Lycka - dottern ska plugga i Sverige!

Geografi har hittills aldrig varit min starkaste sida. Det är som att jag behöver besöka platser för att riktigt fatta var de ligger någonstans. Det hjälper inte mycket med karta eller jordglob. Och prata inte om kompass. Så många gånger som jag sprang vilse i skogen när jag gick i skolan och skulle orientera.

När jag flyttade ensam till Jönköping som 19-åring, minns jag att jag rev ut kartan som fanns i den stora, tjocka telefonkatalogen och hade med mig den i väskan var jag än gick någonstans. För att lära mig hitta. Och så minns jag att jag var lycklig över att Vättern fanns intill Jönköping. För där hade jag en riktpunkt. Precis som Munksjöpipan. Och Vättern visste jag ju låg norr om Jönköping, så på det sättet blev det lätt att hålla reda på väderstrecken också.

Nu var det ju det här med Borås. Igår var jag i Borås. Borås ligger i Västergötland, eller? Visst gör det. Ungefär mitt emellan Jönköping och Göteborg. 66 km från Göteborg och 83 km från Jönköping, tror jag att det var. Det är ju enkelt nu för tiden. Med Internet och Google. Annat än på den tiden när jag gick med telefonkatalogens karta i handen som nyinflyttad jönköpingsbo. Så lätt att veta var man är nuförtiden.

Jag var alltså i Borås, i Västergötland. Och sist men inte minst; Borås ligger i Sverige. I Sverige och inte i England.

Varför jag skriver det, det är för att jag är så himla lycklig att Borås inte ligger i England. För min äldsta dotter ska börja studera på Högskolan i Borås nu i höst. Igår var jag med och såg studentrummet hon ska bo i. Utbildningen är på tre år. Och det innebär alltså att hon troligen kommer att vara i Sverige ett bra tag framöver, ungefär en timmes resväg från mig. Och det känns alldeles underbart när hon varit i England 1 1/2 år! Jag hoppades att hon skulle landa i Sverige en period till i sitt liv, men jag kunde inte veta innan. Inte förrän nu, häromdagen.

Detta är den här sommarens andra bästa sak för mig. Den första sommarens bästa sak för mig var när jag flög till Brighton. Som alltså ligger i England. Fast både Borås och Brighton börjar med B.  Jag önskar av hela mitt hjärta att hon ska trivas lika bra i Borås som i Brighton. Känner du pressen på dig, Borås? Det är nog tur att Göteborg är så nära Borås, har jag en känsla av. Och från Göteborg är det ju inte långt till London. Världen är allt rätt bra liten. Nu för tiden.

Mitt i sommaren mitt i livet

Är ni trötta på sommaren? Den är väl halvvägs nu, sommaren. Den 15 juli, det är väl så mitt i sommaren som man kan vara, tänker jag. Jag är inte trött än. Inte trött på sommaren. Jag älskar att jag fortfarande kan ta på mig bara en lös, luftig klänning när jag klivit upp ur sängen, dra borsten genom håret, eventuellt ta på mig ett par lätta sandaler och så är jag färdig för dagen. Klar att ge mig ut utanför ytterdörren utan att ens behöva ta på mig en jacka. Det är underbart! Så lätt att leva, så här mitt i sommaren!

Mitt i sommaren, mitt i livet... ungefär som jag själv då, mitt i livet, tänker jag. Det är ju precis lika härligt det, tycker jag. Jag är inte trött på det heller än, att vara mitt i livet. Jag älskar att vara mitt i livet! Jag känner mig så trygg i mig själv, allt mer harmonisk och bara mer och mer modig för varje dag som går.

Jag kunde aldrig ana att det skulle kännas så bra att vara mitt i livet som det gör för mig. Man har ju som kvinna matats med så mycket annat om hur jobbigt det är att vara mitt i livet. Det är det säkert också för vissa. Men inte för mig.

