Glädje och stor tacksamhet!

Ikväll hälsade jag på mamma på sjukhuset. Hon har fått blodtransfusion och det vete katten vad det var för blod som hon har fått, för hon var som en ny människa. Nästan. Jag känner att jag inte hänger med just nu i det som händer. Så länge som hon varit så matt.. och nu denna snabba vändning tillbaka till min "riktiga" mamma, min glada, leende lilla mamma med de vackra stora varma blå ögonen, det silvriga håret, de höga kindknotorna och alla vackra tankar som kommer ut ur hennes lilla mun.

Hon har flyttats runt jag vet inte hur många gånger på sjukhuset under drygt ett dygn. Från akuten till en vanlig avdelning. Från enkelrum till tvåbäddsrum.

När jag fick se hennes ryggtavla idag i den ljusblå landstingsrocken, kände jag en sådan lättnad, en sådan glädje! Och när jag sedan fick se hennes glada, pigga ansikte kändes det som att jag ville brista av lycka, hon blir bra, hon får hjälp, hon kommer hem igen och hon får må bra igen!

Vi talade länge, länge om vårregnet som kommer att komma, om hur härligt det ska låta och om hur vackra trädtopparna var högt däruppifrån sjukhusfönstret. Mamma ville tala utrikespolitik men det orkade jag inte med ikväll, inte efter allt som varit den senaste tiden.

Hon öste beröm över alla "änglarna" som jobbar därinne på sjukhuset. Och jag kände detsamma. Tacksamhet och beundran över hur bra allt kan fungera inom vården. Tacksamhet över de människor som orkar att arbeta där och ge så mycket av sig själva.

Sjukhuset

Nästan hela dagen idag har jag varit på sjukhuset. Äntligen. Ja, jag skriver äntligen för det har varit så tungt den senaste tiden att se mamma bli allt svagare. Så tungt att jag inte ens velat skriva om det i min blogg. Jag har skrivit ett inlägg direkt ur mitt hjärta, men inte orkat lägga ut det i bloggen, det har känts för tungt att göra det.

Nu vet jag att mamma är i trygga händer, att hon inte är ensam på natten.

Jag vet också, åtminstone till viss del, varför hon är så svag som hon är.

Jag tror att hon kommer att bli bättre igen.

Jag skulle kunna skriva massor om vad jag upplevt idag och vilka tankar som farit omkring i mitt huvud. Också vad jag hört och sett.

Men just nu är jag alldeles för trött för det.

Jag känner bara en enda stor lättnad i mig efter allt som varit särskilt den senaste veckan.

Jag känner också så mycket tacksamhet att det finns hjälp att få när man inte längre orkar själv.

Hand i hand

Jag höll mammas hand i min igår. Den var varm. Den var vacker.

Hon har så vackra ögon, mamma. Hon kan le fortfarande. Fast hon är så matt, så matt.

Så liten. Så tunn.

Hon orkar inte längre vara arg.

Jag strök henne över hennes vackra, mjuka, silvriga hår innan jag lämnade henne.

Idag ska hemsjukvården besöka henne.

Jag känner mig så sorgsen inuti mig, tärarna rinner ofta nu för tiden, som små bäckar.

Samtidigt är jag så lättad att mamma får hjälp. Att jag får hjälp.

Jag älskar min mamma.

Igår sa hon till mig, leende: "Vet du, kärleken är mycket större än man tror".

Tack, mamma.

Lättnad och sjuk fostermamma

Tack ni som läser och kommenterar till mig, det stöttar mig och gör mig så glad! Jag skulle så gärna vilja läsa i era bloggar också och svara er tillbaka, men vissa perioder i sitt liv har man fullt upp med sitt eget liv. Och så är det just nu för mig.

Däremot fortsätter jag att blogga här för min egen skull, för att det ger mig glädje, avkoppling och också att jag får samla mina tankar. Ibland också komma till insikt. Er respons är guld värd för mig, jag vill att ni ska veta det.

Just nu känner jag mig lättad åtminstone när det gäller min mamma. Hon vägrar följa med till sjukhus eller läkare, men ambulansmännen i förrgår lyckades i alla fall ta en del prover på henne i hennes hem. Blodtrycket var bra, inget blodsocker. Däremot svamp i munnen, vilket jag misstänkt i ett par års tid, hon har klagat så mycket över att det svider i munnen och är så svårt att äta. Jag har försökt få med henne till läkare men hon totalvägrar.

