onsdag 12 februari 2014

Koll på vårmodet på A6 köpcenter

Jag åkte en sväng till A6 köpcenter idag och tittade på vårkläder. Det är uppiggande den här årstiden, tycker jag. Mest kikar jag runt för att se vad jag kan använda ur garderoben jag har där hemma som jag både trivs i och känns vårigt. Ibland kanske jag unnar mig något nytt.

Svart, blått, vackra milda rosa nyanser, beige och jeanstyger såg jag mycket av. Det fanns gott om randiga och prickiga mönster. De mönstren gillar jag.

Efteråt var jag väldigt trött.

Fast nu ikväll börjar jag piggna till och känner lust att gå igenom min garderob någon dag. Ta undan murriga höst- och vinterfärger och plocka fram pasteller i rosa och blått till det svarta och mörkt blå.

En ny jeansskjorta i blommigt jeanstyg köpte jag mig i förra veckan på Kapp-Ahl.

Den gillar jag mycket. Tyget är så mjukt och skönt att ha på sig. Skjortan kommer säkert att vara en favorit året om för mig.




söndag 9 februari 2014

Skärvorna och livets kärna


Jag läser Marcus Birros tröstande ord i en frågespalt till en kvinna som sörjer. Han skriver om att sorg är som ett krus som går i tusen bitar. Fast att Gud tar hand om en av de där skärvorna och skapar något nytt av det. Det blir aldrig någonsin som det en gång var. Gud skapar något nytt av människan.

Oavsett om man är troende eller inte, så tycker jag mycket om Marcus Birros ord om sorg och hur man påverkas av den som människa.

Det krossade kruset där en skärva av det som en gång var, blir grunden för det nya som växer fram.

Som att det finns något inuti var och en av oss som oavsett vad som händer oss i livet, förblir oförstört. Något att grunda sig i. Något som är botten i mig, det allra mest djupa, själva kärnan. Varifrån jag utvecklas som människa.

Vad som än händer mig finns där alltid något kvar att bygga nytt av. Att växa vidare från. En rot där det kan växa upp något nytt från det som kapats av.

Eller som Håkan Hellström sjunger om, "... det finns alltid nåt äkta att hålla fast vid".

Så är det ju.

Även om det kanske inte alltid känns så, när man befinner sig mitt i stora förändringar i sitt liv.



Filmen "Hallå, hallå" - en varm berättelse om att resa sig igen

Igår såg jag filmen "Hallå, hallå" av Maria Blom på bio. Det är en film om en ensamstående kvinna med två barn. Hennes man har lämnat henne för en annan kvinna.

Filmen visar huvudpersonens väg från sveket till att hitta sig själv och styrkan i sig själv igen.

Fast filmen handlar om så mycket mer, tycker jag. Det är en berättelse om värme, empati, medmänsklighet och där tidsandan i vårt moderna samhälle får sig härliga käftsmällar i dialogen ibland. En film om att resa sig igen när allt man trodde man hade, fallit samman.

Skratt blandades med tårar för mig och tiden rusade iväg när jag såg filmen.

En film som jag önskar att alla människor skulle få se.


SVT sänder inte filmen "Godheten" före valet

SVT har beslutat att inte sända filmen "Godheten" av Stefan Jarl före valet. Filmen anses för känslig att visa enligt dem. Stefan Jarls film handlar enligt honom själv om ett samhälle med allt större ekonomiska klyftor, där det gemensamma säljs ut och de fattiga blir fattigare. Den är inte partipolitisk, säger han.

"Vad gäller Stefan Jarls film Godheten har vi en visningsrätt i tre år. Det är vår avsikt att sända filmen vid lämplig tidpunkt framöver. Filmen har inte haft någon tablåplats i SVT:s kanaler och har därför inte stoppats. Men den rätta tidpunkten att sända filmen är inte månaderna före två allmänna politiska val, då vi självfallet har särskilt skärpt uppmärksamhet på balansen och opartiskheten i vårt utbud.  Den här filmen är starkt systemkritisk utifrån en ensidig beskrivning och tendens, vilket gör att vi väljer att sända den vid senare tillfälle, säger Sabina Rasiwala, kommunikationsdirektör på SVT." (ETC).

Jag anser att vi som har rätt att rösta är vuxna och myndiga människor som är fullt kapabla att själva ta ställning till det vi ser i TV. Också före ett val.