Jag njuter av all tid jag kan lägga på mig själv idag efter att ha gett så mycket tid och kraft åt andra under många år. Jag njuter av att ha lyckan att se mina barn ha blivit så vuxna att de klarar att ta så bra hand om sig som de gör idag. Jag njuter av att ha tid att göra saker som jag brinner för, som jag blir glad av och som känns viktiga för mig. Jag njuter av att själv kunna styra mitt liv på ett helt annat sätt än tidigare.

Jag vet att jag när jag började blogga för ungefär 1 1/2 år sedan, kunde jag fortfarande sakna och näst intill sörja småbarnsåren. Jag är övertygad om att det var en process som jag skulle igenom. Det var något som gick över i alla fall.

Visst kan jag tänka tillbaka på när barnen var små ibland och minnas vilka härliga år det var, hur lycklig jag var och så mycket roligt vi gjorde. Men det jag känner idag, jämfört med för kanske två år sedan, det är en stor lycka och tacksamhet över att jag har fått vara med om den tiden, över alla härliga minnen som jag har. Jag känner inte sorg eller saknad över att den tiden är förbi längre. Jag känner mig bara så otroligt lycklig över att vara där jag är. Levande mitt i livet!

Grattis Gunillas Blogg på femårsdagen!

Idag fyller Gunillas Blogg mellan himmel och jord fem år! Grattis, Gunilla, vilken prestation! Jag önskar att din blogg ska leva i många, långa år, hipp, hipp, hurra!!!

Vad hade min egen blogg varit utan dig, Gunilla? Det var du som lärde mig att länka. Bland annat. Det kändes jättesvårt för mig, men du kunde vägleda mig genom allt det här tekniska som var så svårt i början för mig som bloggare. Och rätt som det var så kunde jag länka. Du utmanade mig genom att ge mig uppgifter där jag skulle länka till kanske sju olika bloggare och det var minsann ansträngande för mig, det gick runt i huvudet för mig, men till slut gick det lätt som en dans. Ibland om jag undrade om något när det gällde bloggandet, skrev jag till dig. Och du svarade mig tillbaka, hjälpte mig på vägen på ett så pedagogiskt sätt.

Sedan är det ju allt det andra, det som jag skrivit till dig om förut mer än en gång. Om när jag som ny bloggare på Passagen upptäckte din blogg. När jag gick in i den för allra första gången, fick se gravstenen och förstod att du förlorat en son som var i ungefär samma ålder som min egen äldsta dotter. Det gjorde så ont i hela mig att jag bums gick ut från din blogg och kände att jag inte orkade läsa det som stod där, inte möta sorgen där.

Men jag kände mig ändå nyfiken på din blogg. Så ibland, lite då och då, gick jag in där. Jag vågade börja läsa lite och sedan var jag fast. Jag upptäckte att mitt i all denna sorg fanns där en kraft, en styrka som jag också känt i mig själv när sorgen varit som störst. Igenkänning. Det finns beröringspunkter för oss alla som känt djup sorg, vad än den kommer sig av. Vi kan trösta varandra när vi känner att vi inte är ensamma om våra känslor, vår ångest, vår gråt, vår förtvivlan. Vi kan stötta varandra genom att visa att titta, här är jag! Jag gick upp idag också. Trots allt, trots att det allra värsta som kan hända har hänt, trots att mitt barn har dött så har jag gått upp ur sängen idag också. Jag lever vidare, trots allt. Det är gemensamt för oss människor. Vi har en kraft inuti oss själva som är så mycket starkare än vi ens tror oss om att ha. Den finns där. Det är, bland annat, Gunillas blogg ett mycket levande bevis för, tycker jag.

Idag är Gunilla och jag bloggvänner. Vi skriver dikter båda två och där har vi också blivit vänner i cyberrymden alldeles nyligen. Vi har också blivit vänner på Facebook. Än har vi inte träffats i verkligheten, det kanske vi gör en dag, vem vet. Men det är inte så viktigt. Ibland kommer man varandra så nära ändå i cyberrymden. Gunilla har läst om mina tunga stunder i livet. Jag har läst om hennes. Det är sådant som förenar människor och som gör att man aldrig glömmer en annan människa. 

