Maskroskvinnans Vårtal

Jag kom på att jag har ju möjligheten att få förverkliga en dröm idag. Jag kan hålla ett vårtal här i min blogg. Så det tänker jag göra nu.

Vårtal ska det finnas en mening i, något viktigt att förmedla, känner jag. Det viktigaste jag vill säga till den som läser mitt vårtal är att älska. Att sätta kärleken främst. Vem eller vad det än är du älskar, så älska...

Älska din katt, din soptunna, din man, ditt barn, din lärare, din granne, din dammsugare, din trädgård, himlen och solen och månen. Älska...

Och när du älskar någon eller något, visa det!

Du kanske är en sådan människa som visar att du älskar genom att berätta det.

Du kanske är en sådan människa som visar att du älskar genom att ge bort en present eller en blomma.

Du kanske är en sådan människa som visar att du älskar genom att hjälpa den du älskar med något.

Du kanske är en sådan människa som visar att du älskar genom att ge den du älskar en kram eller en kyss.

Du kanske är en sådan människa som visar att du älskar någon genom att umgås med den du älskar.

Hur du än gör...

Älska...

Visa världen din kärlek!

Det är det viktigaste vi kan göra för varandra här i världen.

Börja våren med att visa världen att du älskar redan här och nu!

Det kan aldrig någonsin bli för mycket kärlek här i världen.

Beautiful Blogger Award

Jag har fått en Beautiful Blogger Award från Gunilla och jag tackar dig för det, Gunilla. Det var ju du som lärde mig det här med att länka i bloggar en gång i tiden. Och nu får jag repetera det igen så att det sitter ordentligt.

Det jag nu ska göra är att ge Awarden vidare till sju andra bloggare och länka till dem. Sedan ska jag berätta sju saker om mig själv här i min egen blogg.

De jag skickar Awarden till är en del nya bloggvänner på Blogspot och en del bloggvänner som jag känt en längre tid på Passagen. En härlig blandning, tycker jag själv, av personliga bloggare.

Annikas brygga

Välkommen till Lilla Huset

Yogaquinna

Gudinnerummet

Vägen mot en diagnos

Carolas Funderingar

Recurven Hood

Det är så klart helt upp till var och en vad man vill göra med sin Award. Inga som helst förpliktelser.

Sju saker om mig själv:

1. Jag är inte särskilt förtjust i att laga mat nu för tiden. Fast efterrätter gillar jag att göra och att garnera smörgåstårtor och bakverk.

2. Jag är naturälskare.

3. Jag är en hängiven yogautövare fast just nu en lat sådan.

4. Att meditera har blivit en livsstil för mig.

5. Jag strävar efter att leva i nuet utan att glömma mina erfarenheter i livet.

6. Jag gillar chokladpraliner.

7. Jag finns på Facebook och gillar faktiskt att vara där, till min egen stora förvåning. Den som vill är välkommen att bli min vän där.

Jag önskar alla en riktigt härlig Valborgshelg!

Valborgsmässoafton för mig

När jag var liten skulle man ha en ny vårkappa på Valborgsmässoafton. Sedan skulle man stå stilla bredvid sin familj och lyssna på vårtal och vårsånger huttrandes i kylan och fullt med spring i benen. Efter evighetslänge tände man brasan. Mina ben fick springa fritt. Fast inte alltför nära elden, för mamma var rädd att jag skulle fatta eld då.

Jag kan känna doften och värmen från elden och höra hur vi ungar skrattade och ropade när vi sprang där, runt valborgsmässoelden. Jag var lycklig! I min nya vårkappa med en förstamajblomma på bröstet. Och fullt av spring i mina ben.

När jag blev förälder ville jag att mina barn också skulle få härliga minnen från Valborgsmässoafton. Där jag bor firar man Valborg alldeles intill sjön och det är scouterna som organiserar firandet. Det är en stor brasa. När det blir skymning, kommer tre scouter i kanot glidandes över från andra sidan sjön och de har facklor i sina händer. Sedan vandrar de från sjökanten upp till brasan och tänder den. Det är mycket stämningsfullt.

Man har gått ur huse och står samlade uppe på en stor kulle med fin utsikt över alltsammans. Barnen behöver sällan stå stilla intill sin familj med spring i benen, utan får springa fritt omkring fulla av glädje. En del har majblommor på jackan. Sällan ser jag nya vårkappor.

