Tomteland i Borås

Hela Borås city kryllade av snötyngda granar, vackra festklänningar och ljusslingor. Jag och min dotter hade en heldag tillsammans. Jag tog bussen till Borås, det var så vilsamt att jag höll på att somna och missa att kliva av i Borås.

Vi började med en fika på det mysiga caféet Viskan alldeles intill Viskan med den vackra parken på andra sidan vattnet. Utsikt över snötyngda träd. Sedan tittade vi in i Borås affärer. Där finns en inredningsbutik för fransk lantstil som heter Hjärterum och som känns som att kliva in i en saga. Jag kunde inte räkna alla de vita hyacinter som fanns där inne i olika grupper. Skimrande julgranskulor den ena mer glittrande och vackrare än den andra. Små glasskålar på fot med lite mossa i sig. Så enkelt, så vackert.

Jag gick runt där, njöt och tog med mig idéer hem. Mycket känns för dyrt att handla i den affären för mig, men att titta, njuta och att få med sig idéer kostar inget alls.

På torget mitt inne i stan hade man byggt upp ett Tomteland. En stor vacker gran i mitten med belysning och konstgjorda lysande istappar. Runt den stora granen fullt av små mindre granar med belysning. Där fanns små hus som hette allt från Tomtens Verkstad till Tomtens scen och Tomtens dass som var upptaget. En kåta där man kan fika vissa dagar.

Längs med Tomtelandet fullt med små röda stugor som sålde allt möjligt som har med julen att göra; lax, lingonkransar och julsenap. Från två små stugor luktade det särskilt gott; rostade mandlar och färska munkar.

Lunchen blev på Harrys; en hel lunchbuffé med tre olika rätter plus kaffe och kaka för 79 kronor. Jag åt raggmunkar med stekt fläsk, lingon och sallad. Gott! Länge sedan jag åt raggmunkar. Fläsket var riktigt knaperstekt.

Ännu mer titt in i de små mysiga affärerna. Klädaffärerna hade många festkläder mest i svart just nu. Jag hittade en affär där man sålde gammaldags mamelucker i riktigt bomullstyg med spetsar längst ned på benen. Ett par sådana har jag drömt om att äga ända sedan jag var tonåring. Så efter en del funderande klippte jag till och köpte mig ett par linnefärgade. De kan bli fina att ha under alla mina tunikor, känner jag. Eller så kan jag ha dem till pyjamasbyxor, eller hänga dem på väggen att titta på bara för att de är så vackra!

Fika på det prisvärda caféet Orion ville vi inte missa. Dit in ringlar kön lång precis hela tiden. Där är människor i alla åldrar, och ett härligt surr av prat, liv och rörelse. Fikabrödet är hembakt, minst sagt generöst och dessutom billigt. Det var inte lätt att välja bland jultårtebitar, mjuk pepparkakscheesecake och pajer. Till sist bestämde jag mig för hallonpaj med vit choklad och vaniljsås. Jag fick en så stor portion att det var omöjligt för mig att äta upp den. Gott var bara förnamnet.

Sedan behövde vi inte äta mer den dagen. Jag nästan rullade fram på Borås gator, så proppmätt var jag. Och så glad! Mörkret sänkte sig och de vackra ljusslingorna lyste upp gatorna. Balkongerna på de äldre husen var dekorerade med granris och ljusslingor. I parken var en del träd helt inklädda med lampor. Hela staden var täckt av ett vitt gnistrande täcke snö. Som ett sagolandskap.

En sista kram och så bussresa hem till Jönköping igen. Jag var så nöjd! I min kasse hade jag ett doftljus med doft av ros och lavendel och så mina nya mamelucker. Men det bästa av allt var att få ha en så lång dag med upplevelser och samtal med min älskade dotter. Vilken lyx att bo så nära varandra just nu! Efter att ha haft Nordsjön mellan oss i ett och ett halvt år.

Hudlös

Vissa dagar känner jag mig hudlös. Allt går in i mig utan något som helst filter. Det är dagar som kan vara både härliga och jobbiga. Ord kan svida. Känslor kan bränna.

Hudlösa dagar behöver jag ta väl hand om mig. Unna mig. Vara i lugn och ro. Tycka särskilt mycket om mig själv. Peppa mig. Älska mig. Vårda mig.

