Övningskör?

 

På morgonen i rusningstrafiken när jag skjutsade in äldsta dottern till järnvägsstationen, för att hon ska till Way Out West-festivalen i Göteborg idag, hamnade jag bakom en bil med skylten "Övningskör" i bakrutan.

Jag började tänka på att det gör jag fortfarande. Övningskör. Inte i trafiken kanske. Mera i livet. Varje dag. Varje stund övningskör jag i mitt liv.

Ibland väljer jag fel fil och får välja en annan väg. Ibland missar jag en omkörning. Ibland kör jag ned i diket. Ibland kör jag för långsamt. Det händer att jag kör för fort. Det kan hända att jag, nästan, krockar. Det händer att jag gör det. Krockar.

Ibland flyter trafiken hur bra som helst, jag lägger i rätt växel och jag känner mig fullfjädrad vid ratten. Jag styr bilen, hastigheten och håller undan för farorna. Men plötsligt är jag så nära vägkanten igen. Och det kanske dyker upp en "älg" eller något annat obehagligt. Och jag lägger foten hårt på bromsen och bara hoppas att allt ska gå bra.

Jag övningskör i livet fortfarande. Varje stund.

Jag undrar; kommer jag någonsin att få körkortet? Blir jag någonsin en tillräckligt bra förare i mitt liv?

Eller; är jag det kanske redan?

Jag vann i Damernas Världs omslagstävling!!!

Jag visste inte vad jag skulle blogga om idag, hade ingen särskild lust alls för jag vaknade av grävmaskiner och en stor bultmaskin idag. Sedan kollade jag min mail och då fick jag se ett mail där det stod "Grattis, du har vunnit" från Damernas Värld.

Minns ni att jag på skoj, den där söndagen när Passagen strulade och det regnade därute, skickade in ett tävlingsbidrag till ett omslag till Damernas Värld? Med bild på mig själv och allt, helt galet, men jag tyckte det var roligt. Gunilla i Gunillas blogg som finns här bland mina länkar var den som gav mig idéen, jag läste i hennes blogg att hon hade skickat in ett bidrag.

Och nu har jag gått och vunnit 3:e pris! Grattis till mig själv! Inte vet jag riktigt säkert vad det är än, det är väl några prylar kan jag tänka. Senare idag ska man presentera vinnarna och vinsterna.

Länk till Damernas Världs omslagstävling - presentation av vinnarna


Ett riktigt stort och varmt tack till alla som eventuellt har röstat på mig i tävlingen! Och tack, Passagen, för att du strulade den söndagen. Annars hade jag väl suttit och bloggat som vanligt. Och tack till regnet också.

Nu blev allting så roligt helt plötsligt och så fick jag energi och så fick jag skratta!

Man ska inte ta ut några dagar i förskott. Varje dag är ett nytt paket fullt av överraskningar att få vara med om.

Undrar vad som mer ska hända mig idag?

Optikerbesök - och jag är nervös

Idag ska jag till optikern och jag är nervös för det. Det är väl det där med att sitta inklämd mellan undersökningsinstrumentet eller vad det nu kan heta och så stolen, kanske. Eller min gamla kända rädsla för allt vad doktorer och undersökningar heter. En känsla som bara kommer och inte hör samman med något som helst förnuft.

Det är tre år sedan jag var hos optikern senast. Jag är närsynt och har brytningsfel och kanske lite andra fel också, jag vet inte. Men jag är glad att det hjälper att ha glasögon i alla fall. Tänk så handikappad jag skulle vara om inte det fanns glasögon. Och optiker. Och så linser då, förstås.

En gång tänkte jag att jag skulle ha linser. Det räckte med att optikern började beskriva hur man sätter in dem, för att jag skulle vara på väg att svimma. Så det fick bli glasögon.

Nu har jag tankar på att utmana den här känslan av rädsla. Jag ska prata med optikern om linser idag. Det skulle vara härligt att kunna slippa ha glasögon ibland.

Jag har åkt tunnel under havet. Jag har åkt tunnelbana i London och Stockholm. Jag har flugit till Brighton. Jag har åkt jättelånga rulltrappor i London upp och ner till tunnelbanan. Med paniken i bröstet. Och överlevt.

Så klart att jag grejar att ha linser också. Om jag vill.

Hand i hand

Någon gång fattade jag någons hand för allra första gången.

En gång höll min lilla kladdiga hand i en stor hand. Det kändes tryggt. Ibland släppte min lilla hand den stora trygga handen och gav sig iväg på egna små äventyr. Kom gärna tillbaka, för att hitta tryggheten igen. I den stora handen.

Andra gånger höll jag ett litet barns hand i min. Handen var liten, knubbig, varm och kladdig. En nyfiken liten hand som provade sig fram och kände på olika saker, smakade på livet. Därför så kladdig.

