Jag försöker att leva så "friskt" som jag bara kan trots de osynliga
funktionshinder som jag lever med som rester från utmattningssyndrom.
Då händer det ibland att jag får höra att jag är "inbillningssjuk".
I december fick jag höra det två gånger från en människa som jag har
känt som en nära vän under lång tid. Att jag skulle vara
inbillningssjuk, det gjorde riktigt ont i mig att höra det, ska jag
ärligt erkänna. Särskilt som det var från en människa i min nära krets.
Det handlar inte om någon av mina vänner i cyberrymden.
Jag begär
aldrig att någon annan ska förstå utmattningssyndrom. Fast för att vara
en sann vän till mig önskar jag respekt för min situation och för de
besvär som jag upplever.
Jag inser också att människor som kallar
psykisk ohälsa, ångest, panikattacker med mera, för "inbillning" har
stor okunskap och bär på många fördomar. Där finns en viktig uppgift för
oss människor idag i Sverige 2015. Att arbeta för att sprida kunskap om
psykisk ohälsa.
Utmattningssyndrom är fortfarande för vissa människor en "inbillningssjukdom".
Grrr... ha, ha.. jag är ingen elak människa, fast ibland, bara ibland
och bara en liten, liten stund, så händer det att jag önskar att just de
människor som tror att utmattningssyndrom/ångest/panik är inbillning,
bara för en liten, liten stund fick smaka på hur det känns att leva med
de funktionshindren. För det är sannerligen ingen lek. Det är
oberäkneligt, det är sviter som känns av dygnet runt och det påverkar så
många olika funktioner i kroppen. Och man förlorar också ofta så mycket
annat av det som är viktigt i livet. Som arbetsförmåga, jobbarkompisar,
socialt liv med mera.
Och jag tänker, har vi inte kommit längre
som människor år 2015 än att vi fortfarande ser på psykisk ohälsa som
"inbillning"? Åtminstone en del av oss.
Tydligen behöver vi fortfarande öka kunskapen om psykisk ohälsa och våga tala med varandra om det.
Genom kunskap minska rädslan som hänger samman med alla fördomar, vad än de handlar om.
