Det regnar
över
nyutsprucket grönt.
Kanske
någon
där uppe
låter vatten flöda
ur en stor vattenkanna.
För liv.
över
nyutsprucket grönt.
Kanske
någon
där uppe
låter vatten flöda
ur en stor vattenkanna.
För liv.
(Anna-Karin)
#Blogg100 - Dag 73
söndag 11 maj 2014
lördag 10 maj 2014
Barnfattigdomen: Om att vara fattig som barn
Newsmill
finns tyvärr inte längre på Internet. Det tycker jag är synd särskilt
ett valår som i år. Innan Newsmill försvann fick jag sex artiklar
publicerade där. Det är jag mycket stolt över. Jag är stolt över det jag
skrivit.
Jag vill gärna att texterna ska kunna läsas av människor. Särskilt ett år som i år. Därför har jag bestämt mig för att lägga in mina texter här i min blogg så att de finns synliga för dem som vill läsa det jag skrivit.
Här är den fjärde artikeln som jag skrev. Just då fanns det en livlig debatt kring barnfattigdomens existens i Sverige eller inte efter ett TV-program av Janne Josefsson. Jag ville med mina ord berätta om hur en barnfattigdom i Sverige kan se ut. Både då när jag själv levde i det och hur den kan se ut idag i Sverige.
Hur det kan vara att vara barn i en familj där föräldrarna av någon anledning en period i sitt liv behöver hjälp från samhället för att klara sig. Det handlar ofta inte om att ha kläder eller inte kläder. Inte om att ha mobiltelefon eller inte mobiltelefon. Utan om en fattigdom av ett helt annat slag.
Vägen dit är idag kortare än de flesta av oss anar. Sjukdom, arbetslöshet, en skilsmässa, en konkurs, så kan du, en vän eller någon som du älskar hamna där. I bidragsberoende med allt vad det innebär idag i Sverige. I ekonomisk utsatthet både för dig själv, anhöriga och först av allt för barnen.
Artikeln som jag skrev om barnfattigdom fick stor spridning. Den delades av många. Jag fick respons tillbaka från människor som läst det jag skrivit. Många uttryckte hur berörda de hade blivit av mina ord. Några berättade om sina egna upplevelser av barnfattigdom. Både en gång i tiden och också från dagens Sverige.
Till sist hände det för mig otroliga att min text lästes upp i S:t Clara Kyrka i Stockholm av prästen Anna Rosengren under ett event där. Texten fanns också att läsa som en tavla under hela den helgen i S:t Clara Kyrka. Jag kände mig mycket stolt över att få vara en röst för andra barn och människor i fattigdom och utanförskap i Sverige. Både de som en gång var det. Och de som är det idag.
Barnfattigdomen i Sverige talas det inte mycket om idag. Den verkar ha glömts bort i dessa valtider. Trots att den lever sitt liv här bland oss alla varje dag. Cirka 77.000 människor har utförsäkrats nu i Sverige till exempel. Det är vuxna människor. Hur har barnen det i de familjerna?, frågar jag mig själv när jag ser sådana siffror. Hur mår de, barnen?
Barn vräks fortfarande i Sverige år 2014.
Jag citerar Zlatan ur boken "Jag är Zlatan:"
"Du kan ta barnet ur ghettot. Fast du kan aldrig ta ghettot ur barnet.".
Har man en gång upplevt barnfattigdom blir man en annan än den som inte varit där. Visst kan man skaffa sig ett bra liv ändå. Fast där finns spår som ökad stresskänslighet. Kanske ångest som Morgan Alling berättat om att han har som en rest efter att ha varit barnhemsbarn. Det stannar kvar en stark känsla inuti av att allt hänger på en skör tråd i livet. En visshet om något sant som man inte ska behöva få erfarenhet av förrän man är tillräckligt mogen att hantera den.
Detta som jag skrivit är en del av det jag upplevde som barn. Vad som hände något längre fram var att jag fick uppleva att bli akut fosterhemsplacerad utan att vara förvarnad om det. Jag hämtades i skolan av en för mig okänd människa från socialen och kördes till en för mig okänd familj i en för mig okänd stadsdel där jag fick bo jag vet inte hur lång tid. Därefter placerades jag hos släktingar längre bort. Min lillebror och jag fick bo i olika familjer. Min lilla hund som jag älskade togs ifrån mig. Så småningom efter ett par år kunde vi återförenas med vår mamma och bli en liten familj igen.
Alla barn har rätt att ha en rik barndom. Rik på trygghet, omsorg, kärlek och det basala som mat, bostad, kläder och nöjen.
Det är alla vuxna människors skyldighet att se till alla barns bästa.
Tack till dig som tar dig tid att läsa det jag skrivit här.
OM ATT VARA FATTIG SOM BARN
(Artikel publicerad i Newsmill, 2013-01-24)
(Publicerad i Newsmill: 2013-01-24 07:01, Uppdaterad: 2013-01-24 07:01)
#Blogg100 - Dag 72
Jag vill gärna att texterna ska kunna läsas av människor. Särskilt ett år som i år. Därför har jag bestämt mig för att lägga in mina texter här i min blogg så att de finns synliga för dem som vill läsa det jag skrivit.
Här är den fjärde artikeln som jag skrev. Just då fanns det en livlig debatt kring barnfattigdomens existens i Sverige eller inte efter ett TV-program av Janne Josefsson. Jag ville med mina ord berätta om hur en barnfattigdom i Sverige kan se ut. Både då när jag själv levde i det och hur den kan se ut idag i Sverige.
Hur det kan vara att vara barn i en familj där föräldrarna av någon anledning en period i sitt liv behöver hjälp från samhället för att klara sig. Det handlar ofta inte om att ha kläder eller inte kläder. Inte om att ha mobiltelefon eller inte mobiltelefon. Utan om en fattigdom av ett helt annat slag.
Vägen dit är idag kortare än de flesta av oss anar. Sjukdom, arbetslöshet, en skilsmässa, en konkurs, så kan du, en vän eller någon som du älskar hamna där. I bidragsberoende med allt vad det innebär idag i Sverige. I ekonomisk utsatthet både för dig själv, anhöriga och först av allt för barnen.
Artikeln som jag skrev om barnfattigdom fick stor spridning. Den delades av många. Jag fick respons tillbaka från människor som läst det jag skrivit. Många uttryckte hur berörda de hade blivit av mina ord. Några berättade om sina egna upplevelser av barnfattigdom. Både en gång i tiden och också från dagens Sverige.
Till sist hände det för mig otroliga att min text lästes upp i S:t Clara Kyrka i Stockholm av prästen Anna Rosengren under ett event där. Texten fanns också att läsa som en tavla under hela den helgen i S:t Clara Kyrka. Jag kände mig mycket stolt över att få vara en röst för andra barn och människor i fattigdom och utanförskap i Sverige. Både de som en gång var det. Och de som är det idag.
Barnfattigdomen i Sverige talas det inte mycket om idag. Den verkar ha glömts bort i dessa valtider. Trots att den lever sitt liv här bland oss alla varje dag. Cirka 77.000 människor har utförsäkrats nu i Sverige till exempel. Det är vuxna människor. Hur har barnen det i de familjerna?, frågar jag mig själv när jag ser sådana siffror. Hur mår de, barnen?
Barn vräks fortfarande i Sverige år 2014.
Jag citerar Zlatan ur boken "Jag är Zlatan:"
"Du kan ta barnet ur ghettot. Fast du kan aldrig ta ghettot ur barnet.".
Har man en gång upplevt barnfattigdom blir man en annan än den som inte varit där. Visst kan man skaffa sig ett bra liv ändå. Fast där finns spår som ökad stresskänslighet. Kanske ångest som Morgan Alling berättat om att han har som en rest efter att ha varit barnhemsbarn. Det stannar kvar en stark känsla inuti av att allt hänger på en skör tråd i livet. En visshet om något sant som man inte ska behöva få erfarenhet av förrän man är tillräckligt mogen att hantera den.