Nu ska jag försöka ordna så att hon får ett recept mot svampen i munnen. Får hon lättare att äta, tror jag att hon också kommer att bli starkare. Jag känner hopp om att hon ska bli bättre. Jag står och väger om jag ska be om hjälp från hemtjänsten, hon vill inte det heller. Men det kanske blir som med ambulansmännen, när de väl är där, då accepterar hon det. Jag känner att jag orkar inte själv stötta henne mer än jag gjort de senaste åren. Hennes behov av hjälp har accellererat särskilt under det senaste året. Om jag ber om hjälp från hemtjänsten gör jag det för min och min familjs skull, för att inte vi ska ta alltför mycket stryk. Det är ju bättre att vi träffar henne och är glada och utvilade, än att vi sliter och släpar och är så trötta när vi är med henne.

Igår fick jag dessutom veta att min fostermamma under flera år ligger i respirator på sjukhus för hjärtat. Det är första gången hon är så allvarligt sjuk. Även om hon har en hög ålder så känns det i mig. Hon gjorde mycket gott för mig som fostermamma. Hon stod för det trygga i kaoset som jag hade just då. Hon pratade inte så mycket med mig, det var väl det jag saknade. Men hon såg till att jag fick god mat, hon var vaken på natten och mötte mig när jag kom hem om jag hade varit ute och dansat. Hon ordnade mysiga luciamorgnar framför TV:n med tända ljus, lussekatter och pepparkakor och gemenskap. Hon kramade mig ibland också och det var viktigt eftersom jag inte blivit kramad många gånger de senaste åren då när jag kom till hennes familj.

Jag hjälpte henne tillbaka. Jag diskade, jag höll alltid ordning och reda i hallen där jag fick ha min säng och mina böcker, hallen där jag fick bo. Jag manglade och vek lakan, hängde tvätt. Gick ärenden. Jag var skötsam och pluggade flitigt, så hon hade inget större bekymmer med mig, möjligtvis då att jag gillade att dansa och kom hem sent på nätterna ibland.

Hon var min extramamma några år när min egen mamma inte räckte till. En bra, trygg och stabil extramamma på många sätt. Det enda riktigt negativa jag kan komma på var hur hon talade illa om min riktiga mamma och ännu mer om min pappa. Det gjorde så ont i mig och jag sa aldrig ett enda ord tillbaka, jag svalde ilskan och sorgen. Jag kände mig beroende av mina fosterföräldrar, jag kände att det var bäst att jag höll mig lugn. Vart skulle jag annars ta vägen? Och så drömde jag och fantiserade och satte upp mål för mig själv om att jag skulle studera, skaffa mig ett yrke och jobb, bli självförsörjande och aldrig, aldrig någonsin behöva vara ekonomiskt beroende av en annan människa i hela mitt liv. Den vägen gick jag också så småningom, jag skaffade mig tidigt både utbildning och fast anställning, gifte mig och fick en egen familj och ett vackert hem, tog mig dit som jag längtade.

Så märkligt livet är! Idag kan jag se att jag på många sätt i krissituationer agerar som jag gjorde redan då, i tidiga tonåren. När allt rasar inom mig och runt omkring mig, då börjar jag använda mig av drömmarna och fantasierna och sätta upp mål och gå i den riktningen. Det är väl sådan jag är då, tänker jag. Tur att jag är en enveten rackare, vilket jag fått äta upp ibland av särskilt min mamma. Men tur för mig själv att jag är enveten. Undrar var jag skulle varit annars idag?

Gå på knä

Jag går på knä just nu. Känner stressignaler inifrån mig själv som jag inte känt på väldigt länge. Igår kändes det som att huvudet gick åt ett annat håll än kroppen när jag vred mig runt. Jag har öronsusningar. Sätter in burken med müsli i kylskåpet. Hög tid att jag tar hand om mig, tack, min kropp, för signalerna du ger mig. Tack, du som lärt mig vad jag ska vara uppmärksam på. Fast det syns inte på mig, tack sömnen för det, sömnen och meditationen.

Mycket stress har samlat sig i mig nu. Utförsäkringen, negativ. Starta eget, positiv. Åldrande mamma, negativ. En mer intensiv tid med arbete just nu samtidigt som mamma mår dåligt. Negativ. Dotter som ska ta studenten. Positiv. Med mera med mera som jag inte bloggar om av hänsyn till andra.

Jag känner mig arg på vintern. Mamma hade aldrig tappat så mycket som hon gjort om inte det varit för den stränga och långa vintern. Jag är arg på vintern. Något måste jag få vara arg på, fast inte för länge. Det tröttar att vara arg.

