Idag fick Mimmi följa med på bilutflykt. Det älskar hon. Och jag också. Vi åkte norr om Gränna. Stannade vid en parkeringsplats med utsikt över en sagolikt blå Vättern, himmel och sol.
Vinden har mojnat idag. Solen värmde min kind där jag drack kaffe och åt ostmacka på bänken på parkeringsplatsen. Hur kommer det sig att mat smakar så gott utomhus i friska luften? Mimmi beundrade utsikten, tror jag. Eller om hon nu hörde något intressant som inte jag hörde.
Nere vid Gränna hamn var där knappt en kotte. Fast jag såg blommande rosa prydnadskörsbär och krokus och polkagrisar i Gränna. Och många söta små hus så klart.
Kottar fanns det däremot gott om när vi gick på skogspromenad i eftermiddag.
Jag plockade blåbärsris i skogen. Det har jag ställt i en vas i köket. Det är så vackert med blommande blåbärsris. Alldeles ljusgrönt och ger mig en härlig vårkänsla.
Sådana här härliga söndagar önskar jag mig många, många!
Hoppas att allt är bra med dig. Att det blåser mindre där du är än här hemma hos mig. Jag blir så trött av blåsten. Precis som du brukade bli.
Fast regnet är skönt. Jag har aldrig paraply. Älskar att känna regnet i mitt hår och mot mitt ansikte. Precis som du brukade göra. Jag vet ingen som kunde komma gående så genomblöt och så leende, i regnet, som du, mamma.
Om du visste vad jag ibland önskar att du kom gående på din gata i stan när jag åker omkring där i bilen. Fortfarande går du där när helst jag vill i mitt minne. Jag minns dina rörelser. Hur din jacka såg ut. Din stickade basker. Din handväska.
Jag minns hur du alltid log när du gick där på din gata i stan. I ditt älskade Jönköping, som du brukade säga till mig. Du log mot människorna du mötte. Mot den blå himlen. Till och från affären. Särskilt mycket log du de där gångerna du kunnat hämta ut din pension och fått pengar att köpa lite extra god mat och små överraskningar till mig eller dina barnbarn.
Jag trampar vidare på livets stig. Och som du vet alltför väl, så är den ibland lätt att vandra på och ibland lite tyngre. Fast jag trampar på hur som helst. Jag lär mig nya saker om mig själv. Får nya tankar om livet och människorna. Tänker ofta att jag skulle velat dela de tankarna med dig. Och höra hur du tänkte. Samtala med dig som vi brukade göra.
Jag tänker ofta på vilken människa du var, mamma. Så självständig och stark du var. Modig. Du var inte en död fisk som följde strömmen. Du gick din egen väg. Gjorde tvärt emot det alla andra gjorde. Vågade säga din mening. Protestera när du blev orättvist behandlad. Säga ifrån när människor försökte trycka ner dig. Bryta upp och våga nytt. Gång på gång. Du fantiserade och kunde drömma och leka och skämta ända in i döden.
Tack, mamma, för att du gick före mig på jorden och visade mig hur stark en människa kan vara. Det bär mig när jag känner mig trött och svag.
Tack för alla de gånger som jag fick gå bredvid dig.
Det är tomt utan dina samtal. Det är tyst som i graven. Ibland.
Fast inuti mig pratar jag med dig ofta fortfarande. Ibland.
Frågar dig och hör dig svara mig. Jag minns din röst. Eller så är den verkligen där och svarar mig.
Jag viskade till dig i ditt öra då för idag exakt två år sedan, den allra sista gången. När jag valt ut de kläder du skulle bära i din kista. Sjungit "Tryggare kan ingen vara" för dig en sista gång där på äldreboendet, där du låg så vacker i sängen med ditt silvriga mjukt lockiga hår som flöt ut över kudden och dina ögonlock slutna för alltid. När jag pussat din panna till avsked. När jag följt de sista stilla stunderna av din stund på jorden. Så nära tätt intill dig. Med min hand i din. Som jag nu fick släppa.
