Frankrike dag 2: Monets trädgård och Trouville, Normandie

Så var jag då äntligen vid entrén till Monets trädgård i Giverny.

I Paris morgonrusning lämnade vi Eiffeltornet bakom oss och styrde kosan mot den lilla byn Giverny för att uppleva Monets trädgård. Monets trädgård, denna trädgård och detta hus som jag läst så mycket om och köpt mig en vacker bok med underbara bilder i för många år sedan. Bläddrat i den och drömt om att en dag få uppleva både huset, interiören och trädgården i verkligheten.

Så nära en dröm man haft i många år kommer tanken "Tänk om jag blir besviken?". Fast jag blev inte besviken. Redan när jag steg in i trädgården kantad av en liten bambuskog kände jag friden lägga sig inuti mig. Här var gott att leva. Här var en plats av paradiset på jorden. Skapad av konstnären Claude Monet själv.

Blåregnet hade inte börjat blomma än över bron i Monets trädgård.

Skönheten bor i det enkla.

Trädgårdsgångar kantade av daggkåpa.

Trädgårdsgångarna var kantade av samma växt fast olika växter. Däremellan var det huller-om-buller-trädgård.

 

Ja, precis som i en tavla, eller hur!

På näckrosbladen promenerade söta små svarta andungar omkring.

Jag på Monets vackra bro med den kända gröna färgen.

Claude Monet föddes i Paris 1840 fast hans familj flyttade sedan till Le Havre. Redan när han var liten bestämde han sig för att bli målare. Han målade mycket och gick också i en konstskola en period.

Så småningom efter att ha målat många av dåtidens vanliga porträtt och motiv med den teknik som alla andra gjorde, tröttnade Monet och kände för att prova att måla på ett nytt sätt. Han började måla med korta penseldrag och byggde upp sina motiv ungefär som pixlarna i ett fotografi. Det han ville fånga i sitt måleri var själva upplevelsen i nuet. Något som för mig påminde om mindfulness när jag läste om Monet.

Monet älskade ljuset och hur det förändrade motiven han målade. Han älskade att försöka måla av ljusets speglingar i vattnet. Han tyckte att världen innehöll så mycket ondska och elände att han ville måla det vackra som fanns i livet och ge det till världen.

Konstkritikerna hånade Monet för hans sätt att måla. En kritiker kom på uttrycket impressionistiskt måleri som ett hånfullt uttryck. Ett uttryck som aldrig förut använts.

Så upptäckte människorna, folket, Monets tavlor. Först i USA där han fick de första framgångarna. Senare också i Frankrike och andra delar av världen. Impressionismen blev älskad av folket och därmed var succén ett faktum för Monet.

Som utfattig och nybliven änkeman med två barn kom han en gång till Giverny för att söka sig ett hus till sin familj. Han hittade det stora huset med trädgård som kom att bli Monets trädgård. Hyrde det i början. Så småningom fick han råd att köpa huset och trädgården. Ännu senare kunde han köpa till mark för att skapa vattendammar och också anställa trädgårdsarbetare.

Monets rosa och gröna hus. Röda och rosa pelargoner i mängd framför huset.

Så mycket Monet i de här färgerna för mig.

Monet blev 86 år gammal. Den mesta tiden av sitt liv tillbringade han med att skapa sin trädgård med syftet att måla av den i olika ljus. Hans trädgård var hans eget levande konstverk och hans liv. Ett levande konstverk som fortfarande är vid liv trots att det förföll efter hans död. Räddades av två amerikanska kvinnor som började en insamling för att återställa huset och trädgården efter Monets ritningar som alla fanns kvar.

Monet var morgonmänniska. Tidigt på morgonen gav han sig ut i sin trädgård och planterade och planerade för att sedan måla. Han var noga med vilka färger som fick lov att finnas i trädgården. Han använde många enkla, vanliga blommor som fick fröså sig precis som de ville. Han blandade in dyra, ovanliga växter som han ruinerade sig på, som han själv uttryckte det. Resultatet blev en fantastisk huller-om-buller-trädgård. En impressionist-tavla IRL som är svårslagbar och som ständigt visar nya ansikten för den som besöker trädgården.

