Acceptans

Jag vaknade tidigt idag av kraftigt regn mot taket till uterummet.

Det åskade igår kväll. Kraftiga regnskurar gjorde sommarkvällen mörk som en tidig höstkväll. Jag njöt.

Just nu trivs jag med mulet väder. Regn. Kanske för att det till viss del speglar hur jag känner mig inuti mig just nu. Inte hela tiden. Fast ibland.

Jag är ensam vaken i huset nu. En lätt morgonvind får trädens gröna löv att fladdra. I horisonten ser det ut att spricka upp.

En skata kommer traskande rakt över gräsmattan.

En skata ... och jag tänker på mamma. Jag undrar; är hon en skata nu? Eller ... var är du, mamma?

Jag trodde jag var klar med döden. Vän med den, som Astrid Lindgren brukade tala om. Fast det är jag inte. Inte än. För varje nära älskad människa som dör, hamnar jag i ett tillstånd som får mig att ompröva. Ibland tänka nytt.  Just nu är det frågorna som tar överhanden i mig.

Acceptans ... Så härligt det är när jag tillåter mig acceptans. Acceptans av hur jag känner mig. Av det som skett. Av det som är. Av det som ska komma, det som väntar.

Acceptans ... en vila för min själ. Ingen oro. Ingen undran. Ingen rädsla.

Acceptans ... tillåtelse att få känna det jag känner, vara den jag är, låta andra vara de som de är, låta allt få ... vara. Vara så som det är.

Vila. Frid. Tillåtelse ... Acceptans.

Och himlen ljusnar allt mer. Jag kan höra fågelsången. Maskrosorna har blommat över. Ogräset härjar överallt. Mitt ibland det alla dessa tusenskönor.

Allt ... precis allt därute och i mig ... är som det ska vara.

Allt ... är gott.

Kärlek.

Vaxproppen löste sig

ÄNTLIGEN fick de ut min vaxpropp på sjukhuset!

"Det syns att du haft vaxproppen länge", sa öronläkaren till mig.

Jag tänker att det är troligen stressen jag haft som gjort att jag inte själv uppmärksammat tidigare att den var där, vaxproppen, i mitt öra. När jag började slappna av kände jag smärtan.

Så gör stress, blockerar våra känslor. En överlevnadsmekanism som på längre sikt kan ställa till det ordentligt i oss människor. Den här gången handlade det i alla fall "bara" om en vaxpropp och en hörselgångsinflammation. Även om det har varit smärtsamt och tröttande är det ändå inget farligt.

Jag hör inte som jag ska fortfarande, på grund av inflammationen i hörselgången. Jag har fortfarande smärta i örat. Fast trycket är mindre därinifrån nu. Jag ska droppa cortison i örat ett tag till. 

Nu kommer det bara att bli bättre ... och bättre ... och bättre!

Jag känner mig tacksam! Glad!

En dag i trädgården

Idag har jag varit i trädgården nästan hela dagen. Det var riktigt skönt väder, lugnt och fridfullt, lagom varmt.

Mimmi kunde vara med mig, även om hon ska vila mycket nu. Jag hade henne i koppel så att hon inte sprang iväg utan tog det lugnt.

I år har jag inte orkat med den första viktiga ogräsrensningen. Det finns massor av ogräs överallt i trädgården. Men det struntar jag i. Jag rycker bort lite här och lite där som sticker upp. Det jag orkar. Det andra får vara. Det har varit så mycket mer igenväxt i min trädgård de åren när jag var som sämst än vad det är nu.

Jag vet att det kommer nya vårar. Nya somrar. Nya möjligheter att rensa ogräs.

Växtkraften är så stark i år att flera av perennerna har vuxit sig så stora att de tränger undan ogräset.

Det läker min själ att vara i min trädgård.

Om kärlek

Kärleken är långtifrån en mespropp. Knappast ens mild.

Kärleken är en gränssättare. Kärleken sätter ner foten. Kärleken tar hand om. Lyfter den som är svag. Ser den osynliga. Hör den som inte hörs.

Kärleken BRYR sig. Bryr sig om ...

Sig själv.

Och alla de andra. ♥

Målet med min närvaro i sociala medier

När jag bloggar, skriver i min logg på FB eller vistas i andra sammanhang när det gäller sociala medier, strävar jag efter att beröra och förmedla känslor till andra människor.