Sedan blir det vårtal, vårsånger, kokt korv med bröd, lotterier och till sist ett fantastiskt vackert fyrverkeri som speglar sig i den lilla sjön.

Det här är en av de två största händelserna i det samhälle där jag bor under hela året. Det är en av de två dagar på året som jag ser vilka som egentligen bor här. Där jag bor är som en sovstad till Jönköping, så normalt ser man inte att här bor så många. Antingen är de på väg till eller från sina jobb, eller så är de hemma. Men den här kvällen, då häpnar man när man går ut. Oj då, brukar jag tänka. Bor det verkligen så många människor här?

Min äldsta dotter har varit engagerad i firandet vid Valborg som scout i kanske tio år. I år är första gången hon inte är hemma. Det känns konstigt och ovant. Jag har nästan inte lust att gå dit i år. Jag kommer att sakna henne så mycket. Förra året var hon en av dem som kom glidandes i kanot: Hon fick tända brasan med sin fackla som hon höll i sina varma händer. Nu är hon i Brighton.

Men jag vet att hon gillar att vi gynnar scoutföreningen i samhället. Den gör stor nytta för alla barn och unga här. Så jag gissar, att när det blir kväll, då står jag där. I min gamla vinterkappa. Med spring i benen. Alldeles stilla bland de vuxna. Och ser på när man tänder valborgsmässoelden.

Sedan köper jag min korv med bröd, köper lotter och vinner mjölkchoklad. Skänker pengar till fyrverkeriet. Får nackspärr av att titta på fyrverkeriet. Och tänker, att nästa år är hon säkert med oss och firar här hemma igen. Och är lycklig för att hon har det bra där hon är och för att de jag älskar allra mest här i världen lever.

Bilder - Guldfesten HV 71 i Jönköping

I Jönköping firade vi ikväll att HV 71 vunnit SM-guld i ishockey. Jag visar några bilder från firandet här i min blogg. Jag hade turen att komma just när bussarna med ishockeyspelarna och supportrarna körde över Munksjöbron. Från bron kunde jag se folkhavet. Sedan genade jag längs med Munksjön och fick se spelarna kliva av från bussen för att ta sig upp på scenen. Det var kanske 35.000 människor i regnet som hyllade ishockeyhjältarna. Det var glädjefnatt hos alla människor som var där. En riktig folkfest!

Att nästan döda en annan

Jag var sekunder från att allvarligt skada en annan människa igår. Jag tror inte jag hade varit densamma idag som igår morse om jag hade gjort det.

Jag var på väg hem sent på kvällen och fullmånen lyste starkt på himlen. Strax innan jag kom fram till Jönköping var där en busshållplats. Plötsligt bara är där en människa mitt i vägen framför mig. Jag ser att han vinglar och att han viftar med armarna. Det handlar om sekunder, men jag hinner väja för honom.

Efteråt känner jag blodsmak i munnen och mår riktigt dåligt. Så nära att köra på en människa har jag aldrig varit i hela mitt liv. Jag tror att det hade kunnat slutat riktigt illa om jag hade kört på honom för jag körde i 90 km/tim, tillräckligt snabbt för att bilen ska vara ett dödligt vapen.

Det som hände sitter fortfarande kvar i mig, det kändes så starkt i mig, men jag tänker hela tiden på att det gick bra, att inget hände.

Plötsligt blev det där som man så lätt glömmer när allt bara rullar på som det ska, så tydligt, så fullkomligt klart igen. Vad det är som är viktigt i livet egentligen.

Det blev så tydligt igen hur snabbt mitt liv kan förändras och också en annan människas liv. Från den ena sekunden till den andra.

Det blev så tydligt igen, att ingenting idag eller andra dagar är självklart.

Det blev så tydligt igen, hur viktigt det är vad jag gör med den stunden, den dagen jag har just idag.

Det blev så tydligt igen, hur viktigt det är vad jag gör med mitt liv.

Det blev så tydligt igen, hur viktigt det är att vara tacksam för varje sekund i mitt liv.

Det blev så tydligt igen, vad det är som betyder något för mig som människa.

Det blev så tydligt igen, vilken gåva och mirakel varje dag är i mitt liv.

En STOR bukett med glädje!

Varje år när jag ser marken täckt av vitsippor, tänker jag på den gången när min äldsta dotter skuttade omkring bland vitsipporna i skogen nära där jag bor, alldeles intill den porlande bäcken. Hon var tre år, tror jag, och hon hade på sig vinterjackan och mössan fortfarande. Hon hade färgglada kläder så hon syntes väl där i skogen. Jag ville ju inte att hon skulle försvinna för mig. Och hon sprang iväg så fort.