Monet var också gourmet och hade en stor grönsaksträdgård. Det vackra rosa huset målade han själv inuti i olika nyanser. Mycket pasteller. Väggfärgen var ibland densamma som färgen på ett stort skåp. Så att skåpet smälte in i väggen. Ljusblåa trösklar och mintgröna väggar. Matsalen var soligt gul i en mjuk nyans för själen. Matbord och stolar hade samma nyans som väggarna. Där samlade Monet alla sina vänner och sin familj för att äta och diskutera tillsammans. Färgerna i Monets hus kändes lekfulla för mig och fick mig att tänka på Villa Villerkulla och Pippi Långstrump.

Efter maten kanske Claude Monet tog med sig några av sina konstnärsvänner till sin ateljé där hans tavlor var i fokus. Mitt i ateljén hade han placerat stora soffor för att man skulle kunna sitta avslappnat och titta på konsten på de höga väggarna och diskutera hur man upplevde den.

Utsikt över trädgården inifrån huset. Man fick inte fotografera interiören.

Åh vad jag önskar att jag för en endaste timme kunde förflyttat mig bakåt i tiden där jag vandrade i Monets vackra trädgård. Jag ville haft på mig en vit, lång klänning och promenerat där tillsammans med Monet och pratat om livet med honom. Pratat om blommorna och om näckrosorna och kärleken och döden.Bett honom visa mig sina favoritplatser och favoritblommor just den dagen. Frågat honom vad som var hans drivkraft när han blev utskrattad av kritikerna. Hur han orkade fortsätta med det han trodde på trots att han var luspank och behövde pengar till sig och sin familj.

För i en trädgård, antingen det är Monets trädgård eller vilken annan trädgård som helst, finns allt det som ryms i livet. Det nyutspruckna och det vissnade. Det levande och det döda. Fröet ur det döda som blir till nya blommor. Det som inte blev som man trodde lika väl som det som blev så mycket mer fantastiskt än man ens kunde ana. Det förutsägbara och det överraskande. Döden, livet och evigheten. Kretsloppet som vi alla är en del av. Antingen vi vill det eller inte.

Jag älskade att vandra bland alla blommor och växter i Monets trädgård. Jag kunde stannat där hela veckan så att bussen kunde plockat upp mig på hemvägen kände jag.

Fast precis som livet självt, så var det snart dags att lämna för något nytt.

Nästa mål var Trouville och Deauville i Normandie. De rikaste parisbornas badorter sedan cirka 250 år tillbaka. Med breda, långa sandstränder kantade av fantastiska, vackra gamla hus.

Vi kom fram på kvällen. Hotellet låg precis intill stranden och Casinot. Vårt rum på sjunde våningen hade en mäktig utsikt över La Haute Seine-bukten. Tidvattnet är elva meter där, så utsikten skiftade mycket från morgon till kväll.

Utsikten från hotellrummet var hänförande.

Tidvatten på elva meter gjorde att båtarna ibland låg i vatten, ibland på sandbotten.

Casinot i Trouville där det är diskotek, restauranger och olika arrangemang under högsäsong.

På kvällen blev det en liten rundvandring i Trouville som avslutades på en mysig restaurang med en tre-rätters middag och vin för den som ville. Tre-rätters middagar med vin till var det i stort sett varje kväll på den här resan. Alla var lika fantastiskt goda som man förväntar sig dem i Frankrike, förutom en enda som jag ska berätta om senare.

Den här kvällen i Trouville åt jag en mycket god skaldjurspaté med smakrik sås till förrätt. Sedan åt jag en stor bit vällagad och välsmakande torsk med ris och pestosås. Efterrätten kom in i vackra höga glas. Där låg äppelsorbetkulor i Calvados. Gott fast för just mig lite väl mycket Calvados. Så till sist hällde jag av en del Calvados och kunde smaska i mig sorbeten till sista mumsbit. Tre personer fick dela på en flaska vin. Den här kvällen drack jag lite vitt vin och vatten. Som grädde på moset avslutades hela menyn med en god liten Espresso.

Efter mycket god mat, mycket prat och skratt med nyfunna vänliga och glada reskamrater, lämnade vi restaurangen var för sig eller i par.

I Trouville innan "fallet".

