En ljuvlig dröm

Jag skulle precis lämna kalaset i sommarkvällen, när värdinnan frågade mig om jag inte ville se hennes trädgård innan jag åkte hem. I skymningsljuset vände jag mig om. Solen, som en strålkastare på det gamla faluröda trähuset. Hela huset omringat av blommor som stack upp ur den svarta välluckrade jorden.

Vita tulpaner blandades med rosa rosor. Hyacinter med liljekonvaljer. Gula påskliljor och pärlhyacinter tillsammans med höstflox i rosa, vitt och lila. Röd vallmo och blå blåklint. Julrosor.

Upphöjda bäddar med söta små uppstammade minivinbärsbuskar på rad efter rad med röda, svarta och vita vinbär.

"Vill du smaka?", sa värdinnan.

Precis då ringde telefonen... väckte mig när jag gick där... som i paradiset... och just var på väg att sträcka fram handen för att plocka ett stort, saftigt rött vinbär.

Har det varit vinter så länge nu att jag börjar få sommarhallucinationer? På nätterna? Ja, jag tror det.

Mer jobb till Skrivklådan

Idag ramlade det in ett jobb till för Skrivklådan.

De goda makterna måste vara med mig, stå på min sida just nu.

Fantastiskt att jobben kommer till mig utan att jag ens behöver jaga efter dem, nystartad småföretagare som jag är!

Jag är så tacksam och så glad!

Och Jante - släng dig i väggen!

Jag kan!

Meditera mera!

Nu kan forskarna se och bevisa i magnetkamera att det verkligen händer saker i hjärnan när man mediterar, mindfulnessar eller gör yoga. Se den här länken där bland andra psykiatrikern, professorn och författaren Åsa Nilsonne berättar om de nya forskningsresultaten.

Jag har mediterat och gjort yoga i kanske fem-sex år nu. Jag hade inte varit den jag är idag om jag inte mediterat. Meditationen har gjort att jag har fått lättare att fokusera, jag sover mycket bättre, jag upplever världen rikare, hela jag mår bättre och meditationen hjälper mig att hitta till lugnet i vår ofta så stressiga tid. Meditationen har hjälpt mig att läka från utbrändheten, den har varit min bästa medicin.

Därför säger jag; meditera mera!
 

Leva när vi lever

Igår på väg till Borås kom snön igen och skapade julstämning. Jag som nyss satt i uterummet med mer än 30 plusgrader. Jag hänger inte med.

Jag hängde i alla fall med i Borås. Jag fick krama om 23-åringen, vi åt god mat på Harrys och vi fick stappla fram på snöblötslaskiga gator. Det var en härlig kväll! Förutom att HV 71 förlorade mot AIK. Men det tar de igen på fredag, HV-grabbarna.

Min mamma kryar på sig för varje dag som går. Jag undrar fortfarande över vad det var för blod hon fick på sjukhuset. Hon har fått tillbaka aptiten både på maten och på livet. Hon har fått så bra hjälp med det hon behöver. Det känns som en stor lättnad i mitt bröst. Hon sa till mig igår att hon inte känt sig så här pigg sedan hon födde mig. Då skrattade jag.

Jag är fortfarande mer lättskrämd och mer stresskänslig än normalt efter det som hände min mamma. Men nu sover jag hela nätter igen. Jag gör avslappning och det kommer att lugna sig igen, det vet jag. Särskilt som det här verkar gå åt rätt håll.

Det är när vi kommer nära döden som vi upptäcker hur viktigt det är att verkligen leva när vi lever. Tack, döden, för att du påminde mig om det. Nu igen.

En gång sov du under mitt hjärta

En gång sov du under mitt hjärta... Som en blöt, blodig, kladdig liten fisk flög du ut ur min kropp. Skrek ditt första skrik i världen. Landade på min mage. Hungrig på livet, sökte du mitt bröst. Jag grät av lycka.