Alldeles vild plockade hon blomma på blomma. Så vilt som bara riktigt små barn kan plocka blommor. Så vilt att de ibland inte bara plockar själva blomman utan också drar upp hela roten. Så vilt att den plockade blomman ibland saknar stjälk och ibland har en stjälk på en decimeter. Så vilt plockade min äldsta dotter vitsippor just den här gången.

Buketten blev större och större. Jag tror inte att jag ljuger, om jag skriver att den till slut var lika stor som hennes glada ansikte med de intensivt ljusblå ögonen som hela tiden var på jakt efter det vita guldet i skogen.

När inte de små knubbiga, varma händerna hade plats för fler blommor, fast skogen fortfarande var full av dem och lockade henne att plocka ännu fler, då vände hon sig om mot mig, med den stora vitsippsbuketten i sina händer, såg lycklig upp på mig, rakt in i ögonen mina och sa:

"Nu plockar jag en STOR bukett med glädje, mamma!"

Sedan skuttade hon iväg, före mig, hemåt med sin stora bukett med glädje. Och jag gick efter och fick ibland plocka upp en vitsippa som hon råkade tappa på den skuttiga hemfärden, med den stora buketten glädje i sina knubbiga, varma händer.

HV 71 - SM-GULD 2010!

Så fick jag då skriva den rubriken; HV 71 - SM GULD 2010! Jag var inne i stan sent igår kväll efter att HV 71 vunnit guldet och vilken folkfest det var där! Vilken glädje! Det var härligt att se och fullmånen sken över oss allesammans.

Nu känns det skönt att själva matcherna är över. Även om varendaste en har varit spännande i slutspelet, minst sagt. Riktigt bra underhållning. Jag tror inte jag sett en droppe blod på isen och det har inte varit särskilt många utvisningar heller. Bra spelat av båda lagen, måste jag säga. All heder åt Djurgården också.

Fast ibland måste det bli en vinnare. Och HV 71 blev det i år. Det kommer vi att fira flera dagar här i Jönköping. Onsdag, eller torsdag, blir det stor folkfest i stan mitt på Atollens parkering. Med artistuppträdanden, fin musik och så, så klart, huvudpersonerna själva, alla ishockeyspelarna i HV 71. Den festen vill man inte missa, som jönköpingsbo. Varenda kotte brukar vara där.

Solen strör också sitt guld över Jönköping idag. Jag ska fira min födelsedag med ett litet, litet kalas med mina allra närmaste. Det är ännu en härlig dag i mitt liv.

Livet leker!

Äntligen fredag!

Den här veckan har gått fort. Jag har haft fullt upp. Nu är det fredag och jag bara njuter av att ha jobbat klart. Jag pustar ut.

Nyss var jag ute på skogspromenad. Trädens knoppar är stora nu. Marken var alldeles täckt av vitsippor. Jag såg många sjöfåglar vid den fina sjön nära där jag bor, skäggdopping, viggar, gräsänder och en del andra också.

Jag är lyckligt lottad som får bo så vackert som jag gör. Med naturen alldeles utanför knuten. Det betyder mycket för mig att ha nära till naturen. Där kan jag känna lugn och hämta kraft. Uppleva tystnad. Fast just nu är det inte särskilt tyst i skogen. Det var fullt av fågelsång där.

Ishockeyn har tagit på mina krafter den här veckan. Inte så att jag har spelat ishockey, men jag har tittat på det. På slutspelet. Och det är tydligen tillräckligt ansträngande för mig idag.

Jag är ju från Jönköping och hejar på vårt hemmalag HV71. Det finns stora chanser att de vinner guld imorgon och då blir det guldfest här i stan. Det brukar vara en så härlig stämning i stan då! Alla människor känns det som är ute och firar. Unga som gamla. En gemenskap som är något helt utanför det vardagliga här i Jönköping.

Ett litet födelsedagskalas ska jag ha i helgen också. Vi blir inte så många, bara några stycken. Men det känns skönt efter en sådan här vecka med ett litet kalas. Jag bryr mig inte om att städa även om här ligger katthår och dammtussar lite överallt. Kanske köper jag en liten smörgåstårta och bjuder på. Det tycker jag är gott och det är ju jag som har fyllt år. Så det är jag som får bestämma.

