Den lilla i oss alla

Om man känner sig lite vilsen i världen och kanske lite ensam och lite sorgsen, kan man fundera över vad man tyckte om att göra när man var liten och börja göra de där sakerna igen. Så kan man hitta till den man egenligen är längst där inne.

I alla fall om det stämmer som coachen Elizabeth Gummesson berättar om i senaste numret i Tara. Hur som helst, antingen det fungerar eller inte, så fick hennes tankar mig att börja fundera över vad jag tyckte om att göra när jag var liten.

Det var mycket som jag tyckte om att göra när jag var liten, säkert mer än vad jag minns. Här är i alla fall en del av det som jag tyckte om att göra. Vad tyckte du om att göra när du var liten?

När jag var liten tyckte jag om
att springa i skogen
hoppa över stenar
klättra i träd
spegla mig i vattenpussar
plocka blåbär i skogen
fiska
plocka blommor
fånga fjärilar med fjärilshåv (fast jag släppte dem alltid)
fantisera
leka med kompisar
leka mamma, pappa, barn
gunga högt ...
sparka av mig trätofflorna när jag gungade som allra högst för att se hur långt bort de skulle hamna.

När jag var liten tyckte jag om att
leka med dockor
leka postkontor
leka kurragömma och tafatt
leka att jag var Pippi Långstrump
göra tidningar och sälja
skriva sagor och dikter
skriva kärleksbrev till den fräkniga, söta, lockhåriga killen i klassen
rymma
gömma mig så ingen hittade mig
krama min mamma, pappa och min lillebror och alla andra som jag älskade så mycket.

leka i lekstugan
åka spark
cykla
klä mig i underklänning och dansa
leka att jag var en balettdansös
leka skola och vara fröken
spela teater
vara med djur.

När jag var liten tyckte jag om att
äta godis
dricka läsk
äta glass
äta köttbullar med lingonsylt
äta blodpudding med lingonsylt
lyssna på musik
sjunga
få paket
gå i söndagsskolan
överraska
busa
spela piano
rita och måla
läsa böcker
gå på kalas.

Allt i vilken som helst ordning eller ingen ordning som helst.

Ibland längtar jag efter att möta den lilla flickan jag var en gång någonstans på en gata. Leka med henne. Prata med henne om vad hon funderar över, hur hon har det. Få henne att skratta tills hon kiknar.

Fast det är inte på någon gata som jag hittar den lilla flickan jag en gång var. Det är inom mig själv jag kan hitta henne ibland. Hon är kvar där. Ibland kommer hon fram en stund. Hon är busig, väldigt glad och fantiserar mycket. Hennes mun är nästan rektangulär när hon skrattar. Hon skrattar så stort att man nästan bara ser ett enda stort skratt i hennes ansikte när man tittar på henne.

Den lilla flickan som jag var en gång, var en riktigt glad liten unge med massor av drömmar och full av tillit till människorna nära  henne.

Talgoxens första vårdrill

Igår hörde jag talgoxen sjunga sin vårdrill i solskenet för första gången i år.

Det känns lika härligt varje första gång jag hör den så här i januari. Det ger mig vårkänslor. Sången trotsar snön, isen och kylan. Ger hopp om sol, värme, vår, grönska och blommor. Fågelungar.

Det är normalt hos mig att höra talgoxens vårdrill någon gång i mitten av januari. 

Mimmi på äventyr i stan

Igår åkte Mimmi hiss. Det kallas social träning. Hundvalpen ska prova så många olika saker i olika miljöer som möjligt medan hon fortfarande inte har så mycket riskmedvetenhet. Hissen var inget problem för Mimmi. Jag undrar vad som är det. Hon är en kaxig, nyfiken och självsäker liten tjej.

Åka bil är inget problem med Mimmi. Hon är mest på landet utanför stan, så när hon kommer in till stan kan hon knappt ta ögonen från trafiken. Hon verkar motorintresserad. Jag behöver se upp så att hon inte kommer för nära bilarna och trafiken.

Jag höll ganska kort koppel när vi gick på trottoaren. Sedan gick vi in på en gångväg. Jag släppte på kopplet. Plötsligt hoppade det fram tre riktigt stora harar ur en buske. Jag har inte sett några stora harar på landet där jag bor nu i vinter. De var tydligen i stan. Mimmi tittade länge efter dem.