Jag strävar efter att vara så äkta som möjligt med det jag skriver om.

Jag vill fokusera på kärlek, vänlighet, medmänsklighet och rättvisa med min närvaro i sociala medier.

Vad väljer du att fokusera på med din närvaro i sociala medier?

Brev från FK

Förslag till ny logotype för Försäkringskassan.

Tänk att jag fortfarande ska få ont i magen så fort jag får ett brev från Försäkringskassan i brevlådan. Fast så är det. Jag får magknip direkt när jag ser den kända logotypen. En blixtsnabb stressreaktion i min kropp.

Skulle de inte kunna ändra logotypen, Försäkringskassan? Till ett hjärta eller en liten blomma? Kanske en kattunge? Eller Nalle Puh? Något som gjorde att man mådde gott när man öppnade kuvertet i stället för att må illa? Nu när de ändå håller på med så många förändringar ... Och sedan börja leva efter den logotypen också, handläggarna och beslutsfattarna.

I brevet stod det att man hade fått in min ansökan om permanent sjukersättning till 75 %.

Och att det kommer att ta tre månader innan jag får beslutet.

Dags för mig att kontakta en advokat.

Tålamod.

Tillit.

Hopp.

Haltande pudelvalp

Mimmi haltar. Det började i fredags kväll efter vår skogspromenad.

Ibland hoppar hon runt på tre ben.

Hennes allmäntillstånd är bra. Hon äter och är glad, verkar inte ha ont. Är inte svullen någonstans.

Idag har jag ringt veterinären på Djursjukhuset.

Mimmi har fått ordinationen att vara i stillhet.

Inte lätt det inte, för en hundvalp. När livet leker. Hon fortsätter att skutta runt på tre ben. Fast nu får hon inga promenader längre. Bara små kissrundor i trädgården. Och jag bär henne både upp- och nedför trappan till trädgården.

Blir det inte bättre med hennes haltande på cirka två dygn, ska jag åka in med henne så att veterinären får undersöka henne.

Glass i stora lass i Lekeryd

Idag bestämde jag mig för att det dumma örat och hörselgångsinflammationen ska inte få förstöra sommaren för mig.

Jag bestämde mig för att göra en utflykt med de som är hemma i familjen just nu.

Lekerydskiosken ett par mil utanför Jönköping, med den goda glassen där, lockade eftersom det var soligt och varmt strax efter middag.

När jag skulle kliva in i bilen blev jag så yr en stund att jag slog i huvudet i bilen när jag skulle sätta mig.

Jag känner mig ibland som att jag skulle vara onykter sedan jag fått den här inflammationen i hörselgången. Fast jag är alltid spik nykter. Dricker inte alkohol överhuvudtaget. Det är ett medvetet val som jag gjort. Jag har upplevt vad alkoholen kan ställa till med. Jag har sett på nära håll vad den kan göra med människors liv. Förstöra det för alltid och ibland sluta i traumatisk död.

För mig räcker det att berusa mig på livet. Och, ibland, glass i stora lass.


När vi kom fram till Lekerydskiosken var där en lång kö med glassälskare, massor av bilar och motorcyklar. Fullt med folk alltså, till sociala Mimmis stora förtjusning.

"Snälla matte, vad är det för gott du äter? Jag kan väl få smaka?"

"Nähä, där sitter hon och glufsar i sig själv, matte. Ser hon inte hur jag slickar mig om munnen?"

"Åh, ÄNTLIGEN verkar hon ha fattat! Wow, det ser ut som ett litet kex. Till mig!"

Jag köpte mig en riktigt stor glass idag. Jag tyckte att jag kunde unna mig det, så som jag nu går emot  smärtan, yrseln och allt det tunga som finns där inuti mig mitt i sommaren. Saknaden efter mamma.

Livet är verkligen en mix av glädje och sorg, ljus och mörker.

Ibland alltsammans på samma gång.

Ibland känns livet som en kletig hundbajs man precis stigit i med en bar fot.

Och ibland känns livet som en glass från Lekeryd.

Skogspromenad med Mimmi

I morse gick jag till skogen och sjön nära där jag bor med Mimmi. Det tar fem minuter för mig att gå så är jag vid den lilla rofyllda sjön bland fågelkvitter, blommor, stubbar, mossa och lummig grönska.

