtidigt tänker jag på hur viktigt det är att inte hänga upp hela sitt liv på just sommaren. Att se till att skapa sig en tillvaro och en vardag som är bra oavsett årstid. Att kunna följa med genom årstiderna och skapa ljuspunkter för sig själv året om.

Att kunna ta hand om sig själv året om. Både fysiskt och psykiskt.

När det är sensommar tar jag hand om mig genom att vårda min kropp. Promenader. Meditation. Yoga. Fotbad. Sköna, väldoftande hudkrämer.

Jag äter mycket bär. Kanske kommer det att stå en äppelkaka i ugnen den här helgen och sprida kaneldoft i köket.

Det blir små utflykter fortfarande. Häromdagen åkte jag Vättern runt. Ja, i bil alltså.

Jag promenerar. Läser, är med vänner och med mina älskade djur.

På kvällarna tänder jag stearinljus och lyssnar på musik hellre än att titta på TV.

Vilka är dina knep för att få en bra vardag för kropp och själ året om?

Kärlek

Tillsammans

I frihet


(Anna-Karin)

Sensommar

 

Nyss lönnens limegröna blommor och scillor på marken. Nu rodnande rönnbär och slokande daggkåpor. Det är sensommar i Svea rike.

Solen har strålat över oss mänskobarn denna sommar. Värmen har lockat oss till vila, bad och, ibland, gett oss nätter svåra att sova.

Sensommar; jag tänkte att jag skulle känna mig starkare då än under försommaren. Fast läkningen går långsamt. Långsammare än vanligt.

Jag är trött. Fattig på energi. Fortfarande.

Händer dock att jag omtumlad känner energin och lusten att göra något. Och gör det.

Jag älskar sensommarens mörkare kvällar och nätter. Får mig att sova djupare.

Samtidigt; vemod.

Jag är tacksam för allt härligt jag upplevt denna sommar.

Och önskar mig en lika underbar sensommar som den högsommar vi har haft i år.

Döden

Du gör mig så arg, döden.

Kan du inte bara
liksom
sluta
finnas?


(Anna-Karin)

Tid

Ibland är tid att minnas.
Ibland att glömma.
Ibland att vara i nuet.
Ibland att drömma om en framtid.

(Anna-Karin)

Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom - Stämmer det?

 

Är det verkligen så att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom? Det finns stunder när jag ifrågasatt det på djupet. Tiden kommer ju aldrig igen. Vad menar den personen som skrev de där orden?

Jag köpte boken "Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom" (Ben Furman, Adlibris) och har kanske läst hälften av den nu. Det är en tunn pocketbok med stora bokstäver. Man kan läsa ett kapitel lite då och då, när man har kraft och lust att göra det.

Genom olika människors personliga livsberättelser om en trasig barndom och genom att de sedan fick fundera kring tre olika frågor, försöker Ben Furman själv att söka svaret på om det verkligen är så att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom. Frågorna är:

1. Vad är det som har fått dig att klara dig, trots din svåra barndom?

2. Vad har du lärt dig av din svåra barndom?

3. Hur har du burit dig åt för att senare i livet få uppleva sådant som du blev utan som barn?

En av de saker som Ben Furman konstaterar i boken är att cirka en tredjedel av de människor som haft en trasig barndom, ändå skaffar sig bra liv som vuxna. Vissa använder sin trasiga barndom som en språngbräda. De bestämmer sig för att ta revansch på det de fått vara med om. Att visa de som tryckte ned dem att de visst kan och är lika värdefulla som alla andra.

En gemensam nämnare för det vi brukar kalla maskrosbarn är enligt författaren envishet, målmedvetenhet och viljestyrka. Kanske personliga drag eller kanske något som lockas fram i en människa under svåra omständigheter.

Bland de personliga berättelserna hittar man flera gemensamma sätt att ta sig igenom en tuff barndom; söka tröst i naturen, hitta trygghet och kärlek hos någon annan människa, skriva dagbok eller annat skrivande, fantisera sig bort, läsa böcker, husdjur, en hobby eller att man upptäcker att det finns något som man är bra på att göra.

Att tidigt flytta hemifrån hjälper många att komma ur ett destruktivt familjesammanhang. Där har en påtvingad tidig självständighet varit till nytta för den unga människan. Humorn, att kunna skratta åt ett elände, är också en av överlevnadsmekanismerna för människor som haft en svår barndom. Terapi hjälper också många människor att skapa sig ett bra liv som vuxna.

Det boken vill peka på är att man ofta blir en mycket stark människa som klarar tuffa omständigheter också som vuxen om man har upplevt det redan som barn. Man har i bagaget inte bara fått med sig något jobbigt utan ofta också skaffat sig bra redskap för att hantera andra svåra situationer i livet.

Jag känner igen mig mycket väl i de olika överlevnadsstrategierna för ett barn som har det tufft. Ibland gör det ont att minnas hur det var. Fast som vuxen kan jag se att jag många gånger betedde mig på ett sätt som jag är stolt över idag. Och som inte minst utvecklade mig som människa, ökade min empati och förståelse för andra människor och deras livssituation.

Där är ett sätt att hitta styrka i sig själv som vuxen; att mer titta på vad man gjorde i den svåra situationen i stället för att fastna i tankar på själva händelsen. Se på sig själv med ett utifrån-perspektiv och kanske upptäcka hur klokt och modigt man handlade, trots att livet kanske var kaos och man bara var ett barn. Att se styrkan och kraften i sig själv då, gör att man rätar på ryggen som vuxen och känner en stark stolthet över det barn man en gång var.

Det man inte fick uppleva som liten, kan man uppleva senare i livet. Ofta genom att göra saker tillsammans med egna eller andras barn. På så sätt kan man alltid få de där barndomsupplevelserna som varje barn behöver för att må bra, även om det är en lång fördröjning innan man får dem om man haft en jobbig barndom.

Boken är intressant. Den väcker nya tankar i mig. Ger mig ibland faktiskt svar på sådant som jag funderat kring själv ibland. Den stärker mig som människa. Den tydliggör att jag precis som så många andra människor, kanske de allra flesta av oss, växer genom att prövas.

Jag fortsätter att läsa i boken och kanske kommer det att bli fler blogginlägg om de tankar som den väcker hos mig. 

De tre frågorna som jag nämner i början av den här texten, hjälper mig mycket när det handlar om att kunna se hur det jag upplevt som barn fått mig att växa som människa.