Hemma hos mig finns idag en av Gunillas diktböcker. Jag läser i den ibland och kan hitta tröstande ord och också igenkänning i det Gunilla skrivit. Livskraft och framförallt livsmod. Mod att leva livet fullt ut så som det nu än blev. Det beundrar jag hos dig, Gunilla. Ditt livsmod.

Jag önskar dig allt gott nu och i framtiden, Gunilla! Må din blogg leva länge!

Du får en rosa ros av mig idag, Gunilla. En rosa ros med svart bakgrund. Det påminner mig om när jag själv befann mig i det svartaste av mörker. Jag vet att jag mitt i förlamningen köpte mig en svart plåtburk med fåglar i rosa. Jag minns att jag orkade tänka att fåglarna finns där, också i det svarta. Det gör rosorna också. De finns där också i mörkret. En dag tar de över det svarta och där är bara rosor kvar.

Livet är så mycket mer än mörkret. Livet är så mycket större. Livet är så fullt av rosor och fåglar. Det finns stunder när man aldrig mer tror att man ska se rosorna och höra fåglarna. Men det är bara som det känns. För härdar man ut igenom det svarta, så kommer det en dag med rosor och fågelsång igen. Jag önskar att den här dagen är en sådan dag för dig, Gunilla.

Kramar/Anna-Karin

Jag springer tre mil om dagen nu...

... fast det gör jag ju inte, det var ren och skär lögn. Det är uselt med motionen nu för tiden. På sin höjd blir det någon intressant yogaposition på stranden. Och så att doppa sig i Vättern då, det måste man väl kunna kalla motion? I alla fall är det balansträning på hög nivå att försöka ta sig ett par meter ut i vattnet på små runda, hala stenar dit där sandbotten är, utan att ramla omkull. Igår såg jag en äldre man som fick krypa tillbaka i vattnet till stranden för att han hade så svårt att gå på stenarna.

Jag önskar att jag kunde springa tre mil om dagen. Undrar hur stark tankens kraft är egentligen? Undrar om jag kan tänka mig till att kunna springa tre mil om dagen? Jag har ju känt hur stark tankens kraft är i många sammanhang. Det är klart att det går. Jag ska träna idag, på att springa. Jag ska sitta i min Baden-Baden och så ska jag blunda och tänka mig att jag springer.

"Jag springer, jag springer, jag springer en mil och två mil och två och en halv och nu har jag sprungit tre mil...".

Om jag gör det varje dag, i tanken, så kanske min kondition är densamma när jag börjar jobba som den var när jag slutade jobba. För det är inte lätt att hålla uppe konditionen i den här värmeböljan som ju verkar fortsätta nästa vecka också. Helt otroligt! Fyra veckors värmebölja EXAKT samtidigt som jag är ledig!

Frågan är bara om jag ens orkar TÄNKA på att springa. Det är redan 28 plusgrader därute. SMHI varnade för att det kan bli kraftiga åskväder här i Jönköping idag. Luften är minst sagt tryckande. Gräsmattan brunbränd. Kommer åskan ska jag njuta av dofterna efteråt. Är det inte en av de ljuvligaste dofter som finns, doften efter att ett åskväder passerat en riktigt, riktigt het sommardag?
 

Jag tänkte på kräftor...

... när jag fick se mig själv i spegeln. Det var skönt med åtta timmar i skuggan på stranden igår. Men det kanske var lite för många timmar för min hud.

Jag doppade mig tre-fyra gånger i Vättern. Det var varmare i vattnet igår än förut, där var många människor som faktiskt simmade i Vättern, stod eller gick i vattnet länge och barn som lekte i vattenbrynet.

Vättern var stilla och spegelblank de första timmarna jag var där. Sedan blev det alltmer sjöbris och med den kom de små vågorna. Ljudet från vågorna ökade under dagen och jag njöt av att lyssna till bruset.