Detta som jag skrivit är en del av det jag upplevde som barn. Vad som hände något längre fram var att jag fick uppleva att bli akut fosterhemsplacerad utan att vara förvarnad om det. Jag hämtades i skolan av en för mig okänd människa från socialen och kördes till en för mig okänd familj i en för mig okänd stadsdel där jag fick bo jag vet inte hur lång tid. Därefter placerades jag hos släktingar längre bort. Min lillebror och jag fick bo i olika familjer. Min lilla hund som jag älskade togs ifrån mig. Så småningom efter ett par år kunde vi återförenas med vår mamma och bli en liten familj igen.
Alla barn har rätt att ha en rik barndom. Rik på trygghet, omsorg, kärlek och det basala som mat, bostad, kläder och nöjen.
Det är alla vuxna människors skyldighet att se till alla barns bästa.
Tack till dig som tar dig tid att läsa det jag skrivit här.
OM ATT VARA FATTIG SOM BARN
(Artikel publicerad i Newsmill, 2013-01-24)
Idag vågar jag säga det och skriva om det. Jag skäms inte längre för det.
Fast det har tagit mig kanske halva mitt liv att våga berätta öppet om hur jag
hade det som barn. En så stark skamkänsla kan det utvecklas i ett barn som
lever i fattigdom.
Om författaren: Jag har levt i ekonomisk utsatthet/barnfattigdom som barn och vill berätta
mina tankar kring hur det påverkar ett barn.
Denna dag fladdrar minnesbilder förbi framför mina ögon. Antingen
jag blundar eller har ögonlocken öppna.
Jag går med min mamma och min lillebror länge genom Halmstad innan vi kommer fram till det stora huset där Socialbyrån finns. Där sitter jag och min lillebror och väntar med andra vuxna hjälpsökande människor, medan mamma går in i ett rum och talar med någon på kontoret.
När mamma kommer ut är hon ibland glad för att hon har fått pengar. Då köper mamma en glass till oss på vägen hem. I det danska glasscaféet vid Norre Katts park. Jag minns fortfarande smaken av den danska gräddglassen och kan höra hur det lät när jag bet i den nyss stelnade ljusa chokladen som tanten i affären doppat glassen i.
Fast för det allra mesta är min mamma mycket ledsen eller arg eller sorgsen för att hon har blivit nekad pengar till något som hon har bett om. Till exempel pengar till ett par nya hela promenadskor i stället för de skorna med hål i som hon har på sig. Eller för att hon har blivit misstrodd av personen hon har träffat på kontoret. De gångerna är mamma allra mest ledsen, när hon känner sig kränkt för att man inte har trott på det hon har sagt. Fast att min mamma är en människa som aldrig ljuger och som ofta talar med mig och min lillebror om att man inte ska ljuga eller luras.
För det allra mesta är jag och min lillebror hemma hos mamma efter skolan. Jag går i Örjansskolan i Halmstad. Varje dag äter jag så mycket skolmat som jag kan få ned för att slippa känna mig hungrig. För ibland orkar min mamma inte laga mat åt oss. Och ibland finns där ingen mat i vårt kylskåp när jag kommer hem.
Det är ofta konflikter mellan min mamma och släktingar. Min mamma ringer till dem och ber dem skicka pengar till oss. Hon tigger dem om pengar till mat och annat. Eftersom vi inte har någon telefon går vi till Televerket vid Lilla Torget i Halmstad när mamma ska ringa släktingarna. Det är halva dörrar till telefonkioskerna därinne, så allt min mamma säger, eller ibland skriker i förtvivlan, hörs ut i lokalen.
Jag och min lillebror har med oss ett spel, ett svartvitt Domino, i fickan. Vi sitter på golvet och spelar spelet, lägger ut de olika bitarna och låtsas som att vi inte känner vår mamma när hon talar i telefonen. För de vuxna runt omkring tittar på henne, märker vi. De hör vad hon säger. De hör att hon tigger om pengar. De hör att hon är arg. Så vi skäms. Gör oss så osynliga som vi kan. Fast vi älskar vår mamma mer än allt annat i världen.
Min lillebror skolvägrar. Han blir inlagd och utredd på psykiatrisk klinik. Man hittar inget fel på honom. "Han sörjer", konstaterar man och skickar hem honom till mamma och mig igen. Hela dagarna är han ensam med min mamma, han vaktar henne som ett litet barn gör när mamma är så trött att hon inte orkar mer ibland än att ligga och titta upp i taket. Med en mamma som får depression på depression och lever med ständig ångest över hur hon ska få pengar till mat och hyra.
En gång har läkaren skrivit ut för stark lugnande medicin till mamma. Hon sover mycket djupt och hur än jag och min lillebror försöker att skaka på henne så vaknar hon inte. Jag och lillebror tror att mamma är död. Vi sitter intill henne och vet inte vad vi ska göra. Vi känner inga vuxna människor där vi bor. Vi håller varandras barnahänder och hoppas och ber. Mamma vaknar så småningom och är visserligen trött, fast vid liv.
Jag läser och skriver mycket. En gång skickar jag in en text till en tidning. Vi jublar när jag får ett brev om att jag har vunnit första pris i en novelltävling. Hela 300 kronor. Det första jag gör med pengarna är att köpa ett par nya varma vinterkängor till min lillebror. Sedan är det inte mycket kvar av min vinst. Fast lillebror slipper att frysa om sina fötter.
En gång upptäcker min lillebror att de säljer bränt bröd väldigt billigt i mataffären. Jag, min lillebror och mamma går dit och köper med oss så mycket bränt bröd hem som vi kan bära med våra armar. Vi fyller frysen med det brända brödet.
Det är billiga apelsiner i affären och vi handlar så många apelsiner som vi bara har råd med den gången. En period lever vi på apelsiner. Och så äter jag min skolmat också.
Glädjen finns i fattigdomen också. Som den gången när min lillebror hittar en hel hundralapp i bokhyllan. Hur den hamnat där förstår vi inte, kanske att mamma lagt den där och glömt den. Vi hoppar och skuttar, vi skrattar och dansar, vi är så glada för den där hundralappen min lillebror har hittat. Sedan handlar vi mat för den. Äter oss riktigt mätta och sover gott den natten.
Eller den där dagen innan julafton när det ringer på dörren och där står en man och ger ett stort paket till oss. Det är ett paket från en välgörenhetsorganisation. Vi sitter på golvet i hallen och öppnar paketet tillsammans. Glada plockar vi upp nötter, clementiner, choklad, dadlar och fikon, grötris och annat gott ur kartongen.
Sedan blir det värre.
Mamma har inget jobb och ingen utbildning. Min pappa sitter i fängelse för eko-brott efter att han har gjort konkurs. Mina föräldrar kan inte betala hyran för lägenheten vi bor i längre.
Vi blir vräkta.
Jag minns att jag kommer hem från skolan en dag. Det är flera okända män i vår lägenhet. Jag står och lutar mig mot dörrposten och ser på när de river ned våra bokhyllor från väggarna. Jag ser på när de bär ut våra möbler, våra saker, mina saker ... i stora flyttkartonger till en stor flyttbil. Det går snabbt, allt går så snabbt och jag hänger inte med i vad som händer framför mina ögon.
Jag vet inte vart vi ska flytta. På kvällen är vi i en helt annan del av staden. I en helt annan mindre lägenhet som Socialbyrån har ordnat åt oss. På Valllås, en bit utanför Halmstad. Det är senvinter och det är kallt. Mamma lägger en madrass på golvet i det smala köket alldeles intill ugnen och sätter på värmen i ugnen för att vi ska slippa frysa under natten. Där, på golvet på madrassen, under en grön yllefilt kryper vi ihop nära varandras kroppar, för att sova.