Jag har haft ordet "hudlös" i min vokabulär lång tid i mitt liv. Men det är skillnad på att ha ett ord i sin vokabulär och på att verkligen känna att man förstår vad det innebär. Idag vet jag i mig själv vad det är att vara hudlös. Jag kan använda mig av mina hudlösa dagar på ett sätt som gör att jag får med mig nya insikter om mig själv och om andra människor.

Hudlöshet och känslighet är något att vara tacksam för, även om det ibland är smärtsamt. Ur smärtan kommer något gott så småningom. Hudlösheten har jag fått med mig i livet på något sätt och kanske kommer den alltid att finnas där. Kanske är det en gåva i stället för en "svit" efter allt som hänt?

Hellre är jag hudlös vissa dagar än alltid hårdhudad.

Till en utmattad - Tankarna

När jag blivit vän med min andning upptäckte jag att jag andades olika beroende på vad jag gjorde och hur jag tänkte. Var jag med vissa människor kunde jag känna att andningen nästan ströp mig. Med andra människor kände jag hur andningen gick så lätt och jag mådde gott. Det var en  märklig upptäckt för mig.

När jag plockade ur diskmaskinen var det trögt men när jag bloggade var det lätt!

Min guide på resan lärde mig den stora konsten att vända tankar. Genom att skriva ned tanken jag hade när det kändes tungt och skriva om den till en annan tanke, vända på orden, vända det mörka till ljus, kunde jag känna hur jag med mina ord och tankar påverkade också min andning.

Det var en häftig upplevelse! Det var alltså inte bara så att jag medvetet kunde välja att själv växla mellan att stressandas högt uppe i bröstet eller andas lugnt djupt nere i magen. Utan andningen kunde förändras också med hjälp av mina tankar och vad jag gjorde!

Jag tränade länge, länge på att vända tankar. Min guide på resan peppade mig och sa att han tyckte att jag hade en säregen förmåga att vända mörker till ljus. Det gjorde mig glad och gav mig hopp!

Jag hade stor hjälp av att ställa mig frågorna "Måste jag? Vill jag?" när jag skulle vända mina tankar. De två frågorna till mig själv fick mig att upptäcka, att det är faktiskt inte särskilt många saker i livet jag "måste" som människa. Det handlar i stället om vad jag VILL med mitt liv. Det gör stor skillnad att byta ut ordet "måste" mot "vill" i olika sammanhang för mig själv och mina känslor. "Måste" suger kraft ur mig. "Vill" ger mig energi och lust!

Här är lite exempel på att vända tankar:

1. "Usch, så dammigt här är, nu måste jag städa."

Ny tanke: "Här är så dammigt. Jag vill att det ska vara rent, så jag städar".


2. "Jag är livrädd för att gå till tandläkaren. Jag kommer säkert att svimma."

Ny tanke: "Jag är livrädd för att gå till tandläkaren, men jag vill gå dit ändå för jag vill hålla mina tänder friska och få så få hål som möjligt. Jag är modig, jag går dit fast jag är rädd."


3. "Jag kommer aldrig mer att bli frisk i hela mitt liv."

Ny tanke: " Jag kanske aldrig mer blir som jag var förut i mitt liv. Men det betyder inte att jag är sämre som människa. Jag kanske till och med får ett bättre liv än jag hade förut. Jag är övertygad om att jag kommer att bli bättre. Jag ska skaffa mig ett bra liv, trots allt."


Jag lärde mig känna igen olika tankar. Katastroftankar. Oro. Rädsla. Sorg. Ledsenhet. Vanmakt. Hjälplöshet. Otrygghet. Jag tillät mig känna alla mina tankar, men jag såg till att jag inte fastnade i dem.

Jag började också söka mig mer till det som kändes lätt, det som gav mig glädje. Jag begränsade allt mer det som kändes tungt och gjorde mig nedstämd. Jag sökte medvetet efter det som fick mig att må bra och gjorde ännu mer av det.

För mig fungerade det här allt bättre. Jag kände mig gladare, jag mådde bättre och livet ljusnade alltmer. Jag hade fått något att ta till när mörkret belägrade mig, något som hjälpte mig att orka tills det lättade igen.