Många gånger höll min hand en mans hand. Det blev lättare att gå med en annan människas hand i min. Handen värmde hela mig, inifrån och ut. Dessa händer i min hand gav mig glädje!

Den gången jag tog den döendes hand i min upphörde världen att existera för en stund. Den sista gången... just den handen. I min hand.

Min hand fattade många händer. Min hand släppte många händer. Många händer fattade min hand. Många händer släppte min hand.

Jag minns helst de stunder när händer fattade min hand.

Hand i hand...

Går vi...

Mot främmande strand genom livet.

Fotografera kanske?

Idag funderar jag på att ge mig ut i naturen och fotografera vackra motiv. Kanske. Det funderar jag ofta på fast det är inte så ofta som jag gör det. Jag plockar bilder från gratissajter på nätet i stället. Men det skulle vara roligt att ha med privata bilder i min blogg. Fast ibland tycker jag att det är så krångligt med alla sladdarna när jag ska lägga in bilder i datorn. Helst av allt vill jag bara skriva och skriva och skriva...

Jag har inte en så stor kamera som mannen på bilden. Jag är en amatörfotograf. Fast jag är en amatörfotograf som ibland ger mig in i proffsfotografernas värld. Det gjorde jag absolut för ungefär 25 år sedan. Då var jag en liten, spenslig ung kvinna med, som jag inser idag, antingen mycket stort mod i sig, eller helt enkelt ovanligt blåögd. För när jag började jobba på tidning då, kastade mig in i det som jag inte hade en aning om bara för att jag längtade så efter att få skriva, då ingick det i arbetsuppgifterna att också fotografera. Och det tyckte jag, att det kunde väl inte vara så svårt...

Jag fick en liten kamera att ha med mig på presskonferenser och vid intervjuer. Jag glömmer aldrig de andra (manliga) fotografernas blickar på mig och min lilla kamera när jag klev in på presskonferenser med min lilla kamera. Jag kan tänka mig, så här i efterhand, att jag "stack ut", som man säger.

De manliga fotograferna (för det var nästan bara manliga fotografer hela tiden), de hade enorma kameror och enorma kameraväskor som de bar på sina breda axlar. Och de hade sin yrkesheder. Och så kom jag, en liten flicksnärta och tog kort med en liten, liten kamera och mina kort publicerades precis som korten som de manliga fotograferna hade tagit med sina enorma kameror.

En gång gick en av lokalpressens manliga fotografer (han som hade den allra största kameran och den allra största kameraväskan på sina breda axlar och som tog de allra bästa bilderna), fram till mig och gav mig lite spydiga kommentarer. Men jag knep igen min mun och gjorde mitt jobb den gången också. På presskonferensen. Jag minns det. Mycket tydligt. Det är inte lätt att vara minoritetsgrupp alltid. Men det kan härda mig som människa att vara det.

Inte vet jag hur det gick till, hur jag fick till det. Ibland blev det bilder, ibland hade jag inte med mig någon bild till redaktionen. Då fick jag leta i arkivet eller så fick vi köpa en bild för att illustrera artikeln. På den tiden visste man ju inte om man fått med sig något bra i kameran när man gjort sitt jobb. Det var lika spännande varenda gång. Jag tror att det var skickligt folk som jobbade med framkallningen av mina bilder. Och så lärde en proffsfotograf mig att alltihop handlade om att ta många bilder, att slösa med film, för film, det var billigt. Så jag tog många bilder. Skulle jag ta foto på en person så tog jag kanske 10-20 bilder på den enda människan. Och var det på en grupp människor, då tog jag så många fler, många, många. Hade jag tur så blev det i alla fall någon bild som man kunde använda.

Hur kom jag in på hela den här historien? Jo, just det. Jag funderar på att ge mig ut i naturen idag och fotografera. Så var det ju. Med min lilla, lilla kamera.

Mammas köttbullar

Idag var jag och mina döttrar bjudna till min mamma på köttbullsmiddag. Det finns ingen, jag säger ingen, i hela vida världen som gör så goda köttbullar som just min mamma.

Jag minns när jag var liten och brukade stå intill spisen när min mamma stekte köttbullar. Jag var beväpnad med en gaffel i min hand. Så fort en köttbulle var klar där i stekpannan, så stack jag gaffeln i den och sedan blåste jag på den så den inte var för varm när jag glupskt stoppade in den i min mun och mums, jag kan känna smaken när jag skriver om det nu och det vattnar sig i munnen på mig vid tanken och jag var så lycklig när jag stod där, vid spisen, i 50-tals-köket med luckor målade i olika pastellfärger, ljusgult, ljusblått och ljusrosa. Mamma fick steka många köttbullar och dessutom steka snabbt för att det skulle bli några över att lägga i skålen som skulle fram på matbordet.

