Min första intervju med en fotbollsmålvakt

Idag ska jag göra mitt livs första intervju med en fotbollsmålvakt.

Jag har tittat på fotboll vid VM och OS ibland, men jag kan inte särskilt mycket om fotboll. Så jag har funderat över vad vi ska prata om, målvakten och jag. Jag tänker att han ska få berätta för mig hur han blev fotbollsmålvakt. Hur det kommer sig att man kan älska att spela fotboll så mycket att man gör det till sitt yrke. Att stå i ett mål och fånga en boll, som yrke...

Kanske är det för honom som för mig med mitt skrivande. Att det är som en passion, att man blir besatt av det, kan inte låta bli även om man skulle ha möjlighet till det. Man bara gör det därför att man blir glad av det. Kanske är det så.

Sedan har jag det ju så lyxigt nu för tiden att jag har med mig en fotograf när jag intervjuar. Så jag kom på nu på morgonen, att jag kanske ska spela lite fotboll med fotbollsmålvakten. Om jag gör uppvärmning först, så kan det väl inte göra något att jag har ont i ryggen. Och så tar jag helt enkelt och slår in några bollar där i målet, där målvakten står. Det måste vara en lätt match, tänker jag. Det handlar väl bara om att träna sig mentalt först, så får jag in de där bollarna. Och tränat mig mentalt, det har jag ju gjort hur mycket som helst.

Bollen i mål, ska jag tänka. Och så sitter den där. Svårare kan det väl inte vara. Eller?

Kanske ska jag be målvakten öppna sitt kylskåp också, har jag tänkt. Jag är nyfiken på vad han äter. Jag tror att fotbollsmålvakter äter kopiösa mängder mat. Men jag kanske har fel. Där kanske inte finns någon mat alls. Han kanske lever på pizza. Det vet ju inte jag. För jag har aldrig intervjuat en fotbollsmålvakt förut, som sagt.

Ikväll vet jag mer om den här fotbollsmålvakten. Det vet jag alldeles säkert.

Som vanligt bär jag med mig de så avstressande orden i mitt huvud när jag ger mig iväg på intervjun. De där orden om att först av allt är man en människa. Sedan kommer allt det andra. Som att t ex vara fotbollsmålvakt.

Idag ska jag intervjua en människa som är en fotbollsmålvakt.

All denna kärlek i världen

Det finns så mycket kärlek här i världen.

Jag mötte den idag igen. Först inuti mig själv, på väg förbi kyrkan som lät en stilla ringning strömma in genom mina öron till min själ. Sedan i fåglarnas så intensiva, förväntansfulla kvitter trots frosten som fallit under natten som ett vitt täcke igen över marken.

Sedan när jag möter mina arbetskamrater. Jag får leenden, jag får klappar på axeln, uppmuntrande ord, vi kramar varandra. Kärlek. Arbetsglädje.

Kärlek... när vi sitter tillsammans och planerar arbetet. Inser att vi måste planera om igen, göra det lättare för var och en, så att alla orkar utan att stupa. Kärlek...

Kärlek... i påskägget som låg där på bordet framför vars och ens plats vid bordet. Ett litet påskägg som någon fyllt med en påse mandelägg, en bit mörk choklad och en dröm... varsin trisslott till alla, en trisslott som kanske, kanske innebär en miljon... kärlek, drömmar... kärlek.

Kärlek... i ögonen, i leenden, i skrattet kring bordet. Denna kärlek som kan verka så liten men som är så ofantligt stor. Så stor för mig att hela jag känner mig överfull av den. Känner mig som en uppblåst stor blå badboll, uppblåst i kärlek, med kärlek. Överfylld, sprickfylld av kärlek.

Kärlek... när jag hör skogsduvorna kuttra i parken intill kyrkan på väg från jobbet till bilen. Jag ser ett litet barn lyfta sina armar mot himlen, se upp i det blå och skratta... kärlek...

Kärlek... finns överallt... i mig... i dig... i alla jag möter... i allt jag ser runt omkring mig... kärlek... min kraftkälla... det som gör mig till en levande människa i ett oändligt och hisnande universum. Ett universum av kärlek.

