Dagens krönika av mig hos 1av3.se heter "Vad jag kan lära av min hund".
Välkommen att läsa!
Från hjärtat/
Anna-Karin
söndag 20 januari 2013
lördag 19 januari 2013
Januarimorgon
I morse var det 17 minusgrader när jag tittade på termometern i köksfönstret. Så jag undrar hur kallt det kan ha varit i natt.
Gryningen var underbar. Jag bor i ett öppet landskap som påminner om Skåne ibland.
Långt bort i öster såg jag himlen i pastellfärger. Lite senare tittade jag ner mot sjön där solen fick de rimfrostvita träden att skifta i aprikosa toner. Genom det öppna landskapet spred sig solens strålar upp mot huset där jag bor. Som en stor lampa lyste den upp lönnen och körsbärsträdet i min trädgård och fick alltsammans att gnistra. Som att bo mitt i ett sagolandskap.
Nu har det mulnat och jag känner som att det är snö på väg. Det flyger fåglar genom det grå diset. Jag ser att skatorna nästan alltid numera sitter två och två. De har tydligen redan hittat varandra.
På mitt stora bord har jag en nyinköpt bukett med rosa tulpaner.
Jag räknar veckorna.
Om sex-sju veckor kan jag sitta i uterummet en solig dag.
fredag 18 januari 2013
Barnfattigdom: Som barn var jag fattig
Hela dagen igår gick jag runt med en stor klump i min mage.
I morse efter en orolig natt med många drömmar, vaknade jag med den stora klumpen i magen igen.
Debatten om barnfattigdomen väcker minnen till liv i mig.
Minnen från när jag som barn var fattig.
Idag vågar jag säga det och skriva om det. Jag skäms inte längre för det. Fast det har tagit mig kanske halva mitt liv att våga berätta öppet om hur jag hade det som barn. En så stark skamkänsla kan det utvecklas i ett barn som lever i fattigdom. En skamkänsla över det barnet själv inte har vare sig någon skam eller skuld i. Ändå, så är det just den känslan man får i sig själv som ett fattigt barn.
Denna dag fladdrar minnesbilder förbi framför mina ögon. Antingen jag blundar eller har ögonlocken öppna.
Jag går med min mamma och min lillebror länge genom Halmstad innan vi kommer fram till det stora huset där Socialbyrån finns. Där sitter jag och min lillebror och väntar med andra vuxna hjälpsökande människor, medan mamma går in i ett rum och talar med någon på kontoret.
När mamma kommer ut är hon ibland glad för att hon har fått pengar. Då köper mamma en glass till oss på vägen hem. I det danska glasscaféet vid Norre Katts park. Jag minns fortfarande smaken av den danska gräddglassen och kan höra hur det lät när jag bet i den nyss stelnade ljusa chokladen som tanten i affären doppat glassen i.
Fast för det allra mesta är min mamma mycket ledsen eller arg eller sorgsen för att hon har blivit nekad pengar till något som hon har bett om. Till exempel pengar till ett par nya hela promenadskor i stället för de skorna med hål i som hon har på sig. Eller för att hon har blivit misstrodd av personen hon har träffat på kontoret. De gångerna är mamma allra mest ledsen, när hon känner sig kränkt för att man inte har trott på det hon har sagt. Fast att min mamma är en människa som aldrig ljuger och som ofta talar med mig och min lillebror om att man inte ska ljuga eller luras.
För det allra mesta är jag och min lillebror hemma hos mamma efter skolan. Jag går i Örjansskolan i Halmstad. Varje dag äter jag så mycket skolmat som jag kan få ned för att slippa känna mig hungrig. För ibland orkar min mamma inte laga mat åt oss. Och ibland finns där ingen mat i vårt kylskåp när jag kommer hem.
Det är ofta konflikter mellan min mamma och släktingar. Min mamma ringer till dem och ber dem skicka pengar till oss. Hon tigger dem om pengar till mat och annat. Eftersom vi inte har någon telefon går vi till Televerket vid Lilla Torget i Halmstad när mamma ska ringa släktingarna. Det är halva dörrar till telefonkioskerna därinne, så allt min mamma säger, eller ibland skriker i förtvivlan, hörs ut i lokalen.
Jag och min lillebror har med oss ett spel, ett svartvitt Domino, i fickan. Vi sitter på golvet och spelar spelet, lägger ut de olika bitarna och låtsas som att vi inte känner vår mamma när hon talar i telefonen. För de vuxna runt omkring tittar på henne, märker vi. De hör vad hon säger. De hör att hon tigger om pengar. De hör att hon är arg. Så vi skäms. Gör oss så osynliga som vi kan. Fast vi älskar vår mamma mer än allt annat i världen.
Min lillebror skolvägrar. Han blir inlagd och utredd på psykiatrisk klinik. Man hittar inget fel på honom. "Han sörjer", konstaterar man och skickar hem honom till mamma och mig igen. Hela dagarna är han ensam med min mamma, han vaktar henne som ett litet barn gör när mamma är så trött att hon inte orkar mer ibland än att ligga och titta upp i taket. Med en mamma som får depression på depression och lever med ständig ångest över hur hon ska få pengar till mat och hyra.
En gång har läkaren skrivit ut för stark lugnande medicin till mamma. Hon sover mycket djupt och hur än jag och min lillebror försöker att skaka på henne så vaknar hon inte. Jag och lillebror tror att mamma är död. Vi sitter intill henne och vet inte vad vi ska göra. Vi känner inga vuxna människor där vi bor. Vi håller varandras barnahänder och hoppas och ber. Mamma vaknar så småningom och är visserligen trött, fast vid liv.
Jag läser och skriver mycket. En gång skickar jag in en text till en tidning. Vi jublar när jag får ett brev om att jag har vunnit första pris i en novelltävling. Hela 300 kronor. Det första jag gör med pengarna är att köpa ett par nya varma vinterkängor till min lillebror. Sedan är det inte mycket kvar av min vinst. Fast lillebror slipper att frysa om sina fötter.
