Brist på andlighet skapar tomhet

"Gå dit hjärtat leder dig", står det på halsbandet jag bär kring min hals.

Jag fortsätter att läsa i min bok av Patricia Tudor-Sandahl innan jag somnar. Igår kväll läste jag hennes tankar kring hur bristen på andlighet i vår tid skapar känslor av tomhet.

Vad är då andlighet? Det är  intressant att fundera över olika begrepp tycker jag. För mig handlar andlighet om att medvetet söka mig inåt till mina egna tankar och lyssna på dem.

Att meditera är för mig ett sätt att nå mitt inre. Vem hittar jag då där? Vem är jag djupt där inne när allt runt omkring skalats bort? När bruset tystnat.

Frid är den starkaste känslan av mitt jag i ett meditativt tillstånd. Glädje en annan känsla som jag ofta känner. Kärlek till världen, universum och människorna brukar också träda fram starkt när jag mediterar. Ibland rinner där tårar på mina kinder. Sorg är också en del av den jag är som människa idag. Ödmjukhet. Tillit.

Det behövs mer än någonsin i vår tid tror jag att man medvetet tar sig tid för eftertanke eller meditation för att nå sin egen själ. Att bara vara i stillhet och lyssna till sig själv.

Det är så många budskap som surrar runt och tränger sig in i oss hela tiden. I konsumtionssamhället. Media. Sociala medier. Min egen blogg. Lyssna gärna. Fast sök också din egen röst.

Jag tänker att om man aldrig tar sig tiden att lyssna till sig själv drunknar det som är "Jag" i allt det andra. Det är då vi kan känna oss tomma. Som att vi inte längre finns till. Vi tappar meningen med just vårt liv vilket i sin tur kan få oss att känna vilsenhet, oro och ångest.

Samtidigt hör vi alla samman för mig.

Att nå dit, att känna att vi alla hör samman, är en mäktig upplevelse för mig.


LIVETS PÄRLOR

Din hand är din.

Så som min hand är min.

Din hand i min.

Min ...

I din.

Allas händer i varandras händer.

Tillsammans.

I evighet.

Livets pärlor utan slut ...

Och du är en av dem.


(Anna-Karin)



#Blogg100 - Dag 37

Anti-stress: Meditationsgång

Idag bjuder jag på ett enkelt sätt att stressa av, att koppla samman sin andning med kroppens rörelse och att vara i nuet. Du kan använda dig av det när helst du vill. Utomhus. Eller inomhus.

Det är vanligt att människor idag går omkring med "andan i halsen". När man är stressad eller orolig andas man högt och ytligt i bröstet. Gör man det tillräckligt länge kan det hända att kroppen får som vana att andas på det sättet. Vilket i sin tur påverkar hela systemet i kroppen.

I den lättare formen får man kanske huvudvärk. I förlängningen kan man få utmattningssyndrom, vilket hände mig för fjorton år sedan. Min kropp glömde hur man andas i ett lugnt tillstånd, helt enkelt.

Jag har tränat mycket andningsövningar för att lära min kropp att andas naturligt med magen igen. Att använda hela andningskapaciteten i stället för bara en liten del av den. Därför är jag också idag medveten om när jag har andan i halsen. När det är dags att ta det lugnt.

Jag kan också tydligt känna hur mina tankar och känslor påverkar min andning. Och tvärtom. Andningen har blivit en vägledare och ett stöd för mig i mitt liv. Den ger mig både frågor och svar om mitt innersta jag. Kanske är andningen vägen till själen? Eller rent av själva själen?

Meditationsgång

Här är ett enkelt sätt att lugna ned andningen och därmed också kropp och själ:

När du promenerar, räkna till fyra samtidigt som du tar dina steg. 

Ta fyra steg under inandning. 

Ta sedan fyra steg under utandning. 

Fortsätt så länge du vill att göra så.


Jag känner ofta att jag blir mjukare och mer avslappnad i hela kroppen när jag sätter samman kroppsrörelsen med min andning. Det kan kännas olika hur man upplever det. Hur som helst tror jag att alla som provar känner att andra tankar som far omkring i huvudet stannar upp. Det blir en vila för hjärnan som är avstressande.



#Blogg100 - Dag 36

Raggningsförsök

Jag redo att lufsa mig till hälsa.

Jag kämpade med mjölksyran när jag passerade skolgården. Knappt halvvägs till mitt mål, småjoggade jag flåsande i motvinden.

Fyra småkillar, kanske nio år gamla, hängde över staketet till skolgården och tittade på där jag sprang. Eller vad jag nu ska kalla det jag gjorde. Lufsade mera.

