Mimmi före och efter sin första klippning

Häromdagen var jag och yngsta dottern och klippte Mimmi för allra första gången. Vi fick med oss en nätt liten hund hem och en halv kasse full med valppäls som jag funderar på att kanske göra något av. En liten filt, kanske?

Mimmi tyckte att trimningsapparaten var så där kul. Fast med hjälp av lite ost så fungerade det tillräckligt bra.

Viss finputsning finns kvar att göra på henne. Det blir några täta besök hos Mimmis uppfödare för att Mimmi ska vänja sig vid att klippas.

Det ser ut som att Mimmi kommer att bli mer en stor toypudel än en liten dvärgpudel. En precis lagom stor hund för mig, en sådan hund som jag drömt om i fem år.

Det är härligt att kunna möta Mimmis ögon på ett annat sätt nu när hon inte längre har så mycket päls i sitt lilla vackra ansikte. Valplycka! 

 

Mimmi i närbild före klippning.

 Mimmi i närbild efter klippning.

 Mimmi i helfigur före klippning.

 Mimmi i helfigur efter klippning. Vilken liten hund det var där under all pälsen!

 Lillmatte får en blöt hundpuss av Mimmi.

If there ever comes a day ...

Mammas farväl

"Åh, jag känner mig så lycklig att det känns som att jag ska gå på bröllop", sa mamma och hela hennes ansikte strålade mot mig ikväll där hon låg i sängen på sjukhuset.

Jag hade precis berättat för henne att imorgon får hon lämna sjukhuset för att komma till ett korttidsboende nära där jag bor.

Sedan tog min underbara, starka, kloka, visa, vackra mamma farväl av mig och mina nära på sitt alldeles eget, äkta, ärliga och speciella sätt. Hon berättade hur nöjd och tacksam hon känner sig att ha fått bli 85 år gammal. Hon sa att hon har inte ont och att hon är så lycklig att hon inte har ont. Hon sa att hon är inte rädd för att dö, trots att hon vet att hon är på väg att dö.

Vi kramade varandra länge flera gånger. Jag pussade henne på pannan och strök hennes silvergrå lockar. Vi talade om hur mycket vi älskar varandra. Jag tackade henne för allt hon gett mig, för att hon varit min mamma.

Mammas läkare talade med både henne och mig idag. Min mamma är mycket medveten om det som sker nu, enligt läkaren. Så känner jag det också.

Jag beundrar den styrka min mamma visar nu. Jag önskar att jag, när den dagen kommer, ska vara så stark som hon är.

Ja, mamma. Nu gör vi det. Vi gör ett "Happy End". Igen. Och vinkar glatt till varandra när vi skils åt. Med en känsla av att vi kommer att ses igen. Någon gång. Någonstans.

En gång sov jag under ditt hjärta, mamma.

För evigt bor vi i varandras hjärtan.

Ske det som nu ska ske.

En dag i taget.

"Tack min Gud för vad som varit"

Tack min Gud för vad som varit,
Tack för allt vad du beskär.
Tack för tiderna som farit,
Tack för stund som inne är.

Tack för ljusa, varma vårar,
Tack för mörk och kulen höst.
Tack för redan glömda tårar,
Tack för friden i mitt bröst.

Tack för vad du uppenbarat,
Tack för vad jag ej förstår.
Tack för bön som du besvarat,
Tack för vad jag inte får.

Tack för livets hemligheter,
Tack för hjälp i nödens stund
Tack för nåd som ingen mäter,
Tack för blodets fridsförbund.

Tack för himmel blå i livet
Tack för moln du strött därpå.
Tack för solljus, av dig givet,
Tack för mörkret likaså.

Tack för prövningar och strider,
Tack för hopp som uppfyllts väl.
Tack för dagen som framskrider,
Tack för hopp som slagit fel.

Tack för rosorna vid vägen,
Tack för törnet ibland dem.
Tack för resta himlastegen,
Tack för evigt tryggat hem.

Tack för kors och tack för plåga,
Tack för himmelsk salighet.
Tack för stridens klara låga,
Tack för allt i evighet!