En gång upptäcker min lillebror att de säljer bränt bröd väldigt billigt i mataffären. Jag, min lillebror och mamma går dit och köper med oss så mycket bränt bröd hem som vi kan bära med våra armar. Vi fyller frysen med det brända brödet.
Det är billiga apelsiner i affären och vi handlar så många apelsiner som vi bara har råd med den gången. En period lever vi på apelsiner. Och så äter jag min skolmat också.
Glädjen finns i fattigdomen också. Som den gången när min lillebror hittar en hel hundralapp i bokhyllan. Hur den hamnat där förstår vi inte, kanske att mamma lagt den där och glömt den. Vi hoppar och skuttar, vi skrattar och dansar, vi är så glada för den där hundralappen min lillebror har hittat. Sedan handlar vi mat för den. Äter oss riktigt mätta och sover gott den natten.
Eller den där dagen innan julafton när det ringer på dörren och där står en man och ger ett stort paket till oss. Det är ett paket från en välgörenhetsorganisation. Vi sitter på golvet i hallen och öppnar paketet tillsammans. Glada plockar vi upp nötter, clementiner, choklad, dadlar och fikon, grötris och annat gott ur kartongen.
Sedan blir det värre.
Mamma har inget jobb och ingen utbildning. Min pappa sitter i fängelse för eko-brott efter att han har gjort konkurs. Mina föräldrar kan inte betala hyran för lägenheten vi bor i längre.
Vi blir vräkta.
Jag minns att jag kommer hem från skolan en dag. Det är flera okända män i vår lägenhet. Jag står och lutar mig mot dörrposten och ser på när de river ned våra bokhyllor från väggarna. Jag ser på när de bär ut våra möbler, våra saker, mina saker ... i stora flyttkartonger till en stor flyttbil. Det går snabbt, allt går så snabbt och jag hänger inte med i vad som händer framför mina ögon.
Jag vet inte vart vi ska flytta. På kvällen är vi i en helt annan del av staden. I en helt annan mindre lägenhet som Socialbyrån har ordnat åt oss. På Valllås, en bit utanför Halmstad. Det är senvinter och det är kallt. Mamma lägger en madrass på golvet i det smala köket alldeles intill ugnen och sätter på värmen i ugnen för att vi ska slippa frysa under natten. Där, på golvet på madrassen, under en grön yllefilt kryper vi ihop nära varandras kroppar, för att sova.
Nästa morgon när jag ska till skolan får jag åka buss i stället för att gå. Jag bor långt bort från mina vänner och kan därför inte längre träffa dem lika ofta som förut.
Jag hittar inte bland mina saker. Mamma orkar inte ta fram mer än det mest nödvändiga ur flyttkartongerna. Jag letar själv.
Långsamt börjar vi bygga ett hem igen. Fast det går väldigt långsamt.
Den mesta kraften vi har går åt till att fundera ut sätt att få mat på bordet, till att kunna betala hyran.
En gång går jag till Tempo för att handla åt mamma. När jag ska betala upptäcker jag att plånboken mamma skickat med mig är tom. Jag känner hur hjärtat bultar när kassörskan tittar strängt på mig. Jag frågar om jag får gå hem och hämta pengar så jag kan betala. Kassörskan lägger undan mina varor. Jag springer så snabbt mina ben bär mig hem till mamma för att hämta pengarna, med andan i halsen. Det är så pinsamt att jag inte hade pengar att betala med. Jag känner mig rädd, ensam och liten. Tårarna trängs i halsen på mig fast kommer inte ut. Sedan springer jag lika fort tillbaka till affären och betalar det jag köpt. Den ekonomiska stressen bor som en tjock, tung klump inuti mig dag som natt.
Min mamma röker inte. Hon dricker ingen alkohol. Hon köper sig aldrig några nya kläder, inget till sig själv. Allt hon kan ge, ger hon till mig och min lillebror. Ändå så räcker det inte för att vi ska kunna köpa nya kläder. Vi får för det allra mesta ärva kläder av andra. Eller gå omkring i sedan länge urvuxna kläder.
När vi har sportlov reser alla mina kompisar bort med sina föräldrar. Jag tar med min lillebror till gratis sportlovsaktiviteter som kommunen har ordnat. Vi går till brandstationen och fascineras av brandmän som åker upp och ned i brandbilarna. Vi går på sportlovsmatiné och tittar på Tarzan-filmer. Jag gråter i mörkret till filmen Love Story. Jag går ensam till muséet och tittar på en utställningarna där. Det finns en tipspromenad med frågor inne på länsmuséet. Jag vinner en bok och blir glad.
Jag är tolv år och bestämmer mig för att jag ska skaffa mig ett bra liv. Jag ska återupprätta mina föräldrar. Utbilda mig, skaffa mig ett jobb. Min mamma och min lillebror ska aldrig mer behöva sakna pengar eller mat, det ska jag se till. De ska aldrig mer behöva gå till någon socialbyrå för att be om pengar. Aldrig mer ska min mamma behöva känna sig så misstrodd. Aldrig mer vill jag se henne så knäckt och så ledsen som de gånger hon gått ut därifrån och känt sig kränkt.
Vi har ingen telefon fast vi har en svartvit TV. När mamma fått socialbidraget köper vi ibland ett färdiggrillat revbensspjäll var och tittar på TV tillsammans när vi äter dem. Det finns inte något som helst synligt kött kvar på revbensspjällen när vi gnagt färdigt på dem. De är renskrapade. Så som vi själva är ekonomiskt för det allra mesta.
Vi lever hela tiden på randen till ett tomt kylskåp.
Och vissa dagar är kylskåpet helt tomt.