Sedan fick hon syn på barnen på dagisgården som lekte. Hennes svanstipp började svänga intensivt fram och tillbaka. Hon ville leka. Mimmi blir alltid lika glad så fort hon får se en människa. Hon viftar vänligt på svansen åt alla hon möter. Fast är det okända människor märker jag att hon går närmre mig. Det tycker jag är bra. Bra att hon gör skillnad på "sin" flock och de andra. Att hon känner sig trygg när hon är nära mig.

Det dök upp en vacker, stor helvit katt på gatan där vi gick. Katten hade ett vitt halsband med gnistrande stenar. Hon såg ut som den vita katten Duchesse i Aristocats. Och hon ville hälsa på Mimmi. Mimmi som är van vid vår katt ville också hälsa. Fast det ville inte jag. Det känns osäkert med okända djur som vi möter.

Jag lyfte upp Mimmi och gick iväg med henne i famnen. Den vita katten följde efter oss. Länge. Längre än jag kunde tro att hon skulle göra. Till sist vek hon av åt ett annat håll. Jag kunde släppa ned Mimmi igen.

Det händer allt färre "olyckor" inomhus nu och Mimmi gör allt mer det hon "ska" därute i stället. Hon växer så det knakar. Det märks inte minst på hennes ben. De känns lite "kalvlika".

I morse ställde hon sig upp mot min säng när jag vaknade för att hälsa på mig. Hennes tassar når upp så högt nu att hon kan ställa sig upp mot sängen. Eller mot den gamla kistan som min katt brukar sitta på. Till min katts stora förvåning. Nu får hon sätta sig ännu högre upp när hon vill vara ifred.

Plockat undan julen

Idag fick jag lust att plocka undan julpyntet. Då gjorde jag det. Bäst att passa på innan den där "lusten" försvinner igen.

Den här julen har jag pyntat ovanligt lite, eftersom jag köpte mig en hundvalp i stället. Det kändes skönt idag att få undan julen på knappt en timme. Julgranarna är visserligen kvar, men de klär tonåringen av. Elljusstakarna får också vara kvar ett tag till, så länge det är så mörkt därute.

Snart ska jag köpa mig en vacker tulpanbukett till bordet och rosa vårglöd (kalanchoe) till köksfönstren. Nu väntar jag på att talgoxen ska sjunga sin första vårdrill för mig. Det brukar den göra i mitten av januari. Det är bara någon vecka kvar tills dess.

Mimmi växer så att det syns, verkligen, och hon blir allt mera kaxig. Antingen är det fullt ös eller så sover hon. En underbar liten dvärgpudelvalp är hon, verkligen. Jag kan inte låta bli att lägga in lite bilder på henne här i bloggen idag igen. Var så goda!

Grenar är gott, tycker Mimmi. Här ser hon riktigt farlig ut. Fina tänder har hon (och vassa).

 

"Se sån stil jag har! Kom an bara! Ska vi leka?"

Ok, kanske bäst att ta en liten paus. Tungan hänger utanför. Visst är hon söt, Mimmi. Sötare och sötare för varje dag, känns det som.

Bildcollage - Mimmi 10 veckor

Ibland säger bilder mer än ord. Det är så roligt att fotografera Mimmi nu. Det händer något hela tiden. Hon växer så det knakar. Här ligger hon i hallen och väntar på att få gå ut. Det är snö ute och Mimmi älskar snö.

Mimmi är inte särskilt stor än, det kan man se på den här bilden när hon står intill rosenspireahäcken. Hon har fin hållning, tycker jag. En glad hållning. Ibland om jag känner mig hängig, så brukar jag försöka hitta hennes glada hållning i mig själv. Sådan matte, sådan hund.

När Mimmi doppar nosen i snön ser hon för härlig ut! Och det gör hon ofta, doppar nosen i snön. Mitt hjärta smälter när jag tittar på henne då och jag kan inte låta bli att skratta.

Mimmi blir alldeles vild och galen av snön en tidig morgon i januari. Det syns tydligt på den här bilden. Till och med den lilla rosa tungan hänger ut.

Mat är gott, tycker Mimmi. Särskilt gott när man varit ute och lekt i snön.

Sen så ska Mimmi försöka varva ned. Det kan ta en liten stund, efter alla dofter, ljud och intryck från naturen som hon varit med om när hon varit ute. Men här börjar Mimmi se lugn ut. Då berömmer jag henne mycket. Det är viktigt för en liten hundvalp, precis som för oss människor, att lära sig växla mellan aktivitet och lugn och ro.

Liten på jorden. Fast i mitt hjärta tar hon stor plats just nu och för lång tid framöver, tror jag, lilla Mimmi.