Jag minns första gången jag såg dig ligga på mage i köket och orka lyfta ditt huvud. Nyfiket tittade du framåt, uppåt... Jag minns mina tankar. "Hon är redan på väg bort från mig". Tårögd undrade jag hur jag en gång skulle klara att se dig lämna mig.

Allt du gett mig, allt jag upplevt med dig, alla gånger du kramat mig och pussat mig, sagt hur mycket du älskar mig... jag minns det. Alltsammans finns där, konserverat i mitt hjärta...

Huvudlössen jag kammade ur ditt långa, rågblonda, lockiga hår. Alla gångerna jag snöt dig och också de gångerna du nös rakt ut i luften med det gula snoret hängande nedför ansiktet. Febriga nätter, öroninflammationer, magsjukor.

Dina ljusblå ständigt undrande ögon, dina besynnerliga frågor om världen och livet som ställde allt jag tänkte, trodde och tyckte på ända. Du förvandlade långsamt mig. Krossade alla mina fördomar som jag inte ens visste att jag hade. Gjorde mig till en mer empatisk, mer tillåtande, mer lyssnande, mer älskande människa än någonsin förut.

Tonåren... när du spelade ishockey, frossade i musik, gav dig iväg på utflykter på egen hand, lärde mig älska din musik (åtminstone en del av den), de olika färgerna på ditt hår, de heta diskussionerna... Lyckan när jag hörde dig sätta nyckeln i låset mitt i natten, lyckan att du kom hem den här natten också.

När du blev så stor att du flyttade utomlands från mig, trodde jag mitt hjärta skulle brista. Den gången jag såg dig gå i din röda kappa i novemberdiset, ensam, mot flygplanet till London. Trodde jag mitt hjärta skulle brista... Av stolthet.

Idag kanske jag får krama dig. Se in i dina trygga, fortfarande lika ljusblå ögon, skratta och prata med dig en stund. Vuxenprat. Höra dig berätta om det livet du lever idag. Ditt eget liv. Äta tillsammans med dig.

En gång sov du under mitt hjärta...

Jag älskar dig. Så som du är.

Tack för att jag fick bli din mamma!

Grattis, älskade dotter, på din 23-årsdag!

Internationella kvinnodagen 2011

När han kraftigt berusad slår henne som värst, flyr hon till grannhuset med sina nio ungar. Några i famnen, några springande efter henne. Hon bultar på köksdörren till min mormor och morfar. Tillsammans med sina barn kryper hon ihop och sover på de randiga trasmattorna på mormors och morfars köksgolv över natten. Tills han nyktrat till, mannen hon är gift med. Pappan til alla hennes barn.

Jag minns hennes stolta hållning, hennes milda ögon. När jag vill kan jag se henne komma gående på gatan längs med de blommande syrenbuskarna. Denna starka kvinna. Hon överlevde sin plågoande med många år. Trots att hon levde tillsammans med honom tills han dog. Trots alla slag och hot hon fick ta emot. Trots alla nattliga utflykter till min mormor och morfars lugna kök för att rädda sig själv och sina barn.

Hon kunde inte lämna den hon gift sig med. Hon hade ingen möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon var en kvinna två generationer före mig.

Idag år 2011 i Sverige är det kvinnor som är den största gruppen långtidssjukskrivna. Just nu, denna dag, utförsäkras några till av dem. Imorgon ännu fler. De allra flesta som utförsäkras är kvinnor. Utförsäkrade kvinnor år 2011 har små möjligheter att kunna försörja sig själva. Det finns de som får gå till kyrkan för att be om en matkasse. Kvinnor, i Sverige, år 2011. Kvinnor som också ofta är mammor till små barn.

Jag har länge funderat över vad som sker just nu i Sverige. Hur beroende vissa långtidssjukskrivna eller utförsäkrade kvinnor kan bli av sin "försörjare", mannen. Om kvinnan då är i en dålig relation, om hon blir misshandlad, psykiskt eller fysiskt, vilka möjligheter har hon att lämna den dåliga relationen? År 2011? I Sverige?