Födelsedagstårta till bloggvänner!

Idag fyller jag år och det är omöjligt för mig att låta bli att tänka på hur firad jag blev den här dagen för ett år sedan. Av alla mina bloggvänner, de flesta av er finns ju på Blogspot numera.

Så den här tårtan är till er. Var så goda! Jag hoppas att den smakar. Jag önskar er alla en riktigt härlig dag! Tack för alla glada skratt och all uppmuntran ni gav mig förra året vid den här tiden. Det kommer jag alltid att bära med mig.

Jag har fått fina kläder i present idag och ett vackert armband. Tonåringen har valt alltsammans, hon vet min smak så jag är helnöjd med det jag fått.

Annars är det en vanlig dag, jag jobbar ett par timmar idag också.

Ikväll ska jag se på ishockey. Slutspelet pågår för fullt. Och jag som är från Jönköping håller så klart på HV 71. Jag hoppas på att det blir guldfest här i stan snart. Allra helst redan imorgon. Vinner HV 71 både idag och imorgon, då är guldet klart.

Heja HV 71!

Planterat penséer i helgen

Det har varit en bra helg. Jag har varit ledig fredag-söndag. Fyra stora krukor fulla med lila penséer i olika nyanser har jag planterat. Både små penséer och stora. Sedan ställde jag dem på vår stenmur vid uteplatsen bakom garaget. Just den lilla plätten är sig lik också efter dräneringsarbetet.

Där har jag tänkt skapa mig en liten oas nu i sommar, i väntan på att min trädgård ska bli iordningsställd igen. Fullt av blommor ska jag ha där. Och en Baden-Baden att slappa i.

Jag älskar den där platsen! Där hämtar jag kraft och den ligger så till att de andra i familjen har svårt att hitta mig när jag sitter där. En sådan plats behöver vi nog alla i livet ibland. Där vi kan dra oss undan och bara få vara. Låta tankarna komma på plats. Landa i det levande. Landa i nuet.

Den här veckan kommer jag att fortsätta att ringa till många människor i mitt arbete. Jag håller på att uppdatera en turisttidning. Det är dead-line om en vecka, så jag får jobba på så gott jag orkar.

Sedan så fyller jag år den här veckan också. På onsdag. Det blir inte så mycket till firande, jämfört med förra året. Men fira ska jag. Jag tycker att varje år man har fått i sitt liv är värt att fira. Det är inte självklart att vara levande. Att ha fått uppleva ännu ett år. Jag är vid liv! Jag andas och mitt hjärta slår! DET ska jag fira på onsdag. Och lite till helgen också, har jag tänkt.

Nedräkningen har börjat!

Här, till vänster, är bland det käraste jag har på bild. Min äldsta dotter. Jag pratade med henne häromdagen. Nu vet jag när hon kommer hem för att fira sommar. Om ungefär två månader. Det känns underbart!

Helst av allt vill jag åka och möta henne och att vi åker hem tillsammans. Vi ska se om vi kan få ihop det så. Fast det är flera saker som ska fungera tillsammans för att vi ska kunna göra det.

Kanske åker vi och hälsar på henne en långhelg i stället, innan hon kommer hem. Vi har inte bestämt oss än, men vi behöver bestämma oss snart.

Jag längtar efter henne varje dag, inte hela tiden, men en stund varje dag. Det är ändå fantastiskt att jag kan fungera som jag gör utan att ha henne närmre mig.

Det är en märklig upplevelse att bli förälder. Först att vilja ha nära hela, hela tiden, sitt lilla barn. Och sedan få lära sig att släppa taget och också känna att det går ju faktiskt bra. Kunna njuta av att ens barn har vågat släppa taget också. Och klarar sig själv, inte minst. Jag är så stolt över henne! Över min andra dotter också, som jag är övertygad om också klarar sig själv om några år.

Älska dem, det kommer jag att göra resten av mitt liv, precis lika mycket som när jag bar dem under mitt hjärta. En gång under mitt hjärta. För alltid under mitt hjärta.

Laptop - älska eller avsky?

Just nu sitter vi tre personer i huset med varsin laptop framför oss. Jag själv, tonåringen och tonåringens kille. Jag undrar vad människor skulle tänkt för 20 år sedan om de kommit hem till oss just nu. Så mycket som har hänt genom den här nya tekniken.