Tisdag i påskveckan

Det var inte mycket till rubrik jag skrev idag, men så är jag stressad också. Fast jag vill skriva lite ändå, för det är en så bra början på min dag. Jag samlar mina tankar och det är fint.

Snart ska jag in på veckomöte på redaktionen. Det ska bli kul. Jag trivs bra med människorna där och får skratta mycket. Och så kan vi prata igenom hur vi ska lösa allt det jobb vi har framför oss under den närmaste tiden. För det är, vad det gäller mig, på gränsen för vad jag orkar med känner jag. Jag har jobbat mer nu de senaste tre veckorna än tidigare och det känns. Livet ska vara mer än bara jobba, tycker jag. Man måste också orka och hinna med att ta hand om sig; motionera, umgås med vänner, göra sådant som man tycker är roligt, ha en hobby. Som för min del att blogga, till exempel.

Min katt ligger ovanför elementet på fönsterbrädan och latar sig. Hon är så lat, min katt, att hon ligger ned och dricker vatten ur vattenskålen. Lutar hakan mot vattenskålen medan hon dricker. Det är vad jag kallar att vara lat. Men söt är hon, min katt. Och mycket, mycket älskad.

Rena rama natta redan

Nu sitter jag här med ljuset tänt och känner mig hur pigg som helst fast det egentligen är den tiden när jag brukar gå och lägga mig och vara jättetrött.

Så konstigt är det med omställningen till sommartid för mig. Det tar ett tag innan jag vant mig.

Jag har haft en bra dag idag. Intervjun var intressant och jag mötte härliga, glada människor. Det är vår i luften och det känns i hela kroppen. Jag var hos min mamma en stund idag, hade med mig två semlor som vi åt upp med kaffe till. Det var troligen de sista semlorna för den här säsongen, känner jag. Goda var de, supergoda! Särskilt goda när jag mitt i tuggan tänkte på att det nog dröjer många månader innan jag äter en semla igen.

Nu sitter jag mest och inväntar sömntåget. Det där tåget som nog är lite försenat ikväll på grund av sommartiden. När jag känner att sömntåget kommer, då är det dags att borsta tänderna och hoppa i säng.

Imorgon är en annan dag.

Tro på andra och på sig själv

Det kan finnas stunder i livet när det kan vara avgörande att det finns åtminstone en enda människa i världen som tror på mig eller dig.

Det kan finnas stunder i livet när det inte finns någon i hela världen som tror på mig eller dig.

Det kan finnas stunder i livet när man måste börja med att tro på sig själv.

(Anna-Karin)

Påskägg och blandat

Idag känner jag mig stressad. Dels är det för det här med sommartiden. I min kropp är klockan strax över åtta. Men när jag tittar på klockan är den redan över nio. Snart dags för kaffe.

Sedan är det jobbet. Jag ska skriva en artikel nu på förmiddagen. I eftermiddag ska jag iväg på en intervju. Ungefär så ser alla mina dagar ut just nu. Och kommer att göra åtminstone nästa vecka också. På onsdag ska jag intervjua en fotbollsmålvakt för första gången i mitt liv. Jag vet inte mycket om fotboll. Så han får väl berätta för mig varför bollen måste vara rund. Och hur det kan vara så roligt att spela fotboll så att man väljer det till ett yrke. För det har jag undrat över många gånger i mitt liv.

Att intervjua handlar för mig om att lyssna i första hand. Och att lyssna fokuserat, med öppet sinne och att vara nyfiken på människan bakom.

Och så till sist, av det som stressar mig just nu. Påsken. Pynta har jag bestämt mig för att strunta i att göra i år, jag hinner helt enkelt inte. Städningen får vara den också. Tonåringen får ta fram det pynt hon vill, om hon vill. Jag ska köpa massor av tulpaner, påskliljor och andra vårblommor i stället för att pynta. Frossa i blommor ska jag göra.

Påskägg med godis ska det bli. I trädgården gömt i påskägg. Det fixar ju påskharen från Tyskland. Så det är en lätt match.

Påskmat... ja, det vill jag ha. Nu har jag tur så jag är bortbjuden på påskafton i år och blir bjuden på påskmat. Det är fint, det. Guld värt för mig, där jag befinner mig just nu.

