En kärlekssaga - 1

Det var på stans enda disco jag för allra första gången fick se honom. Han stod i dörröppningen in till dansgolvet och diggade musiken. Han hade på sig en mörkblå collegetröja med ett vitt tryck som det stod "Discoteque Ceasar" på och jeans. Något av det jag såg drog mig till honom. Spontant gick jag fram och frågade honom om han ville dansa. Det ville han.

Jag minns att discokulan snurrade och gjorde det svårt för mig att se ordentligt i mörkret. Fast jag såg honom dansa. Som att han var i sin egen värld. Och jag i min.

Efter två danser med varandra väntade jag mig att vi, som man brukade göra, skulle lämna dansgolvet och leta upp någon ny att dansa med. Men icke. Den här mannen som jag bjudit upp fortsatte att dansa. Det blev dans på dans på dans. Han såg glad ut när han dansade. Verkade inte bli trött. Till sist kände jag mig, trots mycket god kondition, trött. Hur skulle jag få honom att sluta att dansa? Jag försökte överrösta musiken och sorlet från människorna och frågade honom om vi skulle gå ut en stund och prata i stället.

Han följde med mig utanför discolokalen som var ett gammalt upprustat ruckel utanför staden. Han berättade att han var en av dem i gänget som renoverat upp huset och att de fått pengar av kommunen för att göra det. Den lilla staden jag bodde i hade inte många ställen där vi som var unga kunde träffas och dansa. Så discot i det gamla huset var den stora samlingspunkten.

Han berättade att han gillade att lyssna på musik och att han varit på en stor konsert i Köpenhamn. Om det nu var Status Quo.

Jag var 18 år. Han var 22. Jag gick andra året på gymnasiet. Han hade gjort lumpen vid flygvapnet i Karlskrona. Han jobbade som elektriker och bodde hemma hos sina föräldrar. Var scoutledare och engagerad i discoteket på helgerna, arrenderade garderoben där tillsammans med en kompis. I första hand var han på discot för att jobba den där kvällen när vi träffades.

Den kvällen bjöd han upp mig till kvällens sista dans. "Hotel California" med Eagles. Vi dansade nära varandra. Jag minns att jag tyckte om att hålla om honom. Han och jag var båda två spensliga, han huvudet längre än mig. Våra kinder glödde. Kanske av värmen i rummet. Kanske av något annat. Ögonen glänste. Kanske av början till förälskelse? Vi log mot varandra. Hans armar om min kropp. Mina armar runt hans.

Sedan den kvällen är "Hotel California" hans och min låt.

Den första kvällen av vårt liv tillsammans. Så kristallklar i mitt minne fortfarande.

Inte anade jag då vilken livsresa vi skulle göra tillsammans, han och jag.

Eller gjorde jag kanske det? Någonstans djupt där inuti mig.

I don´t know where I am going ...

Relationskris och ohälsa/utmattning

Jag har förändrats mycket som människa sedan jag blev utmattad för 13 år sedan. Jag har varit tvungen, för min hälsas skull, att lära mig sätta gränser och att säga nej. Jag har på många sätt fått nya perspektiv på både livet och människor. Med mera.

Alla åren för mig som långtidssjukskriven har varit en stark press och negativ stress för både mig och min make. En anhörig som drabbas av ohälsa innebär ofta inte bara förändringar i själva livsstilen. Det för också ofta med sig annan stress som ekonomisk stress och inte minst press från Försäkringskassan och nu också risken att bli utförsäkrad.

Så klart att det sätter sina spår i den relation man lever i. Rollerna i relationen kan kastas om över en natt. Den som tidigare var den så starke är plötsligt den mycket svage som behöver be om hjälp. Det är svårt att visa sig glad när man till exempel har ständig smärta, daglig ångest och kanske inte trivs med den nya livssituationen. Man kanske sörjer. Både sin förlorade arbetsförmåga och att inte ha arbetskamrater. Det kan bli tufft för den som fortfarande är frisk att alltid orka med att vara den stöttande.

Jag har ibland känt skuld över att jag blev sjuk. Trots att jag vet att jag inte har någon anledning att känna skuld. Jag visste ju inte då det jag vet idag om vad långvarig negativ stress gör med en människa.

Den som fortfarande är frisk kan känna att t ex han/hon behöver jobba väldigt mycket för att kompensera den som är sjuk. För att kunna klara ekonomin, helt enkelt. Då i sin tur blir också den personen trött och stressad. Man får mindre tid och ork att ta hand om relationen och varandra.

Arbetet kan också bli en tillflyktsort för den som är frisk. Medan den som är sjuk kan känna att han/hon inte har någonstans alls att "fly" till när längtan bort blir stark, därför att vi människor behöver omväxling för att må bra.

All negativ stress och press är en relationsdödare, tror jag. Det är en stark utmaning för en relation när den ena partnern blir sjuk. Det är min erfarenhet där jag är idag.

Jag lever själv mitt i en stark relationskris sedan en längre tid tillbaka. Jag kommer inte att blogga om det privata när det gäller den. Det har varit en lång och tuff tid för mig. Det känns befriande för mig att nu äntligen sätta ord på det i min blogg. Jag och min make har verkligen försökt nå varandra igen länge på olika sätt sedan jag blev sjuk. Vi har också gått i terapi under en längre tid.

Idag vet jag inte vad vår relationskris kommer att leda till för min del. Jag vill tro att det leder till något bra för oss båda hur det än blir. Kris är utveckling i någon form.