Att vara utmattad är som att vandra i en lång, lång ojämnt kuperad mark där man ibland går ner sig i ett kärr. Men om man bara traskar på upptäcker man att kärret tog slut en dag och man är på väg upp ur det igen.

Och precis hela tiden när man går där så är man på väg uppåt, även om det inte känns så, därför att stigningen är så långsam. För varje gång man ramlar ner i ett hål går det lite, lite snabbare att återhämta sig. I början kan det ta lång tid, beroende på hur djupt man föll den första gången. Men jag vet att jag återhämtar mig igen. Om jag bara ger mig själv den tiden och håller fast vid hoppet om att det blir bättre igen.

Till en utmattad - Andningen

Jag mötte en läkare på Vårdcentralen för att få veta vad det egentligen var med mig. Jag hade yrsel, ibland kändes det som att jag försvann, fingrarna och fötterna domnade och ibland kändes det som att mitt huvud växte till en stor boll. Jag hade svårt att koncentrera mig, jag hade tunnelseende, jag fick panikattacker, fruktansvärd huvudvärk och en enorm trötthet. Något måste ju vara fel, tänkte jag. Någon måste kunna ge mig medicin eller berätta vad det är med mig. Hade jag blivit tokig, eller?

Den indiske läkaren på Vårdcentralen tittade mig djupt in i ögonen med sina milda bruna ögon efter att han undersökt mig. Han log mot mig och sa: "Du har glömt hur man andas".

Det var allt. Jag förstod ingenting... glömt hur man andas. Med de orden gick jag hem, lika oförstående som när jag kom dit. Inget recept, ingen remiss till någon specialist. Ingenting. Mer än alla dessa frågor inuti mig själv. Och jag kände ännu mer hur mina fingrar domnade, jag försvann bort. Jag svimmade därhemma i min ensamhet. Jag svimmade mer än en gång när jag var ensam hemma. Som tur var gjorde jag mig aldrig illa. Jag måste haft någon som vakat över mig, den tiden, tänker jag.

Jag gick på massage. Massören berättade för mig, att när man är stressad eller riktigt trött hypterventilerar man. Hyperventilerar... jag kunde nästan inte ta in ordet, jag var bara så trött. Massören frågade mig om jag tog hand om mig, om jag duschade. Duschade.. ja, det hände. Det hände att jag orkade göra det någon gång ibland. Jag kom inte ens på tanken den där första tiden. Det kändes som att jag duschade för första gången i mitt liv när jag ställde mig i duschen, som att jag tappat minnet av livet före kollapsen.

"Smörj in dig", sa massören. "Smörj in dig med sköna hudkrämer så får du både fart på cirkulationen och du får rörelsen också."

Jag hade behövt något som hade hjälpt mig att duscha, just då. Jag orkade inte lyfta mina armar upp till huvudet själv för att tvätta mitt hår. Jag hade behövt något som hjälpt mig att smörja in mig. Jag lyssnade i alla fall på massören, jag började duscha, smörja in mig, ta hand om min egen kropp. Jag började med fötterna. Med en fot. Sedan var kraften den dagen slut. Samma sak med duschandet. En dusch, sedan fick jag lägga mig, totalt utmattad i flera timmar.

Andningen... någonstans i en bok eller en tidning hittade jag en artikel om andningen. Jag läste om att man kan andas med magen. Att det gör att man blir lugn. Jag gick en kurs i avspänning och där upptäckte jag att jag, faktiskt, kunde andas med magen. Känslan var så skön att jag njöt! Ett lugn spred sig i hela mig och jag lärde mig känna skillnaden mellan att andas högt upp i bröstet som vid stress, trötthet, oro, rädsla och att andas i magen som när jag känner mig trygg, är stark och glad. Jag lärde mig att medvetet kunna växla mellan de olika sätten att andas. Jag tränade andningsövningar regelbundet, tre-fyra gånger per dag en lång, lång tid.