Påsk blir det i alla fall, hur som helst. Vare sig man pyntar eller inte. Och vips, så är påsken över. Lika fort som den kom.

Tips om blogg om "Rustikt"

Jag har skaffat ny blogglayout (nu igen!), och Kojiki benämnde den som rustik. Det stämmer, känner jag. Och jag har alltid trivts med det rustika, enkelheten, naturmaterial, det är sådant som jag känner mig lugn av. Fransk rustik stil i inredning, det är drömmen för mig om jag skulle välja allting i en enda stil. Man kan härma den franska rustika stilen genom att måla om gamla mörka möbler i vitt. Annars tycker jag själv att det går bra att blanda mörka möbler hur vilt som helst med vitt. Det trivs jag också med.

Jag googlade på ordet "rustik och hamnade av en slump i en jättefin blogg om bland annat rustik inredning. För den som är intresserad är adressen dit:

Cornelias Cottage

Det är framförallt enkelheten som jag gillar i det rustika. Att det gärna får vara lite nött och skamfilat, det känns levande tycker jag. Möbler och saker är ju konserverad energi, kan man säga. Eller konserverad tid. Det är, åtminstone när det gäller äldre möbler, människor som har gjort ett hantverk med en gammal möbel. De har lagt ned tid, energi, känslor, tankar och kärlek i det de har skapat.

Rustika, gamla möbler är charmiga, tycker jag. De känns ibland som levande ting som vill berätta saker för mig. De sätter igång min fantasi. Dessutom är det ofta miljövänligt att ta hand om gamla möbler. Sedan kan man alltid blanda in lite nytt, efter tycke och smak. Ungefär så ser mitt eget hem ut här hemma. Gammalt, blandat med nytt. Och mycket vita detaljer, vita gardiner och nästan alltid vita ljus.

Rosendoft på burk

Rosendoft på burk

Doftljus med rosendoft köpte jag idag. När jag blundar kan jag känna sommaren.

Jag vandrar på stenig strand nära havet. Sand i mina skor. Fjärilar; citronfjäril, blåvinge. Fiskmåseskrik.

Nyponrosor... kantas vägen med. Taggiga, vackra, gamla nyponrosbuskar. Jag sätter näsan i en av rosorna. Drar ett djupt andetag. Fyller mina lungor med sommardoft av rosor.

Himlen är redan här, i nyponrosen på jorden.

Sparad i en blommig plåtburk, fylld med rosendoft, i stearin.

Sommartid - behåll morgonrocken på

Idag är det en sådan där söndag när jag funderar på att behålla morgonrocken på precis hela dagen. Dels för att jag fortfarande är förkyld och öm i kroppen. Dels för att ute är det gråmulet. Och så har det ju blivit sommartid också. Det är väl snart kväll igen, tänker jag. Är det någon idé att ta på sig kläder när man snart ska krypa in i nattlinnet igen?

Den här första dagen med sommartid brukar kännas så konstig och gå så märkligt fort. Plötsligt är det dags för middag enligt klockan, fast jag själv är inte hungrig än. Plötsligt är det dags att gå och lägga sig, enligt klockan. Fast själv är jag inte trött än.

Ja, ja. Man vänjer sig. Vid sommartid också. Det brukar ta ungefär två veckor för mig, innan min kropp har vant sig vid den nya rytmen.

Vissa forskare kan se samband mellan bytet till sommartid och ökad risk för hjärtinfarkt till exempel, läste jag häromdagen. Det förvånar mig inte. Jag är mot sommartid/vintertid. Jag tycker att vi skulle ha samma tid året om. Jag tror att vi människor och djur är skapade för att följa ljusets rytm mer än klockans, egentligen.

Men det är inte lätt att ändra på det som enskild individ. I det här fallet får jag helt enkelt följa med strömmen. Vi har ställt om alla klockor till sommartid här hemma nu på morgonen. Min lilla protest mot allt detta får kanske bli att jag bestämmer mig för att stanna kvar i morgonrocken hela dagen. Jag får se hur det blir med det.

Himlen i en vild blomma

"Att se världen i ett sandkorn
och himlen i en vild blomma,
det är att hålla oändligheten
i sin hand och
fånga evigheten
i en timme".

(William Blake)