"Tack" ...viskade mamma. Med sin varma, vackra, tunna, beniga hand i min varma hand, såg hon rakt in i  mina ögon och läste tydligt och klart vartenda ord i den långa psalmen. Utantill.

"Jag har fått sån aptit nu. Jag åt så mycket idag. Jag är så glad för att jag äntligen fått aptit igen", sa mamma till mig. "När jag kommer hem ska jag plantera en palsternacka i en kruka. De har så vackra blad. Jag tänker på dill. På gräslök. Det är sådant som jag tänker på nu".

När jag lämnade henne sovande där i sängen, efter att jag stoppat om hennes lilla fjärilskropp med varma filtar, frågade jag personalen hur mamma haft det idag, om hon ätit.

"Nej, hon äter ingenting", sa sköterskan och skakade på huvudet. "Fast hon dricker fortfarande".

---

Döden och lidandet

Idag är en dag som jag önskar att jag inte hade behövt vara med om. Mamma fick kramper när jag var på sjukhuset och "kom bort". Hon kollapsade i rollatorn. Hennes ögon var vidöppna, hakan trillade ned och jag fick ingen kontakt med henne. Jag höll om henne, höll henne upprätt så gott jag kunde och trodde att hon dog i mina armar. Hon var helt stel.

Personalen har talat om att min mamma ibland "kommer bort", fast det är först idag som jag fick vara med om hur de menar.

Efteråt var mamma väldigt trött. Jag har aldrig förut sett min mamma så här. Det kändes smärtsamt att stå bredvid och inte kunna göra något.

Ikväll funderar jag kring meningen med lidandet före döden. Jag har sett det förut på nära håll. Finns det en mening med lidandet före döden?

Jag tänker på hur det är att föda, att det ibland kan innebära lidande innan man föds till världen. Kanske är lidandet före döden en födelse till något annat, till något nytt, ett liv? Jag vet inte. Jag funderar. Försöker att hitta sätt att hämta kraft för att orka.

Hur länge jag orkar hälsa på min mamma som jag gör nu, det vet jag inte. Det går en tid, det vet jag.

Jag har bara en enda bön nu ikväll.

Låt min fina, älskade, lilla mamma slippa lida. Låt henne få vila i kärlek. För det är hon värd.

Mamma och blommorna

Mamma sitter i fåtöljen vid fönstret på sjukhuset när jag kommer in till henne. Hon tittar i en bok med blommor som jag hämtat åt henne i bokhyllan i matsalen häromdagen.

"Vet du, jag har tänkt så mycket på blommor", säger mamma, och tittar på mig. "På tussilago ... gullvivor ... vitsippor ... och vad heter den där blomman nu igen, den tänkte jag så mycket på ...".

Mamma vilar sig, blundar och tänker.

"Liljekonvalj", säger mamma, tittar upp och ler. "Liljekonvaljer tänkte jag på. Hur de doftar. Och på björkarna, hur vackra de är när de slår ut, hur klibbiga de små gröna bladen är. Jag tänkte på de där rosa blommorna som växer i skogen, vad är det de heter?".

"Menar du linneorna, mamma", försöker jag.

"Nej, inte linnea, en annan liten rosa blomma, fast jag minns inte namnet".

Du klarar inte att stå på dina ben nu. Klarar inte att gå på toaletten själv. Du äter nästan inget alls, säger personalen. Dricker nästan inget alls längre heller. Bara små, små klunkar.

Jag tar en liten, liten bit av kanellängden när det är fika och räcker den till dig.

"Nej", säger du bestämt.

Fast du längtar efter en apelsin. Jag ber personalen om en och de skär den i klyftor åt dig så att du kan suga i dig saften.

Du vill leva. Fast du vill inte äta. Kanske kan du inte äta längre, kanske är det något inuti dig som gör att du inte kan det. Ingen vet. Inte jag, inte läkarna. Du har i alla fall inte ont, säger du.

"Det är inte lätt när det blir så här", säger sköterskan och lägger armen om mig när jag lämnar geriatriska avdelningen efter timmarna där.

