Kurvor

Säkert blir det kurvor på vägen.

Men vad gör det?

Snart blir det raksträcka igen.


(Anna-Karin)

Drömlista

Jag skriver en drömlista över vad jag vill göra resten av mitt liv efter att allt är klart kring min mammas begravning och tömningen av lägenheten.

Jag drömmer drömmar.

Drömmar - vilken gåva!

Vilken källa till kraft!

Mimmi vid Vättern

Idag har Mimmi varit vid Vättern för allra första gången i sitt liv.

Trots att vattnet måste ha varit riktigt kallt så gick hon i det gång på gång på gång. Hon skrattade och skuttade, vild av glädje. Ville jaga änder fast det fick hon ju inte.

Efteråt grävde hon länge i sanden, djupa gropar. Hennes svarta nos var alldeles sandig när vi lämnade Vätterstranden, hon och jag.

En helt underbar hund- och vårdag!

Nu blommar tussilagon

Nu har jag sett årets första tussilago hos mig, en stor gul blommande "fläck" vid CityGross uppe vid A6 köpcenter i Jönköping. Som tusen små solar i det mossiga gräset.

Och jag tänkte; min mamma är där, hon är mitt i våren, hon är våren själv.

Jag kände lycka.

Tussilago

Det är märkligt hur förlamningen i mig på morgonen släpper när jag börjar gråta. Du är i mina tankar så fort jag vaknar, mamma. Jag ser dig framför mig, längtar efter att kunna stryka din kind, ditt hår.

Igår var jag på väg att ringa till dig. Fast det kan jag inte längre. Det gör ont att veta.

Det är en vecka nu sedan du dog. Det känns som att det är tre. Så mycket som redan har hänt. Så många beslut jag har fattat. Så många tårar som fallit. Leenden när jag tittar på det sista fotot av dig i min mobilkamera, så glad att jag tog det. Där skrattar du mot mig för alltid.

Idag ska jag ringa hemtjänsten om rollatorn som du aldrig ville använda. Om larmet som du inte heller ville använda utan la i en plåtask intill telefonen i bokhyllan. Fråga var jag kan lämna tillbaka dem någonstans.

Du fick som du ville, mamma, i alla fall. Det känns bra för mig idag även om det inte gjorde det just då. Jag var så orolig, så rädd att du skulle ramla och bli liggande varje gång jag lämnade dig länge, länge. Fast du var helt säker på att du skulle klara att resa dig igen om du skulle falla omkull. Din tro på dig själv var så stark.

Jag tar hand om de sista räkningarna och pappren du lämnat. Läser i din almanacka där du planerat in tvättdagarna med hemtjänsten. Jag ser din vackra handstil, inte darrig det minsta.

Jag längtar efter dig då, minns hur du berättade om  hur du bett hemtjänsten ta med en almanacka hem från Ica-affären fast att de inte fått med sig någon. Hur du bett dem gå tillbaka och tala om att du minsann skulle ha en almanacka så trogen kund som du alltid varit där. Minns hur glad och nöjd du såg ut för att du faktiskt fick den almanacka du ville ha. Av Ica-affären. Det var inte många som kunde sätta sig på dig, mamma, det var det inte.

Jag hittar vila i sorgen i att nu ta mer hand om mig själv. De enkla sakerna betyder mycket just nu. Duscha. Äta. Ta hand om katten, lilla Mimmi och blommorna. Lyssna på musik. Tid i ensamhet. Lyssna på fåglarna som sjunger så vackert därute.

Varje dag när jag kör in till stan, kikar jag efter tussilago i dikeskanten. De har fortfarande inte kommit upp, inte där jag brukar plocka dem. Jag önskar att de finns där på din begravningsdag, mamma. Då ska jag ge dig en stor bukett tussilago som jag gjort så många gånger i mitt liv.

Jag minns att jag redan förra våren när jag plockade tussilago till dig, frågade mig själv om det var sista gången jag gav dig en bukett tussilago i mitt liv. Så blev det. I alla fall till dig som levande. I alla fall sista gången en tussilagobukett från min varma hand in i din varma hand.

Gravplatsen

Idag har jag valt gravplats till mamma. Det blir på kyrkogården där jag bor, som min mamma önskade.

Mamma kommer att vila nära intill en vacker gammal mossig stenmur, framför en låg häck, under ett stort gammalt träd (troligen en alm) med utsikt över den lilla sjön där det är så många fåglar, sjöfåglar och också andra fåglar.