Själv så tillhör jag dem som älskar min laptop. Jag har ju alltid älskat att skriva. Redan att få lämna en gammal skrivmaskin för att börja skriva på en elektronisk var en gång i tiden en stor sak för mig. Och sedan när datorerna kom, ja, då kunde jag ju slänga allt vad Tippex och kopieringspapper hette. Så underbart befriande att ha en delete-knapp på tangentbordet i stället! Om man nu klickade på den vid rätt tillfälle förstås. Plötsligt kändes det som att avståndet mellan mina tankar och orden jag fick ned framför mig blev kortare, med datorns hjälp. Mera "direktkoppling" på något sätt. Jag kunde skriva snabbare och mer direkt vad jag tänkte.

Sedan min laptop. Jag älskar den. Jag är smått beroende av att skriva. Det har alltid varit en del av mitt liv, mitt sätt att uttrycka mig på. Att kunna ta med sig min laptop till olika ställen, så att jag kan sitta ute i det fria och skriva när det blir vårvärme nog, det ser jag fram mot nu.

Astid Lindgren sa en gång; "När jag skrev glömde jag alla mina sorger". Så har det varit för mig också många gånger i mitt liv. Jag blir glad av att skriva, helt enkelt!

Vårdrömmar

Så som det ser ut på den här bilden, så ser det snart ut därute nu. Det kommer att gå fort, här i Vätterbygden, tills det är grönt. Jag är förvånad över att inte all snön bromsat våren mer här tidsmässigt än den har gjort. Det har inte varit någon riktig tjäle, det är väl det som är förklaringen. Och så rann snön ned och gav massor av vätska åt allt levande.

Det är härligt att kunna promenera ute nu. Jag försöker ta ett par korta promenader varje dag, mellan mina pass med arbete. Jag får olika upplevelser beroende på vilken tid på dygnet jag är ute. Morgonen har sin atmosfär, middagsljuset är skarpt om det är solsken. Inga skuggande löv att gömma sig under än. Kvällsljuset älskar jag nog mest av alla ljusen den här årstiden. Skymningsljuset.

Nattpromenader... det tar jag mig sällan. Tack och lov. Då sover jag. Jag har sovit gott i natt också. Tänk, jag sover hela nätter i stort sett varenda natt. Det är en gåva, jag slutar aldrig att känna tacksamhet över att jag återerövrat min sköna sömn.

Äntligen är det vår!

Idag har det verkligen varit vår i luften! Morgonen var visserligen kall och man fick skrapa is från bilrutorna igen. Det var mjölkigt disigt ute. Men sedan så sprack molntäcket upp och solen kom fram.

Jag såg fullt av tussilago idag, rosa scillor och knoppande träd och buskar. Plötsligt känns vintern så långt borta. Inte en snödriva så långt ögat kan nå.

Folket på stan hade solglasögon och en del var så varma att de gick omkring i bara t-shirten.

Jag såg många människor som gick omkring och skrattade och pratade. Själv gick jag omkring och log. Så där nästan fånigt leende, som man kan gå omkring när det är vår i luften. Nästan nyförälskat fånigt leende gick jag omkring där, på väg till jobbet idag.

Jag har jobbat nästan heltid idag. Jag känner mig skönt trött ikväll. Det är inte meningen att jag ska jobba så mycket, mer än kanske någon enstaka gång. Men jag har klarat det. Det är viktigt att jag ser vad jag klarar, trots de besvär jag har.

Det har varit en bra dag idag också. Jag är nöjd med hur jag har det just nu i mitt liv. Mer än nöjd till och med. Särskilt nu när det är vår. Äntligen skymningskvällar igen! Vilsamma för själen.

En riktigt slitig men kul arbetsvecka

Så var det då äntligen fredag. Den här veckan har gått så fort. Säkert därför att jag jobbat mer. Jag har ju knappt jobbat något alls utanför hemmet på hela tio år. Ideellt jobbade jag upp till tio timmar i veckan. Nu jobbar jag i det "riktiga" arbetslivet och ökar på min tid från tio timmar i veckan sedan 3-4 veckor tillbaka.

Jag räknade nyss ut att den här veckan har jag jobbat nästan 14 timmar på tre dagar. En dag den här veckan har jag varit ledig. Och jag konstaterar att jag är fortfarande vid liv. Jag har faktiskt haft riktigt roligt. Jag trivs med det jag gör.