Det gör så ont i mig att det känns som att någon skär i mig med kniv. Inget är någonsin över förrän det är över. Fortfarande har jag ett litet hopp i mig om en vändning. Det har du också, mamma.

"Du tror väl att jag kommer hem?", frågar du mig.

"Ja, mamma", svarar jag och tar mammas hand i min. "Det tror jag att du gör".

Kärlek på sjukhus

Du vinkar glatt till mig när du får se mig i korridoren. Hela ditt ansikte strålar. Du vill prata. Som alltid vill du prata med mig. Fast du orkar inte längre lika ofta och inte lika länge som förut. Vi följs åt till din säng och jag försöker hjälpa dig att lägga dig i den fast får ringa på en sköterska. Vi klarar det inte ensamma idag, du och jag. Trots att vi klarat så mycket tillsammans förut, du och jag, mamma.

"Ska du till hårfrisörskan? Ska du göra håret så fint då. Du är så fin när det är så där ljusa, gyllene slingor i ditt hår", säger mamma till mig där från sängen. Hela tiden tittar hon intensivt rakt in i mina blå ögon med sina blå ögon och ler mot mig. Sedan blir hon trött och vill blunda en stund. Jag stryker din panna, mamma, och säger till dig hur vackra dina silvergrå lockar är, hur vacker du är för mig.

Mamma vaknar till och pratar med mig igen. "Vilken fin blus du har på dig! Är den ny? Så roligt att du köper dig nya kläder. Jag är så glad att du köpte den lilla hundvalpen. Jag tror att det var det bästa du kunde köpa dig så som det är just nu". Mamma blundar igen. Vilar för att orka tala mera till mig.

"Tänk så glad jag är att jag fick se det du skrivit, den där artikeln om flickan utan armar och med ett ben, Lena-Maria. Jag tänker på henne ibland och tänker att klarar hon sig, ja, då ska jag också klara det jag lever i just nu. Jag är så stolt över dig, Anna-Karin, jag är så stolt över att du skriver så fint och att du kan arbeta igen. Fast du ska vara rädd om dig. Och du ska vara med de som är snälla mot dig, kom ihåg det, Anna-Karin". Sedan vilar mamma en gång till.

Jag sitter i fåtöljen intill henne och tittar på henne. Hennes lilla kropp är tunn som en fjärils vingar. Ibland läser jag i tidningen.

Jag hör klockan ticka på väggen i sjukhussalen. En sekund. En sekund till. Ännu en sekund. En sekund i taget ...

Mamma vaknar till igen. "Åh, så glad jag är att du kunde ordna så fina glasögon till mig! Och handkrämen, ja, allt det du ordnat till mig är så bra, jag är så glad för det ... och den fina necessären med fåglar på, tack snälla Anna-Karin för allt du gjort för mig".

Jag håller om mamma innan jag går. Vi kramar varandra som vi inte kramat varandra på länge, länge. Jag berättar för henne hur mycket jag älskar henne, hur tacksam jag är för att jag fick bli hennes dotter, vilken förebild hon är för mig, hur jag beundrar allt hon klarat i sitt liv, hur modig jag tycker att hon är, hur hon vågat bryta upp gång på gång i sitt liv, hur hon vågat nytt.

Tyst tar jag min svarta kappa, jag lägger min svarta sjal med rosa rosor kring halsen och ger mamma en kram till.

Sedan vinkar vi till varandra. Vi ler mot varandra. Vi strålar mot varandra ... för vi vill minnas varandra just så. Strålande. Leende. Lyckliga. Tacksamma. Älskande. Vad än som nu väntar oss.

Tillsammans ska vi göra ett "Happy End", du och jag. Så som vi gjort så många gånger förut tillsammans i livet. Vad som än hänt så har vi försökt att göra ett "Happy End" av alltsammans. Vänt det mörka till ljus. Vi kan det. Vi gör det. En ... gång ... till ...

När jag långsamt lämnar den geriatriska avdelningen spränger mitt bröst av tårar. Vem ska någonsin tala så till mig som min mamma den dagen hon inte längre finns hos mig?