En sådan dag, mitt i högsommarvärme, letar min mamma efter mat i frysen. Hon blir glad när hon hittar en burk med sparat dopp-i-grytan från i julas. Hon värmer det och vi skrattar när vi sitter kring vårt runda bord och doppar bröd mitt i sommaren.
I skolan talar jag aldrig med någon om hur jag har det hemma. Om andra barn berättar om vad deras föräldrar jobbar med, så sitter jag helt tyst och kryper ihop, vill bli osynlig, gömma mig, känner mig rädd att någon ska fråga mig vad mina föräldrar jobbar med.
Ingen vuxen frågar mig hur jag har det, hur jag mår. Kanske är de för rädda för att fråga mig? Eller är det så att de helt enkelt inte ser hur jag har det? Har jag blivit så skicklig på att gömma det jag bär på inom mig? Har jag blivit så skicklig på att dölja mina känslor bakom ett skratt, ett leende?
Jag läser mina läxor och är skötsam. Jag ska ju skaffa mig en utbildning, ett yrke, är målinriktad och fokuserad. Skolan och läxorna är en oas, en vila i mitt och min familjs annars så kaotiska liv.
Fast jag sätter mig alltid allra längst bak i klassrummet numera. Jag gömmer mig, blir osynlig, vill inte synas. Stilla förvandlas jag från den som var så glad, livlig, som gillade att spela teater och räcka upp handen, till någon som gömmer sig, som tiger i stället för att prata. Till någon som slutar att räcka upp handen och i stället sitter med nedböjt huvud över mina böcker.
Fattigdomen förvandlar mig till ett barn som bär på ett tungt ansvar som hon själv har tagit på sig.
Stilla sjunker min kropp samman. Jag blir tunn som en anorektiker fast att jag äter det jag får tag i.
"Det är hemskt så smal du är", säger de vuxna till mig. "Du äter väl?".
Ja. Jag äter. Jag äter det som finns att få. Glupskt stoppar jag i mig nästan vad som helst för att känna mig mätt. Fast det hjälper inte. Jag är lika smal ändå. Det går att räkna revbenen på mitt bröst. Mina armbågar och knän är som stora klumpar på mina tunna växande armar och ben.
Mina glada sorgfria barnaögon har förvandlats till sorgsna, glänsande, vuxenögon i ett barns ansikte.
Fattigdom sätter spår.
Blir till ärr, ångest, klumpar i magen.
Som kan väckas till liv långt, långt senare, när man minst väntar sig det.
Eller mitt i natten, i en mardröm, så står jag där igen och ser flyttgubbarna bära ut vårt hem när vi blivit vräkta.
Fast att det är 40 år sedan det hände.
Min familj kunde så småningom sluta ansöka om socialbidrag. Min mamma skaffade sig utbildning och arbete. Efter att jag skaffat mig utbildning och jobb, stöttade jag min mamma och min lillebror ekonomiskt när det behövdes under många år. Också som vuxen.
Jag fick det ekonomiskt trygga liv som jag så målmedvetet jobbat för. Ett vanligt Svensson-liv, som var min högsta dröm i livet.
Jag känner mig rik idag. Trots att jag idag är långtidssjukskriven sedan länge på grund av stressrelaterad ohälsa.
Därför att jag vet vad fattigdom innebär.
Även om det särskilt vissa dagar är en tung kunskap att bära på.
Alldeles särskilt de dagar jag påminns om hur många de människor är som blundar för de barn som lever i utanförskap och fattigdom. I Sverige. Eller någon annanstans i världen. Idag år 2013.
Därför är det en sådan tröst att läsa om andra där jag kan känna igen mig själv och mina upplevelser från när jag var liten. Jag var inte ensam, fast att jag kände det så. Jag är inte ensam som vuxen om att ha varit fattig som barn, fast att det ibland känns så ensamt.
Det är bara så få av oss som vågar berätta om att de är eller har varit fattiga under sina liv.
En som vågar berätta om hur det är, och som får mig att känna mig mindre ensam, är författaren Susanna Allakoski som idag har något att säga till oss alla i sin berättelse "Alla fattiga barn går inte i trasiga skor" i Dagens Nyheter.
Har du upplevt fattigdom som barn?
Vågar du berätta öppet om det idag som vuxen?
Vad har dina upplevelser av fattigdom som barn inneburit för dig som vuxen?
Se även:
"Bråket fortsatte efter sändning"
Janne Josefsson debatterar barnfattigdom
Fattigdomen är min men det är mina barn som bär skammen
I morse efter en orolig natt med många drömmar, vaknade jag med den stora klumpen i magen igen.
Debatten om barnfattigdomen väcker minnen till liv i mig.
Minnen från när jag som barn var fattig.
Idag vågar jag säga det och skriva om det. Jag skäms inte längre för det. Fast det har tagit mig kanske halva mitt liv att våga berätta öppet om hur jag hade det som barn. En så stark skamkänsla kan det utvecklas i ett barn som lever i fattigdom. En skamkänsla över det barnet själv inte har vare sig någon skam eller skuld i. Ändå, så är det just den känslan man får i sig själv som ett fattigt barn.
Denna dag fladdrar minnesbilder förbi framför mina ögon. Antingen jag blundar eller har ögonlocken öppna.
Jag går med min mamma och min lillebror länge genom Halmstad innan vi kommer fram till det stora huset där Socialbyrån finns. Där sitter jag och min lillebror och väntar med andra vuxna hjälpsökande människor, medan mamma går in i ett rum och talar med någon på kontoret.
När mamma kommer ut är hon ibland glad för att hon har fått pengar. Då köper mamma en glass till oss på vägen hem. I det danska glasscaféet vid Norre Katts park. Jag minns fortfarande smaken av den danska gräddglassen och kan höra hur det lät när jag bet i den nyss stelnade ljusa chokladen som tanten i affären doppat glassen i.
