Edward Snowden fick inte Nobels fredspris som jag tyckte han skulle få. (Se min artikel i Newsmill).
Fast han fick ett annat pris i stället: SAM Adams-utmärkelsen, ett pris
från pensionerade CIA-kollegor som delas ut för "integritet inom
underrättelsetjänsten".
Snowden har mottagit priset i Moskva.
lördag 12 oktober 2013
torsdag 10 oktober 2013
Bejaka det vilda
"Människan vantrivs i kulturen. Människan trivs i det vilda".
(Sigmund Freud)
Skrivet med inspiration från en av mina vänner i FB.
Kanske är Freuds ord en del av svaret på att så många människor i Sverige mår psykiskt dåligt idag? Kanske för att vi tvingas in i regler, normer och värderingar som inte stämmer med vad det är att vara människa?
Född fri.
Född med rätten att få vara människa.
Född med rätten att få vara jag.
(Sigmund Freud)
Skrivet med inspiration från en av mina vänner i FB.
Kanske är Freuds ord en del av svaret på att så många människor i Sverige mår psykiskt dåligt idag? Kanske för att vi tvingas in i regler, normer och värderingar som inte stämmer med vad det är att vara människa?
Född fri.
Född med rätten att få vara människa.
Född med rätten att få vara jag.
Spindlarna och jag
Jag ser spindeln i handfatet först när jag redan släppt på vattnet. Han kämpar för att ta sig upp för den glatta ytan. Komma bort från vattnet. Jag känner med spindeln. Stänger av vattnet en stund. Låter honom klättra till sin trygghet.
Ofta skriver jag om alla rädslor som jag har. För att ta blodprov. Gå till tandläkaren. Flyga. Och jag vet inte allt.
Fast jag kan ärligt säga att jag känner ingen rädsla alls för spindlar. Tvärtom. Jag tycker rent av om dem. Beundrar dem. Älskar att få se ett spindelnät en disig morgon. Eller glittrande i solljuset. Beundrar spindelns förmåga att spinna konstverk. Även om det är med avsikten att fånga ett byte.
Nu talar jag om spindlarna i Sverige. De är ju inte giftiga för mig. Fast man kan vara rädd för spindlar i alla fall. Som en nedärvd instinkt.
Att ha spindlar inomhus ska vara ett tecken på att husets klimat är bra. Att där inte är för fuktigt, har jag läst.
Det känner jag tacksamhet över varje gång jag ser en spindel. Spindeln visar mig att jag bor i ett friskt hus.
Ofta skriver jag om alla rädslor som jag har. För att ta blodprov. Gå till tandläkaren. Flyga. Och jag vet inte allt.
Fast jag kan ärligt säga att jag känner ingen rädsla alls för spindlar. Tvärtom. Jag tycker rent av om dem. Beundrar dem. Älskar att få se ett spindelnät en disig morgon. Eller glittrande i solljuset. Beundrar spindelns förmåga att spinna konstverk. Även om det är med avsikten att fånga ett byte.
Nu talar jag om spindlarna i Sverige. De är ju inte giftiga för mig. Fast man kan vara rädd för spindlar i alla fall. Som en nedärvd instinkt.
Att ha spindlar inomhus ska vara ett tecken på att husets klimat är bra. Att där inte är för fuktigt, har jag läst.
Det känner jag tacksamhet över varje gång jag ser en spindel. Spindeln visar mig att jag bor i ett friskt hus.
onsdag 9 oktober 2013
Visst blev det bättre med tiden
Det är bra att ha olika perspektiv i livet. Tidsperspektiv, till exempel. Min äldsta dotter börjar sitt nya jobb idag. Hon gick upp klockan halv fem i morse för att komma med tåget.
Hon letar efter lägenhet i Värnamo. Jag önskar att hon snart ska hitta en ledig med lagom dyr hyra.
Idag, märkligt nog samma dag som min äldsta dotter börjar sitt första jobb som färdigutbildad bibliotekarie, skulle min mamma ha fyllt 87 år. Jag ska gå till kyrkogården idag och sätta en bukett rosor på hennes grav. Och berätta för henne, där hon ligger nere i jorden, om att hennes barnbarn börjar jobba på bibliotek idag. Jag kan tänka mig att hon ler varmt av lycka djupt där nere då, i den mörka jorden, mamma. Jag kan tänka mig hur hennes ögon skulle lysa av stolthet över sitt älskade barnbarn som hon så ofta läste sagor för.
När min mamma var tonåring drömde hon om att bli fotograf. Min morfar fotograferade mycket. Han åkte runt och tog kort på människor. Både döda och levande, för så gjorde man på den tiden. Morfar fick betalt för att han fotograferade människor. En extra inkomst till den låga industrilön som han hade. Min mamma fick hjälpa honom att framkalla bilder i hans lilla ateljé där hemma. Hon tyckte mycket om att framkalla foton.
