Igår fick jag min akt från tiden jag var placerad i fosterhem. Det kändes märkligt att hålla den i min hand när jag hämtat det rekommenderade brevet. Fullt med fjärilar i min mage.
Jag har läst det nu. Snabbläst det. Många gamla frågor hittade jag svar på där. En del nya frågor dök upp i mig.
Efteråt kände jag en stilla glädje och tacksamhet och frid smyga sig på mig alltmer.
Glädje och tacksamhet över allt jag har i mitt liv, allt jag fått i mitt liv, över den jag är som människa.
Det kunde blivit så annorlunda. Det kunde gått så galet för mig då.
Fast jag skapade mig ett bra liv för mig själv, trots allt.
Ett riktigt bra och rikt och kärleksfullt liv skapade jag mig.
Jag valde medvetet att älska i stället för att hata.
Stilla tårar föll över mina kinder igår kväll när jag såg min mammas handstil där hon skrivit på pappren om att hon lämnade över sina barn till samhället därför att hon inte klarade att själv ta hand om dem.
Stackars lilla älskade mamma ... så fruktansvärt ont det måste ha gjort i dig i just den stunden. Vilket beslut kan vara värre att ta än att lämna ifrån sig sina barn till okända människor därför att man själv inte längre klarar det?
Älskade lilla mamma, jag vet så väl att du hade gjort allt du kunde fast till slut orkade du inte längre. Du behövde lugn och ro för att läka efter allt som hänt.
Så småningom kunde du ta hand om dina barn igen. Det var så starkt av dig, mamma, att du lyckades med att samla och skapa vår lilla familj igen. Utbilda dig och försörja oss och jag är så tacksam över att jag och vi fick uppleva det.
Jag är så in i hjärteroten tacksam över alla våra lyckliga år tillsammans som vi fick i livet. Jag saknar dig så mycket, mamma, och kommer alltid att sakna dig. Som en liten fågels tickande hjärta bär jag dig inom mig för alltid i mitt eget bultande, varma hjärta.
Jag är så glad att jag till sist skickade efter den här akten.
Har nu sett huset på bild där jag bodde under min tid som fosterbarn. Också hittat bilder på dem jag bodde hos, på nätet. Det stämmer överens med mina egna minnesbilder.
Jag känner som att alltsammans är mera verkligt för mig nu. I stället för att det ofta känts som en mardröm som jag drömt någon gång när jag var tonåring.
Det hände.
Det var en mycket smärtsam period i mitt liv.
Jag lärde mig saker om livet som jag inser har skapat insikter som ibland är tunga att bära på. Som jag lärde mig tidigare än jag önskat att jag fått lära mig dem. Fast som ändå gjort mig till den jag är idag.
En människa med mycket hög empatisk förmåga och stor inlevelseförmåga. (Och ibland väldigt mycket fantasi på ont och gott). En starksköring.
En människa bland andra. Bland alla andra människor som bär på sina erfarenheter, sina sorger, sina sår, sina lyckliga minnen såväl som sina olyckliga. Sina kärlekar och sina brustna hjärtan.
Jag känner ett lugn i mig efter att jag läst akten.
Känner styrkan i den där tjejen jag var då.
En styrka som har burit mig dit där jag är idag.
Styrkan att ibland också våga vara skör och svag.