Den starkaste andningsövningen av dem alla var när jag hittade till en yoga-grupp på Friskis & Svettis för fem-sex år sedan. Där lärde jag mig att få ihop andningen med kroppens rörelser. Jag lärde mig känna igen stressens signaler innan de gått för långt. Jag lärde mig hur en lugn och jämn andning fick mig att känna mig lugn, stabil, stark, lycklig och full av kärlek till både mig själv och andra!

Det gick inte snabbt. Det tog lång tid innan min kropp lärde sig andas med magen igen efter att ha hyperventilerat i många år. Vissa saker i livet får ta tid. Så småningom kunde jag lägga handen på min mage och känna att den rörde sig upp och ned när jag andades. Jag kunde känna andningens rörelser allt längre ned i magen och jag mådde allt bättre, fick energi och lugn.

Idag hyperventilerar jag fortfarande, men inte hela tiden. Jag kanske är trött, blir skrämd av något, kanske är jag förkyld, kanske stressad, då hyperventilerar jag, det är naturligt. Ibland får jag panikattacker. Men jag blir inte längre rädd för de känslor som det framkallar när jag hyperventilerar eller när jag får en panikattack. Idag låter jag bara det vara. Jag tar det lite lugnt. Oftast kan jag hitta en förklaring till varför jag hyperventilar. Jag gjorde något ansträngande dagen innan. Jag är förkyld. Jag kanske väcktes av telefonen mitt i natten. "Skit samma", kan jag tänka när jag får en panikattack. Trött kan jag bli efteråt fortfarande, men paniken äger inte mig längre, den äger inte mitt handlande. Den fungerar mer som en väckerklocka till mig om att jag behöver varva ned.

Jag lyssnar till min andning idag. Den talar till mig, hjälper mig att förstå hur min kropp och själ mår. Håller mig vid liv.

Jag är otroligt tacksam och glad att jag blivit vän med min andning och lärt mig lyssna till den! Det har varit en av de mest viktiga sakerna för min kropp och själs läkning de här tio åren. Undrar hur mitt liv skulle sett ut idag om jag inte lärt mig betydelsen av att kunna andas lugnt? Undrar om jag levt överhuvudtaget?

Det finns massor av olika andningsövningar man kan prova. Tanken är att jag i ett annat inlägg kommer att ge ett eller ett par enkla andningsövningar som den som vill kan prova.

Till en utmattad - Pauser

"Egentligen är det inte så svårt. Det är bara att sätta sig och ta en paus en gång i timmen". Sa han, min guide som höll mig i handen när jag satt där ute på havet med höga vågor runt omkring och inte kunde se någon möjlighet till att det oroliga havet i mig skulle stilla sig. Stilla sig så att jag skulle kunna hitta en ö att segla mot, lägga an och till och med kanske gå i land. På stadiga ben. Det kändes omöjligt att jag skulle nå dit igen.

"Egentligen är det inte så svårt. Det är bara att sätta sig och ta en paus en gång i timmen". På något sätt nådde ändå hans ord in till mig. Trots att jag var så uppe i varv att jag, faktiskt, inte ens klarade att sitta ned under hela tiden jag var där för att få hjälp. Rastlös vandrade jag runt i rummet, full av oro och stress.

Jag ville bli frisk till varje pris. Jag hade viljan. Så jag ställde äggklockan på 60 minuter när jag kom hem. Varje gång den ringde gick jag och satte mig. Jag vågade inte blunda då. Jag bara satt där en stund på stolen eller i fåtöljen. En gång i timmen landade jag. Sedan reste jag mig, satte äggklockan på 60 minuter och körde på för fullt igen med den kraft jag hade.

Och där, på ett så enkelt sätt, kan jag tänka nu, tio år senare. Där, precis där, började min landning. Eller min väg till den där ön som jag skulle gå i land på med stadiga ben och lämna mitt stormiga hav.

Varje gång jag får bakslag på min väg idag, så hittar jag tillbaka till de här orden: "Egentligen är det inte så svårt. Det är bara att sätta sig och ta en paus en gång i timmen". De där orden fick mitt liv att mycket långsamt börja vända, från stress, oro och svåra sömnstörningar till lugn, tillit och den läkande sömnen.