Mamma var så bra på att framkalla att hon blev erbjuden en anställning i Värnamo i en fotoateljé. Fast lönen hon blev erbjuden var så låg att hon hade inte råd att hyra sig ett inackorderingsrum i Värnamo utan tackade nej till jobbet. Började jobba på fabrik i stället. Tillverka krigsdetaljer. För detta hände sig under den tid då det var ett andra världskrig.
Min mamma fick ångestattacker i fabriksmiljön. Arbetade ändå så flitigt att hon förstörde ackordet för de andra anställda. Vilket ledde till att hon blev populär hos chefen fast mindre populär bland arbetskamraterna.
Så fort det var rast gick min mamma ut från den mörka, instängda fabriken med alla tunga lukter från metaller och gud vet vad. Från alla tankar på kriget och hennes fästman som var inkallad vid gränsen mot Norge.
Hon gick ut och promenerade i naturen.
Andades.
Visst har det blivit bättre i Sverige sedan den tiden.
Vilket inte hindrar alls att vi ska fortsätta att skapa ett så bra samhälle som möjligt för människan.
Idag känner jag stor glädje och stolthet över att min äldsta dotter får jobba med det hon älskar i en miljö som fått hennes ögon att tindra som stjärnor ända sedan hon var liten.
Idag känner jag saknad och sorg över att min mamma är död. Och jag känner tacksamhet över alla de år som jag fick ha henne som min världens bästa, mest älskade, klokaste, mest känslosamma och roligaste mamma.
Hon letar efter lägenhet i Värnamo. Jag önskar att hon snart ska hitta en ledig med lagom dyr hyra.
Idag, märkligt nog samma dag som min äldsta dotter börjar sitt första jobb som färdigutbildad bibliotekarie, skulle min mamma ha fyllt 87 år. Jag ska gå till kyrkogården idag och sätta en bukett rosor på hennes grav. Och berätta för henne, där hon ligger nere i jorden, om att hennes barnbarn börjar jobba på bibliotek idag. Jag kan tänka mig att hon ler varmt av lycka djupt där nere då, i den mörka jorden, mamma. Jag kan tänka mig hur hennes ögon skulle lysa av stolthet över sitt älskade barnbarn som hon så ofta läste sagor för.
När min mamma var tonåring drömde hon om att bli fotograf. Min morfar fotograferade mycket. Han åkte runt och tog kort på människor. Både döda och levande, för så gjorde man på den tiden. Morfar fick betalt för att han fotograferade människor. En extra inkomst till den låga industrilön som han hade. Min mamma fick hjälpa honom att framkalla bilder i hans lilla ateljé där hemma. Hon tyckte mycket om att framkalla foton.
Mamma var så bra på att framkalla att hon blev erbjuden en anställning i Värnamo i en fotoateljé. Fast lönen hon blev erbjuden var så låg att hon hade inte råd att hyra sig ett inackorderingsrum i Värnamo utan tackade nej till jobbet. Började jobba på fabrik i stället. Tillverka krigsdetaljer. För detta hände sig under den tid då det var ett andra världskrig.
Min mamma fick ångestattacker i fabriksmiljön. Arbetade ändå så flitigt att hon förstörde ackordet för de andra anställda. Vilket ledde till att hon blev populär hos chefen fast mindre populär bland arbetskamraterna.
Så fort det var rast gick min mamma ut från den mörka, instängda fabriken med alla tunga lukter från metaller och gud vet vad. Från alla tankar på kriget och hennes fästman som var inkallad vid gränsen mot Norge.
Hon gick ut och promenerade i naturen.
Andades.
Visst har det blivit bättre i Sverige sedan den tiden.
Vilket inte hindrar alls att vi ska fortsätta att skapa ett så bra samhälle som möjligt för människan.
Idag känner jag stor glädje och stolthet över att min äldsta dotter får jobba med det hon älskar i en miljö som fått hennes ögon att tindra som stjärnor ända sedan hon var liten.
Idag känner jag saknad och sorg över att min mamma är död. Och jag känner tacksamhet över alla de år som jag fick ha henne som min världens bästa, mest älskade, klokaste, mest känslosamma och roligaste mamma.
söndag 6 oktober 2013
"Lär mig du skog att vissna glad"
 |
| Skogslönnen genom mitt fönster i morse. |
Plötsligt kom den här vackra psalmen upp i mitt huvud:
Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.
Lär mig, du fåglars glada tåg,
att draga hän med fröjdfull håg
mot obekanta stränder.
När allt är vinter här och is,
jag till ett evigt paradis
från köld och töcken länder.