Den här platsen är en riktig liten oas. Alldeles särskilt nu när jag har en liten hundvalp med mycket spring i benen och nyfiken på att både lukta och smaka på världen. Vem vet vad man kan hitta när man vågar ge sig in på en stig?

"Ja, men, kom nu då, matte, hur länge ska jag behöva stå här och vänta?"

Vad i hela friden är det nu Mimmi  har i munnen, tänkte jag.

Det fanns fullt av sådana här skal nära sjön. Det var ett sådant som Mimmi hade nosat sig fram till. Jag har ingen aning om vad det är. Det ser ut som en mussla. Finns det musslor i sjöar? Någon som vet?

Jag älskar att titta på träden som växer på små egna öar i sjön.

Här vilar jag mig i det fina vindskyddet man byggt nära sjön. Fin plats att spana på sjöfåglar.

Liljekonvaljetid.

Förgätmigej. Vilket namn. Vilken himmelsblå färg!

Midsommarblommorna är redan i full blom.

"Men, matte ... hur länge ska jag behöva stå stilla här uppe, på bänken? Jag vill ner och springa nu, ju".

Följetongen Vaxproppen

Jag kände mig som Lille Skutt idag när jag åkte in till öronavdelningen på sjukhuset. Med darriga ben gick jag genom de långa korridorerna. Många känslor dök upp i mig från när jag gick samma väg i februari-mars. Då på väg till mamma på geriatriska avdelningen för att hälsa på henne. Den gången jag fick beskedet från läkaren att mamma var döende. Den gången mamma tog sitt avsked från mig.

Läkaren idag fick ut så pass mycket vax ur mitt öra att hon kunde konstatera att hörselgången är väldigt röd och inflammerad. Det är det som gör att jag har så ont och hör så dåligt och upplever det jobbigt att vara i miljöer med mycket ljud och buller.

För att kunna behandla inflammationen behöver man alltså få ut vaxet. Och det sitter som berg, verkar det. Fast lite mera fick läkaren ut idag. Lite mera försvinner för varje gång som jag är på läkarbesök.

Idag svimmade jag inte i alla fall. Fast yr blev jag och jag är yr nu efteråt också. Jag känner det smärtsamt när läkaren petar i örat med sitt instrument. Öronsugen klarar jag riktigt bra nu. Det är konstigt vad man vänjer sig snabbt vid saker som människa.

Så, ja, kort och gott. Jag får fortsätta att leva i sus, fast inte dus. Åtminstone en vecka till. Droppa cortison i örat morgon och kväll. Nästa torsdag nytt besök på öronmottagningen på sjukhuset igen. Kanske att då ... tja, jag vet knappt om jag törs hoppas längre, på att man lyckas helt den gången heller. Jag får ta en dag i taget. Till jul ska jag väl vara klar med det här i alla fall, tänker jag.

300 kronor kostade besöket idag. Det börjar bli en dyr vaxproppshistoria. Den dyraste hittills i mitt liv. De pengarna hade jag velat gjort en liten semesterutflykt för i stället. Känns som att jag skulle ha behövt det mera än att fortsätta att springa till sjukhuset. Fast så klart att jag är tacksam att det finns hjälp att få. Det är bara att jag är så fruktansvärt trött just nu.

Ibland får man helt enkelt bara acceptera att saker och ting är som de är. Det är ju ingen allvarlig sjukdom som jag har. Fast det är ett tillstånd som är tröttande, smärtsamt och också isolerande eftersom jag inte orkar med ljud eller samtal som jag brukar göra. Jag ser det som att jag har hamnat i en ofrivillig fast kanske ändå välbehövlig tyst retreat. Med ett visst ständigt sus och brus i ett öra.

Här hittade jag tröst hos en annan bloggare som haft hörselgångsinflammation. Tröst i att den bloggerskan bekräftar smärtan som jag känner. Hon menar att smärtan från vanlig öroninflammation är ingenting jämfört med smärtan från hörselgångsinflammation.

Själv så vet jag inte skillnaden på den ena smärtan eller den andra. Jag har aldrig haft öroninflammation i hela mitt liv. Fast jag har fött barn, det har jag. Utan någon som helst smärtlindring. Det tänkte jag på idag när jag låg där i stolen och läkaren försökte få ut vaxet ur örat med sitt instrument och det högg som knivar i mitt öra. Det gav mig kraft att hålla ut.