Vill du bestämma själv vid vilken tidpunkt du ser filmen "Godheten" i stället för att SVT ska bestämma när du ser den, så se den HÄR

Det pågår också just nu en namninsamling för att filmen "Godheten" ska visas före valet.

lördag 8 februari 2014

Pelargonerna fram i ljuset


Idag började jag förbereda mina pelargoner för våren. Jag klippte ned dem och tog bort vissna, döda blad. Imorgon ska jag köpa ny plantjord och lecakulor och plantera om dem. Sedan sätter jag dem i fönstret så att de får massor av ljus.

Så här såg några av pelargonerna ut i höstas innan jag tog in dem för vinterförvaring i källaren:




Den stora potatisblomman på stam i bakgrunden har vita blommor. Jag har övervintrat den också, något som jag aldrig förut gjort. Den har fortfarande små gröna blad. Snart hoppas jag på att kunna sätta ut den i det inglasade uterummet.

HÄR hittar du mycket läsning om pelargoner och hur man sköter dem.

onsdag 5 februari 2014

Nyfiken på partiledaren - Fredrik Reinfeldt

Bilden kommer från www.luvcelebs.com

Det går en intressant serie nu på SVT som heter "Nyfiken på partiledaren". Det är Poul Perris, läkare och terapeut, som intervjuar samtliga partiledare i Sverige.

Jag har lyssnat på två program hittills. Min tanke är att lyssna på samtliga. Det är ett så viktigt år i år, ett valår. En möjlighet till förändringar i politiken.

Jag tycker att programmen är värdefulla, att de visar en annan bild av partiledarna än den vi är vana vid att se. Det är en annan sorts frågor som ställs.

I det första programmet som jag såg var det Fredrik Reinfeldt som Poul Perris samtalade med.

Jag upplever det som att Fredrik Reinfeldt inte riktigt trivs i att sitta i stolen mitt emot Poul Perris. Han intar försvarsställning i kroppen. Fast kanske hade han en dålig dag vid samtalet, vad vet jag.

Fredrik Reinfeldt berättar om att han vet minsann vad besvikelser innebär. För han drömde en gång om att bli basketspelare fast han var för kort i längden för att lyckas som det.

Jag tänker när jag lyssnar att det finns besvikelser. Och så finns det besvikelser. Det är så olika perspektiv man har i livet som människor, beroende på vad man har upplevt. Detta skriver jag med full respekt för att det säkert var en stor besvikelse för Fredrik Reinfeldt att inte kunna bli basketspelare på grund av sin längd. Fast han blev ju statsminister, bra jobbat efter den besvikelsen.

Fredrik Reinfeldt talar om att det är kärleken till frihet som fått honom att välja Moderaterna som sitt parti. Här blir det väldigt kluvet inuti mig. För vad är frihet? Så olika vi människor kan tänka och känna kring det begreppet.

Själv har jag upplevt att min frihet som människa där jag är som långtidssjukskriven, kraftigt inskränkts och begränsats sedan Moderaterna och Fredrik Reinfeldt fick så stor makt i vårt samhälle. Inte minst att bli utförsäkrad, de ökade antalet blanketter som skulle skickas in, den ökade kontrollen av mig som sjukskriven inskränkte min frihet starkt som människa. Också den minskade sjukersättningen som jag har fått.

Jag har aldrig valt att bli sjuk. Jag har önskat och önskar fortfarande inget hellre än att jag kunde arbeta för fullt. Fast ibland ser verkligheten annorlunda ut för oss människor. Vem som helst kan drabbas av ohälsa, fysisk eller psykisk. Eller både och.

Moderaternas frihet är inte min frihet. Fredrik Reinfeldts frihet är inte min frihet. Det skulle vara intressant att tala mer med Fredrik Reinfeldt om vad frihet är, tycker jag. Som statsminister anser jag att man ska se till alla människors frihet. Inte bara vissa gruppers frihet, som jag anser att moderaternas politik gör.

Utsatta grupper har fått det mycket tuffare under en till stora delar moderatledd politik i snart åtta år. Det handlar om sjuka människor (hur mycket frihet har man då, Fredrik Reinfeldt, som sjuk, mer än sin egen inställning till de besvär man har?). Det handlar om de arbetslösa. Om invandrargrupper i ytterområden till storstäderna. Om hemlösa. Om de människor som utförsäkrats som till största delen är kvinnor och ofta ensamstående. Om barnen till de utförsäkrade. Skolbarnen som hux flux blev av med både klasskamrater, skola och undervisning när privatägda John Bauer-skolan kraschade, vilken frihet hade de eleverna, Fredrik Reinfeldt?