Här hemma blir det mer och mer dammigt. Jag hinner inte med att städa i veckorna nu. Men vi hjälps åt mer med städningen nu i familjen när jag arbetar. Det fungerar helt enkelt inte annars.

Och ärligt talat, så trivs jag mycket bättre med att vara ute och jobba, träffa folk och skriva artiklar, än med att vara hemma och hushållsarbeta. Vi människor är ju olika. En del trivs med att hushållsarbeta. Jag städar och tvättar och så, men det finns saker som jag tycker är roligare att göra.

Det är ett härligt väder ute nu. Jag var högt uppe på höjderna kring Vättern i eftermiddag på ett jobb. Och plötsligt sprack molnen upp och solen sken. Det var så vackert med utsikten över Vättern! Riktig vårkänsla i ljuset.

Tydligen ska det bli fint väder i helgen. Jag ska försöka ta mina små sköna promenader då, få in mycket frisk luft i lungorna och mycket ljus i mina ögon.

Jag känner mig pigg, glad och nöjd med min vecka. Det är härligt att det är helg nu. Tid att ladda mina batterier igen. Kanske att det skulle vara bra med ett biobesök också i helgen. Och så kanske det är ishockeymatch på TV. HV 71 har gått till final. Det vill jag inte missa, slutspelet. Jag hoppas på att det blir guldfest i stan så småningom. Heja HV 71!

Vättern är öppen igen

Jag var nere vid Vättern idag och nu är nästan all isen borta från sjön. Det kändes underbart att se öppet vatten igen! Precis lika underbart som det var att se Vättern när det var is på sjön första gången i vintras.

Det är inte Vättern som syns på bilden här, jag hade inte med mig någon kamera idag. Det får bli en annan gång.

Långsamt, långsamt så kommer våren nu. Idag har det varit en mulen dag med lite duggregn då och då hos mig. Det har varit en riktigt bra dag för mig. Både med jobbet och i övrigt. Jag har känt mig pigg, glad och utvilad. Det har känts att jag fått vila upp mig under den långa påskhelgen. Härligt! Vi behöver lite längre pauser ibland, vi människor för att vi ska må bra. Hämta kraft.

Och nu kommer det ju fler långhelger framöver. Det är en härlig tid vi har framför oss på så sätt. Med våren, grönskan och alla långhelger. Så skönt att vintern börjar tappa greppet!

En påskafton jag aldrig glömmer

Det är många år sedan nu, ändå kan jag minnas allt kristallklart. Den där påskaftonen när barnen var små och vi hade gäster hemma. Sex vuxna och sex barn var vi. Barnen var utklädda till påskkärringar och vi mammor också. Till och med de små pojkarna var påskkärringar. Idag är alla de små påskkärringarna vuxna män och i stort sett vuxna kvinnor. Men när jag vill, så kan jag se dem som små barn med glada målade sotade ansikten och hucklen på huvudet, förkläden kring midjan. Just den där påskaftonen.

Vi åt påskmat tillsammans och allt var frid och fröjd. Det var mycket skratt kring bordet, mycket spring från barnafötter kring bordet också.

Sedan satt vi vuxna och pratade tillsammans. Jag minns att jag sprang fram och tillbaka, upp och ned från stolen, för att passa den minsta av påskkärringarna. Min yngsta dotter som ska fylla 18 år i år. Då var hon 2 1/2 år. Kanske den farligaste åldern av alla för en människa. Stor nog att kunna ge sig iväg på äventyr själv. Alltför liten för att kunna förstå alla risker som finns i världen. Man behöver en vuxen som ser efter att inget händer.

Jag minns att de större barnen sprang upp och nedför trappan. Jag minns att jag hela tiden sprang efter för att stänga trappgrinden.

Jag minns... att jag sitter i fåtöljen, att jag vrider på huvudet och jag ser... att min lilla söta påskkärring på 2 1/2 år precis är på väg mot trappan, hon är vid grinden och hon är så liten att hon klämmer sig igenom springan mellan grinden och trappan och jag rusar upp från fåtöljen, springer så fort benen bär mig med andan i halsen för att hinna hejda henne.

Men det är försent. Hon är redan på väg nedför den långa trappan, i sin långa kjol. Och så gör jag det man precis INTE ska göra i en sådan situation. Jag säger hennes namn, hon vänder sig om där på kanske andra trappsteget. Och i samma stund faller min lilla. Hon faller på sidan, jag sträcker ut mina händer i förtvivlan, försöker fånga henne, men mina armar är decimetern för korta.