Nästa morgon när jag ska till skolan får jag åka buss i stället för att gå. Jag bor långt bort från mina vänner och kan därför inte längre träffa dem lika ofta som förut.
Jag hittar inte bland mina saker. Mamma orkar inte ta fram mer än det mest nödvändiga ur flyttkartongerna. Jag letar själv.
Långsamt börjar vi bygga ett hem igen. Fast det går väldigt långsamt.
Den mesta kraften vi har går åt till att fundera ut sätt att få mat på bordet, till att kunna betala hyran.
En gång går jag till Tempo för att handla åt mamma. När jag ska betala upptäcker jag att plånboken mamma skickat med mig är tom. Jag känner hur hjärtat bultar när kassörskan tittar strängt på mig. Jag frågar om jag får gå hem och hämta pengar så jag kan betala. Kassörskan lägger undan mina varor. Jag springer så snabbt mina ben bär mig hem till mamma för att hämta pengarna, med andan i halsen. Det är så pinsamt att jag inte hade pengar att betala med. Jag känner mig rädd, ensam och liten. Tårarna trängs i halsen på mig fast kommer inte ut. Sedan springer jag lika fort tillbaka till affären och betalar det jag köpt. Den ekonomiska stressen bor som en tjock, tung klump inuti mig dag som natt.
Min mamma röker inte. Hon dricker ingen alkohol. Hon köper sig aldrig några nya kläder, inget till sig själv. Allt hon kan ge, ger hon till mig och min lillebror. Ändå så räcker det inte för att vi ska kunna köpa nya kläder. Vi får för det allra mesta ärva kläder av andra. Eller gå omkring i sedan länge urvuxna kläder.
När vi har sportlov reser alla mina kompisar bort med sina föräldrar. Jag tar med min lillebror till gratis sportlovsaktiviteter som kommunen har ordnat. Vi går till brandstationen och fascineras av brandmän som åker upp och ned i brandbilarna. Vi går på sportlovsmatiné och tittar på Tarzan-filmer. Jag gråter i mörkret till filmen Love Story. Jag går ensam till muséet och tittar på en utställningarna där. Det finns en tipspromenad med frågor inne på länsmuséet. Jag vinner en bok och blir glad.
Jag är tolv år och bestämmer mig för att jag ska skaffa mig ett bra liv. Jag ska återupprätta mina föräldrar. Utbilda mig, skaffa mig ett jobb. Min mamma och min lillebror ska aldrig mer behöva sakna pengar eller mat, det ska jag se till. De ska aldrig mer behöva gå till någon socialbyrå för att be om pengar. Aldrig mer ska min mamma behöva känna sig så misstrodd. Aldrig mer vill jag se henne så knäckt och så ledsen som de gånger hon gått ut därifrån och känt sig kränkt.
Vi har ingen telefon fast vi har en svartvit TV. När mamma fått socialbidraget köper vi ibland ett färdiggrillat revbensspjäll var och tittar på TV tillsammans när vi äter dem. Det finns inte något som helst synligt kött kvar på revbensspjällen när vi gnagt färdigt på dem. De är renskrapade. Så som vi själva är ekonomiskt för det allra mesta.
Vi lever hela tiden på randen till ett tomt kylskåp.
Och vissa dagar är kylskåpet helt tomt.
En sådan dag, mitt i högsommarvärme, letar min mamma efter mat i frysen. Hon blir glad när hon hittar en burk med sparat dopp-i-grytan från i julas. Hon värmer det och vi skrattar när vi sitter kring vårt runda bord och doppar bröd mitt i sommaren.
I skolan talar jag aldrig med någon om hur jag har det hemma. Om andra barn berättar om vad deras föräldrar jobbar med, så sitter jag helt tyst och kryper ihop, vill bli osynlig, gömma mig, känner mig rädd att någon ska fråga mig vad mina föräldrar jobbar med.
Ingen vuxen frågar mig hur jag har det, hur jag mår. Kanske är de för rädda för att fråga mig? Eller är det så att de helt enkelt inte ser hur jag har det? Har jag blivit så skicklig på att gömma det jag bär på inom mig? Har jag blivit så skicklig på att dölja mina känslor bakom ett skratt, ett leende?
Jag läser mina läxor och är skötsam. Jag ska ju skaffa mig en utbildning, ett yrke, är målinriktad och fokuserad. Skolan och läxorna är en oas, en vila i mitt och min familjs annars så kaotiska liv.
Fast jag sätter mig alltid allra längst bak i klassrummet numera. Jag gömmer mig, blir osynlig, vill inte synas. Stilla förvandlas jag från den som var så glad, livlig, som gillade att spela teater och räcka upp handen, till någon som gömmer sig, som tiger i stället för att prata. Till någon som slutar att räcka upp handen och i stället sitter med nedböjt huvud över mina böcker.
Fattigdomen förvandlar mig till ett barn som bär på ett tungt ansvar som hon själv har tagit på sig.
Stilla sjunker min kropp samman. Jag blir tunn som en anorektiker fast att jag äter det jag får tag i.
"Det är hemskt så smal du är", säger de vuxna till mig. "Du äter väl?".
Ja. Jag äter. Jag äter det som finns att få. Glupskt stoppar jag i mig nästan vad som helst för att känna mig mätt. Fast det hjälper inte. Jag är lika smal ändå. Det går att räkna revbenen på mitt bröst. Mina armbågar och knän är som stora klumpar på mina tunna växande armar och ben.
Mina glada sorgfria barnaögon har förvandlats till sorgsna, glänsande, vuxenögon i ett barns ansikte.
Fattigdom sätter spår.
Blir till ärr, ångest, klumpar i magen.
Som kan väckas till liv långt, långt senare, när man minst väntar sig det.
Eller mitt i natten, i en mardröm, så står jag där igen och ser flyttgubbarna bära ut vårt hem när vi blivit vräkta.
Fast att det är 40 år sedan det hände.
Min familj kunde så småningom sluta ansöka om socialbidrag. Min mamma skaffade sig utbildning och arbete. Efter att jag skaffat mig utbildning och jobb, stöttade jag min mamma och min lillebror ekonomiskt när det behövdes under många år. Också som vuxen.
Jag fick det ekonomiskt trygga liv som jag så målmedvetet jobbat för. Ett vanligt Svensson-liv, som var min högsta dröm i livet.
Jag känner mig rik idag. Trots att jag idag är långtidssjukskriven sedan länge på grund av stressrelaterad ohälsa.
Därför att jag vet vad fattigdom innebär.
Även om det särskilt vissa dagar är en tung kunskap att bära på.
Alldeles särskilt de dagar jag påminns om hur många de människor är som blundar för de barn som lever i utanförskap och fattigdom. I Sverige. Eller någon annanstans i världen. Idag år 2013.
Därför är det en sådan tröst att läsa om andra där jag kan känna igen mig själv och mina upplevelser från när jag var liten. Jag var inte ensam, fast att jag kände det så. Jag är inte ensam som vuxen om att ha varit fattig som barn, fast att det ibland känns så ensamt.
Det är bara så få av oss som vågar berätta om att de är eller har varit fattiga under sina liv.
Jag går med min mamma och min lillebror länge genom Halmstad innan vi kommer fram till det stora huset där Socialbyrån finns. Där sitter jag och min lillebror och väntar med andra vuxna hjälpsökande människor, medan mamma går in i ett rum och talar med någon på kontoret.
När mamma kommer ut är hon ibland glad för att hon har fått pengar. Då köper mamma en glass till oss på vägen hem. I det danska glasscaféet vid Norre Katts park. Jag minns fortfarande smaken av den danska gräddglassen och kan höra hur det lät när jag bet i den nyss stelnade ljusa chokladen som tanten i affären doppat glassen i.
