Faller en så faller alla ...

Ikväll är där nästan inga löv alls kvar på lönnen utanför mitt fönster.

Karlavagnen om långtidssjukskrivning

Karlavagen hade igår kväll temat "Från livet som långtidssjukskriven till - vad då?". Programmet handlar bland annat om att bli utförsäkrad, att placeras runt i olika fack trots svår sjukdom. Att tvingas gå till Arbetsförmedlingen trots att det redan finns klar diagnos på att man inte är arbetsför på grund av t ex en whiplash-skada eller sviter efter tjocktarmscancer. För att sedan efter tre månader återigen placeras hos Försäkringskassan.

Karlavagnen finns också i Facebook. Du som vill kan fortfarande gå in där och läsa andras berättelser eller kanske dela med dig av dina egna tankar och erfarenheter från sjukskrivning och hur ditt liv påverkats sedan regeringens hårdare regler infördes för fem år sedan.

Höst i mig

Jag var en gång ett knoppande träd.

Sedan grönskande.

Alla mina gröna löv ...
susande,
stilla i vinden.

Jag var sommaren.

Nu faller de ...

Ett efter ett.

Allt jag byggt upp, hoppats på.


Snart står jag där.

Avklädd.

Naken.


Som en svart silhuett ...

Mot grå himmel.


Inväntande vintern.


Och våren.


Allt knoppas igen.



(Anna-Karin)

Mimmi bland höstlöv

Igår busade jag, äldsta dottern och Mimmi runt i höstlöven. Mimmi blev snopen ibland när hon fick ett fallande höstlöv på huvudet. Det slutade med att jag fick ett ryggskott. Och Mimmi hoppade lite på tre ben igen efteråt. Så vilt kan det gå till när vi busar, hon och jag.

Idag ska Mimmi på SPA. Kloklippning, ta bort håret i öronen, klippning (fast inte alltför kort så här på hösten), varmt bad och tvättning, borstning och föning. Rengöring av tänderna. Det blir härligt att kunna se mer av hennes fina ögon igen efter klippningen.

Hon är rena rama lyckopillret för mig, Mimmi.

Snart fyller hon två år.

Malala Yousafzai borde fått Nobels fredspris

 

Malala Yousafzai, 16 år, kvinna och bloggerska från Pakistan som fick en kula i huvudet för att hon bloggar och propagerar om flickors rätt till skolgång, var en av dem som jag mest av allt ville sett få Nobels fredspris i år.

Vilken modig ung kvinna!

Världen behöver sådana förebilder. De ska lyftas fram, stöttas och uppmuntras.

"Låt oss plocka upp våra böcker och pennor, de är vårt mäktigaste vapen. En bok, en penna, kan förändra världen. Utbildning är den enda lösningen", sade Malala Yousafzai när hon talade i FN nyligen." (Ledare, Expressen).

Snowden fick pris fast inte Nobelpriset

Edward Snowden fick inte Nobels fredspris som jag tyckte han skulle få. (Se min artikel i Newsmill).

Fast han fick ett annat pris i stället: SAM Adams-utmärkelsen, ett pris från pensionerade CIA-kollegor som delas ut för "integritet inom underrättelsetjänsten".

Snowden har mottagit priset i Moskva.

Bejaka det vilda

"Människan vantrivs i kulturen. Människan trivs i det vilda".

(Sigmund Freud)

Skrivet med inspiration från en av mina vänner i FB. 

Kanske är Freuds ord en del av svaret på att så många människor i Sverige mår psykiskt dåligt idag? Kanske för att vi tvingas in i regler, normer och värderingar som inte stämmer med vad det är att vara människa?

Född fri.

Född med rätten att få vara människa.

Född med rätten att få vara jag.

Spindlarna och jag

Jag ser spindeln i handfatet först när jag redan släppt på vattnet. Han kämpar för att ta sig upp för den glatta ytan. Komma bort från vattnet. Jag känner med spindeln. Stänger av vattnet en stund. Låter honom klättra till sin trygghet.

Ofta skriver jag om alla rädslor som jag har. För att ta blodprov. Gå till tandläkaren. Flyga. Och jag vet inte allt.

Fast jag kan ärligt säga att jag känner ingen rädsla alls för spindlar. Tvärtom. Jag tycker rent av om dem. Beundrar dem. Älskar att få se ett spindelnät en disig morgon. Eller glittrande i solljuset. Beundrar spindelns förmåga att spinna konstverk. Även om det är med avsikten att fånga ett byte.