Idag påminner jag mig själv om hur avstressande det är att ta sig en kort paus en gång i timmen varje dag. Fem eller tio minuter när man gör inget alls.
Jag läste nyligen att det vi människor behöver mest av allt i vår tid är att göra ingenting alls.
Fast våra liv och samhället är så fullt av det som lockar oss att vara aktiva hela tiden, dygnet runt. Så vi glömmer ibland bort vad det är att "göra ingenting".
I början efter min utmattning när jag fick det här rådet från min vägledare, om att ta en paus en gång i timmen, ställde jag äggklockan så att den ringde en gång i timmen. Då gick jag och satte mig i en skön fåtölj och vilade fem eller tio minuter. Tittade ut i det blå.
Det hjälpte mig mycket att hitta tillbaka till balansen mellan vila och aktivitet. Att lära min kropp hitta tillbaka till det läkande vilotillståndet igen efter så många år med negativ stress både på jobb och privat.
Det gick inte första gången. Fast så småningom hittade jag känslan igen av att vara avslappnad.
Tack vare #Blogg100-utmaningen möter jag på nya intressanta bloggar. Eva Åström har bloggen "Nära Havet". Idag skriver hon om att vara medberoende och hur hjälp ibland kan vara en stjälp.
I många år var jag en medberoende människa. Jag växte upp i en dysfunktionell familj. Tog vuxenansvar tidigt i mitt liv. Kände att jag skulle "rädda" min familj när jag var tolv år.
Det var väl inte särskilt "farligt" att jag tänkte den tanken när jag var tolv år. Det värsta och som delvis så småningom blev mitt fall. Eller min räddning hur man väljer att se det. Det var att jag också levde efter det. Mitt livs mål och mening var att rädda min familj. Reparera den. Se till att alla i familjen höll sams. Älskade varandra. Var glada. Hade det bra ställt ekonomiskt.
Som tolvåring satte jag målet för mig i mitt liv att jag en dag skulle köpa en liten sommarstuga vid havet. Till min familj. Att min lillebror och min mamma aldrig skulle behöva be om socialbidrag någonsin. Jag skulle hjälpa dem.
Som fjortonåring fick jag höra från vuxna människor omkring mig: "XX (min mamma) behöver vi inte oroa oss för. Henne kommer Anna-Karin att ta hand om". (Inte särskilt smart att lägga ett sånt ansvar på en fjortonåring, tänker jag idag. För jag hörde det de sa och tog det till mig på djupaste allvar. Alltså var jag ensam om att "ta hand om" min mamma. De andra vuxna tog sina händer från det. Det var så som jag uppfattade det då.)
Det gick ju så klart helt åt skogen.
Jag arbetade sönder mig själv. Fanns tillgänglig dygnet runt för att stötta de andra i familjen som mådde dåligt. Lånade ut pengar fast att jag själv inte tjänade särskilt mycket. Fixade semestrar för andra i stället för mig själv. Var medberoende till min mammas ångest. Kollade åt henne att spisen var avstängd. Att hon hade låst ytterdörren. Dubbelkollade när hon bad mig om det.
Tills jag en dag började förstå. Förstå att det var något som var galet.
Jag började säga nej. Sätta gränser.
Mötte starkt motstånd.
Fast fick också uppleva att mamma slutade be mig om sådant som hon klarade själv. Och se hur hon växte genom det.
Sedan kollapsade jag.
Eller om det var just då som mitt gamla jag försvann för att mitt nya jag skulle kunna växa fram.
Ibland tror jag det. Att det var det sjuka i mig som dog den där gången. Och det friska som växte sig starkt. Fast att det hette att jag "blev sjuk".
Det tar kraft att skapa om sig själv.
Fast ger så småningom kraft i stället.
Medan jag oroade mig för hur min mamma och min lillebror skulle klara sig när jag kollapsat, började de ta ansvar för sig själva. För sin ekonomi. För sina känslor.