Fast för det allra mesta är min mamma mycket ledsen eller arg eller sorgsen för att hon har blivit nekad pengar till något som hon har bett om. Till exempel pengar till ett par nya hela promenadskor i stället för de skorna med hål i som hon har på sig. Eller för att hon har blivit misstrodd av personen hon har träffat på kontoret. De gångerna är mamma allra mest ledsen, när hon känner sig kränkt för att man inte har trott på det hon har sagt. Fast att min mamma är en människa som aldrig ljuger och som ofta talar med mig och min lillebror om att man inte ska ljuga eller luras.
För det allra mesta är jag och min lillebror hemma hos mamma efter skolan. Jag går i Örjansskolan i Halmstad. Varje dag äter jag så mycket skolmat som jag kan få ned för att slippa känna mig hungrig. För ibland orkar min mamma inte laga mat åt oss. Och ibland finns där ingen mat i vårt kylskåp när jag kommer hem.
Det är ofta konflikter mellan min mamma och släktingar. Min mamma ringer till dem och ber dem skicka pengar till oss. Hon tigger dem om pengar till mat och annat. Eftersom vi inte har någon telefon går vi till Televerket vid Lilla Torget i Halmstad när mamma ska ringa släktingarna. Det är halva dörrar till telefonkioskerna därinne, så allt min mamma säger, eller ibland skriker i förtvivlan, hörs ut i lokalen.
Jag och min lillebror har med oss ett spel, ett svartvitt Domino, i fickan. Vi sitter på golvet och spelar spelet, lägger ut de olika bitarna och låtsas som att vi inte känner vår mamma när hon talar i telefonen. För de vuxna runt omkring tittar på henne, märker vi. De hör vad hon säger. De hör att hon tigger om pengar. De hör att hon är arg. Så vi skäms. Gör oss så osynliga som vi kan. Fast vi älskar vår mamma mer än allt annat i världen.
Min lillebror skolvägrar. Han blir inlagd och utredd på psykiatrisk klinik. Man hittar inget fel på honom. "Han sörjer", konstaterar man och skickar hem honom till mamma och mig igen. Hela dagarna är han ensam med min mamma, han vaktar henne som ett litet barn gör när mamma är så trött att hon inte orkar mer ibland än att ligga och titta upp i taket. Med en mamma som får depression på depression och lever med ständig ångest över hur hon ska få pengar till mat och hyra.
En gång har läkaren skrivit ut för stark lugnande medicin till mamma. Hon sover mycket djupt och hur än jag och min lillebror försöker att skaka på henne så vaknar hon inte. Jag och lillebror tror att mamma är död. Vi sitter intill henne och vet inte vad vi ska göra. Vi känner inga vuxna människor där vi bor. Vi håller varandras barnahänder och hoppas och ber. Mamma vaknar så småningom och är visserligen trött, fast vid liv.
Jag läser och skriver mycket. En gång skickar jag in en text till en tidning. Vi jublar när jag får ett brev om att jag har vunnit första pris i en novelltävling. Hela 300 kronor. Det första jag gör med pengarna är att köpa ett par nya varma vinterkängor till min lillebror. Sedan är det inte mycket kvar av min vinst. Fast lillebror slipper att frysa om sina fötter.
En gång upptäcker min lillebror att de säljer bränt bröd väldigt billigt i mataffären. Jag, min lillebror och mamma går dit och köper med oss så mycket bränt bröd hem som vi kan bära med våra armar. Vi fyller frysen med det brända brödet.
Det är billiga apelsiner i affären och vi handlar så många apelsiner som vi bara har råd med den gången. En period lever vi på apelsiner. Och så äter jag min skolmat också.
Glädjen finns i fattigdomen också. Som den gången när min lillebror hittar en hel hundralapp i bokhyllan. Hur den hamnat där förstår vi inte, kanske att mamma lagt den där och glömt den. Vi hoppar och skuttar, vi skrattar och dansar, vi är så glada för den där hundralappen min lillebror har hittat. Sedan handlar vi mat för den. Äter oss riktigt mätta och sover gott den natten.
Eller den där dagen innan julafton när det ringer på dörren och där står en man och ger ett stort paket till oss. Det är ett paket från en välgörenhetsorganisation. Vi sitter på golvet i hallen och öppnar paketet tillsammans. Glada plockar vi upp nötter, clementiner, choklad, dadlar och fikon, grötris och annat gott ur kartongen.
Sedan blir det värre.
Mamma har inget jobb och ingen utbildning. Min pappa sitter i fängelse för eko-brott efter att han har gjort konkurs. Mina föräldrar kan inte betala hyran för lägenheten vi bor i längre.
Vi blir vräkta.
Jag minns att jag kommer hem från skolan en dag. Det är flera okända män i vår lägenhet. Jag står och lutar mig mot dörrposten och ser på när de river ned våra bokhyllor från väggarna. Jag ser på när de bär ut våra möbler, våra saker, mina saker ... i stora flyttkartonger till en stor flyttbil. Det går snabbt, allt går så snabbt och jag hänger inte med i vad som händer framför mina ögon.
Jag vet inte vart vi ska flytta. På kvällen är vi i en helt annan del av staden. I en helt annan mindre lägenhet som Socialbyrån har ordnat åt oss. På Valllås, en bit utanför Halmstad. Det är senvinter och det är kallt. Mamma lägger en madrass på golvet i det smala köket alldeles intill ugnen och sätter på värmen i ugnen för att vi ska slippa frysa under natten. Där, på golvet på madrassen, under en grön yllefilt kryper vi ihop nära varandras kroppar, för att sova.
Nästa morgon när jag ska till skolan får jag åka buss i stället för att gå. Jag bor långt bort från mina vänner och kan därför inte längre träffa dem lika ofta som förut.
Jag hittar inte bland mina saker. Mamma orkar inte ta fram mer än det mest nödvändiga ur flyttkartongerna. Jag letar själv.
Långsamt börjar vi bygga ett hem igen. Fast det går väldigt långsamt.
Den mesta kraften vi har går åt till att fundera ut sätt att få mat på bordet, till att kunna betala hyran.
En gång går jag till Tempo för att handla åt mamma. När jag ska betala upptäcker jag att plånboken mamma skickat med mig är tom. Jag känner hur hjärtat bultar när kassörskan tittar strängt på mig. Jag frågar om jag får gå hem och hämta pengar så jag kan betala. Kassörskan lägger undan mina varor. Jag springer så snabbt mina ben bär mig hem till mamma för att hämta pengarna, med andan i halsen. Det är så pinsamt att jag inte hade pengar att betala med. Jag känner mig rädd, ensam och liten. Tårarna trängs i halsen på mig fast kommer inte ut. Sedan springer jag lika fort tillbaka till affären och betalar det jag köpt. Den ekonomiska stressen bor som en tjock, tung klump inuti mig dag som natt.
Min mamma röker inte. Hon dricker ingen alkohol. Hon köper sig aldrig några nya kläder, inget till sig själv. Allt hon kan ge, ger hon till mig och min lillebror. Ändå så räcker det inte för att vi ska kunna köpa nya kläder. Vi får för det allra mesta ärva kläder av andra. Eller gå omkring i sedan länge urvuxna kläder.
När vi har sportlov reser alla mina kompisar bort med sina föräldrar. Jag tar med min lillebror till gratis sportlovsaktiviteter som kommunen har ordnat. Vi går till brandstationen och fascineras av brandmän som åker upp och ned i brandbilarna. Vi går på sportlovsmatiné och tittar på Tarzan-filmer. Jag gråter i mörkret till filmen Love Story. Jag går ensam till muséet och tittar på en utställningarna där. Det finns en tipspromenad med frågor inne på länsmuséet. Jag vinner en bok och blir glad.