Fast för det allra mesta är min mamma mycket ledsen eller arg eller sorgsen för att hon har blivit nekad pengar till något som hon har bett om. Till exempel pengar till ett par nya hela promenadskor i stället för de skorna med hål i som hon har på sig. Eller för att hon har blivit misstrodd av personen hon har träffat på kontoret. De gångerna är mamma allra mest ledsen, när hon känner sig kränkt för att man inte har trott på det hon har sagt. Fast att min mamma är en människa som aldrig ljuger och som ofta talar med mig och min lillebror om att man inte ska ljuga eller luras.
För det allra mesta är jag och min lillebror hemma hos mamma efter skolan. Jag går i Örjansskolan i Halmstad. Varje dag äter jag så mycket skolmat som jag kan få ned för att slippa känna mig hungrig. För ibland orkar min mamma inte laga mat åt oss. Och ibland finns där ingen mat i vårt kylskåp när jag kommer hem.
Det är ofta konflikter mellan min mamma och släktingar. Min mamma ringer till dem och ber dem skicka pengar till oss. Hon tigger dem om pengar till mat och annat. Eftersom vi inte har någon telefon går vi till Televerket vid Lilla Torget i Halmstad när mamma ska ringa släktingarna. Det är halva dörrar till telefonkioskerna därinne, så allt min mamma säger, eller ibland skriker i förtvivlan, hörs ut i lokalen.
Jag och min lillebror har med oss ett spel, ett svartvitt Domino, i fickan. Vi sitter på golvet och spelar spelet, lägger ut de olika bitarna och låtsas som att vi inte känner vår mamma när hon talar i telefonen. För de vuxna runt omkring tittar på henne, märker vi. De hör vad hon säger. De hör att hon tigger om pengar. De hör att hon är arg. Så vi skäms. Gör oss så osynliga som vi kan. Fast vi älskar vår mamma mer än allt annat i världen.
Min lillebror skolvägrar. Han blir inlagd och utredd på psykiatrisk klinik. Man hittar inget fel på honom. "Han sörjer", konstaterar man och skickar hem honom till mamma och mig igen. Hela dagarna är han ensam med min mamma, han vaktar henne som ett litet barn gör när mamma är så trött att hon inte orkar mer ibland än att ligga och titta upp i taket. Med en mamma som får depression på depression och lever med ständig ångest över hur hon ska få pengar till mat och hyra.
En gång har läkaren skrivit ut för stark lugnande medicin till mamma. Hon sover mycket djupt och hur än jag och min lillebror försöker att skaka på henne så vaknar hon inte. Jag och lillebror tror att mamma är död. Vi sitter intill henne och vet inte vad vi ska göra. Vi känner inga vuxna människor där vi bor. Vi håller varandras barnahänder och hoppas och ber. Mamma vaknar så småningom och är visserligen trött, fast vid liv.
Jag läser och skriver mycket. En gång skickar jag in en text till en tidning. Vi jublar när jag får ett brev om att jag har vunnit första pris i en novelltävling. Hela 300 kronor. Det första jag gör med pengarna är att köpa ett par nya varma vinterkängor till min lillebror. Sedan är det inte mycket kvar av min vinst. Fast lillebror slipper att frysa om sina fötter.
En gång upptäcker min lillebror att de säljer bränt bröd väldigt billigt i mataffären. Jag, min lillebror och mamma går dit och köper med oss så mycket bränt bröd hem som vi kan bära med våra armar. Vi fyller frysen med det brända brödet.
Det är billiga apelsiner i affären och vi handlar så många apelsiner som vi bara har råd med den gången. En period lever vi på apelsiner. Och så äter jag min skolmat också.
Glädjen finns i fattigdomen också. Som den gången när min lillebror hittar en hel hundralapp i bokhyllan. Hur den hamnat där förstår vi inte, kanske att mamma lagt den där och glömt den. Vi hoppar och skuttar, vi skrattar och dansar, vi är så glada för den där hundralappen min lillebror har hittat. Sedan handlar vi mat för den. Äter oss riktigt mätta och sover gott den natten.
Eller den där dagen innan julafton när det ringer på dörren och där står en man och ger ett stort paket till oss. Det är ett paket från en välgörenhetsorganisation. Vi sitter på golvet i hallen och öppnar paketet tillsammans. Glada plockar vi upp nötter, clementiner, choklad, dadlar och fikon, grötris och annat gott ur kartongen.
Sedan blir det värre.
Mamma har inget jobb och ingen utbildning. Min pappa sitter i fängelse för eko-brott efter att han har gjort konkurs. Mina föräldrar kan inte betala hyran för lägenheten vi bor i längre.
Vi blir vräkta.
Jag minns att jag kommer hem från skolan en dag. Det är flera okända män i vår lägenhet. Jag står och lutar mig mot dörrposten och ser på när de river ned våra bokhyllor från väggarna. Jag ser på när de bär ut våra möbler, våra saker, mina saker ... i stora flyttkartonger till en stor flyttbil. Det går snabbt, allt går så snabbt och jag hänger inte med i vad som händer framför mina ögon.
Jag vet inte vart vi ska flytta. På kvällen är vi i en helt annan del av staden. I en helt annan mindre lägenhet som Socialbyrån har ordnat åt oss. På Valllås, en bit utanför Halmstad. Det är senvinter och det är kallt. Mamma lägger en madrass på golvet i det smala köket alldeles intill ugnen och sätter på värmen i ugnen för att vi ska slippa frysa under natten. Där, på golvet på madrassen, under en grön yllefilt kryper vi ihop nära varandras kroppar, för att sova.
Nästa morgon när jag ska till skolan får jag åka buss i stället för att gå. Jag bor långt bort från mina vänner och kan därför inte längre träffa dem lika ofta som förut.
Jag hittar inte bland mina saker. Mamma orkar inte ta fram mer än det mest nödvändiga ur flyttkartongerna. Jag letar själv.