Nu talar jag om spindlarna i Sverige. De är ju inte giftiga för mig. Fast man kan vara rädd för spindlar i alla fall. Som en nedärvd instinkt.

Att ha spindlar inomhus ska vara ett tecken på att husets klimat är bra. Att där inte är för fuktigt, har jag läst.

Det känner jag tacksamhet över varje gång jag ser en spindel. Spindeln visar mig att jag bor i ett friskt hus.

Visst blev det bättre med tiden

Det är bra att ha olika perspektiv i livet. Tidsperspektiv, till exempel. Min äldsta dotter börjar sitt nya jobb idag. Hon gick upp klockan halv fem i morse för att komma med tåget.

Hon letar efter lägenhet i Värnamo. Jag önskar att hon snart ska hitta en ledig med lagom dyr hyra.

Idag, märkligt nog samma dag som min äldsta dotter börjar sitt första jobb som färdigutbildad bibliotekarie, skulle min mamma ha fyllt 87 år. Jag ska gå till kyrkogården idag och sätta en bukett rosor på hennes grav. Och berätta för henne, där hon ligger nere i jorden, om att hennes barnbarn börjar jobba på bibliotek idag. Jag kan tänka mig att hon ler varmt av lycka djupt där nere då, i den mörka jorden, mamma. Jag kan tänka mig hur hennes ögon skulle lysa av stolthet över sitt älskade barnbarn som hon så ofta läste sagor för.

När min mamma var tonåring drömde hon om att bli fotograf. Min morfar fotograferade mycket. Han åkte runt och tog kort på människor. Både döda och levande, för så gjorde man på den tiden. Morfar fick betalt för att han fotograferade människor. En extra inkomst till den låga industrilön som han hade. Min mamma fick hjälpa honom att framkalla bilder i hans lilla ateljé där hemma. Hon tyckte mycket om att framkalla foton.

Mamma var så bra på att framkalla att hon blev erbjuden en anställning i Värnamo i en fotoateljé. Fast lönen hon blev erbjuden var så låg att hon hade inte råd att hyra sig ett inackorderingsrum i Värnamo utan tackade nej till jobbet. Började jobba på fabrik i stället. Tillverka krigsdetaljer. För detta hände sig under den tid då det var ett andra världskrig.

Min mamma fick ångestattacker i fabriksmiljön. Arbetade ändå så flitigt att hon förstörde ackordet för de andra anställda. Vilket ledde till att hon blev populär hos chefen fast mindre populär bland arbetskamraterna.

Så fort det var rast gick min mamma ut från den mörka, instängda fabriken med alla tunga lukter från metaller och gud vet vad. Från alla tankar på kriget och hennes fästman som var inkallad vid gränsen mot Norge.

Hon gick ut och promenerade i naturen.

Andades.

Visst har det blivit bättre i Sverige sedan den tiden.

Vilket inte hindrar alls att vi ska fortsätta att skapa ett så bra samhälle som möjligt för människan.

Idag känner jag stor glädje och stolthet över att min äldsta dotter får jobba med det hon älskar i en miljö som fått hennes ögon att tindra som stjärnor ända sedan hon var liten.

Idag känner jag saknad och sorg över att min mamma är död. Och jag känner tacksamhet över alla de år som jag fick ha henne som min världens bästa, mest älskade, klokaste, mest känslosamma och roligaste mamma.

"Lär mig du skog att vissna glad"

Skogslönnen genom mitt fönster i morse.

Skogslönnen glöder utanför mitt fönster. Igår var jag på kyrkogården och planterade ljung på mammas grav. Häromdagen köpte jag två vackra tavlor med fjärilar. Fjärilen, en symbol för själen för mig. En symbol för förvandling, lätthet och frihet.

Plötsligt kom den här vackra psalmen upp i mitt huvud:


Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

Lär mig, du fåglars glada tåg,
att draga hän med fröjdfull håg
mot obekanta stränder.
När allt är vinter här och is,
jag till ett evigt paradis
från köld och töcken länder.

Lär mig, du fjäril, vingad, lätt,
vad Herren ock åt mig berett,
där du mot höjd dig svingar.
I går dig puppan inneslöt,
i dag du glad ditt fängsel bröt:
min själ skall ock få vingar.

O Jesu Krist, som ur din grav
stod upp med evigt liv och gav
det ut åt världen vida,
giv mig ditt liv, att även jag
må efter bitter långfredag
min påskdagsmorgon bida.

(Psalm 499, Adam Gottlob Oehlenschläger 1813, Emilia Ahnfelt-Laurin 1879, Bearb.)