Varje människa ska ha möjligheten att kunna försörja sig själv. Antingen man är född kvinna eller man. Också om man förlorar sin hälsa eller sitt arbete under en längre tid. Samhället, vi andra, ska finnas där till stöd för de som hamnar i en svår situation i livet. Vi människor är till för att stötta varandra, inte stöta ut varandra.

Siesta i solen

Igår kunde jag sitta länge, länge i det nybyggda uterummet och njuta av ljuset. Min fina katt låg på ett fårskinn på en bänk intill husväggen i den gassande solen, utsträckt i sin hela längd som var ungefär densamma som bänkens längd. När jag skulle fotografera henne lyfte hon lite lätt på ena ögonlocket och tittade på mig. Sedan gäspade hon, fällde ihop det lätt öppna ögat igen och somnade om.

Själv tog jag mig också en rejäl siesta igår. Somnade i soffan efter middagen och sov i nästan två timmar. Det behövde jag, efter den senaste tidens spänning.

Idag skiner solen igen från en alldeles blå himmel. Det är vindstilla, jag hör vattenkokaren puttra ute i köket. Jag har sovit länge och är kvar i morgonrocken fortfarande. Min katt spanar på fåglarna genom fönstret. Idag ska jag ta det lugnt, har jag tänkt. Det är just det min kropp och själ behöver just nu, för att hämta kraft. Lugn och ro. Och skratt, förstås.

En pangstartsmorgon!

Vilken morgon! Jag vaknade klockan fem. Hade lagt mig klockan tio på kvällen, så jag var stel nog i ryggen. Allt tog emot där jag låg i min säng. Tankarna snurrade hela tiden kring mamma. Hon var så trött igår kväll när jag "nattade" henne. Så trött och svag som jag aldrig tror att jag sett henne i mitt liv. Det känns. Det gör så ont i mig. Samtidigt finns där värme mellan oss mitt i det tunga, det bär mig. Vi förstår varandra väl, hon och jag. Det kommer att bli tomt den dagen hon inte finns längre. Men hon finns fortfarande, det är bara tiden som satt sina spår i henne, precis som i mig.

Om inte jag tänkte på mamma där i min säng i morse, så tänkte jag på jobbet. Jag har inte hunnit med den senaste tiden som jag skulle gjort. Igår orkade jag inte jobba alls.

Så vad göra? Jag gick upp. Satte på min DVD med yoga och gjorde solhälsningen. Duschade och tog hand om min kropp. Åt frukost. Tog tag i jobbet. Nu har jag jobbat undan och det gick lätt.

En av de största fördelarna med att ha eget, tycker jag så här långt, är att jag oftast känner mig fri att arbeta när jag har kraften och inspirationen att göra det. Jag behöver inte tvinga fram den när jag är alltför trött. Idag gick det som en dans att jobba och nu känner jag mig glad och hoppfull. Det kommer att gå också om det dykt upp oväntade saker på vägen. Jag klarar det.

Tänk så mycket jag lärt mig tack vare att jag rasade samman! Nu använder jag mig av allt jag lärt mig, jag ser till att ta pauser och landa i min själ, jag rör på mig, jag unnar mig glädje mitt i kaoset, jag gör en sak i taget, jag lyssnar till min andning, mediterar eller gör yoga, jag landar i nuet så ofta som det är möjligt, jag undviker att oroa mig alltför ofta eller alltför länge. Jag tar tag i saker i stället för att låta dem bli liggande. Jag peppar mig själv. Jag bryr mig om mig själv också, inte bara de andra.

Det är härligt att känna att jag kan hantera stressen i mitt liv så som jag gör just nu. Vilken skillnad mot hur jag skulle agerat för tolv år sedan!

Det går, faktiskt, att lära gamla hundar sitta.