Reinfeldts prat om frihet känns för mig som ett hån mot många människor i Sverige idag. De som drabbats av regeringens olika beslut. Inte minst utförsäkringarna. Skattelättnader för människor som redan har det bra och har arbete som bland annat barnen och äldrevården och sjuka människor har fått betala.

Att se andra tycker Reinfeldt är viktigt efter det han säger i programmet. Fast ser Reinfeldt de utförsäkrade? 

När Reinfeldt berättar om sin människosyn känns den annorlunda än min egen. Han talar om att alla människor har en destruktiv sida inuti sig. Och att bland annat politiken finns till för att få människor att undvika att använda sina destruktiva sidor.

Jag själv tror att människan föds god. Och att det är det som vi upplever i livet som formar vår eventuella destruktivitet. Där har politiken för mig en uppgift att skapa ett samhälle som gör att människors medfödda godhet får växa i stället för att krympa. Tillit till människors godhet inuti sig som en stor kraft för oss alla.

Fredrik Reinfeldt ser mycket allvarstyngd ut genom programmet. Han talar också mycket om vilket stort ansvar han har, att hans humoristiska och lättsamma sida har han delvis fått lägga åt sidan som statsminister.

Poul Perris ställer en mycket intressant fråga till Fredrik Reinfeldt:

"Vad gör det med dig som människa att inte längre ha tid att ställa sig de stora livsfrågorna?".

Ja, vad gör det? Hur påverkas man som människa av att ha ett så fullt schema under så lång tid som nästan åtta år som statsminister? Eller av att leva i Reinfeldts Arbetslinje-Sverige där du endast premieras efter vad du presterar?

Jag lämnar frågan öppen att fundera över för dig som läser det jag skrivit.

Fredrik Reinfeldt ser mycket trött ut i programmet. Sliten. Rent av sorgsen. Jag tror att han behöver en lång paus från det jobbet han haft i åtta år. Jag önskar att han ska hitta till något i sitt liv där han kan få tid att fundera kring de stora livsfrågorna. Han har ju också gått igenom en skilsmässa under de här åren. Något som alltid är en stark negativ press på en människa.

Jag tror att Sverige också behöver en mycket lång paus från politiken Reinfeldt har bedrivit.

Inte bara en paus.

Utan ett avsked från den för alltid.


Lästips: Martin Mobergs betraktelser: "Vi och Dom Sverige - ingen plats för solidaritet"

Kärlek prioritet nr 1 i mitt liv


För en del människor är pengar prioritet nr 1 i livet.

För mig har det alltid varit, och är fortfarande, kärlek som är prioritet nr 1 i mitt liv. Därför blir jag troligen aldrig en ekonomiskt förmögen människa har jag insett. Och det är inte heller mitt mål i livet som människa.

Min längtan är en annan rikedom; att kunna känna kärlek, att kunna dela med mig av den till världen, att få känna mig älskad.

Vi är alla olika. Ibland blir jag överraskad av hur olika vi människor är, hur olika våra värderingar kan se ut.

Varken det ena eller det andra är fel.

Bara olika.

Ibland kan det ställa till det mellan människor när en människa prioriterar pengar och en annan människa prioriterar kärlek.

En del av kärleken är för mig att acceptera varandras olikheter.

Att inte försöka förändra någon annan människa mer än sig själv.

tisdag 4 februari 2014

Den rutiga filten


Det var senvinter den där fredagen när vi blev vräkta. Flyttgubbarna packade ihop, eller mera slängde ner, våra saker i flyttlådorna.

Sedan körde de det vi ägde till vår nya lägenhet. Ett rum mindre än den förra lägenheten. En 2:a för en vuxen och två barn. I ett nytt, okänt område för oss alla tre.

Det var fredag kväll när vi kom dit. Allt var kaos. Mammas krafter räckte inte för att ställa i ordning, leta fram, packa upp eller bädda åt oss.

Jag minns inte att vi åt den kvällen.

Det var kallt i lägenheten där vi hamnat. Värmen var avslagen när vi kom dit. Det var mörkt. Förutom lampan över fläkten i köket och lampan i badrummet.