Man blir inte särskilt hungrig en sådan där varm dag på stranden. Det är som att man kan äta sig mätt på och leva av allt det vackra runt omkring. Det räcker med en knäckemacka och massor av vatten, kanske lite melon. Och så en glass, förstås. En glass, bara för att det är så mycket sommar i en glass.

När jag går ut i Vätterns vatten kan jag se botten även om jag går ut i midjehöjd. Intill kanten precis där jag går ut, på min favoritplats, är där stenar. Solstrålarna tränger ned genom vattnet och får stenarna att gnistra där på sjöbotten. Det är så vackert att jag tappar andan och alldeles glömmer bort att vattnet känns kallt som en isglass mot min hud.

När jag klarat att balansera på stenarna utan att falla omkull, kommer jag fram till sandbotten. Den är alldeles ren. Sand, sand, sand... så långt ögat når. Jag kunde stå där igår, på sanden i vattnet, ett bra tag innan jag doppade mig. Det var ungefär lika långt ut från land som när jag gick ut på Vätterisen i vintras. Fast då hade jag tjocka kläder på mig. Igår hade jag baddräkt.

Naturen skiftar som livet. Ibland är det kallt, isigt och fruset och man får ha tjocka kläder på sig som skyddar för det runt omkring. Ibland är det varmt, ljumma vindar och man kan inte ha mer på sig än en baddräkt. Och hur det än är, så finns solen där. Uppe i det blå. Även om man inte alltid ser den.
 

Människokärlek?

Varje gång jag ska skriva om kärlek så kan jag inte det. Fingrarna låser sig, tankarna stannar. Det känns... övermäktigt.

Jag läser i bloggar och i dikter om hur ni kämpar, ni människor. Om vad ni varit med om, vad ni gör, vad ni tänker och vad ni känner och ju mer jag läser desto mer känner jag hur jag fylls med en känsla av ömhet och ibland tåras mina ögon.

Jag älskar människor! Jag gör det, verkligen, på riktigt. Jag har alltid älskat människor. Jag tror att alla människor föds goda. Jag är fullkomligt övertygad om att det är det som händer oss som små och senare i livet som får oss att ibland göra varandra och oss själva illa. Jag tror att alla människor föds goda...

Jag älskar människor! Jag har riktigt svårt för att tycka illa om en människa, hurdan han/hon än är. Jag kan inte tycka riktigt illa om någon enda människa, faktiskt. Tycker synd om gör jag ibland, tycker synd om dem som är olyckliga och som har skadat andra, men tycker illa om, nej, det gör jag inte.

Blir arg... det blir jag ibland... fast jag har lätt att förlåta människor. Därför att det är många gånger så svårt att vara människa. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag hur svårt det kan vara. Hur lätt det är att det blir fel. Det blir lätt att förlåta då, när jag sett i mig själv hur lätt det är att det blir fel, hur jag kan göra något dumt som jag egentligen inte menade att göra. Så lätt att förlåta mig själv... så lätt att förlåta också andra.

Jag söker efter det som är fint och ljust i varje människa och det finns där, jag blir nästan aldrig besviken. Det vackra finns där, inuti oss alla. Vissa visar bara mer av det än andra.

Det vackra finns där... det är en vacker tanke.

Kanske är detta kärlek? Kanske är kärlek att kunna se att det finns något att älska i varje människa man möter? Kanske är kärlek just det? Så enkelt... kan kärlek vara så enkelt?

Var det jag skrev nu en text om kärlek? Eller om något helt annat?

Vad är kärlek? Finns det olika sorters kärlek? Eller finns det bara en? Den som ser. Betraktar. Möter blickar. Får andra att känna sig sedd.

Är kärlek konsten att kunna se?

Kunna se ljuset också i mörkret.
Kunna se det goda bortom det onda.
Kunna se inte bara människor, utan också allt annat levande.

Kunna se det vackra i det fula?

Är detta kärlek?