Bättre se till att skratta någon gång ibland, skratta åt alltsammans. Titta på en rolig film, vad som helst som får mig att skratta. Skratta igenkännande åt hur saker och ting ofta har brukat klumpa ihop sig i mitt liv. Och hur tätt det brukar vara mellan de där "klumparna", så tätt att jag aldrig riktigt hinner hämta mig förrän det kommer en ny klump...

Men jag vet också... att våren är på väg, att efter regnet kommer regnbågen, att inget kaos varar för evigt, att sömn, mat, skratt, arbete och yoga/meditation är det jag behöver själv just nu. För att skapa balans igen inuti mig. Och tålamod.

Jag försöker släppa taget så gott jag kan, låta det ske som sker. Följa med i livets gång.Tillåter mig att falla i gråt, tillåter mig att skratta, tillåter mig att känna det jag känner. Pausar.

Idag är första dagen av resten av mitt liv. Och också resten av ditt liv. Idag är, faktiskt, första dagen av resten av allas våra liv. Vad väljer vi att göra med våra dagar? Egentligen?

Aggressiviteten

Din aggressivitet får mig omedvetet att må illa. Jag klarar inte längre att möta dig ensam. Även om jag vet att du inte rår för det, att det är sjukdomen, gör det så ont i mig. När du kastar en sax efter mig, när du hotar mig med två köksknivar, då går jag. Jag lämnar dig. Du har redan stuckit kniven i mig och den vrids långsamt om därinne i mig. Jag åker hem och gör grönsakssoppa till dig, som du får på kvällen. Då är du lugn igen.

Situationen river upp gamla minnen. Hur jag gömde mig som liten unge med mitt blödande knä hellre än att söka tröst hos dig. Jag var så rädd att du skulle börja skrika när du fick se att jag ramlat och slagit mig. Jag var så rädd att göra dig rädd.

De gånger du skrek åt mig bland folk och det var så pinsamt, jag var tonåring. De gånger du skrek åt andra. Den gången du skrek och var så arg på mitt konfirmationskalas i mitt fosterhem och sedan lämnade mitt kalas. Jag minns känslan när jag stod i fönstret och såg efter dig. Såg dig krokig, nedböjd gå bort från mig, jag minns mina tårar som aldrig kom fram. Hur jag ansträngde mig för att vända mig om, bort från fönstret, för att le mot de andra och fortsätta kalaset för att skydda dig, för att låtsas som att allt var bra, för att visa att nej, du hade inte alls gjort mig illa. Jag ville ju så gärna att du skulle vara frisk och stark. Så att jag skulle få flytta hem till dig, för att vi skulle bli en familj igen.

Många gånger skrek du i förtvivlan. Jag vet, jag förstår, du hade det verkligen inte lätt. Många gånger skrek du för att få mig att lyda. Jag lydde. Och fick beröm för det. När jag blev vuxen och själv fått barn började jag säga nej, först för att jag ofta var så trött, så småningom för att jag förstod spelet som vi spelade, det sjuka i situationen. Jag sa nej till att kolla om du stängt av spisen, nej till att gå tillbaka till din lägenhet och kolla att du låst, inte alltid nej, oh, nej. Men nej ibland. Nej när jag kände att jag inte orkade.

Så småningom slutade du faktiskt be mig kolla att du stängt av spisen, låst dörren. Fast du bett mig om det i 30 år, så slutade du. Det var stort och kändes gott i mig. I dig också, tror jag. Du växte och fick självförtroende. Ibland kan för många ja göra en människa mer illa än nytta. Fast det tog lång tid innan jag förstod det.

Nu har vi en tung tid igen, du och jag. Jag känner med dig. Jag gör det jag orkar. Någonstans inne i mig vaknar den lilla upp igen nu när du är dålig och vill släppa allt hon har för händer och bara ge allt av sig själv till dig, springa på snabba ben och hjälpa dig med allt du ber om, sträcka fram sina händer, säga ja... utan att för en enda sekund tänka på sig själv.

Jag älskar ju dig, jag vill att du ska ha det bra. Jag håller mig själv uppe med att tänka på alla lyckliga stunder vi haft tillsammans också i vårt liv, alla visa ord du sagt till mig, de gånger du stöttade mig när jag blev svag. Hur jag beundrat din förmåga att resa dig gång på gång på gång i ditt liv. Jag vill tro att du gör det den här gången också.

Jag har sovit gott i natt. En dag i taget...

Tack till er som skriver till mig. Tack för stöttande ord. Allt gott till er!
 

Alla Hjärtans Dag - männens fasa?

Häromdagen läste jag att män är livrädda att "fall in love". Att bli förälskade. Att förlora sig själv i någon annan. Att tappa fotfästet.