Vilka är dina personliga erfarenheter av relationer och att drabbas av ohälsa/utmattning?

Berätta gärna. Kanske kan vi stötta varandra.

Att ha bra relationer till våra allra närmaste anses vara en av de viktigaste, kanske till och med den allra viktigaste faktorn för att vi ska må bra som människor. För att ha god hälsa.

Jag har allt att vinna som människa på att skapa bra relationer till de människor jag vill ha nära mig. Det vill säga de människor som gör mig gott, där jag känner glädje och trygghet. Det som är kärlek för mig.

Frihet

"Att skriva är att återskapa sin frihet".

(Okänd)

Det vackra

Det största i livet är att kunna se det vackra.

Inte i det vackra, perfekta.

Utan att kunna se det vackra i det icke perfekta. 

(Anna-Karin)

Gratitude

Att drabbas av utmattningssyndrom

Att drabbas av utmattning/utmattningsdepression ger skador i hjärnan. Det kan man idag bevisa via hjärnröntgen.

Tyvärr visste man inte det när jag drabbades för 13 år sedan. Man visste inte heller vilken hjälp man behövde för att bli frisk. Så jag fick ingen hjälp från vården när jag blev sjuk.

Skadorna som man får i hjärnan vid utmattning läker så småningom. Fast hur lång tid det tar kan ingen veta. Vare sig jag själv eller en läkare.

Det finns de som hävdar att det tar ungefär hälften så lång tid att bli frisk som det har tagit att bli sjuk.

Ibland kan det vara ett gammalt trauma som orsakar utmattningen.

Jag önskar ingen människa i världen att drabbas av det som jag själv drabbades av för tretton år sedan. Bland det svåraste av allt var att ingen läkare förstod eller kunde förklara. Varken för mig eller anhöriga. Det skapade stark ångest i mig.

Jag fick själv så småningom, när jag blivit lite starkare, börja söka mig fram till vad jag kände att jag mådde lite, lite bättre av.

Jag önskar att det är bättre idag inom vården för den som drabbas av utmattningssyndrom än hur det var för mig då för 13 år sedan.

Dalai Lama om att bli lycklig

Igår tog jag fram min bok "Lycka!" av Dalai Lama ur bokhyllan igår och började läsa i den.

Jag köpte boken för flera år sedan. Fast då hade jag fortfarande så svåra koncentrationssvårigheter efter min utmattning, att jag inte klarade att läsa i den. Så bara att kunna läsa i boken "Lycka!" igår, gjorde att jag kände mig lycklig.

Enligt Dalai Lama är lycka ett tillstånd vi alla kan nå i själen. Förutsatt att vi har våra basala behov som människor tillgodosedda; mat, kläder, ett hem. Det handlar om att söka sig till det som ger positiva känslor och få undan det som ger negativa känslor. Det handlar om att öva sig i sinnena och själen. Övning ger färdighet, enligt Dalai Lama.

Dalai Lama betonar vänlighet och medkänsla som ett sätt att nå ett lyckotillstånd.

Ett sätt att nå lyckan, är att ibland fråga sig "Kommer detta att ge mig lycka eller njutning?" när man känner längtan efter något eller när man ska fatta ett beslut om något där man kanske tvekar. Det är vanligt, anser han, att vi förväxlar de två begreppen, lycka och njutning. 

Jag tänker på hur lycklig jag kände mig igår över att kunna läsa i den bok som jag inte klarade att läsa i för sex år sedan. Vilken lyckokänsla det kan ge att förlora något för att sedan återerövra det igen. Inte minst sinnen, förmågor och hälsa.

Tack för allt det som jag förlorade genom min utmattning.

Tack för allt det som jag stegvis får tillbaka igen i mig själv.

Tack för hälsan, sinnena och förmågorna som kommer tillbaka allt mer i mig.

Även om det går så  långsamt att jag ibland inte ens märker det. <3

Min fråga idag är till mig och till dig som kanske läser det här inlägget: 

Ger att blogga mig/dig lycka eller njutning?

I gropen igen

Igår hade jag en bra dag.

Idag är jag så trött.

Jag vaknade som i en mörk grop.

Fast rätt som det är så tittar jag ovanför kanten på gropen igen. Det vet jag.

Det är bara att hålla ut.

Ta det lugnt.

Nostalgibilder

Jag är fem år och leker att jag är balettdansös.

Jag sorterar bland lådor med foton som min mamma sparat.

Jag ler när jag tittar på bilderna.

Ljuvliga minnen fladdrar förbi.

Och känslor.

Eller om det nu är minnen av känslorna?

Mammas och pappas bröllopsfoto.

Jag är fem år. Papiljotter i håret. Kanske ska jag på kalas?

Jag är 13 år och så kär! Han, 14 år, talade tyska och vi förstod inte vad vi sa till varandra. Fast våra hjärtan talade till varandra. Vi skrev brev på stapplande engelska till varandra i ett halvår. Jag har kvar breven fortfarande. Med ett rött sidenband knutet om dem.

Jag är 20 år. Har flyttat hemifrån. Pluggar bland annat språk på högskola. Är "sambo" med ett litet marsvin. Läser böcker, lyssnar på musik, skriver, dansar. är ute i naturen och med kompisar. Njuter av att ha ett vuxenliv. Att vara självförsörjande. Drömmer om att jobba, resa på semester ut i världen och kanske en dag gifta mig och få barn. Drömmer om att lära mig saker och  om att en dag skriva en bok.