Jag fick se dem växa som människor. Jag fick höra dem tacka mig för att jag börjat vägra ställa upp i tid och otid. "Det fick mig att ta ansvar för mig själv och min ekonomi, tack".
Sedan dess vet jag att hjälp ibland är stjälp.
Jag får alltid vara vaksam på att jag inte trillar i de där groparna igen, hjälpare som jag har varit i så många år.
Ibland behöver jag påminna mig själv om allt som jag lärt mig genom åren som lugnar ett system som gått för länge för full fart på grund av negativ stress.
En bra sak som jag lärt mig är att avsluta något innan jag påbörjar något nytt.
Att göra en sak i taget.
Det kan låta enkelt. Och det kan låta tidskrävande.
Fast prova!
För mig är det precis tvärtom. Ganska svårt ibland. Fast absolut värt det.
Det är mer effektivt att göra en sak i taget än att göra flera saker på samma gång.
Och dessutom rena anti-stress-medicinen för själen och kroppen.
Jag tog med mig min lilla dvärgpudel Mimmi som älskar att åka bil och åkte ner till Vätterstranden igår. Där var en försmak av det som ska komma. Det bländande ljuset, ljudet från lätt guppande ljusblå vågor, den rena, mjuka sanden, måsarna mot den blå himlen.
Vackert. Fast jag längtar efter grönskan. Det känns tomt och naket med de svarta kala grenarna på träd och buskar. Även om träd utan löv också är vackra. Som skulpturer.
Jag såg en hund bära en meterlång kraftig gren i munnen där han gick med sin husse nära vattnet.
Mimmi och jag passade på att gå ner till vattnet. Fram till den 1 april är det tillåtet att ta med hunden på stranden. Sedan får vi nöja oss med att gå på gångvägen. Man hör och ser Vättern lika bra därifrån som tur är.
Fast Mimmi verkar inte vara särskilt mycket vattenhund. Hon gick inte ens nära vattnet fast att hon var så nära det. Inte var hon det minsta intresserad av att bära pinnar heller. Hon var mest intresserad av alla hundar och av människorna som gick och sprang och cyklade i det vackra vårvädret.
Igår firade vi äldsta dotterns födelsedag hemma hos oss. Hon bjöd på smörgåstårta. 12 personers fast att vi var sju personer på kalaset. Smörgåstårtan gick åt som smör i solskenet. Det finns bara en liten bit kvar som jag tänker äta upp idag.
Smörgåstårta är nästan allra bäst dagen efter kalaset, tycker jag. Jag vet inte varför jag känner det så. Kanske för att jag kan njuta av den helt i lugn och ro då och inte behöver tänka på gästerna eller fokusera på något annat än själva smörgåstårtan.
Det var ett roligt födelsedagskalas med den lilla nära kretsen av de människor jag älskar. Mycket prat och skratt. Vi kunde sitta i det inglasade uterummet. Där var 24 grader varmt. Och vi satt kvar där en bra stund efter att solen gått ned. Fantastiskt vilket vårväder redan! Kändes som en sommarkväll igår kväll i uterummet.
Fast hur min lilla unge har kunnat bli 26 år, det kan jag inte fatta.
Vad är tid? Och vad hände egentligen alla de där åren sedan hon sov under mitt hjärta?
Stort tack till dig, Elisabeth, för att jag fick vara gästskribent hos Punctum saliens.
All lycka önskar jag dig med din läsvärda och vackra sida Punctum saliens. /Anna-Karin
När jag gick i gymnasiet på 70-talet fick jag lära mig i skolan att kvinnor och män var jämställda.
Sedan kom jag ut i verkligheten. Gick på anställningsintervjuer och fick frågan gång på gång om jag planerade att skaffa barn. Jo, drömde om det gjorde jag ju. Fast ibland undrade jag över varför mannen som intervjuade mig inte också passade på att fråga mig om jag planerade att bli sjuk eller få en hjärtinfarkt eller något annat oförutsägbart. Jag tror till och med att jag svarade det en gång så småningom under en intervju när jag tröttnat på den frågan. Fast det är länge sedan nu.