Som sagt; jag läste det. Det är inte jag som säger det. Men jag började fundera om det kanske, kanske ligger lite sanning i de där orden. Att bli förälskad, orden "fall in love", säger ju allt. Att tillåta sig bli svag, sårbar, förlora sig själv i en annan människa; det krävs mod för att göra det. För en man eller människa som är fostrad till att vara stark, osårbar och inte visa alltför mycket känslor, måste en dag som idag vara en mardröm: Alla Hjärtans Dag. Den dagen det förväntas att man ska visa varandra att man tycker om varandra, man - kvinna, barn - förälder, vänner. Ge varandra godishjärtan, gosedjurshjärtan, röda underkläder, röda rosor och jag vet inte vad. Jo, chokladkartonger också, förstås.

Jag själv tycker Alla Hjärtans Dag är en underbar dag! Även om jag förstår de kommersiella krafterna bakom alltsammans. Men man behöver inte lyda dem om man inte vill. Man kan visa sin kärlek för en annan människa utan att använda sig av det kommersiella. Man kan ge av sig själv, några ord. Ge av sin tid. Våga tala om för en annan människa att man tycker om henne eller honom. Våga vara modig och göra sig svag och sårbar. Även om det man ger inte är uppskattat eller besvarat. Ge från hjärtat. Våga krama någon.

Det kan man göra vilken dag som helst så klart, man behöver inte spara alltsammans till Alla Hjärtans Dag, det kan ju bli övermäktigt. Bättre att portionera ut det när man verkligen känner de där känslorna inifrån sig själv, längtan efter att få ge eller säga att man tycker om någon.

Själv så har jag delat ut lite Alla Hjärtans Dags-gåvor i förskott i år. Mina döttrar fick lite pengar, mycket uppskattat. Min mamma fick en ny vårgrön mugg med vita prickar och en liten frukostskål som hon blev glad för. Jag har alltid velat fira Alla Hjärtans Dag, jag är kanske en romantisk sort. Ibland har jag bakat en kaka. Ofta har jag köpt vaniljhjärtan. Det är sällan som jag själv fått något på Alla Hjärtans Dag, faktiskt, kom jag på för några år sedan. Alla tycker som sagt inte att man ska ge något på Alla Hjärtans Dag, en del protesterar på sitt eget sätt mot just den här dagen. Det får man respektera, vi känner, är och tänker olika.

De senaste åren har jag ibland gett något till mig själv på Alla Hjärtans Dag. Ett bra sätt att komma ihåg att också ge åt sig själv, att unna sig, att älska också sig själv. Krama sig själv ibland också.

När man älskar sig själv äkta och ärligt för den man är och hurdan man än är, blir det så lätt att också älska andra människor så som de är. När man kan känna igen de andra i sig själv, det mänskliga, det är då den stora kärleken slår till på allvar. Jag känner att jag nu i mitt liv börjar förstå något av det märkliga och stora i kärlekens väsen. Tror jag i alla fall.

Länge leve Alla Hjärtans Dag!

Åldrande föräldrar

Den här vintern är tung, inte minst för de äldre. Min egen lilla mamma har tagit mycket stryk av den. Hon är 84 år och har svårt att ta sig ut på grund av snö och halka. Det har gått ganska bra ändå så här långt, även om jag och hela min familj fått stötta henne mer än vi brukar.


Men just nu är det riktigt jobbigt. Hon vill inte äta, hon vill inte gå ut, helst bara sova. Hon dricker mycket i alla fall. Orkar inte ens alltid gå till köket där hon har telefonen i sin lilla 1:a. Jag har förut velat att hon skulle ha bärbar telefon, men hon har inte velat då. Och min mamma är lika envis som jag själv ibland. På gott och på ont just nu.

Som läget är just nu, jag har sett mamma så här förut och jag har sett henne resa sig gång på gång, får jag ge henne den tid och kraft jag kan. Jag ska åka in och laga mat åt henne så att hon börjar äta igen. Fixa den bärbara telefonen så att hon kan svara från sin säng. Se till att hon har dricka hemma och annat som hon kan behöva. Tömma hennes sopor. Köpa vattenlösliga vitaminer till henne.

Jag vill att hon reser sig igen. Jag vill att hon blir frisk igen. Jag vill att det ska bli vår så att hon vågar ge sig ut i luften och promenera igen.

Just nu känns det tungt.

Norden eller Provence?

Hur korkad är jag egentligen? Som bor i Norden. När jag skulle kunna bo någon helt annanstans. Jorden är rund. