Ett märkligt uppvaknande

Jag vaknade av ett klickande ljud ute i hallen. Sedan hörde jag Mimmi skälla. Där jag låg i den varma mjuka sängen, funderade jag över om jag var lika ljudkänslig idag som igår fast att jag sovit hela natten. Ljuden från bilarna på väg in mot stan hördes som att de körde omkring nästan i sovrummet.

Jag gick upp. Genast när jag öppnade dörren mot hallen kände jag den friska svala luften strömma mot mig. Ytterdörren stod vidöppen mot mörkret därute.

På trappan inomhus som leder ned till gillestugan, låg min katt helt lugn på andra trappsteget uppifrån och tittade på mig.

På sin lilla blåvitrandiga dyna i hallen låg Mimmi hoprullad och tittade med ett knappt öppet öga ut i mörkret.

Jag stängde dörren.

Sa en tacksamhetsbön högt för mig själv över att både min katt och min hund var kvar i huset.

När en dörr står vidöppen mot världen och ingen eller inget stoppar en att ta chansen och ge sig ut där, visst måste man älska platsen man är på då när man väljer att stanna kvar?

Jag kände en sådan ömhet över att mina två husdjur valt att stanna kvar i huset med mig.

Trots den vidöppna dörren mot världen.

Det finns möten

Det finns möten
där bilder
rullas fram
i mitt
hjärtas
framkallningsrum

Som en film
där tiden
stannat

Doft från tallskog,
smak av nyplockade blåbär,
ljudet från mina
ivrigt springande barnafötter
på snårig skogsstig,
knäckta trädgrenar

På väg till
min bästa vän
när jag var
litet barn

En stig
där tistlar,
snår och
huggorm
genom tidens gång

Aldrig hindrat oss
att nå varandras själar

Aldrig kunnat stoppa
den lek
vi en gång
började att leka.


(Anna-Karin)

En härlig kväll med vänner

Igår var jag hos min bästis från när jag var liten. Hon och jag gifte oss med varandra när jag var kanske sex år och hon var åtta år. Vi är inte skilda än.

Hon fick vara brudgum för att hon hade kort hår. Och jag var brud för att jag hade, ja, långt hår och var kortast till växten. 

Jag hade en spetsgardin som brudslöja den gången när vi gifte oss. Och som jag minns det, så var det jag (bruden) som vigde oss. Hur i hela friden nu det kan ha gått till. Allt är möjligt i kärlek.

Sedan jag flyttade från den platsen jag växte upp på som liten träffas vi sällan och har sporadisk kontakt.

Igår var jag hemma hos henne och hennes man. Fast att vi inte träffats någon längre stund på fem år, så var det som att vi hade träffats hela tiden varje dag. Vi kunde inte sluta babbla och skratta.

När det var dags att åka hem, fick jag en smärre chock när klockan visade 01.30. Jag var pigg som en lärka. Hemma hos mig kl 02.30. Inte lika pigg då.

Jag visste inte att jag kunde vara uppe så sent på nätterna numera. Nu vet jag att jag kan det. Fast så trött jag är dagen efter. Men det var det värt den här gången.

Härligt med vänner där tiden står still hur länge det än är sedan man sågs sist! 


(Psstt.. min bästis, om du läser det här, som jag egentligen inte hade tänkt att blogga om fast inte kunde låta bli att blogga om, tack så mycket för en härlig, rolig eftermiddag och kväll och för all god mat! Hälsa Lasse! Kram!)

Barn med förälder i fängelse behöver stöd från samhället

"Barn med föräldrar i fängelse behöver stöd från samhället", läser jag i nyheterna idag på morgonen.

Mellan 8.000 och 10.000 barn i Sverige har en förälder i fängelse idag. Det är så viktigt att de här barnen får prata om det de upplever. Alldeles särskilt under den tiden som föräldern sitter häktad.

Var inte rädd för att tala med ett barn som har en förälder i fängelse om hur det känns att ha det så. Ställ frågor till barnet och lyssna. Det viktiga är att barnet får uttrycka det han/hon känner. Döm aldrig eller uteslut ett barn för de handlingar föräldern har gjort.

Barn med en förälder i fängelse brinner jag för som människa. Jag var själv en gång barn till en förälder i fängelse. Därför kan jag lätt sätta mig in i de känslor de här barnen beskriver. Därför att en gång kände jag likadant själv. Skammen och att inte kunna tala om sin förälder som andra barn gjorde.