Lär mig, du fjäril, vingad, lätt,
vad Herren ock åt mig berett,
där du mot höjd dig svingar.
I går dig puppan inneslöt,
i dag du glad ditt fängsel bröt:
min själ skall ock få vingar.
O Jesu Krist, som ur din grav
stod upp med evigt liv och gav
det ut åt världen vida,
giv mig ditt liv, att även jag
må efter bitter långfredag
min påskdagsmorgon bida.
(Psalm 499, Adam Gottlob Oehlenschläger 1813, Emilia Ahnfelt-Laurin 1879, Bearb.)
lördag 5 oktober 2013
Maskros eller orkidé (högkänslig)?
Jag läser om högkänslighet i böcker, artiklar och bloggar och sitter ofta med tappad haka för att igenkänningen är så stor. Tveklöst är jag en av de människor som man idag kallar högkänsliga eller starksköra.
Jag har länge sett på mig själv som ett maskrosbarn, en överlevare. Det var en anledning till att min blogg fick namnet Maskroskvinnan. Fast för att vara ett verkligt maskrosbarn gäller det här: "Av de barn som växer upp under onormalt dåliga förhållanden beräknas ca 25% bli maskrosbarn och det innebär att de har ett liv som vuxna fritt från psykisk ohälsa." (Wikipedia). Jag har panikångest och har haft depression, så alltså passar jag inte in på benämningen maskrosbarn fullt ut.
Det man kallar orkidébarn är däremot barn som föds med en högkänslig personlighet. Att vara ett högkänsligt barn är ingen diagnos, utan helt enkelt ett personlighetsdrag. Som högkänslig har man viss större risk att drabbas av psykisk ohälsa som ångest och depression om man råkar ut för trauman eller har en otrygg barndom. Eller blir arbetslös som vuxen till exempel. Man är helt enkelt lite mera stresskänslig än en genomsnittsmänniska.
Ju mer jag läser och funderar kring mig själv, det jag varit med om i mitt liv och hur det påverkat mig, desto mer känner jag mig hemma som ett orkidébarn, född med en högkänslig personlighet. Personlighetsdrag som sitter i hela livet. En begåvning eller känslomässig intelligens som cirka 10-20 % av människorna har.
Det finns många fördelar med att vara högkänslig. Fast det är viktigt att man ser till att ta hand om sig. Sätter gränser. Vilar från intryck ibland.
Som högkänslig tar man in många fler intryck i sin hjärna än de flesta människor gör. Jag brukar ofta känna mig hudlös. Som att jag saknar ett filter mellan mig själv och andra.
Empati, inlevelseförmåga och kreativitet är några av de stora fördelarna med att vara högkänslig. Och att man ofta får mycket starka upplevelser i naturen och av musik och kultur till exempel.
Frågan är ju då vad jag ska göra med namnet på min blogg?
Maskroskvinnan känns inte helt rätt för mig längre.
Kanske är det dags att min blogg helt enkelt får heta det som jag själv heter? Mitt namn.
Jag har funderat över det tidigare ett par gånger sedan jag började blogga.
Det känns som att det är dags att ta det steget för mig nu.
Och det känns bara bra.
Jag är den jag är.
Först av allt är jag människa.
Sedan kommer allt det andra.
Överlevare är jag dessutom fortfarande, så här långt.
Jag har länge sett på mig själv som ett maskrosbarn, en överlevare. Det var en anledning till att min blogg fick namnet Maskroskvinnan. Fast för att vara ett verkligt maskrosbarn gäller det här: "Av de barn som växer upp under onormalt dåliga förhållanden beräknas ca 25% bli maskrosbarn och det innebär att de har ett liv som vuxna fritt från psykisk ohälsa." (Wikipedia). Jag har panikångest och har haft depression, så alltså passar jag inte in på benämningen maskrosbarn fullt ut.
Det man kallar orkidébarn är däremot barn som föds med en högkänslig personlighet. Att vara ett högkänsligt barn är ingen diagnos, utan helt enkelt ett personlighetsdrag. Som högkänslig har man viss större risk att drabbas av psykisk ohälsa som ångest och depression om man råkar ut för trauman eller har en otrygg barndom. Eller blir arbetslös som vuxen till exempel. Man är helt enkelt lite mera stresskänslig än en genomsnittsmänniska.
Ju mer jag läser och funderar kring mig själv, det jag varit med om i mitt liv och hur det påverkat mig, desto mer känner jag mig hemma som ett orkidébarn, född med en högkänslig personlighet. Personlighetsdrag som sitter i hela livet. En begåvning eller känslomässig intelligens som cirka 10-20 % av människorna har.
Det finns många fördelar med att vara högkänslig. Fast det är viktigt att man ser till att ta hand om sig. Sätter gränser. Vilar från intryck ibland.