Långsamt börjar vi bygga ett hem igen. Fast det går väldigt långsamt.
Den mesta kraften vi har går åt till att fundera ut sätt att få mat på bordet, till att kunna betala hyran.
En gång går jag till Tempo för att handla åt mamma. När jag ska betala upptäcker jag att plånboken mamma skickat med mig är tom. Jag känner hur hjärtat bultar när kassörskan tittar strängt på mig. Jag frågar om jag får gå hem och hämta pengar så jag kan betala. Kassörskan lägger undan mina varor. Jag springer så snabbt mina ben bär mig hem till mamma för att hämta pengarna, med andan i halsen. Det är så pinsamt att jag inte hade pengar att betala med. Jag känner mig rädd, ensam och liten. Tårarna trängs i halsen på mig fast kommer inte ut. Sedan springer jag lika fort tillbaka till affären och betalar det jag köpt. Den ekonomiska stressen bor som en tjock, tung klump inuti mig dag som natt.
Min mamma röker inte. Hon dricker ingen alkohol. Hon köper sig aldrig några nya kläder, inget till sig själv. Allt hon kan ge, ger hon till mig och min lillebror. Ändå så räcker det inte för att vi ska kunna köpa nya kläder. Vi får för det allra mesta ärva kläder av andra. Eller gå omkring i sedan länge urvuxna kläder.
När vi har sportlov reser alla mina kompisar bort med sina föräldrar. Jag tar med min lillebror till gratis sportlovsaktiviteter som kommunen har ordnat. Vi går till brandstationen och fascineras av brandmän som åker upp och ned i brandbilarna. Vi går på sportlovsmatiné och tittar på Tarzan-filmer. Jag gråter i mörkret till filmen Love Story. Jag går ensam till muséet och tittar på en utställningarna där. Det finns en tipspromenad med frågor inne på länsmuséet. Jag vinner en bok och blir glad.
Jag är tolv år och bestämmer mig för att jag ska skaffa mig ett bra liv. Jag ska återupprätta mina föräldrar. Utbilda mig, skaffa mig ett jobb. Min mamma och min lillebror ska aldrig mer behöva sakna pengar eller mat, det ska jag se till. De ska aldrig mer behöva gå till någon socialbyrå för att be om pengar. Aldrig mer ska min mamma behöva känna sig så misstrodd. Aldrig mer vill jag se henne så knäckt och så ledsen som de gånger hon gått ut därifrån och känt sig kränkt.
Vi har ingen telefon fast vi har en svartvit TV. När mamma fått socialbidraget köper vi ibland ett färdiggrillat revbensspjäll var och tittar på TV tillsammans när vi äter dem. Det finns inte något som helst synligt kött kvar på revbensspjällen när vi gnagt färdigt på dem. De är renskrapade. Så som vi själva är ekonomiskt för det allra mesta.
Vi lever hela tiden på randen till ett tomt kylskåp.
Och vissa dagar är kylskåpet helt tomt.
En sådan dag, mitt i högsommarvärme, letar min mamma efter mat i frysen. Hon blir glad när hon hittar en burk med sparat dopp-i-grytan från i julas. Hon värmer det och vi skrattar när vi sitter kring vårt runda bord och doppar bröd mitt i sommaren.
I skolan talar jag aldrig med någon om hur jag har det hemma. Om andra barn berättar om vad deras föräldrar jobbar med, så sitter jag helt tyst och kryper ihop, vill bli osynlig, gömma mig, känner mig rädd att någon ska fråga mig vad mina föräldrar jobbar med.
Ingen vuxen frågar mig hur jag har det, hur jag mår. Kanske är de för rädda för att fråga mig? Eller är det så att de helt enkelt inte ser hur jag har det? Har jag blivit så skicklig på att gömma det jag bär på inom mig? Har jag blivit så skicklig på att dölja mina känslor bakom ett skratt, ett leende?
Jag läser mina läxor och är skötsam. Jag ska ju skaffa mig en utbildning, ett yrke, är målinriktad och fokuserad. Skolan och läxorna är en oas, en vila i mitt och min familjs annars så kaotiska liv.
Fast jag sätter mig alltid allra längst bak i klassrummet numera. Jag gömmer mig, blir osynlig, vill inte synas. Stilla förvandlas jag från den som var så glad, livlig, som gillade att spela teater och räcka upp handen, till någon som gömmer sig, som tiger i stället för att prata. Till någon som slutar att räcka upp handen och i stället sitter med nedböjt huvud över mina böcker.
Fattigdomen förvandlar mig till ett barn som bär på ett tungt ansvar som hon själv har tagit på sig.
Stilla sjunker min kropp samman. Jag blir tunn som en anorektiker fast att jag äter det jag får tag i.
"Det är hemskt så smal du är", säger de vuxna till mig. "Du äter väl?".
Ja. Jag äter. Jag äter det som finns att få. Glupskt stoppar jag i mig nästan vad som helst för att känna mig mätt. Fast det hjälper inte. Jag är lika smal ändå. Det går att räkna revbenen på mitt bröst. Mina armbågar och knän är som stora klumpar på mina tunna växande armar och ben.
Mina glada sorgfria barnaögon har förvandlats till sorgsna, glänsande, vuxenögon i ett barns ansikte.
Fattigdom sätter spår.
Blir till ärr, ångest, klumpar i magen.
Som kan väckas till liv långt, långt senare, när man minst väntar sig det.
Eller mitt i natten, i en mardröm, så står jag där igen och ser flyttgubbarna bära ut vårt hem när vi blivit vräkta.
Fast att det är 40 år sedan det hände.
Min familj kunde så småningom sluta ansöka om socialbidrag. Min mamma skaffade sig utbildning och arbete. Efter att jag skaffat mig utbildning och jobb, stöttade jag min mamma och min lillebror ekonomiskt när det behövdes under många år. Också som vuxen.