Jag är tolv år och bestämmer mig för att jag ska skaffa mig ett bra liv. Jag ska återupprätta mina föräldrar. Utbilda mig, skaffa mig ett jobb. Min mamma och min lillebror ska aldrig mer behöva sakna pengar eller mat, det ska jag se till. De ska aldrig mer behöva gå till någon socialbyrå för att be om pengar. Aldrig mer ska min mamma behöva känna sig så misstrodd. Aldrig mer vill jag se henne så knäckt och så ledsen som de gånger hon gått ut därifrån och känt sig kränkt.
Vi har ingen telefon fast vi har en svartvit TV. När mamma fått socialbidraget köper vi ibland ett färdiggrillat revbensspjäll var och tittar på TV tillsammans när vi äter dem. Det finns inte något som helst synligt kött kvar på revbensspjällen när vi gnagt färdigt på dem. De är renskrapade. Så som vi själva är ekonomiskt för det allra mesta.
Vi lever hela tiden på randen till ett tomt kylskåp.
Och vissa dagar är kylskåpet helt tomt.
En sådan dag, mitt i högsommarvärme, letar min mamma efter mat i frysen. Hon blir glad när hon hittar en burk med sparat dopp-i-grytan från i julas. Hon värmer det och vi skrattar när vi sitter kring vårt runda bord och doppar bröd mitt i sommaren.
I skolan talar jag aldrig med någon om hur jag har det hemma. Om andra barn berättar om vad deras föräldrar jobbar med, så sitter jag helt tyst och kryper ihop, vill bli osynlig, gömma mig, känner mig rädd att någon ska fråga mig vad mina föräldrar jobbar med.
Ingen vuxen frågar mig hur jag har det, hur jag mår. Kanske är de för rädda för att fråga mig? Eller är det så att de helt enkelt inte ser hur jag har det? Har jag blivit så skicklig på att gömma det jag bär på inom mig? Har jag blivit så skicklig på att dölja mina känslor bakom ett skratt, ett leende?
Jag läser mina läxor och är skötsam. Jag ska ju skaffa mig en utbildning, ett yrke, är målinriktad och fokuserad. Skolan och läxorna är en oas, en vila i mitt och min familjs annars så kaotiska liv.
Fast jag sätter mig alltid allra längst bak i klassrummet numera. Jag gömmer mig, blir osynlig, vill inte synas. Stilla förvandlas jag från den som var så glad, livlig, som gillade att spela teater och räcka upp handen, till någon som gömmer sig, som tiger i stället för att prata. Till någon som slutar att räcka upp handen och i stället sitter med nedböjt huvud över mina böcker.
Fattigdomen förvandlar mig till ett barn som bär på ett tungt ansvar som hon själv har tagit på sig.
Stilla sjunker min kropp samman. Jag blir tunn som en anorektiker fast att jag äter det jag får tag i.
"Det är hemskt så smal du är", säger de vuxna till mig. "Du äter väl?".
Ja. Jag äter. Jag äter det som finns att få. Glupskt stoppar jag i mig nästan vad som helst för att känna mig mätt. Fast det hjälper inte. Jag är lika smal ändå. Det går att räkna revbenen på mitt bröst. Mina armbågar och knän är som stora klumpar på mina tunna växande armar och ben.
Mina glada sorgfria barnaögon har förvandlats till sorgsna, glänsande, vuxenögon i ett barns ansikte.
Fattigdom sätter spår.
Blir till ärr, ångest, klumpar i magen.
Som kan väckas till liv långt, långt senare, när man minst väntar sig det.
Eller mitt i natten, i en mardröm, så står jag där igen och ser flyttgubbarna bära ut vårt hem när vi blivit vräkta.
Fast att det är 40 år sedan det hände.
Min familj kunde så småningom sluta ansöka om socialbidrag. Min mamma skaffade sig utbildning och arbete. Efter att jag skaffat mig utbildning och jobb, stöttade jag min mamma och min lillebror ekonomiskt när det behövdes under många år. Också som vuxen.
Jag fick det ekonomiskt trygga liv som jag så målmedvetet jobbat för. Ett vanligt Svensson-liv, som var min högsta dröm i livet.
Jag känner mig rik idag. Trots att jag idag är långtidssjukskriven sedan länge på grund av stressrelaterad ohälsa.
Därför att jag vet vad fattigdom innebär.
Även om det särskilt vissa dagar är en tung kunskap att bära på.
Alldeles särskilt de dagar jag påminns om hur många de människor är som blundar för de barn som lever i utanförskap och fattigdom. I Sverige. Eller någon annanstans i världen. Idag år 2013.
Därför är det en sådan tröst att läsa om andra där jag kan känna igen mig själv och mina upplevelser från när jag var liten. Jag var inte ensam, fast att jag kände det så. Jag är inte ensam som vuxen om att ha varit fattig som barn, fast att det ibland känns så ensamt.
Det är bara så få av oss som vågar berätta om att de är eller har varit fattiga under sina liv.
Det gör så ont att minnas.
Anna-Karin Mattsson
#Blogg100 - Dag 72
fredag 9 maj 2014
Många känslor när ungarna lämnat boet
När jag passerade brevlådan intill muren till vårt hus, såg jag orden "Familjen Mattsson" som finns där på brevlådan.
Jag kände ett stort vemod i mig. Blandat med enorm tacksamhet över alla de där åren med hemmavarande barn och tonåringar och alla deras underbara kompisar som nu aldrig, aldrig mer kommer igen.
Så är livet. Blott en tid är våra barn nära oss. För evigt är de i mitt hjärta och i mina tankar.
En tår föll på min kind.
Ett leende spred sig i mitt ansikte.
Minnesbilder från förr med skrattande skuttiga ungar kring vår yttertrappa passerade framför mina ögon.
Något nytt väntar mig. Jag vet inte vad det är.
Jag är beredd.
Nyfiken.
Öppen.
Att ta emot.
#Blogg100 - Dag 71
Jag kände ett stort vemod i mig. Blandat med enorm tacksamhet över alla de där åren med hemmavarande barn och tonåringar och alla deras underbara kompisar som nu aldrig, aldrig mer kommer igen.
Så är livet. Blott en tid är våra barn nära oss. För evigt är de i mitt hjärta och i mina tankar.
En tår föll på min kind.
Ett leende spred sig i mitt ansikte.
Minnesbilder från förr med skrattande skuttiga ungar kring vår yttertrappa passerade framför mina ögon.
Något nytt väntar mig. Jag vet inte vad det är.
Jag är beredd.
Nyfiken.
Öppen.
Att ta emot.
#Blogg100 - Dag 71
torsdag 8 maj 2014
Min blogg en av Mappiesarnas favoritbloggar hos M-magasin
 |
| (Bild från M-magasin) |
Min blogg Maskroskvinnan är med i Tio-i-topp-listan över favoritbloggare hos M-magasin! Vilken överraskning för mig. Fullkomligt oväntat. Jag blev så glad när jag fick meddelande om det!
Jag som på fullt allvar häromdagen tänkte att jag kanske skulle slå igen den här bloggen. Funderade över vad jag skulle göra med den tiden jag bloggar i stället.
Fast kom fram till att det fanns inget annat som jag hellre vill än lägga den tid jag gör på mitt skrivande, mitt bloggande. Så jag bloggar på som förut. Av hjärtans lust. Och nu blev jag ännu mera peppad när jag hamnade i M-magasins lista, så klart.
Jag är ju människa. En människa vill få heja-rop, bli bekräftad, känna sig sedd och uppskattad.
Ingen Jante här inte.
Jag kan skriva.
Det är jag alldeles särskilt tacksam och glad för eftersom där funnits en ganska lång period i mitt liv när jag helt tappade mitt språk, orden och inte ens kunde skriva mitt eget namn längre.
Tack alla orden för att ni finns där för mig igen.