Mamma tog en madrass. Hon la den på golvet intill spisen i den smala köksgången. Satte på spisen för att vi skulle få lite värme så att vi skulle kunna somna. Tillsammans kröp vi ihop på madrassen på golvet. Mamma i mitten. Jag och lillebror nära mamma på varsin sida om henne. Jag låg med vidöppna ögon i mörkret och tittade in i den vita dörren till den tomma frysen.

"Mamma, jag vill ha rutfilten", hörde jag lillebror viska till mamma.

Mamma gick upp och letade bland alla saker. Efter en stund hittade hon rutfilten och gav den åt lillebror. Rutfilten, yllefilten i många olika färger som följt med oss hela tiden sedan vi lämnade vårt stora hus efter konkursen.

Lillebror kramade rutfilten mamma gett honom och somnade. Den där allra första natten i den nya lägenheten där vi aldrig varit förut, förrän just nu i denna stund när vi blivit vräkta. Främmande marker för en liten familj som gått vilse i världen.

Ibland i livet kan en rutig filt få en människa att känna sig som hemma.

Välbekanta känslor när man rör vid filten.

Färger och nyanser som man känner igen.

Välkända dofter när man sticker näsan i filten. Hemma ...

Den värmande känslan när man kramar filten med sina små, smala armar.

Rutfilten finns hemma hos mig sedan min mamma dött.

Eller om det nu är jag som är hemma hos rutfilten. 

Det händer att jag kramar den.

Mimmi på SPA


Idag var det dags att fixa till Mimmis krulliga päls igen. Förra våren lät jag klippa henne kort alldeles för tidigt. Så hon frös, stackarn, när det var nollgradigt ute. Det misstaget gör jag inte om.

I stället nöjde jag med mig att få nosen och de vackra ögonen framklippta. Tassarna. Klorna. Öronen plockade på hår. Tänderna rena och fina. Min lilla vovve blev både badad och fönad.

Mimmi tittade frågande på mig när jag lämnade henne på SPA:t. Fast hela behandlingen hade gått så bra. Mimmi hade till och med pussat personalen där.



Älskade lilla hund ... mitt hjärta smälte när jag hämtade dig där efter klippningen.

Så mycket kärlek jag känner för dig!

När du kom hem ville du sova i soffan intill mig.



måndag 3 februari 2014

101-åriga Dagny Carlsson - världens äldsta bloggare?

Dagny Carlsson från Solna skaffade sig en dator när hon var 93 år gammal och nybliven änka. Idag är hon 101 år och bloggar för fullt. Dagnys blogg heter "123minsida.se/Bojan".

Jag såg och hörde Dagny i Fråga Doktorn ikväll och ja, nu har jag hittat ännu en förebild i mitt liv. Drivkraften för Dagny är nyfikenheten. När det gäller sin ålder känner hon sig inte som 101 år. "Det känns inte ett dugg", säger hon. "Det känns som när jag var 80".

Dagny föddes den 8 maj 1912. Några dagar efter att Titanic sjunkit och några dagar innan August Strindberg dog. Hon har upplevt två världskrig och hon måste ha så mycket att berätta om för världen, tänker jag. Det är viktigt att lyssna till det äldre människor har att berätta för mig. Hur de har hanterat tuffa tider och hur de tänker om hur världen ser ut idag.

Tack vare datorn och sitt bloggande lever Dagny ett mycket aktivt och ganska ovanligt liv. Hon blev inbjuden och var med på galapremiären av filmen "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Dagny gick alltså på röda mattan tillsammans med kändisar för första gången i sitt liv när hon var 101 år.

"Datorn är min bästa vän", berättar Dagny Carlsson. "Med den kan jag kommunicera med människor snabbt, enkelt och billigt".

När Dagny var 100 år var hon lärare i ett halvår för andra pensionärer så att de också lärde sig använda en dator. Dagny bloggar idag åt ett försäkringsbolag, skriver i sin egen blogg och nyligen fick hon skriva en artikel åt Cancerfondens tidning. Hon har också bloggat för Vårdguiden under 16 månader.

Till dem som är rädda för datorn säger Dagny:

"Var inte rädda för datorn. Det är bara roligt".

Det Dagny gör för sin hälsa, förutom att blogga, är att äta ordentligt och promenera varje dag.

Om några månader fyller Dagny 102 år.

Stort grattis i förskott önskar jag Sveriges och kanske världens äldsta bloggare!

Vilken människa och kvinna!