Jag fick det ekonomiskt trygga liv som jag så målmedvetet jobbat för. Ett vanligt Svensson-liv, som var min högsta dröm i livet.
Jag känner mig rik idag. Trots att jag idag är långtidssjukskriven sedan länge på grund av stressrelaterad ohälsa.
Därför att jag vet vad fattigdom innebär.
Även om det särskilt vissa dagar är en tung kunskap att bära på.
Alldeles särskilt de dagar jag påminns om hur många de människor är som blundar för de barn som lever i utanförskap och fattigdom. I Sverige. Eller någon annanstans i världen. Idag år 2013.
Därför är det en sådan tröst att läsa om andra där jag kan känna igen mig själv och mina upplevelser från när jag var liten. Jag var inte ensam, fast att jag kände det så. Jag är inte ensam som vuxen om att ha varit fattig som barn, fast att det ibland känns så ensamt.
Det är bara så få av oss som vågar berätta om att de är eller har varit fattiga under sina liv.
En som vågar berätta om hur det är, och som får mig att känna mig mindre ensam, är författaren Susanna Allakoski som idag har något att säga till oss alla i sin berättelse "Alla fattiga barn går inte i trasiga skor" i Dagens Nyheter.
Har du upplevt fattigdom som barn?
Vågar du berätta öppet om det idag som vuxen?
Vad har dina upplevelser av fattigdom som barn inneburit för dig som vuxen?
Se även:
"Bråket fortsatte efter sändning"
Janne Josefsson debatterar barnfattigdom
Fattigdomen är min men det är mina barn som bär skammen
torsdag 17 januari 2013
Annarkia om Janne Josefsson och utsatta barn
Efter Uppdrag Granskning igår pågår en livlig debatt inte minst i cyberrymden om barnfattigdomen i Sverige. Jag blev starkt berörd av debatten och hade tänkt blogga om den idag.
Sedan gick jag in och läste ett mycket bra blogginlägg hos bloggaren Annarkia. Det stämmer överens med vad jag själv känner i det här sammanhanget.
Det värker i mitt hjärta när jag hör och ser människor blunda för de enligt Rädda Barnen 242.000 barn i Sverige som lever i fattigdom eller ekonomisk utsatthet. Att till exempel inte ha råd med en mobiltelefon eller en dator gör att ett barn i ett rikt land som Sverige inte får samma möjligheter till socialt liv, kunskap och information som andra barn.
Jag tänker också särskilt på de barn som har en förälder som är sjuk och utförsäkrad. Bland annat har många diakoner vittnat om den här nya gruppen människor som kommer till kyrkan för att be om matkassar. Vem som helst av oss som blir sjuk kan hamna i den situationen i Sverige idag.
Antalet barn som vräks fortsätter att öka i Sverige. År 2011 vräktes 663 (!!!) barn i Sverige från sina hem. Det är en ökning med 5 procent jämfört med 2010 redovisar tidningen Hem och Hyra. (Källa: Sydsvenskan).
Det pågår en tragisk utveckling i Sverige med de ökade klyftorna mellan människor, barn som vuxna, tycker jag.
Alla barn är allas barn. Sverige har råd att ta hand om varenda liten unge.
Om det så finns ett enda fattigt, hungrigt barn i Sverige som känner sig i utanförskap, så är det ett barn för mycket.
Det är inte antalen barn som räknas. Det är hur just de här ekonomiskt utsatta barnen har det oavsett hur många de är.
Det handlar om vad vi kan göra för att de ska få det de behöver i sina liv för att må bra. Till exempel basal ekonomisk trygghet.
Det handlar om fördelning. Om att minska klyftorna mellan människor i stället för att öka dem.
Det handlar om att ha en annan politik i Sverige än den vi idag ser resultatet av.
"Det som pågår är en form av avhumanisering där fattiga, hemlösa, sjuka och arbetslösa allt mer framställs som en sämre form av människor. Som moraliskt defekta.
När Laila Bagge får ett raseriutbrott för att en hemlös man har en mobiltelefon eller Uppdrag granskning och näthögern raljerar över att en fattig kvinna röker handlar det i grunden om brist på inlevelse och empati. Klyftorna börjar bli så stora att vi får svårt att se oss själva i andra.
Det är vad Uppdrag granskning och den påföljande debatten egentligen visade. Oavsiktligt."
(Citat Anders Lindberg, Aftonbladet, 2013-01-17)
Läs även:
Ett hjärta rött: Att slå nedåt den nya trenden
Rädda barnen kommenterar Uppdrag Granskning
Bris: "Ynkligt av Josefsson att vända barnen ryggen"
Fattiga barn och högerpopulism
Fattiga barn är Reinfeldts val
Fattigdomen är en julklapp som går i arv
Josefsson gör som Reinfeldt
Professorn om Uppdrag Granskning
Uppdrag Granskning borde ha läst på
SvD: "Josefsson valde bort en nyanserad bild"
Sedan gick jag in och läste ett mycket bra blogginlägg hos bloggaren Annarkia. Det stämmer överens med vad jag själv känner i det här sammanhanget.
Det värker i mitt hjärta när jag hör och ser människor blunda för de enligt Rädda Barnen 242.000 barn i Sverige som lever i fattigdom eller ekonomisk utsatthet. Att till exempel inte ha råd med en mobiltelefon eller en dator gör att ett barn i ett rikt land som Sverige inte får samma möjligheter till socialt liv, kunskap och information som andra barn.
Jag tänker också särskilt på de barn som har en förälder som är sjuk och utförsäkrad. Bland annat har många diakoner vittnat om den här nya gruppen människor som kommer till kyrkan för att be om matkassar. Vem som helst av oss som blir sjuk kan hamna i den situationen i Sverige idag.