Solen var på väg ned och jag ville absolut se solnedgången vid havet. Med raska steg promenerade jag mot solen. Fast min promenad fick ett hastigt och smärtsamt avbrott. Jag fastnade med min högra fot i en grop i asfalten, föll handlöst framlänges fast någonstans i fallet tänkte jag "akta huvudet" och vred mig åt sidan så gott jag hann. Jag tog emot med händerna i asfalten och jag kände båda knäna och den högra höften slå i den hårda asfalten. Sedan låg jag där och gnällde för mig själv och tänkte att det var bäst att jag tog det lugnt när jag reste på mig.

En vänlig brunögd man kom springade fram till mig och hjälpte mig på fötter. Han såg mig rakt in i ögonen och jag kände att han sökte efter hur jag mådde egentligen efter fallet.

Till min glädje kände jag att jag var hel, inte ett endaste ben brutet. Jag kunde gå, vilken lycka! Och mina glasögon hade klarat sig, vilken tur eftersom jag glömt att ta med extra glasögon på semestern. (OBS! Glöm INTE det, mina vänner, om ni reser bort. Jag kommer aldrig mer att glömma extraglasögon efter den här händelsen, tror jag).

Jag var visserligen mörbultad, fortfarande i lätt chocktillstånd, på min armbåge fanns ett skrapsår som blödde och det brände på mina knän och insidan av mina händer. Fast jag var hel, tack gode Gud, kände jag. Kanske var det mamma, som jag tror är en ängel idag, som skyddade mig i fallet? Inte den enda skyddsängeln som det kändes som att jag mötte under den här resan.

Sedan gick jag ned till stranden med min man som helt missat att jag föll och vi tog kort på solnedgången.

För vem vill missa en solnedgång i Trouville? Inte jag i alla fall.

Vidunderligt vackert och detta magiska ljus.

På stranden i Trouville efter "fallet".

"När mörkret sänker sig är gryningen redan på väg." (Anna-Karin)

#bloggswe

Frankrike, dag 1: Köpenhamn-Paris

Flyget till Paris gick på kvällen från Köpenhamn. Där var fullt med människor och ovanligt mycket handbagage som skulle med.

I värmen gav sig min gamla flygrädsla till känna och jag mådde rent ut sagt pyton den största delen av flygningen. Fast där fanns en förstående flygvärdinna som gav mig vatten och kollade till mig då och då under hela resan. Landningen gick bra även om det var en kort landning i hög hastighet som kändes mer än de som jag varit med om förut när jag flugit.

Det var skönt att känna mark under mina fötter igen efter flygningen. Fransk mark. Jag var trött och kände att jag flyger nog inte hem, det finns ju andra färdmedel. Tåg. Buss. Varför ska man flyga egentligen? Alla de förnuftiga, realistiska argumenten som jag övat mig på i förväg var som bortblåsta just i den här stunden.

På Orly flygplats samlades alla vi som skulle åka buss med Ölvemarks resebyrå genom Normandie ända ut till västkusten i Bretagne och sedan tillbaka till Paris igen.

En resa som jag drömt om att göra i så många, många år. Det började med att jag såg en bild på Mont St Michel när jag läste franska på högskolan. Ju mer jag läste om det karga landskapet i Bretagne desto starkare blev min längtan att en dag i mitt liv få uppleva det på plats.

I mörkret som lagt sig den första kvällen på resan lyste oändliga rader av taxibilar upp vägen strax utanför Orly. Trafiken flöt bra när vi åkte mot hotell Ibis Paris Berthier Porte de Clichy. Reseledaren gick igenom praktiska saker när det gällde resan. Hon hann också med att berätta lite om Paris under vägen och visade i vilka kvarter Herman Lindqvist bor. Där skulle jag också kunna tänka mig att bo en tid i mitt liv. Såg trivsamt charmigt ut.

Genom fönstret i hotellrummet såg jag Eiffeltornet för allra första gången i mitt liv. Det var mer gyllene, större och vackrare än jag hade föreställt mig det.

Till nyår år 2000 klädde man in Eiffeltornet i en särskild ny belysning som fick tornet att gnistra som en diamant. En dyr historia fast populär bland invånarna i Paris som ville ha kvar den nya belysningen. Det blev en lösning som innebär att Eiffeltornet sedan dess varje hel timma gnistrar och glittrar fem minuter året om. Resten av tiden i mörker är det upplyst i en fast belysning som ser gyllene ut i mörkret.