Det bästa med att vakna

Det bästa med att vakna är att varje morgon är en ny chans! En chans att göra det jag inte hann igår. En möjlighet att räcka ut den hand jag hållit inne med så länge. Tid att ge som jag inte gav. Möjligheten att lägga ned mina vapen i en konflikt, sluta kämpa för att bli vinnare och verkligen bli en vinnare genom att säga "Jag älskar dig!".

En ny dag är möjligheten att kunna be om förlåt för det som hände, det jag sa, det jag inte gjorde. Det bästa med att vakna är möjligheten att få börja om på nytt.

Varje dag jag vaknar kan jag bestämma mig för att leva så som jag vill leva.

Varje dag jag vaknar kan jag bestämma mig att sluta vara den jag inte vill vara.

Varje dag kan jag bestämma mig för att leva genom och i kärlek till andra människor och till mig själv.

Varje dag kan jag välja att se glädjen utan att för den skull inte vägra mig själv tårar.

Läkande tårar ger en skön känsla efteråt. Läkande tårar är ett reningsbad för själen. Läkande tårar öppnar vägen till skrattet.

"Tårarna i sängen förvandlades.

Till vattenfall av skratt!"

(Anna-Karin Mattsson 2010)

Första advent

Hjälp! Jag har glömt att ta fram adventsljusstaken! Jag menar, alla de elektriska ljusstakarna tog jag fram. Och adventsstjärnan till fönstret och den där stjärnljusslingan i hallen och en ny ljusslinga till den meterhöga cypressen intill trappan därute. Men adventsljusstaken, den riktiga, den för de fyra levande ljusen, den glömde jag!

Jag undrar var jag har den någonstans? Jag får leta högt i ett skåp. Den är i mässing och den var dyr en gång i tiden.  Köpte den med tanken att ha den resten av mitt liv. Att den skulle följa mig genom livet och det har den gjort så här långt. Ja, om jag nu lyckas hitta den den här julen också, förstås.

Många ljus har brunnit och slocknat i den ljusstaken. Mycket har just den ljusstaken sett och hört om nu ljusstakar kan se och höra.

Länge hade jag mossa kring ljusen. Ett år kom jag på att jag skulle ha småsten i ljusstaken i stället för mossa. Det blev så fint så småstenarna har fått vara kvar. Det är mer brandsäkert så också.

Hoppas, hoppas att jag hittar ljusstaken idag. Hoppas, hoppas att jag har fyra nya stearinljus hemma... Hoppas, hoppas att jag kan tända det första ljuset idag. Äta lussekatt, dricka glögg och smaska på pepparkakor med ädelost. Fira advent.

Nu måste jag leta...

Utmattad? - Meditation

Om jag ska välja en enda sak som varit särskilt viktig för mig på min väg från utmattad till där jag är idag, så väljer jag meditationen. Jag har mediterat i sex år nu och jag försöker att göra det regelbundet morgon och kväll. Mellan 5-15 minuter varje gång, det varierar. Ibland mediterar jag flera små korta stunder varje dag.

Det finns hur många olika sätt som helst att meditera på. Hur man upplever meditation är individuellt. Jag själv upplever att jag hamnar i en känsla av frid, ibland lycka, lugn och ro, stillhet, tillit. Ofta får jag idéer, nya insikter, lösningar på olika problem när jag mediterar. För mig har meditationen betytt så mycket. Ju längre tid jag mediterat, desto mer har det gett till mig.

Här får du tips på två enkla sätt att meditera som du kan prova om du känner för det.

1. Sätt dig bekvämt i en fåtölj eller på en stol. Blunda. Lägg dina händer i knät. Fokusera på din andning. Lyssna efter hur du andas. Sitt kvar och lyssna efter hur du andas så länge du känner för det eller en tid som du bestämt själv.

2. Sätt dig bekvämt i en fåtölj eller på en stol. Blunda. Lägg dina händer i knät. Fokusera på dina fötter, höfter, axlar, nacke. Tänk "fötter, höfter, axlar, nacke" samtidigt som du fokuserar på dem. Upprepa "fötter, höfter, axlar, nacke" lugnt och stilla inuti dig själv, gång på gång på gång. Sitt kvar och gör detta så länge du känner för det eller en tid som du bestämt själv.