För att ni hjälper mig att sätta ord på allt det jag känner och det jag tänker.
För att ni, ibland, får både mig själv och andra människor berörda.
Tack också till den/de bloggföljare som tipsat M-magasin om min blogg.
Tack till M-magasin. Jag känner mig mycket stolt och hedrad över att finnas med i er tio-i-topp-lista.
Det känns som en dröm som blivit verklighet fast att jag inte ens drömt den.
Nästa dröm som jag håller på att förverkliga är en bok.
Fast den drömmen har jag haft ända sedan jag var en liten flicka.
#Blogg100 - Dag 70
onsdag 7 maj 2014
Omtumlande dag - från sjuka ministrar med full lön till glädjeskutt
Igår var en omtumlande dag för mig. Både vad som hände i min värld och hur jag kände mig. Från all den ilska som bubblade upp inifrån mig på morgonen när jag läste om ministrarna som får ut full lön när de är sjuka. Till glädjeskutt på kvällen.
Det fanns diskussioner där man menade att nu visar sig den svenska avundsjukan. Fast för mig är det inte avundsjuka. Det handlar om moral. Maktens människor som misstänker medborgarna för att fuska när det gäller sjukanmälningar, ska själva se till att följa de lagar som finns för dem, anser jag.
Dessutom, de människor med makten att bestämma över folkets möjligheter att klara sig ekonomiskt när de blir sjuka eller att besluta om ett system som utförsäkringarna, bör känna stor respekt inför de människor som får anpassa sig efter de reglerna och som inte har någon som helst möjlighet att glida undan det systemet. Det minsta ministrarna bör göra är att se till att de själva följer de lagar som finns för dem. Helst skulle jag vilja att de lagar som gäller folket också gällde ministrar. Vi är alla människor, oavsett vad vi gör eller hur vi mår.
Debatten kring ministrarna och deras icke anmälda sjukfrånvaro trots sjukdom, fortsätter bland annat i Dagens Nyheter. Det finns planer på att KU-granska alltsammans. Det är bra. Makten ska granskas.
Omtumlande dag, skrev jag. För på kvällen hände något riktigt, riktigt roligt och oväntat för mig som fick det att bubbla av glädje i min mage! Vad som hände kommer jag att berätta om här i min blogg så snart som jag kan göra det. Det är några detaljer som ska fixas till först.
Jag är förkyld. Har ont i öronen och bihålorna och ögonen är klibbiga. Min läkare har skrivit ut ögondroppar till mig eftersom jag haft besvär ända sedan början av mars och det vill inte ge med sig. Det är inte allergi, utan en infektion. Små saker som får mig som människa att känna tacksamhet över alla de dagar som mina ögon fungerar normalt.
Lästips:
"Minister eller inte minister, Reinfeldt" (Martin Mobergs betraktelser)
"Det här med att leva som man lär" (Martin Mobergs betraktelser)
#Blogg100 - Dag 69
tisdag 6 maj 2014
Reinfeldt och ministrar sjukanmäler sig inte och får ut full lön
Hur ska Reinfeldt & Co förklara detta?
Jag blir topptunnor RASANDE när jag nu på morgonen i Dagens Nyheter läser om hur
regeringsmedlemmar behåller hela sin lön när de är sjuka. Medan vi
andra, vi "vanliga" medborgare, utförsäkras, man sänker vår sjukersättning
så att den knappt går att leva på när vi blir sjuka. Vi får leva under
hotet att inte kunna behålla våra hem när vi blir sjuka. Vi pressas
sönder och hånas och misstänkliggörs och jagas ibland in i döden när vi
är sjuka. Vissa orkar inte utan tar sina liv. Jag har själv haft
självmordstankar under pressen jag varit utsatt för som
långtidssjukskriven.
Reinfeldt som anser att vi ska söka hjälp hos anhöriga och vänner när vi blir sjuka i stället för att få ersättning från den försäkring vi själva betalt in till.
Det är skillnad på ord och handling från Reinfeldt, kan man tydligt se här. Jag anser att en statsminister och också ministrar har en skyldighet att vara en förebild för folket. Förtroendet för Reinfeldt & Co kollapsar allt mer.
Jag ska ärligt säga att jag är mycket glad om det sovande folket vaknar till och ser vilka krafter som styr Sverige idag. Att vi ser att vi kan göra något åt det genom att rösta för en annan solidarisk och medmänslig politik. Istället för den inhumana politik som härjat vilt i Sverige de senaste åtta åren.
Statsministerns och andra ministrars olagliga sätt att vara sjuka med hel lön är huvudnyhet i Dagens Nyheter idag. Ett steg närmre en brakförlust för Alliansen till hösten, önskar jag av hela mitt hjärta. Må människor i Sverige vakna och upptäcka vilka som styr och ställer i Sverige sedan åtta år tillbaka. Må de drabbade av den stulna trygghetsförsäkringen orka rösta när det är dags att göra det. Må de ha den kraften kvar att välja bort det system som skadat och fått så många att lida.
"Lagen kräver att statsråd ska få löneavdrag när de är sjuka och missar sina uppdrag. Ändå har Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf, Birgitta Ohlsson och 14 andra ministrar varit borta från jobbet, utan att sjukanmäla sig. Så har de undvikit karensdagar och löneavdrag, och fått tusentals kronor för mycket i lön. Inte en enda har anmält sjukdag sedan 2010. Men DN:s granskning av protokoll och inlägg på sociala medier vittnar om sjukfrånvaron."
(Dagens Nyheter, 2014-05-06)
Lästips:
"Statsråden behåller lönen trots att de är sjuka" (Aftonbladet)
"Sjuka ministrar slapp karensdag" (Svenska Dagbladet)
"Ministrar sjukanmäler sig inte trots frånvaro" (Sveriges Radio)
"Eriksson öppnar för KU-granskning" (Dagens Nyheter)
"Ministrarnas sjukdom visar privilegiesamhället" (Aftonbladet)
"Regeringen gör skillnad på folk och folk" (Dagens Arena)
"Följa reglerna vid sjukdom - inte för regeringens statsråd inte" (Martin Moberg)
"Det var inte folket utan regeringen som fuskade" (Kjell Rautio, LO-bloggen)
#Blogg100 - Dag 68
Reinfeldt som anser att vi ska söka hjälp hos anhöriga och vänner när vi blir sjuka i stället för att få ersättning från den försäkring vi själva betalt in till.
Det är skillnad på ord och handling från Reinfeldt, kan man tydligt se här. Jag anser att en statsminister och också ministrar har en skyldighet att vara en förebild för folket. Förtroendet för Reinfeldt & Co kollapsar allt mer.
Jag ska ärligt säga att jag är mycket glad om det sovande folket vaknar till och ser vilka krafter som styr Sverige idag. Att vi ser att vi kan göra något åt det genom att rösta för en annan solidarisk och medmänslig politik. Istället för den inhumana politik som härjat vilt i Sverige de senaste åtta åren.
Statsministerns och andra ministrars olagliga sätt att vara sjuka med hel lön är huvudnyhet i Dagens Nyheter idag. Ett steg närmre en brakförlust för Alliansen till hösten, önskar jag av hela mitt hjärta. Må människor i Sverige vakna och upptäcka vilka som styr och ställer i Sverige sedan åtta år tillbaka. Må de drabbade av den stulna trygghetsförsäkringen orka rösta när det är dags att göra det. Må de ha den kraften kvar att välja bort det system som skadat och fått så många att lida.
"Lagen kräver att statsråd ska få löneavdrag när de är sjuka och missar sina uppdrag. Ändå har Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf, Birgitta Ohlsson och 14 andra ministrar varit borta från jobbet, utan att sjukanmäla sig. Så har de undvikit karensdagar och löneavdrag, och fått tusentals kronor för mycket i lön. Inte en enda har anmält sjukdag sedan 2010. Men DN:s granskning av protokoll och inlägg på sociala medier vittnar om sjukfrånvaron."