Hon faller, hon rullar nedför trappan, för varje trappsteg hör jag hur hennes huvud slår mot den hårda kanten i trappan och jag sträcker mig längre och längre och längre men jag når henne inte. Jag är hjälplös i min förtvivlan över vad som sker. Den lilla påskkärringen rullar som en liten boll nedför precis vartenda trappsteg. Och jag kan inte göra någonting åt det.

Till sist är hon där nere på golvet. Jag ligger på huk bredvid henne. Hon blundar. Säger inte ett knyst. Min lilla, fina, älskade, älskade påskkärring. Jag säger hennes namn, försöker få henne att prata. Hon slår upp sina blå ögon, tittar på mig men säger fortfarande ingenting.

Jag bär henne uppför trappan, lägger henne i sin säng, vakar över henne. Jag gråter stilla. Ringer sjukhuset. De ställer frågor. Säger att jag ska vara vaksam, säger att jag ska väcka henne varannan timme om hon somnar, hela det närmsta dygnet, prata med henne, se efter att jag får kontakt med henne.

Jag gör så. Jag väcker henne varannan timme. Jag får kontakt med henne. Själv sover jag inte en blund den påsknatten.

Nästa morgon har hon som en krans kring huvudet med sju bulor. Hon är sig själv igen, fast jag försöker läsa mycket för henne, hålla henne i mitt knä så att hon är stilla.

Det gick bra. Det blev inte värre än så. Men aldrig glömmer jag de där oändligt långa sekundrarna som jag sträckte min hand efter henne när hon rullade fritt nedför trappan. Aldrig glömmer jag känslan av otillräcklighet, känslan av att vilja stoppa, rädda, hjälpa. Aldrig glömmer jag den känslan av förtvivlan i mitt bröst.

Aldrig någonsin i mitt liv glömmer jag just den påskaftonen.

Pärlhyacint - min älsklingsblomma

Jag sitter just nu och tittar på en kruka med pärlhyacinter som jag ställt på bordet framför mig. Jag tycker att pärlhyacinter är så vackra blommor. De håller kanske två veckor i en kruka inomhus och sedan kan jag stoppa ned lökarna i jorden i trädgården. Så blommar de om gång på gång på gång. En söt liten blomma väl värd att ta vara på, tycker jag.

Idag är det mulet väder hos mig. Så det är fint att ha blommor att titta på inomhus. Men jag kunde se igår, att det är många lökväxter på gång i trädgårdarna nu. Inte i min egen, tyvärr, p g a dräneringsarbetet som vi har gjort. Jag kan inte hjälpa det, jag får fortfarande en stor klump i halsen av gråt varje morgon när jag drar upp rullgardinen och ser hur det ser ut därute, i det som var min vackra trädgård. Men i andra trädgårdar. Där är det fullt av lökväxter på väg att sätta knopp nu.

I Brighton blommar det alldeles fullt av påskliljor nu, hörde jag från min dotter igår. Där är riktig vår nu i Brighton.

Nu börjar det regna utanför mitt fönster. Jag ska ta det lugnt idag, när det är långfredag. Bara göra det mest nödvändiga. Inte för att det är långfredag, utan helt enkelt för att jag känner att jag behöver ta det med ro, gå ned i varv just nu.

De senaste tre veckorna har varit hektiska för mig. Det känns underbart härligt att få en andhämtningspaus innan jobbet börjar igen på tisdag. Jag tänker ta vara på min lediga tid så bra som jag bara kan. Slappa. Titta på pärlhyacinterna. Promenera i friska luften. Blogga när jag känner för det. Bloggandet är avkoppling för mig. Balsam för min själ.

GLAD PÅSK!

Jag önskar alla en riktigt GLAD PÅSK!

Antingen ni gillar löskokta ägg, hårdkokta ägg, godisägg eller inte ägg alls. Själv så gillar jag löskokta ägg och godisägg, helst med choklad i.

Ni som ska till Blåkulla i helgen önskar jag en lycklig resa.

Ni som reser någon annanstans i helgen; Ta väl hand om er! Kör lugnt på vägarna. Håll avståndet. Ta på säkerhetsbältet.

Gör en GLAD PÅSK av påsken vi har fått! Unna dig något som gör dig glad!

Själv så ska jag samla kraft och ladda mina batterier. Säkert blogga till och från också. Träffa vänner. Vara utomhus.

Unna mig glädjen!