Jag var ett glupskt och hungrigt barn när jag var liten. Jag är fortfarande hungrig, eller kanske mer att jag har god aptit. Jag gillar nästan all mat. Jag har till och med börjat gilla vitlök de senaste åren. Det är väl bara sniglarna kvar nu, sedan kan jag säga att jag gillar precis all mat. Fast fisk ska det inte vara för mycket ben i tycker jag.

Mammas köttbullar... och de var lika goda idag som när jag var liten. Och såsen... aldrig i mitt liv kommer jag att kunna göra så god köttbullssås som min mamma gör. Jag, jag bränner nästan alltid vid såsen när jag ska göra sås. Om inte jag gör den i mikrovågsugnen, den är min "såsräddare".

Mamma var så vacker och så glad idag! Hennes hår, silverfärgat, alldeles naturligt självfallskrusigt i sommarvärmen och så hennes blå, klara ögon. Vi pratade om gamla tider och vi pratade om hur livet är idag. Jag njöt av att vara där tillsammans med mina båda döttrar. Tre generationer. Ofta tre olika sätt att se på saker och ting. Ibland generationskrockar. Många skratt tillsammans idag.

Mamma visade mig ett kort hon hade hittat med en text som jag skrivit till henne för hela 26 år sedan. Och jag skrattade när jag läste orden, för jag kände, att det är samma sak som jag håller på att skriva om än idag. Jag bara varierar samma budskap hela tiden, skriver om det i olika former. Ibland med nya tankar och insikter, men grundtanken fanns där redan då, i orden jag skrev för 26 år sedan.

Sedan var jag på Ikea. Köttbullarna där är visserligen billiga. Men de kan helt enkelt slänga sig i väggen om jag jämför dem med min mammas köttbullar.

Nära skjuter ingen hare...

... men, oj, så nära det var att en bil körde rakt in i min bil för en stund sedan när jag skulle in till stan. Jag körde i min fil och mötte en buss. Plötsligt gjorde en bil bakom bussen en omkörning och det gick inte långsamt för den bilen, kan jag säga.

Som tur var hade jag tillräckligt snabb reflex för att väja undan till den högra filen och som tur var så var det ingen annan bil där just då.

Som tur var... eller om det nu var något annat. Som till exempel att det är meningen att jag ska finnas kvar här på jorden ett tag till.

Tack för att jag lever!

Bli vän med mig på Facebook!

En gång i tiden trodde jag att Facebook, eller "Fejjan", det var något som tonåringar höll på med. Men så är det ju inte. Det var ännu en fördom jag hade som jag spräckte genom att ge mig in i den världen.

Jag är olika aktiv på Facebook, jag är relativt ny där. Ibland har jag hur kul som helst när jag är på Facebook, ibland händer där inget särskilt.

Det är ett bra sätt att kommunicera med folk tycker jag. Helt okända människor har kunnat ge mig nya perspektiv på livet med det de delat med sig av på Facebook. Jag tycker att det är generöst att dela med sig av sina liv och sina erfarenheter till andra människor. Man kan göra det på så många olika sätt. Att skriva till varandra är ett sätt av många, ett sätt som passar mig.

Vill du bli vän med mig på Facebook, så är du varmt välkommen.

Länk: Maskroskvinnan - Facebook

Kolmårdens Djurpark - dramatik, djurungar och andra ungar

Nej, jag blev inte uppäten av någon tiger idag. Men när jag stod och tittade på den lilla söta noshörningsungen i Kolmårdens Djurpark fick jag höra folk prata om att någon tappat en kamera ned till djuren i Savannen. Spänningen steg när en av djurvårdarna tog sig ned till flocken av någon sorts antilopliknande djur med stora horn. Spänningen steg ytterligare när noshörningarna med den lilla ungen i spetsen, långsamt tillsammans vandrade fram mot djurvårdaren. Han stod lugnt kvar och klappade den lilla noshörningen. Ändå såg man att han var avvaktande till om han skulle försöka ta sig fram till kameran som låg där på marken.

En annan djurvårdare dök upp, sprang in i skogen och hämtade en stor gren som han sedan skakade med mot noshörningarna på marken. De backade bort en bit, stod blickstilla. Djurvårdarna och noshörningarna tittade intensivt på varandra en lång stund. Sedan gick djurvårdaren stilla längs med kanten, tog lugnt upp kameran och klättrade upp ur savanngropen igen. Och folket som sett alltsammans drog en lättnadens suck.