(Dagens Nyheter, 2014-05-06)
Lästips:
"Statsråden behåller lönen trots att de är sjuka" (Aftonbladet)
"Sjuka ministrar slapp karensdag" (Svenska Dagbladet)
"Ministrar sjukanmäler sig inte trots frånvaro" (Sveriges Radio)
"Eriksson öppnar för KU-granskning" (Dagens Nyheter)
"Ministrarnas sjukdom visar privilegiesamhället" (Aftonbladet)
"Regeringen gör skillnad på folk och folk" (Dagens Arena)
"Följa reglerna vid sjukdom - inte för regeringens statsråd inte" (Martin Moberg)
"Det var inte folket utan regeringen som fuskade" (Kjell Rautio, LO-bloggen)
#Blogg100 - Dag 68
måndag 5 maj 2014
Älskade Mårbackapelargon
I helgen fick jag tag i fina Mårbackapelargoner till köket. Det var ett riktigt bra pris. Mårbackapelargonen är ju annars ofta betydligt dyrare att köpa än andra pelargoner.
Nu tänker jag ta väl hand om de här pelargonerna. Övervintra dem. Det är ju en av de stora fördelarna med pelargoner, att man kan ha dem år efter år. Så småningom brukar de kännas som fina vänner för mig.
Mårbackapelargonen ska ha funnits ända sedan 1870. Minst.
Tala om klassiker till blomma!
#Blogg100 - Dag 67
söndag 4 maj 2014
Mer än en vän
Den där handen som fanns där och strök bort mina tårar fast att de inte ens hunnit börjat rinna. Armarna som höll varsamt om mig när jag kände mig liten och trött.
De där orden som fick mig att känna att den andra människan förstod mig själv bättre än jag ens själv gjorde. Som lärde mig så mycket om mig själv. Som fick mig att växa, blomma, skratta ...
Fick mig att känna mig så sedd, så lyssnad till som aldrig förut.
Alla de gångerna samma tanke möttes ur två olika munnar. Min och den andres. Samtidigt.
Som att själarna talade till varandra. Som en enda själ.
Alla skratten vi delat. Oräkneliga.
Magiska stunder av stark igenkänning i en annan människa.
Så tacksam för dessa möten i mitt liv.
Vartendaste ett av dem.
Vill aldrig att de ska ta slut.
#Blogg100 - Dag 66
lördag 3 maj 2014
Jag har haft svåra år med Reinfeldt och Alliansen
Newsmill
finns tyvärr inte längre på Internet. Det tycker jag är synd särskilt
ett valår som i år. Innan Newsmill försvann fick jag sex artiklar
publicerade där. Det är jag mycket stolt över. Jag är stolt över det jag
skrivit.
Jag vill gärna att texterna ska kunna läsas av människor. Särskilt ett år som i år. Därför har jag bestämt mig för att lägga in mina texter här i min blogg så att de finns synliga för dem som vill läsa det jag skrivit.
Här är den tredje artikeln som jag fick publicerad hos Newsmill.
Idag läser Fredrik Reinfeldt upp sin sjunde regeringsförklaring vid riksdagens öppnande.
"Sex svåra år med Fredrik Reinfeldt" står det i Aftonbladet. Det tror jag att nästan alla arbetslösa, sjukskrivna, hemlösa, utförsäkrade, unga som söker jobb och barn och unga i skolan, med flera, kan skriva under på.
För min egen del har Alliansens politik med Fredrik Reinfeldt i spetsen, inneburit att jag varje år i stället för vartannat år, trots tretton långa år som sjukskriven av samma läkare, får redovisa detaljerat tillsammans med min läkare varför jag är sjuk till Försäkringskassan.
Jag hinner inte hämta andan mellan gångerna, jag hinner inte få ner stresshormonerna i min kropp förrän det är dags för en ny genomgång av mig. Jag får aldrig chansen att läka från min stressrelaterade ohälsa på det sättet. "Hur ska människor som blivit sjuka av stress kunna bli friska genom att pressas ännu mer?", skulle jag vilja fråga Fredrik Reinfeldt. Fast jag undrar om han överhuvudtaget har viljan att lyssna med sitt hjärta.
Jag känner mig inte betrodd, jag känner mig kränkt som människa av att gång på gång behöva redovisa det som är konstaterat av så många olika läkare, specialister och utredningar sedan många år tillbaka. För att inte tala om vilken sorg och vilka plågsamma minnen som det rör upp inuti mig att gå igenom min sjukdomshistoria gång på gång. I stället för att kunna lägga den tiden och kraften på något positivt för min hälsa och mitt psykiska välbefinnande.
Jag har också sedan Alliansen kommit till makten blivit utförsäkrad för första gången i mitt liv. Det innebar att jag i stället för att hämta kraft förra sommaren så som jag brukar göra, fick gå till Arbetsförmedlingen och pressas ännu mer, där man efter utredningen endast konstaterade det som redan konstaterats ett par år tidigare; att jag är arbetsför till 25 % och inte mer.
Just nu går jag och väntar på besked om min ansökan om permanent sjukersättning till 75 % kommer att bli beviljad eller ej från Försäkringskassan. Jag har blivit lovad av min handläggare att få besked under september månad. Varje morgon när jag går till brevlådan känner jag hur ont jag får i magen och jag blir illamående. Ovissheten är det mest stressande. Den 28 september får jag inte längre någon ersättning från Försäkringskassan. För varje dag som går kommer den tidpunkten närmre.
Till jul väntar en ny utförsäkring på mig. Om nu inte min ansökan om permanent sjukersättning blir beviljad.
Sex svåra år med Fredrik Reinfeldt. Det är helt enkelt sex år för mycket. I alla fall för en redan sönderstressad själ som min. Det är inte bara jag och andra i min situation som påverkas negativt. Också omgivningen kring den som är sjukskriven påverkas negativt och tappar ofta kraft. Relationer tar stryk.
Jag vill se en ny politik i Sverige. Jag vill se ett samhälle där det finns medkänsla, medmänsklighet, solidaritet och empati.
Allra helst vill jag se det före nästa val.
Varje dag trasas människor sönder allt mer genom Fredrik Reinfeldts inhumana politik.
Vi människor är värda något så mycket bättre
Anna-Karin Mattsson
(Artikel ur Newsmill, publicerad: 2012-09-18 14:09, uppdaterad: 2012-10-22 11:10)
Aktuella lästips:
"Allt fler utförsäkrade hotar med självmord" (Arbetet)
"Korsriddaren Kjöller fortsätter hårdvinkla" (LO-bloggen)
#Blogg100 - Dag 65
Jag vill gärna att texterna ska kunna läsas av människor. Särskilt ett år som i år. Därför har jag bestämt mig för att lägga in mina texter här i min blogg så att de finns synliga för dem som vill läsa det jag skrivit.
Här är den tredje artikeln som jag fick publicerad hos Newsmill.
Jag har haft svåra år med Reinfeldt och alliansen
Sjukskriven: Hur ska jag överleva till nästa val, frågar jag mig allt
oftare som långtidssjukskriven sedan Fredrik Reinfeldt fick makten i Sverige
för sex år sedan. Pressen på mig från Försäkringskassan med tätare
utredningar och utförsäkring och ännu en utförsäkring på gång kring jul, har
gjort mig sjukare än på länge.
Om författaren:
Jag är sjukskriven för stressrelaterad ohälsa sedan tretton år. Har
långsamt tagit mig tillbaka till en arbetsförmåga på 25 % och startade eget som
frilansjournalist för två år sedan.
Idag läser Fredrik Reinfeldt upp sin sjunde regeringsförklaring vid riksdagens öppnande.