Mina tips här har jag inga vetenskapliga bevis för, ingen forskning. Det enda jag har är mina personliga positiva erfarenheter. Det är inget som är farligt  att prova. Just meditationen tror jag att man ska prova mer en gång för att ge den en chans. Känn alltid efter själv om du tycker att det känns bra att göra de saker jag tipsar om.

Vägen från att vara utmattad till att få ett bra liv igen tycker jag man kan likna vid att ha livet som en godispåse där man plockar i allt mer av det söta och allt mindre av det sura. Det handlar om att välja till bra saker och att välja bort det som inte är lika bra. Det handlar om att prioritera på ett annat sätt än man gjort förut i sitt liv. Inte minst handlar det om att prioritera sig själv. Kom ihåg att ingen annan än du själv kan veta vad som är bra för just dig. För du är unik.

Till en utmattad - Inspiration

"Jag skulle vilja ha en inspirationsblogg där du berättar (kanske för oss lite nyare läsare) hur du har gått till väga för att finna den harmoni som jag tror du har numera."

Så skrev en läsare till mig här i min blogg. När jag läste det fick jag en så stark lust att direkt skapa just den här bloggen att det krävdes stor kraft av mig att först ta mig betänketid. Nu har jag tänkt färdigt.

Först ett stort tack till dig som skrev de här raderna till mig. Min blogg var från början delvis tänkt att sprida mina erfarenheter från att gå från utmattning till att få ett bra liv igen.

I stället för att skapa en ny blogg har jag bestämt mig för att skapa en ny etikett här i min blogg; "Till en utmattad". Lite då och då kommer jag att göra inlägg som berättar om min väg från att ha varit så utmattad att jag var nära att faktiskt dö, till att idag ha ett på många sätt bättre liv än jag hade förut, innan min utmattning. Även om jag inte är arbetsför till 100 %.

Hur ofta jag kommer att skriva inläggen vet jag inte säkert just nu. Kanske kommer jag att skriva dem en särskild dag i veckan, jag får se. Håll utkik här i min blogg om du är intresserad. Sedan går det att klicka på fliken "Till en utmattad" överst här i bloggen för att se de olika inläggen.

Det jag skriver där handlar om min personliga resa. Förhoppningsvis kan någon annan inspireras av mig. Men varje människa behöver också söka sin egen väg, tror jag. Fast jag själv har haft hjälp av att också läsa om andras väg. Inte minst har det fått mig att känna mig mindre ensam där jag gått. Och det är stort nog, för mig.

Min tanke är att de här inläggen ska vara så korta och lättlästa som möjligt. Jag själv tappade ju orden när jag blev utmattad. Det var som att få en stroke, jag sökte efter orden men de fanns inte där. Jag blev som stum. Hörde jag engelska på radio så förstod jag inte vad de sa. Men de förlorade orden från de där åren, de orden har jag hämtat igen många gånger om idag, tror jag, här i min blogg. Numera känns det som att mina ord aldrig vill ta slut.

Varmt välkommen att läsa "Till en utmattad"!

Advent, längtan och försörjningsstöd

En av mina läsare frågade om jag skrivit om längtan någon gång. Jag kan inte minnas att jag gjort det, inte i ett särskilt inlägg. Det passar fint att skriva om längtan till just den här helgen, känner jag. Advent innehåller mycket längtan för mig. Längtan efter julens alla dofter, blommor, musik, lucia, julgran och gemenskap.

Jag har känt mycket längtan i mitt liv. Jag har också upplevt en jul som barn som inte var som någon annan jul i hela mitt liv. En jul utan en pappa, utan julgran, utan pengar och nästan utan mat. En jul när det starkaste minnet från just den julen är när det ringde på dörren och vi fick ett stort paket med julmat från en välgörenhetsorganisation. Jag minns glädjen när vi packade upp det oväntade paketet. Det var den tiden i mitt liv när min familj hade socialbidrag, som det hette på den tiden. Jag var 12 år och det här året hade vårt hus sålts på auktion på grund av min pappas konkurs. Vi hade flyttat från ett litet samhälle till en stad. Jag hade bytt skola och hade ännu inte fått några nya vänner. Min pappa hade strax innan jul hamnat i fängelse för ekonomisk brottslighet.