Jag känner mig så lycklig och tacksam att där fanns en grav ledig på en så vacker plats. Snart, snart har jag fått precis allt jag bett om den senaste tiden, sedan mamma blev sjuk. "Tack, gode Gud", sa jag högt idag när jag passerade den lilla kyrkan, för så kändes det inuti mig just då, när det var klart med gravplatsen.

Där på denna natursköna plats kommer min lilla mamma verkligen att få vila i frid. Jag kommer att känna frid när jag går dit med blommor. Jag kan se ut över sjön i soluppgången. Efteråt kan jag sätta mig på en bänk i minneslunden och lyssna på porlandet från fontänen där. Eller gå nedför sluttningen till sjön som jag har brukat göra genom åren för att hämta kraft. Det är alldeles tyst där nere vid sjön, man hör ingen trafik, inget alls utom fågelsång. En riktig liten oas här där jag bor.

Kyrkogården ligger på en höjd, och den gamla, lilla kyrkan också. Det är mycket vacker utsikt över sjön från kyrkogården och från platsen där min mamma ska vila.

Jag tittade på tre olika gravar. När jag kom till denna, den tredje, ja, då visste jag, helt säkert att det var där min mamma ska vila i frid.

Min mamma tyckte mycket om att vandra omkring på kyrkogårdar, precis som jag också gör. Det finns en frid där som inte man hittar på så många andra ställen nu för tiden. Där är många blommor, ofta gamla vackra träd som ger skugga. Man kan känna hur det strålar kärlek och omtanke kring en grav som någon planterat vackra blommor i eller i en vas med rosor.

Kyrkogårdar har också alltid haft en förmåga att få igång min fantasi. När jag var barn fantiserade jag om spöken och döda som klev upp ur sina gravar på natten. Som vuxen kan jag gå omkring och läsa på gravstenar tills jag har nackspärr. Fantisera kring människorna som är begravda där. Hur de hade det, hur de såg ut. Ibland kan jag ana ett levnadsöde. Kanske en man och en kvinna som jag kan se blev gamla, fast att de förlorade fyra små barn mycket tidigt i livet. Där kan jag stå och fundera en stund kring det. Hur de orkade. Hur starka vi människor ofta är, starkare än vi tror. Och så kan jag bli stärkt av det i mig själv, få kraft av mina tankar.

Jag känner mig glad idag. Det är som ett mirakel att jag kan göra det mitt i alltsammans. Glad ... fast väldigt, väldigt trött.

Dödsannons och andra praktiska saker

Jag har precis läst mammas dödsannons i tidningen. Den är så fin, med en liten fågel på en kvist med blad som nyss slagit ut. Ändå så gör det ont att läsa den. Jag ser min mammas namn, jag ser mitt eget namn bland de andras och allt känns overkligt en stund, som i en dröm, en bubbla.

"Är du död, mamma, dog du verkligen?", tänker jag. "Din väska hänger ju där på stolen och din grå kofta. Ska du inte komma och hämta dem snart? Ska du aldrig mer bära din gröna väska i din hand, aldrig mer ta upp dina glasögon ur den, är det verkligen så?".

Idag ska jag säga upp mammas lägenhet. Den ska tömmas och städas på cirka en månad. Begravningen är om två veckor. Jag ska ringa kyrkvaktmästaren för att se ut en gravplats till mamma. Jag ska träffa prästen i kyrkan där begravningen ska vara.  Med mera.

Det är många saker att ha ansvar för den närmaste månaden. Ibland känns det som att jag vill lägga mig i sängen och strunta i alltsammans. Fast det gör jag ju inte.

Jag försöker tänka att jag för varje sak jag slutför räknar ned i stället. Jag räknar ned till den dagen när allt det praktiska kring mammas död är över. Någon gång i maj.

Då skulle jag vilja ha en riktigt lång semester på ett lugnt ställe för att ta in alla känslor som inte riktigt hänger med just nu. Jag får se hur det blir med det.

Begravningsbyrån

Nästan hela förmiddagen idag var jag på begravningsbyrån. Så många beslut, så tungt ibland i mitt bröst.

Jag ska erkänna att det finns roligare dagar än sådana här som idag.

Fast livet är både ljus och mörker. Kontraster.

Jag är så trött nu.

Kram till mig själv och kram till alla andra.

A beautiful life

Fjäril

"Började falla som ett löv.
Ångrade sig halvvägs ner,
förvandlades till en fjäril
och flög sin kos."

(Eeva Kilpi)