En rullstolsburen gammal man i keps vinkar till mig när jag går förbi. En tanke flyger förbi i mitt huvud;  "En gammal man med keps på sig inomhus? Precis så som unga killar ... Fick han kanske inte ha på sig kepsen inomhus när han var ung?".

Jag vinkar tillbaka till honom. Jag ler mot honom. Han ler mot mig.

"Fridag" idag för mig

Idag har jag "fridag" från sjukhusbesök. Det tar på krafterna att åka till sjukhuset varje dag. Jag vill verkligen göra det, jag vill verkligen träffa min mamma och stötta henne med det jag kan. Fast det tar ändå på mina krafter. Så idag har jag tagit mig en dag för att hämta kraft i mig själv och bland annat varit hos hårfrisörskan i salongen Hårfixarna.

Jag höll på att somna i massagestolen jag får sitta i när frissan tvättar håret på mig. Visst är det konstigt, så länge man är i full fart så känner man inte hur trött man är.

Fast efteråt ... när man börjar slappna av, så trött man kan känna sig. Jag tycker att jag har sovit dåligt varenda natt den här veckan och det märks; mer huvudvärk, jag har svårare att koncentrera mig och jag har mer dystra tankar på morgonen än jag brukar ha annars.

Tack och lov att jag har lilla Mimmi. Hon hjälper mig att lyfta när det känns tungt. Hon får mig att skratta och att leka och att tänka på annat en stund.

Vi har härliga vårpromenader ihop nu, Mimmi och jag. Jag har tänkt att ta kort på henne i helgen och blogga om hur hon är just nu. Det händer mycket med en hundvalp och utveckligen går snabbt. Ännu snabbare än med en liten bebis.

Den lilla nyfödda prinsessan ska heta Estelle, Silvia, Ewa, Mary. Om nu någon skulle ha missat det. Jag tycker att Estelle är ett mycket vackert namn på den lilla flickan. Allt gott önskar jag henne och alla andra barn i världen.

Victoria och Daniels lilla flicka

Det blev en flicka!

Jag tror att många pappor kan känna igen sig i Daniels känslor när han berättar inför pressen om hans och Victorias lilla flicka som föddes i natt vid halv fem-tiden.

Precis då låg jag klarvaken i min säng och funderade kring min mamma och hur hon ska få ha det så bra som möjligt sin sista tid i livet.

Så är livet. Människor föds. Människor lämnar jordelivet. Var sak har sin tid.

Varje liten unge som föds här i världen är en tillgång, en rikedom, en lycka för oss alla. Oavsett bakgrund eller härkomst.

Stort grattis till Victoria och Daniel från mig!

Första lunchen i uterummet i år

Idag värmde solen det inglasade uterummet så mycket att jag kunde sitta där och äta Korv Stroganoff med ris. Det var en fantastisk känsla att lyssna på takdroppet.

Jag kände solen värma mina ben och mina kinder genom glasrutan. När jag blundade kunde jag tro att det var sommar redan.

När jag öppnade ögonen såg jag snön som är kvar därute. Jag såg de frusna pelargonerna i de stora blomkrukorna.

Säkert var det ljuset från solen som gav mig lusten och kraften att ta bort de vissna blommorna, rycka upp dem. Börja drömma om att fylla krukorna med små påskliljor i stället.

Lilla Mimmi och min katt lekte en lång stund tillsammans idag. Det var nästan att jag trodde att de skulle riva huset. När de sprang genom hallen såg de ut som katten Gustaf och Ådi på pricken, jag lovar.

Efter en natt med dålig sömn och en massa tankar i mitt huvud kring mamma, ringde jag min kontaktperson på Hemtjänsten som letar efter lämplig plats till mamma. Jag fick veta lite mer om det boende hon kan komma att hamna på. Sedan kändes det bättre. Jag tror att det blir bra. Och blir det inte det, ja, då går det att ändra på det.

Efter lunchen i solen idag blev jag så trött att jag somnade och sov ett par timmar. Det finns kanske inget bättre sätt att hämta kraft på än att sova lite extra när man känner sig helt matt efter en jobbig tid.

Nu börjar jag känna mig ung på nytt. Som vanligt med andra ord. Härligt!

Tack, solen! Tack, sömnen!