Tropikvärme i Sverige

I helgen ska det bli tropikvärme har jag läst. Hur "överlever" man den? Jag tänkte dela med mig av mina knep för att klara heta sommardagar. Ett av tipsen har jag fått från Recurvens blogg. Ett annat fick jag från min trogne läsare Kalle häromdagen. Ge mig gärna fler tips på vad man kan göra för att må så bra som möjligt i hettan. Lite galna tips tar jag särskilt gärna emot. :)

Hur man mår bra under eventuell "tropikvärme" i Sverige (meterologerna kan ju faktiskt ha fel...)

1. Doppa sig i Vättern.

2. Skölja handlederna i kallt vatten.

3. Lägga en blöt handduk på huvudet.

4. Vara i gillestugan.

5. Sitta i skuggan under ett träd.

6. Köpa sig en pool till trädgården (om det finns några kvar att köpa denna varma sommar).

7. Skaffa ett gammalt badkar, eller en gammal båt. Fylla den med vatten och så doppa sig där ibland när man blir för varm.

8. Har man badkar inomhus så kan man fylla det med svalt/kallt vatten och doppa sig där när man blir för varm.

9. Blöta solhatten i kallt vatten titt som tätt. Och gå med den blöta hatten på huvudet.

10. Duscha svalt/kallt med kläderna på. Inomhus eller utomhus.

11. Dricka vatten. Hela tiden. Små klunkar ofta.

12. Göra så lite som det bara är möjligt. Bara vara. Allra helst i skuggan av ett träd på en strand intill vatten.

13. Skaffa sig en solfjäder eller använda en gammal tidning som solfjäder.

Gammaldags rosor och sköldpaddor

I Rosariet i Jönköping såg jag sköldpaddor igår. Förutom en hela massa ljuvligt doftande gammaldags rosor och andra blommor i mängder.

Sköldpaddorna i Rosariet har en alldeles egen liten historia. Det hände sig för kanske 3-4 år sedan att man i den lilla guldfiskdammen i Rosariet plötsligt upptäckte att där var en stor sköldpadda. En kanske 15 cm stor Skalman. Ingen förstod någonting. Men när man funderat så anade man att det var en privatperson som lagt dit sköldpaddan. Den verkade trivas, man kontaktade någon kunnig på sköldpaddor. Och Skalman fick bo där, i Rosariets damm, tillsammans med alla guldfiskarna. En och annan människa sökte sig säkert till Rosariet mest för att titta på sköldpaddan den sommaren, mer än för att titta på rosorna. Jag var en av dem.

Jag minns inte hur länge det dröjde, men det dök upp fler sköldpaddor i dammen. De fanns inte där på kvällen. Men på morgonen bara var de där. Folk smög sig dit på natten och la dit sin sköldpadda som de tröttnat på. Så Skalman behövde inte längre vara ensam. Plötsligt fanns där tre sköldpaddor i dammen.

Igår var jag i Rosariet för just nu är där alldeles underbart med alla gammaldags buskrosor och nyponrosor som blommar för fullt. Som ett fyrverkeri i gräset! Luften är full av dofter, särskilt när det är varmt. Och jag stack näsan i så många rosor som jag bara hann.

Sedan gick jag till dammen. För att se hur Skalman och hans kompisar hade det. Och jo. De var där i sommar också. Tillsammans med alla guldfiskarna. Tre sköldpaddor, pigga och livliga var de. Fina att titta på.

Jag undrar hur det är att vara sköldpadda. Ibland är det nog ganska skönt, tänker jag. För var man än befinner sig, så blir man rädd eller trött, så kan man dra in huvudet och sina ben under det hårda skalet och ta skydd för världen eller något hotfullt. Eller varför inte ta sig en liten tupplur, där i skalet. När man ändå är där. Det skulle jag nog göra. Om jag var sköldpadda.

Nu är jag ju inte det. Jag är ingen sköldpadda. Jag är en människa. Utan något hårt skal som jag kan skydda mig under. Visst händer det att jag bygger mig ett skal ibland, en mur. När livet är alltför hårt. För som människa är jag egentligen sårbar, ibland näst intill hudlös.