Antalet barn som vräks fortsätter att öka i Sverige. År 2011 vräktes 663 (!!!) barn i Sverige från sina hem. Det är en ökning med 5 procent jämfört med 2010 redovisar tidningen Hem och Hyra. (Källa: Sydsvenskan).
Det pågår en tragisk utveckling i Sverige med de ökade klyftorna mellan människor, barn som vuxna, tycker jag.
Alla barn är allas barn. Sverige har råd att ta hand om varenda liten unge.
Om det så finns ett enda fattigt, hungrigt barn i Sverige som känner sig i utanförskap, så är det ett barn för mycket.
Det är inte antalen barn som räknas. Det är hur just de här ekonomiskt utsatta barnen har det oavsett hur många de är.
Det handlar om vad vi kan göra för att de ska få det de behöver i sina liv för att må bra. Till exempel basal ekonomisk trygghet.
Det handlar om fördelning. Om att minska klyftorna mellan människor i stället för att öka dem.
Det handlar om att ha en annan politik i Sverige än den vi idag ser resultatet av.
"Det som pågår är en form av avhumanisering där fattiga, hemlösa, sjuka och arbetslösa allt mer framställs som en sämre form av människor. Som moraliskt defekta.
När Laila Bagge får ett raseriutbrott för att en hemlös man har en mobiltelefon eller Uppdrag granskning och näthögern raljerar över att en fattig kvinna röker handlar det i grunden om brist på inlevelse och empati. Klyftorna börjar bli så stora att vi får svårt att se oss själva i andra.
Det är vad Uppdrag granskning och den påföljande debatten egentligen visade. Oavsiktligt."
(Citat Anders Lindberg, Aftonbladet, 2013-01-17)
Läs även:
Ett hjärta rött: Att slå nedåt den nya trenden
Rädda barnen kommenterar Uppdrag Granskning
Bris: "Ynkligt av Josefsson att vända barnen ryggen"
Fattiga barn och högerpopulism
Fattiga barn är Reinfeldts val
Fattigdomen är en julklapp som går i arv
Josefsson gör som Reinfeldt
Professorn om Uppdrag Granskning
Uppdrag Granskning borde ha läst på
SvD: "Josefsson valde bort en nyanserad bild"
onsdag 16 januari 2013
Mimmi äntligen friskförklarad
Jag blev så glad att en värme spred sig inuti hela mitt bröst och det kändes som att det jublade i mig.
Minns den första gången hos rehab i höstas efter Mimmis operation. Hur sjukgymnasten och veterinären var bekymrade eftersom Mimmi ovanligt nog klarade att balansera och skutta på tre ben i vatten upp till magen på ett löpband. Aldrig förut hade de sett att en hund hade en sådan balans. De var oroliga att Mimmi inte skulle komma igång och använda sitt opererade ben.
Mimmi är en glad, liten kämpe.
Nu kan hon och jag se fram mot många, härliga promenader tillsammans.
Och troligen lydnadskurs igen så småningom.
"Mimmi är en liten hund", sa sjukgymnasten. "Men fast att hon är liten så tror hon att hon är en stor hund. Hon har mycket egen vilja, hon är kaxig och hon går inte med på att man gör vad som helst med henne."
En "Jag tar ingen skit"-hund, är det alltså som jag är matte till.
Så stolt jag är över henne.
Vi firade med semla att Mimmi äntligen är friskförklarad.
Och Mimmi fick ett tuggben att gnaga på.
måndag 14 januari 2013
Glömde plundra julgranen
Ikväll kom jag på att jag glömde julgransplundringen när jag slängde ut julen ur huset idag.
Märkligt.
Ända sedan mitt första barn föddes har jag haft julgransplundring varje år. En liten, enkel och väldigt glad julgransplundring med få men entusiastiska deltagare.
Min mamma brukade vara med. Hon kom ofta med bussen till oss och hade med sig särskilt fina chokladfigurer, kottar och tomtar, inlindade i färgglatt, blankt papper som hon hängde upp i julgranen.
Ibland hängde jag dit polkagriskäppar.
Och sedan plundrade vi granen tillsammans samtidigt som vi klädde av den pyntet.
Vi dansade en stund till julmusik för den allra sista gången just den julen.
I år glömde jag alltså julgransplundringen.
Hur i hela friden kunde jag göra det?
Förändringarnas tid är tydligen här i mitt liv. På allvar.
Märkligt.
Ända sedan mitt första barn föddes har jag haft julgransplundring varje år. En liten, enkel och väldigt glad julgransplundring med få men entusiastiska deltagare.
Min mamma brukade vara med. Hon kom ofta med bussen till oss och hade med sig särskilt fina chokladfigurer, kottar och tomtar, inlindade i färgglatt, blankt papper som hon hängde upp i julgranen.
Ibland hängde jag dit polkagriskäppar.
Och sedan plundrade vi granen tillsammans samtidigt som vi klädde av den pyntet.
Vi dansade en stund till julmusik för den allra sista gången just den julen.
I år glömde jag alltså julgransplundringen.
Hur i hela friden kunde jag göra det?
Förändringarnas tid är tydligen här i mitt liv. På allvar.
lördag 12 januari 2013
Granen slokar
Den ser deppig ut. Kanske anar den att dess tid snart är över. Snart klär vi av den. Kastar ut den i kylan. Eller lämnar tillbaka den där vi köpte den och får en slant för det jobbet.
Den röda amaryllisen på fönsterbrädan har en enda klart röd blomma kvar. Jag känner mig trött på allt rött. Längtar efter att klä huset med nya blommor. Vårfärger. Pastell.
När jag pulsar i snön tillsammans med skuttande, glada Mimmi, drömmer jag om när hon och jag ska promenera långa ljumma vårkvällar. När dofterna stiger ur marken och fåglarna kvittrar.
Fast idag är världen tyst.
Fel.