Att inte någon vuxen talade med mig om det som hände berodde troligen på att man på den tiden inte förstod bättre. Man trodde att barn mådde bäst av att inte prata om det jobbiga, eller så var de själva för fega för att tala om det. Så jag bar allt inom mig för mig själv.

Ibland känner jag det konstigt att jag blivit den jag är som människa.

Jag måste vara stark, tänker jag idag.

Fast allt som hände de där åren satte spår i mig.

Förträngda känslor som lever sitt eget liv i mig ibland fortfarande.

I drömmen.

På nätterna.

Vid särskilda tider på året.

När jag mediterar. Fast då tror jag att jag läker samman det trasiga.

Dofter som sätter igång känslor från en tid då jag aldrig förstod det som hände. Då jag aldrig fick sätta mina egna ord på det jag upplevde. 


"Skammen var aldrig din". (Jonas Gardell) 

Talgoxen vårdrillar

För en stund sedan hörde jag talgoxens första vårdrill hos mig när jag var på promenad med Mimmi. Det var inte bara en utan två talgoxar som jag hörde sjunga.

Jag blir så glad varje år när jag hör den där välbekanta fågelsången!

Det känns ovanligt tidigt med vårdrill redan.

Fast det gör mig lika glad i alla fall.

Ring klocka, ring ...

Ring klocka, ring...

För ett 2014 där solidaritet, empati, medmänsklighet, anti-rasism och öppna, generösa hjärtan kommer att vinna över de kyliga blå isvindar som härskat, förstelnat och sänkt vårt land i mörker alltför länge redan.

Gott Nytt År önskar jag alla mina vänner!

Maskroskvinnans årskrönika 2013

 

2013 var ett omtumlande år för mig. Inte minst känslomässigt. Det var många förändringar samtidigt som jag var mitt uppe i sorgearbetet efter min mamma.

Det här är, som jag minns det, några av de mest viktiga händelserna i mitt liv under 2013.

Januari

Min mammas äldsta syster och min fostermamma en tid i mitt liv, dog, 90 år gammal.

Min äldsta dotter flyttade tillbaka till Borås från Prag där hon studerat ett halvår.

Jag körde igång ett större jobb för Skrivklådan.

Man påbörjade en stor utredning på sjukhuset av mitt hjärta.
 
Mimmi friskförklarades efter att man opererat bort hennes höftkula.

Newsmill publicerade min text "Om att vara fattig som barn". (Tyvärr ligger Newsmill nere sedan ett tag tillbaka, så jag kan inte länka till mina artiklar där).


Februari

Jag var med på begravningen av min äldsta moster.

Min text "Om att vara fattig som barn" lästes upp i S:ta Clara kyrka i Stockholm av prästen och etikkonsulten Anna Rosengren under ett event för hemlösa och andra utsatta grupper i samhället, "Gatans mat".

Min blogg Maskroskvinnan fyllde fyra år den 18 februari.

Min yngsta dotter fick sin första lägenhet och började packa.


Mars

Jag blev klar med det stora skrivjobbet för Skrivklådan.

Jag blev intervjuad av lokaltidningen om mina husdjur. Journalisten hade hittat till mig genom min blogg.

15 mars 2013 var det ett år sedan min älskade lilla mamma dog.

Vi firade våra döttrars 20- och 25-årsdag.

Jag började lydnadsträning med Mimmi på SBK.

April

Jag vårfikade på stan efter en lång och snörik vinter som kändes som att den aldrig skulle ta slut.

Fick besked från hjärtspecialisten att mitt hjärta var helt friskt.

Min yngsta dotter flyttade hemifrån och blev sambo med sin kille.

Maj

Jag frågade och sammanställde i min blogg var de olika politiska partierna står i frågan om utförsäkringar.

Mimmi och jag åkte på små vårutflykter tillsammans.

Newsmill publicerade min artikel "Ett sjukt samhälle skapar sjuka människor".


Juni

Min äldsta dotter blev klar med sin examen på Bibliotekshögskolan i Borås.

Newsmill publicerade min artikel "Nobels fredspris till Edward Snowden".

Min äldsta dotter flyttade hem till Jönköping igen efter att ha bott och studerat i Borås i tre år.

Jag besökte Ellen Keys Strand för första gången i mitt liv.