Därför tycker jag att vi människor ska vara snälla mot varandra. För som jag är, så är också alla de andra människorna runt omkring mig. Sårbara. Sköra. Mjuka intill skelettet. Tillsammans däremot, när vi gör goda saker mot och för varandra, är vi starka. Och då behöver vi allt färre hårda skal och murar i oss själva.

Premiärdopp i Vättern - skönt!

Nu är det gjort. Jag har doppat mig i Vättern. Det värkte i benen när jag gick ut i det kalla vattnet. De stora stenarna på botten gjorde att jag fick bra balansträning samtidigt. En liten bit ut, där vattnet var höftdjupt, fanns det bara fin sand, inga stenar. Det var där jag gjorde det. Doppade mig. Jag skrek rätt ut, så kallt var det.

Men efteråt var det skönt, helt underbart. När jag nedkyld vingligt tagit mig tillbaka på stenarna till stranden och solstolen igen.

Det måste vara att vara lite fakir att göra en sådan här sak, tänker jag. Känslan efteråt är kanske densamma som när man har legat på en riktig spikmatta. Jag mådde så gott!

Bildebeviset på att jag faktiskt doppade mig (jag badade till och med två gånger i Vättern idag), det finns här i min lilla mobilblogg "Bloggrosor".  Bilden är liten, men det är jag som badar i Vättern. Helt säkert, på hedersord.

Idag fick man se upp på Vätterstranden. Där var småpojkar med stora vattengevär. Vilka strålar! De låg i häckarna och sprutade vatten på förbipasserande.

Det märks på Vätterstranden en solig sommardag hur mångkulturellt Jönköping faktiskt är. Jag såg människor som rökte vattenpipa. Hörde massor av olika språk. Och jag kunde känna som att jag ibland vandrade i Asien, ibland i Indien, ibland i Sverige och ibland någon helt annanstans. Om jag plockade ut de olika små grupperna som satt där, på stranden. För tyvärr. Vi sitter oftast varje liten grupp för sig av människor från olika länder. Så var det idag en somrig julidag år 2010 i Jönköping på Vätterstranden.

Nu är jag jättehungrig! Sjön suger...

Jag kan alltså skicka bilder till bloggen i Wordpress nu. Skulle jag då inte också kunna få in bilder till Blogspot från min mobiltelefon, tänker jag. Vet någon hur man gör, berätta gärna för mig. Jag har läst om det här på Blogger men än har jag inte fått det att fungera. Jag jobbar på det.

Doppade jag mig idag?

 

Det blev nästan en hel dag på Vätterstranden för mig idag. Ensam. Jag hittade ett nytt favoritställe med en nyponbuske alldeles nära så att jag kunde känna doften. I trädskugga. Där var fridfullt. Bara en liten bit bort kryllade det av solande människor i alla åldrar och storlekar. Man delade ut Fanta-burkar gratis och det spelades musik. Men i mitt lilla "gömställe" var det friden som rådde.

Jag njöt av att höra kluckandet från vågorna, känna den lätta sjöbrisen från Vättern. Se på segelbåtar, kanoter och någon enstaka motorbåt. Folklivet. Där var människor som badade. Modiga människor. Som sa att "det är så kallt att det gör ont", när de gick ut och doppade sig.

Folk matade fiskmåsar och skrattmåsar så att jag blev omringad och näst intill attackerad uppifrån av alla de där fåglarna. Nyponrosorna doftade. Jag stack ned mina bara fötter i den varma sanden, sänkte ned solstolen så att jag låg ned, slöt ögonen, log, drog in sjöluften och njöt av att få leva och andas en så här förtrollande underbar och varm sommardag!
Om jag doppade mig idag? Nej. Jag glömde baddräkten hemma. Jo, det är säkert. Jag glömde den, det är alldeles sant. Hur i hela friden jag nu kunde göra det.

Fortsättning följer om jag kommer att doppa mig eller inte i Vättern den här sommaren.