Jag hör kajorna. Och en kråka.
torsdag 10 januari 2013
Till minne av min moster
Igår dog min mammas äldsta syster. Hon blev 90 år. Ett långt liv som människa.
Under några år var hon min extramamma, när min egen mamma inte orkade att vara mamma fullt ut.
Kanske sitter de nu tillsammans bland stjärnorna och pratar med varandra, min mamma och hennes storasyster? Vem vet? Jag tycker om att se den bilden framför mig just nu i alla fall, den tröstar mig.
Jag känner mig sorgsen att människor som funnits där hela mitt liv försvinner en efter en. Det gör ont, alldeles särskilt när det handlar om människor som jag känt nära känslomässiga band till.
Tack, min fina moster, för att du brydde dig om mig, alldeles särskilt under de där jobbiga åren i mitt liv. För att du bakade bullar till mig, lärde mig vika, dänka och mangla dukar så de blev riktigt fina.
Tack för att du lät mig ta pianolektioner, för att du lät mig få vara tillsammans med de vänner som jag tyckte om att vara tillsammans med.
Tack för att du stod där i nattlinnet och väntade på mig mitt i natten när jag kom hem efter att ha varit ute och dansat som tonåring. Tack för att du brydde dig om att jag kom hem till ditt hem, för orden du sa till mig när jag kom hem till dig.
Tack för att du tog ansvar för mig, för att du gav mig god mat och goda kakor.
Tack för att du skapade ett lugn och rutiner omkring mig i det kaos som var i mitt liv just då. Så gott som det nu gick.
Tack för att du tog med mig till tandläkaren så att jag fick mina tänder lagade. Tack för att du efteråt lät mig få välja en frukt i fruktaffären rakt över gatan. Den affären som de två systrarna hade. Fanns där en mogen persika brukade jag välja den.
Tack för att jag fick låna din symaskin och sy mig egna kläder. Det betydde mycket för mig.
Tack för att du berömde mig och fick mig att känna mig behövd.
Jag kommer alltid att minnas dig med tacksamhet.
Vila i frid.
Läsa böcker i tystnad
Jag fick en tjock bok med posten idag. En försenad julklapp till mig själv. "Så gör jag", av Bodil Malmsten.
Sedan min utmattning har jag svårt för att koncentrera mig på att läsa till exempel en lång roman. Noveller, bloggar, tidningar eller andra böcker med kortare fristående texter klarar jag att läsa bra. Fast en lång sammanhängande roman har jag fortfarande problem med. Jag har koncentrationssvårigheter.
Att läsa böcker har jag älskat i hela mitt liv. Jag är en sann bokälskare ända sedan jag var en liten flicka.
Det var en sorg i mig när jag inte kunde läsa böcker på samma sätt längre. Fast jag gjorde som jag brukar göra; jag valde en annan typ av texter eller böcker och kände mig tacksam att jag kunde läsa dem. Dikter har ibland känts precis lagom att ta in för min utmattade själ.
Nu drömmer jag om att kunna läsa mer böcker. Jag har upptäckt att det fungerar ganska bra om jag har fullkomligt tyst omkring mig. Jag behöver vara ensam hemma för att kunna läsa, för att kunna koncentrera mig. Eller ensam någon annanstans. Ensam. Och ha det tyst omkring mig.
Åh, vad jag längtar efter att läsa böcker! Så härligt pirrande det känns i mitt bröst när jag tänker på att jag ska läsa böcker igen. Jag får se till att ge mig själv den tystnad jag behöver för att kunna göra det som jag älskar.
Böcker är skrivna liv, skriver Bodil Malmsten i sin bok. Till skillnad från våra oskrivna liv som vi lever.
Det var vackert skrivet, tycker jag. Om livet. Och om böckerna.
Sedan min utmattning har jag svårt för att koncentrera mig på att läsa till exempel en lång roman. Noveller, bloggar, tidningar eller andra böcker med kortare fristående texter klarar jag att läsa bra. Fast en lång sammanhängande roman har jag fortfarande problem med. Jag har koncentrationssvårigheter.
Att läsa böcker har jag älskat i hela mitt liv. Jag är en sann bokälskare ända sedan jag var en liten flicka.
Det var en sorg i mig när jag inte kunde läsa böcker på samma sätt längre. Fast jag gjorde som jag brukar göra; jag valde en annan typ av texter eller böcker och kände mig tacksam att jag kunde läsa dem. Dikter har ibland känts precis lagom att ta in för min utmattade själ.
Nu drömmer jag om att kunna läsa mer böcker. Jag har upptäckt att det fungerar ganska bra om jag har fullkomligt tyst omkring mig. Jag behöver vara ensam hemma för att kunna läsa, för att kunna koncentrera mig. Eller ensam någon annanstans. Ensam. Och ha det tyst omkring mig.
Åh, vad jag längtar efter att läsa böcker! Så härligt pirrande det känns i mitt bröst när jag tänker på att jag ska läsa böcker igen. Jag får se till att ge mig själv den tystnad jag behöver för att kunna göra det som jag älskar.
Böcker är skrivna liv, skriver Bodil Malmsten i sin bok. Till skillnad från våra oskrivna liv som vi lever.
Det var vackert skrivet, tycker jag. Om livet. Och om böckerna.
onsdag 9 januari 2013
Ramlat och haltar
Jag föll omkull framstupa på golvet igår kväll när
jag skulle lyfta upp Mimmi.
Så idag är jag Halta Lotta.
Har så ont i vänstra knät så jag känner mig illamående.
Fast är glad att jag kan gå i alla fall.
Det som har hänt snabbt brukar för det mesta rätta sig till snabbt också.
Så idag är jag Halta Lotta.
Har så ont i vänstra knät så jag känner mig illamående.
Fast är glad att jag kan gå i alla fall.
Det som har hänt snabbt brukar för det mesta rätta sig till snabbt också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)