Jag var vid Vätterstranden, i Rosariet, i min trädgård, så mycket utomhus som jag bara kunde.


Juli

Jag och familjen åkte till Danmark. Vi besökte Louisiana där bl a Yoko Ono-utställningen visades. Vi var på  nöjesfältet Bakken.

Yoko Onos önsketräd på Louisiana 2013.

Äldsta dottern och jag reste till Stockholm för att vara med på Allsången och Håkan Hellströms konsert där. Min resväska försvann och jag lärde mig mycket om hur lite jag egentligen behöver ha med mig när jag är ute och reser. Jag mötte en god vän i Stockholm som jag lärt känna tack vare cyberrymden. Så småningom kom min resväska tillbaka med allt innehåll.

Stalpet i Aneby besökte jag för första gången i mitt liv. En liten oas på nära håll från där jag bor.


Jag och min make var på solsemester i Skåne. Varmt som att det hade varit i Sydeuropa.



Augusti

Jag var på ett romantiskt bröllop i det fria på en blomsteräng.

Städade och rensade hemma i mitt hus.

Besökte Västra Torget för första gången sedan mamma dog. Min och hennes oas där jag har så många roliga minnen från oss två tillsammans.

September

Jag skrev under och bloggade om Välfärdsmanifestationen.

Fick många nya insikter inifrån mig själv om mig själv vid den här tiden.

Klarade att ta blodprov utan att svimma (blodfobi) flera gånger med hjälp av att lyssna på Jens Lekmans musik under provtagningen.

Jag och maken firade vår 29-åriga bröllopsdag med att resa till Helsingborg och Helsingör. Vi bodde på hotell i Helsingborg och hade roligt och tur med vädret denna fantastiska soliga och varma sommar.

Oktober

Jag började känna lust att skriva på min bok igen och det blev ett par kapitel.

Äldsta dottern fick jobb som ungdomsbibliotekarie.

Min näst äldsta moster dog. Hon blev 89 år gammal.

Mimmi fyllde två år.

Äldsta dottern fick tag i en lägenhet i orten där hon fått jobb och flyttade hemifrån igen.


November

Jag var på min näst äldsta mosters begravning.

En morgon vaknade jag smärtfri för första gången på flera år. Jag var smärtfri halva dagen. Det kändes ovant, som att jag glömt hur det känns att vara utan smärta. Det gav mig hopp.

Jag köpte nya glasögon.



December

Jag var på Scouternas julmarknad där jag bor.

Besökte Eksjö julmarknad för första gången i mitt liv.

Hade adventsmys med bästa vännerna.

Firade en rolig och glad jul med mina nära och kära.

 

Moving on

Nu kan jag räkna timmarna som är kvar på 2013.

Så här känner jag inför 2014:

I´m moving on.

Mellandagar

 

Jag äter julmat och blir så proppmätt att jag blir tom i huvudet och kommer inte på något att blogga om. Fast det är vilsamt att ibland strunta i det vanliga och i stället göra något nytt.

Det är grönt och milt väder. Jag njuter av att kunna gå ut med Mimmi när som helst på dygnet utan att halka omkring eller sträcka till mig på isiga gator för att jag glömt att ta på halkbroddar.

Fast den varma koftan jag fick i julklapp hänger jag av mig på stolen. Den väntar på kallare tider. Kanske kommer de. Kanske kommer de inte. Vem kan veta?

Vättern ligger öppen. Vissa dagar känns mer som oktober än som december.

Julgodiset försöker jag stoppa i mig så att det ska ta slut. Det är inte särskilt gott med godis egentligen, eller hur? Bara en liten stund någon gång ibland. Nu är knäcken slut som jag köpte hos scouterna på julmarknad. Ischokladen tror jag tar slut idag. Fikon och dadlar har jag kvar fortfarande. Och pepparkakor.

Jag lyssnar mycket på musik. Tittar på TV. Har varit på kalas och jag ska på kalas ett par gånger till i jul.

Min kalender för 2014 har jag börjat anteckna i nu. Den är ganska tom än så länge. Det känns skönt, tycker jag. Jag gillar vita blad i almanackan. Jag behöver andrummen i livet för att jag ska må bra som människa.

God Jul

God Jul önskar jag alla vänner som läser i min blogg!

 

Igår bakades det Mimmi-pepparkakor. Tack, Kalle för det fina kakmåttet!

Ho! Ho!

Nu väntar jag på tomten.