Så småningom lägger sig lugnet. Jag tar mig kaffe och macka. Och intill fåtöljen där jag sitter, sätter sig Mimmi på den grå hundfällen. Efter en liten stund brukar hon somna där. Ibland småvoffar hon i sömnen, hon drömmer. Vilken hundliv jag har fått! Jag är så tacksam för lilla Mimmi, som en liten ängel är hon som har kommit till mig. Fyller mig med glädje, skratt och får mig att slappna av när hon somnar i min famn.

Katten, kaninen och Mimmi

Det har blivit mycket fokus på den lilla hundvalpen Mimmi i min blogg den senaste tiden. Inte så konstigt. Det är en stor händelse att få in en liten hundvalp i huset.

Här finns ju två djur till hemma hos mig. Min katt, nio år gammal och dvärgvädurkaninen som är fem år gammal. För att få lite balans när det gäller djuren här i min blogg, lägger jag in tre bilder som tonåringen tagit på katten och kaninen. Fina bilder, tycker jag själv.

Det har gått förvånansvärt bra med vår katt och Mimmi tillsammans så här långt. Vi har brytt oss mycket om vår katt också hela tiden, gett henne uppmärksamhet. Hon sätter sig på bord eller i fönster när hon vill vara ifred. Hon är nyfiken på den nya lilla varelsen. 

Ibland när Mimmi sover går vår katt fram av sig själv och nosar på henne. De har också gått fram och nosat på varandra ett par gånger. 

För det mesta jagar Mimmi vår katt, vill leka. Då springer vår katt iväg. Men Mimmi verkar ha kommit på att om hon går långsamt efter vår katt, så springer hon inte iväg. Så ibland gör de så, vår katt går först. Och bakom henne går Mimmi, långsamt. 

Mimmi smakar på vår katts mat ibland, och dricker vatten ur hennes vattenskål. Vår katt tittar på, men visar ingen som helst aggressivitet mot den lilla hundvalpen. Jag är positivt överraskad, de är vänner så som det är nu. Mimmi vill verkligen leka med vår katt, fast det har inte vår katt gått med på. Inte än. 

Vi har inte släppt samman Mimmi med vår kanin. Jag vet inte om jag vill göra det. Kaniner är riktiga ensamdjur. För att inte tala om vilka vassa tänder de har. Barbie, som ser så oskyldig ut, skulle kunna skada Mimmi riktigt ordentligt med sina stora tänder, tror jag. Fast kanske har jag fel, kanske att någon av läsarna här i bloggen vet hur dvärgvädurkanin och liten hundvalp kan fungera ihop. 

När livet känns som en karusell

När livet känns som en karusell. 

Gäller det att försöka hitta fokus någonstans. 

Allra helst inuti mig själv. 

(Anna-Karin Mattsson 2012-01-05)

Mimmi dagen efter masken

Daggmasken som Mimmi åt upp igår verkar inte ha ställt till något bekymmer för Mimmi. Hon mår hur bra som helst. Växer gör hon. Kortet här tog tonåringen idag. Mimmi börjar alltmer se ut som en liten pudel också i ansiktet nu.

Idag är jag förkyld. Snuvig, ont i halsen, ont i öronen och öm i hela kroppen. Tonåringen tog hand om Mimmi så att jag fick sova ut på morgonen.

Sedan kunde jag jobba ett tag, som tur var. Jag har börjat med ett större skrivarbete, turisttidningen för Mullsjö kommun. Det känns bra att komma igång att jobba igen. 

När stormen Emil drog fram som mest idag ville inte ens Mimmi gå ut. Stormar är inte att leka med.

Nu ikväll är det stjärnklart. Det blåser fortfarande kraftigt hos mig. Jag kan se månen på himlen.

Valpkurs och Mimmi åt konstigt igen

Idag har jag anmält mig och Mimmi till valpkurs genom Brukshundsklubben. Det är en kurs för tio deltagare och under dagtid. Det skulle passa mig perfekt. Jag får se om kursen kommer igång så småningom i vår. Man söker efter en ny instruktör till den just nu.

Jag tror att det är både nyttigt och roligt för mig och Mimmi att möta andra hundägare och andra hundar. Också att få lära sig lite om lydnadsträning, social träning och om hundar i största allmänhet.

Idag när Mimmi var ute på promenad åt hon upp en hel lång daggmask. Konstigt att hitta daggmaskar i början av januari, tycker jag. Men Mimmi lyckades i alla fall med det konststycket.

Om motgångarna i livet

Motgången är ofta en förklädd vän.

Möt den med tacksamhet, för den ger dig styrka och klokskap på sikt.


(Från en vän i cyberrymden)