Som högkänslig tar man in många fler intryck i sin hjärna än de flesta människor gör. Jag brukar ofta känna mig hudlös. Som att jag saknar ett filter mellan mig själv och andra.
Empati, inlevelseförmåga och kreativitet är några av de stora fördelarna med att vara högkänslig. Och att man ofta får mycket starka upplevelser i naturen och av musik och kultur till exempel.
Frågan är ju då vad jag ska göra med namnet på min blogg?
Maskroskvinnan känns inte helt rätt för mig längre.
Kanske är det dags att min blogg helt enkelt får heta det som jag själv heter? Mitt namn.
Jag har funderat över det tidigare ett par gånger sedan jag började blogga.
Det känns som att det är dags att ta det steget för mig nu.
Och det känns bara bra.
Jag är den jag är.
Först av allt är jag människa.
Sedan kommer allt det andra.
Överlevare är jag dessutom fortfarande, så här långt.
fredag 4 oktober 2013
Omtumlande dagar med härligt besked
I förrgår fick min dotter telefonsamtal. Hon skulle på anställningsintervju igår klockan tio. Jag skjutsade in henne till tåget på morgonen.
Sedan gav jag mig in till stan. Konstaterade att både utbudet av kläder och priserna var mycket bättre i Jönköping City än i Helsingborgs City. Tyckte jag i alla fall.
Dessutom hittade jag snabbt en snygg, varm jacka till ett mycket bra pris, lägre än jag hade tänkt mig. Min gamla jacka är dragkedjan sönder i, så det blåser rätt igenom den när det är höstvindar.
Lite kul var det att en kvinna tog tag i min gamla trasiga jacka när jag var i affären och frågade mig var någonstans som jag hittat den. Hon ville ha en likadan. Jag kunde bara säga som det var; att den är flera år gammal och troligen inte längre finns att köpa som ny. Kanske att jag ska kosta på mig att sätta i en ny dragkedja i den gamla jackan, trots allt?
En äggmacka och en kopp passions-te på Espresso House njöt jag av innan jag åkte hem igen.
På eftermiddagen hämtade jag en dotter som gick med lätta steg mot bilen.
På tåget hade hon fått telefonsamtal om att hon fått jobbet hon hade sökt.
Ett jobb som ungdomsbibliotekarie på heltid.
Jag kände mig så glad, så glad, så glad!
Ibland är livet som en ketchupflaska. Först händer det inget alls. Sedan händer det inte heller något. Och sedan, plötsligt, händer alltsammans på en enda gång. Mycket snabbt.
Nu har båda mina döttrar jobb och är självförsörjande.
Det är ett stort steg i livet både för dem och för oss som är föräldrar.
Ett stort och mycket viktigt steg.
Sedan gav jag mig in till stan. Konstaterade att både utbudet av kläder och priserna var mycket bättre i Jönköping City än i Helsingborgs City. Tyckte jag i alla fall.
Dessutom hittade jag snabbt en snygg, varm jacka till ett mycket bra pris, lägre än jag hade tänkt mig. Min gamla jacka är dragkedjan sönder i, så det blåser rätt igenom den när det är höstvindar.
Lite kul var det att en kvinna tog tag i min gamla trasiga jacka när jag var i affären och frågade mig var någonstans som jag hittat den. Hon ville ha en likadan. Jag kunde bara säga som det var; att den är flera år gammal och troligen inte längre finns att köpa som ny. Kanske att jag ska kosta på mig att sätta i en ny dragkedja i den gamla jackan, trots allt?
En äggmacka och en kopp passions-te på Espresso House njöt jag av innan jag åkte hem igen.
På eftermiddagen hämtade jag en dotter som gick med lätta steg mot bilen.
På tåget hade hon fått telefonsamtal om att hon fått jobbet hon hade sökt.
Ett jobb som ungdomsbibliotekarie på heltid.
Jag kände mig så glad, så glad, så glad!
Ibland är livet som en ketchupflaska. Först händer det inget alls. Sedan händer det inte heller något. Och sedan, plötsligt, händer alltsammans på en enda gång. Mycket snabbt.
Nu har båda mina döttrar jobb och är självförsörjande.
Det är ett stort steg i livet både för dem och för oss som är föräldrar.
Ett stort och mycket viktigt steg.
torsdag 3 oktober 2013
tisdag 1 oktober 2013
Min bok
Jag känner lust att skriva på den nu igen.
Bara att du finns ...
Bara att du finns i världen
Får stjärnorna att lysa
Lite klarare
För mig
Inatt
(Anna-Karin)
Får stjärnorna att lysa
Lite klarare
För mig
Inatt
(Anna-Karin)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)