"Sex svåra år med Fredrik Reinfeldt" står det i Aftonbladet. Det tror jag att nästan alla arbetslösa, sjukskrivna, hemlösa, utförsäkrade, unga som söker jobb och barn och unga i skolan, med flera, kan skriva under på.
För min egen del har Alliansens politik med Fredrik Reinfeldt i spetsen, inneburit att jag varje år i stället för vartannat år, trots tretton långa år som sjukskriven av samma läkare, får redovisa detaljerat tillsammans med min läkare varför jag är sjuk till Försäkringskassan.
Jag hinner inte hämta andan mellan gångerna, jag hinner inte få ner stresshormonerna i min kropp förrän det är dags för en ny genomgång av mig. Jag får aldrig chansen att läka från min stressrelaterade ohälsa på det sättet. "Hur ska människor som blivit sjuka av stress kunna bli friska genom att pressas ännu mer?", skulle jag vilja fråga Fredrik Reinfeldt. Fast jag undrar om han överhuvudtaget har viljan att lyssna med sitt hjärta.
Jag känner mig inte betrodd, jag känner mig kränkt som människa av att gång på gång behöva redovisa det som är konstaterat av så många olika läkare, specialister och utredningar sedan många år tillbaka. För att inte tala om vilken sorg och vilka plågsamma minnen som det rör upp inuti mig att gå igenom min sjukdomshistoria gång på gång. I stället för att kunna lägga den tiden och kraften på något positivt för min hälsa och mitt psykiska välbefinnande.
Jag har också sedan Alliansen kommit till makten blivit utförsäkrad för första gången i mitt liv. Det innebar att jag i stället för att hämta kraft förra sommaren så som jag brukar göra, fick gå till Arbetsförmedlingen och pressas ännu mer, där man efter utredningen endast konstaterade det som redan konstaterats ett par år tidigare; att jag är arbetsför till 25 % och inte mer.
Just nu går jag och väntar på besked om min ansökan om permanent sjukersättning till 75 % kommer att bli beviljad eller ej från Försäkringskassan. Jag har blivit lovad av min handläggare att få besked under september månad. Varje morgon när jag går till brevlådan känner jag hur ont jag får i magen och jag blir illamående. Ovissheten är det mest stressande. Den 28 september får jag inte längre någon ersättning från Försäkringskassan. För varje dag som går kommer den tidpunkten närmre.
Till jul väntar en ny utförsäkring på mig. Om nu inte min ansökan om permanent sjukersättning blir beviljad.
Sex svåra år med Fredrik Reinfeldt. Det är helt enkelt sex år för mycket. I alla fall för en redan sönderstressad själ som min. Det är inte bara jag och andra i min situation som påverkas negativt. Också omgivningen kring den som är sjukskriven påverkas negativt och tappar ofta kraft. Relationer tar stryk.
Jag vill se en ny politik i Sverige. Jag vill se ett samhälle där det finns medkänsla, medmänsklighet, solidaritet och empati.
Allra helst vill jag se det före nästa val.
Varje dag trasas människor sönder allt mer genom Fredrik Reinfeldts inhumana politik.
Vi människor är värda något så mycket bättre
Anna-Karin Mattsson
(Artikel ur Newsmill, publicerad: 2012-09-18 14:09, uppdaterad: 2012-10-22 11:10)
Aktuella lästips:
"Allt fler utförsäkrade hotar med självmord" (Arbetet)
"Korsriddaren Kjöller fortsätter hårdvinkla" (LO-bloggen)
#Blogg100 - Dag 65
fredag 2 maj 2014
"Pengar, vänner och psykiska problem" - ett projekt i Karlskrona
HÄR kan du läsa en mycket intressant artikel, "Experimentet". Den handlar om ett pågående projekt i Karlskrona där man ger 500 kronor varje månad till en sjukskriven människa med svår psykiatrisk diagnos. Pengarna ska användas till att roa sig med något.
Det forskarna vill se är om de extra pengarna betyder något för själens läkning och för människans mående i allmänhet.
Om det rent av är så att lite mer pengar ger större läkning och bättre livskvalitet än alla de mediciner som skrivs ut till de här patienterna. Pengar har ju också färre biverkningar än läkemedel.
Det man kan se idag är att de här extra 500 kronorna gör att de sjuka blir mer sociala eftersom de fått råd att bjuda hem en vän eller ta en fika med någon på stan. De börjar kanske med en hobby. Eller som en av deltagarna som för sina första 500 kronor köpte sig ett par löparskor och började motionera vilket snabbt gav flera positiva effekter för hennes mående och en känsla av att vara som en av de andra.
Det är rörande att läsa om hur en för de flesta av oss liten summa pengar kan betyda så mycket för en människa i Sverige. Det säger oss något om hur fattigt många människor i Sverige har det idag.
Är pyskisk ohälsa egentligen ekonomisk fattigdom? Ja, ibland undrar jag. Både med tanke på det jag läser om här och det mina egna erfarenheter genom livet säger mig.
Mycket intressant, spännande och tänkvärt, tycker jag. Också hoppfullt. Det finns något vi kan göra för att få människor att må bättre. Det är enkelt och det handlar om fördelning av pengar. Ta från de rika för att ge till de som har det sämst ekonomiskt. Solidaritet. Målet är hälsa för så många människor som möjligt.
Projektet är pågående vill jag poängtera. Alltså finns där bara början till svar så här långt.
Här ett citat ur artikeln:
"Den stora frågan är om vi i framtiden kommer att försöka medicinera bort konsekvenserna av fattigdom. Kommer det att betraktas som en sjukdom att inte ha något jobb? Ska man äta tabletter för det?”
Tanken låter som hämtad ur en sci-fi-dystopi. Men den är kanske bara den logiska slutpunkten för en av vår tids stora politiska berättelser.
Den som brukar kallas för arbetslinjen och handlar om samhällets olika människotyper."
#Blogg100
Det forskarna vill se är om de extra pengarna betyder något för själens läkning och för människans mående i allmänhet.
Om det rent av är så att lite mer pengar ger större läkning och bättre livskvalitet än alla de mediciner som skrivs ut till de här patienterna. Pengar har ju också färre biverkningar än läkemedel.
Det man kan se idag är att de här extra 500 kronorna gör att de sjuka blir mer sociala eftersom de fått råd att bjuda hem en vän eller ta en fika med någon på stan. De börjar kanske med en hobby. Eller som en av deltagarna som för sina första 500 kronor köpte sig ett par löparskor och började motionera vilket snabbt gav flera positiva effekter för hennes mående och en känsla av att vara som en av de andra.
Det är rörande att läsa om hur en för de flesta av oss liten summa pengar kan betyda så mycket för en människa i Sverige. Det säger oss något om hur fattigt många människor i Sverige har det idag.
Är pyskisk ohälsa egentligen ekonomisk fattigdom? Ja, ibland undrar jag. Både med tanke på det jag läser om här och det mina egna erfarenheter genom livet säger mig.
Mycket intressant, spännande och tänkvärt, tycker jag. Också hoppfullt. Det finns något vi kan göra för att få människor att må bättre. Det är enkelt och det handlar om fördelning av pengar. Ta från de rika för att ge till de som har det sämst ekonomiskt. Solidaritet. Målet är hälsa för så många människor som möjligt.
Projektet är pågående vill jag poängtera. Alltså finns där bara början till svar så här långt.
Här ett citat ur artikeln:
"Den stora frågan är om vi i framtiden kommer att försöka medicinera bort konsekvenserna av fattigdom. Kommer det att betraktas som en sjukdom att inte ha något jobb? Ska man äta tabletter för det?”
Tanken låter som hämtad ur en sci-fi-dystopi. Men den är kanske bara den logiska slutpunkten för en av vår tids stora politiska berättelser.
Den som brukar kallas för arbetslinjen och handlar om samhällets olika människotyper."
#Blogg100
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)