Jag stannade uppe tills klockan var tolv på natten för att uppleva Eiffeltornsdiamanten från hotellfönstret. Vackert var det och det kändes som en bra inledning på allt roligt och spännande som väntade framför oss på vår resa. En del hade vi en aning om. Annat visste vi inget om alls.

Att resa är äventyr. Att resa är att uppleva.

Bakre delen av flygplanet som jag åkte med till Frankrike. Vi landade i skymningen.

#bloggswe

Hemma från semester i Frankrike

Full av intryck efter en åtta dagars flyg- och buss-semester till Normandie, Bretagne och Paris, försöker jag samla mig och smälta allt jag upplevt.

Jag återkommer med bilder och reseminnen från en resa jag drömt om att göra i mer än 30 år.

En resa som jag för fjorton år sedan aldrig någonsin trodde mig om att kunna göra. Eftersom jag just då gjorde en helt annan resa inuti mig själv.

Fast livet är oförutsägbart.

Och människan ofta starkare än hon ibland tror själv.



#bloggswe

Vilsam solig midsommar

Jag hade en vilsam och solig midsommar med massor av god mat. Nu njuter jag av allt därute i sommaren och bloggar därför inte lika regelbundet.

Sommaren är kort.

Ta vara på den!

Låt den fylla dig med kraft, glädje, kärlek och energi.



#bloggswe

Så ljus är sommarnatten

Så ljus är sommarnattten

I förunderlig

midsommartid

Så mild vinden

mot min nakna hud

Så ljuv är doften

av gammal

puderrosa ros

Så fylls mina sinnen

Till brädden överfullt

Midsommarnattsminnen

Och sommaren

fortfarande 

Så ung.

(Anna-Karin)

#bloggswe

Glad Midsommar!

Idag är det midsommarafton. Jag ska ha ett lugnt firande hemma. Äta färskpotatis, matjessill och gräddfil  med mycket gräslök. Jordgubbar med vispgrädde till efterrätt.

En av de saker som jag gillar med midsommaraftonsfirande är att det är så enkelt att fixa maten till det. Om man vill.

Allra bäst är att kunna äta midsommarmaten utomhus i den underbara naturen som är där just nu. Eller i ett uterum som jag troligen kommer att göra idag.

Vi ska fira min katt också. Traditionsenligt. Hon fyller 13 år i år och ska få majs och räkor som hon älskar.

Glad Midsommar önskar jag alla mina vänner!



#bloggswe

Förverkliga drömmar

Snart ska jag förverkliga något jag drömt om ända sedan jag var 20 år. Det känns overkligt. När man väntat så länge på att göra något är förväntningarna skyhöga.

Samtidigt känner jag att eftersom jag väntat så länge tappade jag någonstans på vägen i all den stora tröttheten tanken på att ens göra verklighet av min dröm. Jag tänkte att det räckte som det var; en dröm.

Fast sen ändrade jag mig. Bestämde mig för att förverkliga min dröm.

Hon som en gång var 20 år och drömde drömmen är delvis densamma som då och delvis en helt annan. Så mycket har hänt i mitt liv sedan dess. Så mycket jag har omvärderat och så många erfarenheter jag fått. Både ljusa och mörka.

Är det viktigt att förverkliga sina drömmar?

Eller är det ibland kanske bättre att ha drömmen än verkligheten?

Hur tänker du?

Jag kommer snart att veta hur det är med den saken för min del. I alla fall när det gäller den här drömmen.



#bloggswe

Tankar kring selfie

Robert Aschberg anser att ta en selfie är detsamma som att slicka sitt eget kön och funderar över om vår tid en gång kommer att kallas narcissismen.

I en annan krönika läser jag tankar kring fenomenet selfie från en kvinna något yngre än mig själv som menar att genom selfien har vi äntligen (inte minst som kvinnor) makten över bilden på oss själva. Makt över hur vi väljer att visa oss för andra.

Jag gillar att ta selfie på mig själv titt som tätt. En gång i tiden var jag den som alltid tog kort på andra fast mycket sällan verkade ha varit med på kalas eller vid jular eftersom det var jag som höll i kameran. Nu kan jag alltid vara med på bild, när helst jag vill.