"Hej!", ropade de till mig när jag for förbi.

"Hej!", ropade jag glatt tillbaka.

När jag lufsat tio meter till hörde jag en liten pojke ropa där bakom mig:

"Hur får jag tag i dig?"

Jag vände mig om, tittade på småkillarna och log i farten.

Sedan fnissade jag så att folk jag mötte måste ha undrat hur det var med mig. Egentligen.

Jag fick stanna och hålla i ett staket intill vägen tills jag fnissat klart.

Jag anar att småkillarna hade lika roligt som jag själv.






#Blogg100 - Dag 35

M-magasin letar bra bloggar

Gissa om jag blev glad när jag fick se att en av mina bloggföljare genom Facebook har tipsat tidningen M-magasin, Kulturtanten, om min blogg som en av de bästa mappiebloggarna!

Stort tack till dig som gjorde det och en bamsekram från mig!

Att få känna uppskattning är något som alla människor behöver.

Om det är från en människa eller från hundra spelar ingen större roll.

Så tveka aldrig att ge uppskattning till en annan människa. Känd eller okänd.

Jag lovar dig att du strör glädje där du går genom livet.



#Blogg100

Pensée-tider

Det var inte lätt att välja bland alla olika färger och storlekar på penséer hos Blomsterlandet när jag var där. Gula, vinröda, mörkt violblå, vita, ljusblå, orange och ljuslila. Till sist bestämde jag mig för ljusblå stora penséer till de grå stora krukorna här hemma.

Fast jag kunde inte låta bli att också köpa ljuslila och vita små penséer att sätta på två olika bord. Ett i uterummet och ett utomhus.

"Det botaniska namnet är Viola wittrockiana men kallas allmänt för pensé. Ordet pensé är ett franskt ord som betyder "att tänka". Även om ordet pensé är franskt finner man ordet också i svenska ordböcker. Ordet pensé i sin tur kommer från det latinska ordet pensare. På spanska heter blomman pensamiento som också betyder tanke.

En del tycker även att blomman ser ut som ett människoansikte och när blomman slokar i augusti ser den ut som en människa sittandes i djupa tankar." (Monterssoriskolan Pärlan)

Penséer ska klara ned till fem minusgrader utan att frysa ihjäl. De är säkra kort att köpa den här årstiden. Vackra och tacksamma. När de blommat över så småningom brukar jag klippa ned dem och flytta dem till en skuggig plats i trädgården. Ofta blommar de om en gång till under sommaren då.

Förra året hade penséerna i krukan i trädgården till och med övervintrat. Inte för att jag fattar hur de kunde göra det där de stod helt öppet. Fast ibland händer mirakel runt omkring oss där vi minst väntar oss det.

Undrar vilka mirakel jag ska få uppleva idag?



#Blogg100 - Dag 34

Att leva

Att leva
kan vara
att göra det bästa
av varje dag
man har.

Oavsett hur
den ser ut.


(Anna-Karin)

Mot en solig husvägg

"Det känns som att vi får våren i år utan att liksom riktigt ha förtjänat den", sa jag. "Lättförtjänt."

"Hur menar du nu?"

"Jo, jag tänker att visserligen har vi haft vintermörkret. Fast det har bara varit några gånger som jag har behövt skrapa isiga bilrutor. Bara en gång i vinter halkade jag på en isig gata så att jag sträckte till mig. Vi har knappt behövt skotta alls. Bara borstat bort lite snö några gånger den här vintern."

Jag satt lutad mot en solig husvägg vid Kroatorpet i Huskvarna och såg upp mot höjderna och den blå himlen. En liten flicka tultade runt och pekade med sitt lilla finger på kajorna som var på jakt efter bullrester och annat intressant för deras del en av de allra första vårdagarna just den här våren.

Idag är det frost på marken.

Fast vintern har inte en chans längre.

Kanske ska jag ge mig på jakt efter vitsippor idag.



#Blogg100 - Dag 33

Årets första mjukglass?

Igår trodde jag att jag skulle äta årets första mjukglass i Lekeryd. Kön till glasskiosken var lång. Mycket lång. Solen sken. Luften var ljum. Motorcyklarna hade vaknat.

"Tänk så lite en svensk behöver för att bli tokglad", hörde jag en person före mig i kön säga. "Solsken och en glass".

Jag funderade över varför det gick så långsamt i kön. Eller rättare sagt varför den inte rörde sig överhuvudtaget. Tills jag fick se skylten strax framför mig på väggen till glasskiosken.

Mjukglassen var tyvärr redan slut.