Noshörningen var bara en av flera söta djurungar som fanns att se på Kolmården idag. Där var också den lilla nu ett år gamla gorillaungen som jag såg redan förra sommaren, minst lika söt i år som förra året och busig var han dessutom. Fullt av små svarta minigriskultingar fanns där också i Kolmården. Minigrisen är ett av mina favoritdjur.

I år åkte jag bussrundtur i Safariparken för första gången i mitt liv. Jag har varit rädd för att göra det när barnen var mindre. Jag vet inte riktigt varför, men jag var alltid mer rädd för saker när jag hade små barn än vad jag är nu. Kanske är det en beskyddarinstinkt som slår till när man blir förälder? Ibland tror jag det. För den verkar avta alltmer och jag vågar saker som jag inte vågade när jag hade små barn.

Så idag fick mina ungar äntligen åka bussrundtur i Safariparken. Det var en bra guide och jag lärde mig massor, inte minst om giraffen. Vet ni att giraffens hjärta kan vara så stort som 60 cm i diameter? Helt otroligt. Dessutom fanns det en bara tio dagar gammal giraffunge i Safariparken som hette Mowgli och nog var gorillaungen söt och minigriskultingarna också för att inte tala om noshörningsungen, men jag undrar ändå om inte giraffungen tog priset. Två meter lång och 80 kg tung var han när han föddes. Giraffen föder sina ungar stående, så när han föddes föll han 2-3 meter ned till marken ut i världen. Vilken födelse det måste vara, tänker jag!

En liten flicka som också åkte med på bussrundturen i Safariparken var den som fick mig att le bredast idag. Hon fick se en cykel som låg i skogen när rundturen var klar. Och hon sa med hög röst "Det är nog en som blivit ät uppen". Hennes bror la till, "Titta, där är en cykel till". Det finns stunder när man får liksom riktigt anstänga sig för att inte börja skratta högt. För jag tycker att man inte ska skratta åt barn, man ska skratta med dem. Men roligt lät det som de små människoungarna fantiserade om, att en eller flera människor blivit uppätna, eller "ät uppen", där i skogen och att det bara var cyklarna kvar.

Sedan blev det delfinshow och där blir jag bara så glad! Delfiner är alltid lika härligt att titta på, jag skulle gärna vilja klappa en på riktigt någon gång om jag fick möjligheten.

Det var mycket mer folk på Kolmårdens Djurpark den här dagen än när vi var i djurparken förra sommaren. Trängsel, fast ändå inte trångt överallt. Många människoungar var där, många lät trötta och griniga och då kom jag ihåg hur det kunde vara att vara småbarnsförälder ibland. Jag blev trött av alla intrycken vissa stunder och då fick jag försöka  hitta ett ställe att dra mig undan till, blunda en stund och försöka stänga av allt runt omkring. Sedan orkade jag lite till.

Jag har flera bloggvänner som bor runt Kolmården och Norrköping. Linda-bloggen, Susanne i Quila och Ronja-bloggen, Fjäderlös Tvåfoting och Recurven Hood. Jag tänkte på er allesammans när jag var så nära er idag. Jag hade hoppats på att kunna besöka Fjäderlös Tvåfoting i hans marmorverkstad idag, jag vet i alla fall var den ligger nu, väldigt vackert nära havet. Men där var inte öppet när vi äntligen var på hemväg, så det får bli en annan gång.

Så härligt är det att blogga, att jag kände idag att jag utan tvekan hade kunnat hälsa på någon av er, mina bloggvänner om jag planerat det lite bättre. Det här djurparksbesöket var ett spontant besök eftersom min äldsta dotter längtade efter att åka till Kolmårdens Djurpark. Bloggvänner kan bli som brevvänner som man känt sedan en tid tillbaka, en vacker dag känner man att man vill träffa varandra på riktigt. En dag gör vi kanske det. Fast den dagen ska jag nog låta bli Kolmårdens Djurpark. Det går fort att göra åt en hel dag i djurparken. Och jag är minst sagt öm i fötterna ikväll.

Att vända och köra åt fel håll i en rondell

Idag såg jag en kvinna först vända och sedan köra sin bil åt motsatt färdriktning i en rondell mitt i rusningstrafiken i centrala Jönköping. Något liknande har jag aldrig sett i hela mitt liv. Och troligen inte många andra bilister heller. För de stannade upp och lät kvinnan köra sin egen lilla bil på sitt eget lilla sätt. Tala om snälla medtrafikanter. Eller, så befann de sig helt enkelt i chocktillstånd.

Allt slutade lyckligt. Kvinnan log vid ratten där hon satt. Det var beundransvärt, tycker jag. Jag log jag också, för det hela såg fullkomligt galet ut.

Jag vill särskilt påpeka för tydlighetens skull att kvinnan som gjorde detta var inte jag. Det var någon annan kvinna, för mig helt okänd.