Är det viktigt att ta en selfie? Kanske inte. Fast hur som helst hade jag väldigt roligt igår när jag försökte ta en selfie på mig själv och min hund tillsammans.

Vad tänker du kring fenomenet selfie?

Brukar du ta selfie på dig själv?



#bloggswe

Trädgårdsvandring med mig själv

Några gånger varje dag går jag trädgårdsvandring med mig själv i min trädgård. Det händer saker hela tiden. Växer så det knakar. Allt ljus under dygnet ger en fantastisk växtkraft åt det levande.

Här är min citrontimjan, så enkel liten lila blomma. Så friskt grön planta. Vilken doft. Stryker med handen över den när jag går förbi krukan.

Paradisbusken med sin mandeldoft. När du blommar vet jag att det är nära midsommar.

I många år drömde jag om att ha en paradisbuske i trädgården. Planterade en som drogs upp när vi la om dräneringen. Planterade en ny.

Jag drömmer om när du vuxit dig tre meter hög och skapar en rosablommande port in mot bakre trädgården.

Kan man älska en paradisbuske? Ja! Jag kan det.

Rosa nejlikan doftar ljuvligt. Doften väcker minnen från när jag var barn och sprang barfota i gräset och sommaren var lång som en evighets evighet.

En gång i tiden hade jag en sju meter lång rabatt kantad av rosa nejlikor i det här läget i min trädgård. Nu har jag en planta i en kruka. Ibland är det lilla enkla lika underbart som den stora mängden.

Minns ni den lilla buskrosen som överlevde vintern i en lövhög där jag slängde den i höstas? Den där rosen som jag fick se friskt grön och levande i våras i lövhögen. Den som jag direkt döpte till "The Survivor". 

Idag har "The Survivor" vuxit ur den första krukan jag planterade den i. Den fick en ny kruka idag och är alldeles full av vackra knoppar på väg att slå ut. Trivs som fisken i vattnet i uterummet. Och jag vattnar och vattnar. Det här är en sommar när jag går runt med vattenkannan varje dag både inomhus och utomhus.

Mitt älskade daggkåpeland. En försommar kom min mamma med en liten, liten planta som hon köpt på Västra Torget i Jönköping till mig. En liten daggkåpeplanta. Nu har jag daggkåperabatter på flera ställen i trädgården. Alla från den lilla plantan som mamma gav mig.

Visste du att de där dropparna som man kan se i bladen alldeles särskilt tidigt på morgnarna och som gett namn till växten, kommer från växten själv. Vackert så att jag tappar andan. Namnet på växen är också så vackert, daggkåpa.

Här är utsikten från det jag kallar mitt "Lilla Grekland". En av mina favoritplatser i trädgården. Här gömmer jag mig för världen. Tittar på molnen som svävar förbi däruppe. Lyssnar till suset från skogslönnen. Studerar spindeln som klättrar nedför spindelväven för att äta upp sitt byte för att sedan klättra upp igen.

Min lilla violsamling. Tre olika violer som jag planerar att plantera ut i trädgården. Fast jag har inte bestämt mig för var någonstans än. Från vänster; en doftviol som luktar precis som violgodis. En viol som jag köpt på Gunillaberg av självaste trädgårdskonstnären Tage Andersen. Och närmast kameran den vackra lilavita violen som jag inte vet namnet på. Kanske vet du?



#bloggswe

Kärlek ska inte vara ljummen

Kärlek ska inte vara ljummen, läste jag häromdagen. Det finns så mycket annat i livet som är mediokert. Kärlek ska inte vara så. Kärlek ska vara vild och vacker, passion och glöd.

Ungefär så där som det är i naturen nu. Växtkraften slår omkull mig av häpnad varje dag. Över en natt har paradisbuskens grenar vuxit flera decimetrar. Känns det som i alla fall. Jag har inte mätt med måttband, bara med hur mina ögon upplever det.

Som sommaren precis kring midsommar tänker jag mig kärleken.

Så full av liv.

Kraftfull.

Bedövande vacker.

Het.

Fylld av ljus som en midsommarnatt.

Kärlek ska inte vara ljummen.



#bloggswe