Det blev en fika i solen i stället den här dagen.


#Blogg100 - Dag 32

Sommartid inte min grej

Först vaknade jag halv sex i morse. Som jag brukar. Sen somnade jag om och sov till halv åtta. Jag fixade frukost. När jag satte mig att äta var klockan redan nio. Hur i hela friden hade det gått till?

Jo, det är sommartid idag, om nu någon skulle ha missat det.

Precis när jag börjat ställa in min kropp och själ efter det naturliga ljuset därute till att det är vår. Då ger mig den onaturliga tidsomställningen till sommartid en knock-out igen.

"Tro inte att du själv har koll på när du ska gå upp och gå och lägga dig. Det är siffrorna på klockan du ska lyda." Känns det som att någon har tänkt någon gång när man beslutade om sommartid och vintertid.

Min hund bryr sig inte ett skvatt om att det har blivit sommartid inatt. Hon vaknar och vill ha mat vid exakt samma tid som igår. Samma sak med katten. När det börjar ljusna går hon sin runda i huset oavsett vad siffrorna på klockan visar.

Jag tycker att det är ett galet påfund med sommartid och vintertid.

Det stämmer inte in på vad det är att vara människa.

Jag vill ha samma tid året om.

Övergången till sommartid är enligt forskare så stressande för en människa att det varje år dör cirka 30 människor på grund av systemet med sommartid. Hur det påverkar vår hälsa i övrigt vet man inte. Fast forskare misstänker att vi påverkas negativt av den också när det gäller andra sjukdomar än hjärt-kärlsjukdomar. Se en intressant artikel i Dagens Nyheter HÄR. 

Jag har lyckan att själv kunna styra min tid idag. Fast långt ifrån alla människor har ju det.



#Blogg100 - Dag 31

Trädgårdsarbeta med förnuft och känsla

 

Och så sköljde våren över oss. De 25 graderna i uterummet gjorde mig orkeslös. Samtidigt sken solen där utanför och himlen var så oskyldigt blå som bara en himmel den allra första riktiga vårdagen kan bli. Rabatterna var fulla med bruna höstlöv. Ogräset ropade till mig: "Ryck upp mig, ryck upp mig!".

Jag halvlåg i vilstolen och kände inte den minsta lust att rensa i rabatter. Hade det varit för femton år sedan hade jag redan legat där ute på marken och nästan rensat klart i trädgården. Fast nu är det femton år senare. Så mycket har hänt. Att ha en nacke som krånglar gör att jag får öva mig i att vara förnuftig i bland annat trädgårdsarbete. Det är inte det lättaste för mig. Jag är en sån som helst går på hjärtats lust och längtan.

Egentligen är jag fortfarande den där människan som älskar att rota i jorden. Att se livet som växer upp och grönskar under de gamla höstlöven. Som vill städa i trädgården. Plantera och gräva. Plantera och skapa. Fast min kropp vill det inte längre. Jag får vänta in den. Lyssna till den på ett helt annat sätt än jag behövde göra förut.

Plötsligt, helt oväntat, tog i alla fall längtan över tanken på hur himla ont jag skulle få efteråt när jag rensat i rabatterna. Jag tänkte: "Ett enda litet ställe kan jag fixa ju. Börja med något litet är klokt. En liten stund varje dag så är det rätt som det är blommor och grönt överallt. Om jag bara kommer ihåg pauserna."

Så, slut med funderingarna. Jag kastade mig ut i trädgården. Hittade en lövräfsa bakom garaget. Räfsade bort de bruna höstlöven och såg att där spirade under dem. Daggkåpan. Suckulenterna. Lavendeln. Alltsammans har redan börjat växa.

Jag hämtade den lilla skottkärran vid komposten och där hamnade allt som jag rensat bort.

Är det värt smärtan jag har idag i rygg och nacke att ha en trädgård?

Jag vet inte säkert längre. Jag funderar över det.

Fast om en månad eller så. När jag sitter därute i trädgården intill den lila syrenbusken, lyssnar på den svartvita flugsnapparen och dricker mitt kaffe, anar jag att inte vill byta bort min lilla trädgård med den vackra stora skogslönnen mot något som helst annat i hela världen.

Idag ska jag läsa om trädgårdsergonomi på nätet.

Och åka till stan och titta på stora krukor att plantera sommarblommor i.

Jag har ju en trädgård. En stycke bit på jorden att ta hand om.

Fortfarande.

Morgondagen vet jag inget om.

Sandlåderabatten i mars.

Sandlåderabatten i juni.

#Blogg100 - Dag 30