Den julen längtade jag efter precis allt som har med jul att göra, men allra, allra mest längtade jag efter min pappa. Visst gav det glädje med det där paketet från välgörenhetsorganisationen och jag fick äta mig mätt på julafton. Men jag längtade efter gemenskap med släktingar och vänner. Jag längtade efter en julgran. Jag längtade efter att allt skulle vara som det alltid varit förut i mitt liv. Jag längtade efter glädjen och skratten. Jag längtade efter vårt hus och vår trädgård som inte längre var vår. Jag längtade efter min pulka.

På nyårsafton gick jag med mamma genom staden på knarrande snö till den stora kyrkan på midnattsbön. Där bad vi i kyrkbänken för pappa och för min familj. Jag var djupt troende inuti mig själv och litade fullkomligt på att Jesus skulle fixa alltsammans en dag. Jag hade längtan. Jag hade hopp och tillit.

Igår hörde jag på radion att det idag år 2010 finns mer än 50.000 barn i Sverige som har föräldrar som lever på försörjningsstöd, som är det nya namnet på socialbidrag. Man sa också i radion att de senaste tre åren har antalet barn som har föräldrar som lever på försörjningsstöd ökat med omkring 4.000.

Det gjorde så ont i mig att höra det. Jag undrar vad just de här mer än 50.000 barnen i Sverige längtar efter? Kanske den största längtan är att få vara en av de andra, som sina kompisar som har föräldrar som jobbar och är friska och får vanlig lön en gång i månaden? Kanske längtar de efter att få åka på semester med sin familj någon gång i sitt liv? Kanske är de hungriga? Kanske längtar de efter att någon ska orka och ha tid att lyssna på dem? Jag önskar att de kan känna längtan. Jag önskar att de har hopp. Jag önskar att de har drömmar och att de har modet att en dag själva skapa sig bra liv.

De här tuffa åren i mitt liv ville jag ändå inte vara utan. De lärde mig att längta, drömma, hoppas och kämpa. De lärde mig att kunna känna rikedom i det som andra såg som fattigdom. De lärde mig hur man tar sig igenom en riktigt tuff period i livet och har man gjort det en gång så kan man göra det fler gånger.

Längtan är något njutbart, en härlig känsla, även om den ibland kan vara så stark att den gör ont. Längtan är en drivkraft, ger kraft att ta sig igenom mörka dagar. Längtan kan ibland vara så njutbar, så stark, så härlig att när väl längtan blivit uppfylld, när det man längtat efter finns där i min hand, då kommer den stora tomheten. Saknaden efter själva känslan innan jag fick det jag längtade efter.

Alla har väl någon gång skrivit något allra överst på en önskelista till julafton och sedan längtat i flera veckor efter att få öppna paketen kring granen. Gått och klämt på paket och fantiserat om att just det man längtar efter finns där i paketet. Gömt där inuti, fast man inte kan se det ännu. Ser det i sin fantasti gör man ändå, när man längtar. Egentligen har man redan det man längtar efter när man längtar.

Kanske är det just därför som det ibland blir så tomt när man väl fått det man längtat efter länge? Kanske för att man redan hade det innan man fick det? Kanske behöver man, ibland, inte mer än att längta, egentligen? Kanske är det inte alls nödvändigt att få det man längtar efter? Kanske är det rent av så att längtan i sig själv är nog?

Jag har längtat så efter att hitta en liten stig att gå för att hitta en meningsfull sysselsättning i mitt liv som jag klarar av med den kraft jag har idag. Jag har längtat så många år efter att få känna mig stark, glad och frisk igen. Jag har längtat så länge efter att få skriva mina egna ord i stället för andras. Jag har fått så många av mina längtor uppfyllda det senaste året. Eller så har jag uppfyllt dem själv, kanske är det så, delvis i alla fall.

Längtan bär genom mörkret, precis som drömmar. Är det skillnad på att längta och att drömma? Längtan bär genom vinter till vår. Längtan bär oss på sina armar till den plats där längtor blir verklighet. Längtan lämnar oss aldrig om vi tillåter oss att längta. Längtan föder ny längtan. Tomheten efter att en längtan blivit verklighet får oss att längta efter något nytt. Längtan är att känna glädje i förskott!