Jag fick jobb och blev nypt i rumpan av försäljningschefen. Samtidigt log han mot mig och jag kände äckel inuti mig.
Jag fick ett annat jobb. Nu hade jag utvecklat förmågan att känna när någon man på jobbet kom alltför nära mig rent fysiskt under arbetstid. När han började luta sig över mig lite mer än nödvändigt. Nudda min kropp lite mer än han egentligen behövde göra.
Jag blev inte längre överraskad utan visste hur jag skulle markera var min gräns gick som kvinna och människa.
Inte alls alla män, fast alltför många män tar sig friheter de inte har när det gäller kvinnor.
En gång i tiden ägde en man som var gift sin kvinna. Om hon blev våldtagen, var det mannen som ansågs vara offret (jo, du läste rätt). Idag är det kvinnan som är offret vid en våldtäkt. Fast det har blivit allt svårare att bevisa en våldtäkt och många män slipper lindrigt undan efter att begått en våldtäkt. Då menar jag Sverige. Internationellt äger många män fortfarande kvinnor och ibland flera kvinnor. För att inte tala om de övergrepp som sker på kvinnor i världen. De kvinnor som misshandlas, fysiskt eller psykiskt av män. De kvinnor som dödas av män.
Min mormor blev gravid som ung utan att vara förlovad eller gift. Den blivande pappan packade en väska och drog till Amerika. Mormor ville ta sitt liv. Fast ändrade sig där hon satt i skogen på en stubbe vid den lilla sjön hon tänkte dränka sig i. Berättade efteråt att hon hörde en röst som sa till henne att inte göra det. Hon gick hem. Berättade för sin mamma och pappa hur det var. Bar och födde barnet som sedan fick min mormors bror och hans fru till föräldrar.
Min farfars bror var åklagare i Malmö. Hans dotter blev med barn utan att hon var förlovad eller gift. Hon slängde sig från en balkong och dog.
Min mormors grannfru födde nio barn. Var gift med en alkoholist. Sökte ibland skydd på nätterna hos min mormor och morfar när mannen var berusad och slog henne. Där fick hon och barnen sova på köksgolvet tills mannen nyktrat till eller somnat, så att hon kunde gå hem till sig igen. Hon levde med sin man tills han dog. Jag minns henne som gammal och änka. Hur hon gick stolt och rak i ryggen genom samhället.
Det finns en historia när det gäller jämställdheten i världen. Den är full av kvinnoöden. En del mer smärtsamma än andra. Vi får aldrig glömma den historien. Vi får aldrig glömma de kvinnorna.
Idag handlar jämställdheten i Sverige till exempel om att fler unga tjejer än killar mår psykiskt dåligt.
Att kvinnor våldtas och misshandlas fysiskt och psykiskt. Ibland till döds.
Att lönegapet mellan kvinnor och män ökat så mycket på grund av Alliansens arbetslinje att jag slår näven i bordet när jag läser om det.
Att till exempel 7 av 10 människor som utförsäkrades under 2010 var kvinnor.
Att de allra flesta långtidssjukskrivna är kvinnor.
Att allt fler kvinnor drabbas av stressrelaterad ohälsa som utmattningssyndrom och hjärt-, kärlsjukdomar. Och de gör det inte för att de arbetat för lite. Utan tvärtom. De har slitit ut sig.
Jämställdheten i Sverige idag handlar om att det är de ensamstående kvinnorna som blivit allt fattigare de senaste åren.
Jag läste i veckan att det aldrig förut varit så många fler kvinnor än män i utbildning på högskolor och universitet som nu i Sverige. Vi är på gång. Kunskap ger makt att förändra. Fast det är inget som vi kvinnor får gratis eller utan hårt arbete.
Det är i oss själva som jämställdheten börjar.
Det handlar om att veta vårt värde. Som kvinnor. Och människor.
Att utbilda och engagera oss. Våga vara synliga och sätta gränser när det behövs. Rösta på de partier som i handling och inte bara i ord visar att de arbetar för ett jämställt samhälle.