Larm och hemtjänst

Nu har mamma ett larm om halsen, hon får mat och hjälp från hemtjänsten. Jag känner mig så lättad, men också så trött efter alltsammans. Hur orkade man förr, tänker jag? När de gamla åldrades och blev sjuka? Min mormor till exempel, tog hand om min morfarsfar i sitt hem ända tills han dog. Och han blev 90 år gammal. Har vi människor blivit klenare på något sätt när vi fått så mycket hjälp från apparater och trygghetssystem? Har vi blivit klenare som människor genom att kunna vara så aktiva nästan dygnet runt? Jag vet inte, men frågor poppar upp i mitt huvud.

Jag känner hur spänningarna i kroppen släpper nu, det är ömt överallt. Det enda jag vill är att få slappa och hämta kraft. Jag vet att jag kommer igen snart, om jag lyssnar till vad min kropp och själ säger till mig.

Idag känner jag för en morgonrocksdag. I alla fall förmiddagen kommer jag nog att bo i min morgonrock idag. Jag är ju så lyckligt lottad att en del jobb kan jag göra också iklädd morgonrock numera. Tack vare den fantastiska uppfinningen laptop.

En anhörigs tankar

När jag kommer hem till dig har du kräkts, kissat ned dig och haft diarré igen. Jag tar hand om det. Jag gör som när jag hade små barn, jag trär en soppåse över min ena hand och med den stoppar jag ned allt papper med slem i påsen och den nedbajsade filten. Vilken tur att jag har haft små barn, det går bra, fast det gör samtidigt så ont i mig.

Jag är rädd för slutet. Jag är rädd att det ska komma fortare än jag önskar. Men liv är inte beställningsvaror, vare sig nya liv eller gamla liv. Det finns ingen kalender där man kan boka in när liv ska börja eller sluta. Jag får låta allt detta ske, låta bli att försöka kontrollera det.

Du sitter på sängkanten på det nedbajsade lakanet. Du har inte orkat dra upp dina långbyxor längre än till höfterna. Jag vill hjälpa dig, men jag får inte. Jag vill hjälpa dig att bädda rent i din säng, men jag får inte.

Du är så trött, så trött. Men du orkar sitta upp. Du vill ha dricka. Först ber du mig om varm mjölk och jag värmer den lätt i mikron. När du smakar på den, tycker du att den är för varm, så jag häller i lite kall mjölk. När du smakar på den igen, vill du att jag slänger ut alltsammans och ger dig ett nytt glas med kylskåpskall mjölk. Jag gör det.

Du vill ha mer att dricka, äppelcider, svagdricka, vatten. Jag hämtar glas efter glas. Men du dricker inte mycket, några små klunkar det är allt.

I köket på köksbordet ligger en handskalad apelsin. Det sitter ett sugrör i den skalade apelsinen. Jag tänker att det är som när barnen var små, de kunde hitta på allt möjligt som jag som vuxen tyckte var omöjligt. Det är ju kreativt.

Du har inte ont någonstans. Du säger att du vill leva. Du tycker om att lyssna på radion.

Du talar mycket och länge om kärleken. Du ler när du sitter där, på det nedbajsade lakanet, med långbyxorna uppdragna till höfterna och talar om kärleken.

Du talar om hur stor kärleken är. Mycket större än du ens själv förstått förut.

Du säger att du har förlåtit allt och alla. Du stryker över din mage, ler mot mig och säger att det känns så gott, så gott att ha förlåtit.

Jag fyller på dina glas innan jag lämnar dig, sätter på radion, stryker ditt hår, ler mot dig. Du vinkar och ler tillbaka. Vi ropar hejdå till varandra.

Du vill inte ha hemtjänst, inte läkarvård. Men imorgon kommer de hem till dig. Fast det vet du inte om. Inte än.

När jag stänger dörren till din lägenhet och låser, känns det dött, tomt och fruset inuti mig. Jag vill inte äta fast jag borde vara hungrig. Jag vill bara hem. Hem och känna det jag känner.

Jag vill att ditt liv ska vara som en saga med ett vackert slut.


(Denna text skrev jag för ungefär en vecka sedan.  Men jag orkade inte lägga ut den i bloggen då. Idag känns det viktigt för mig att lägga ut den, för att försöka ta in det som sker).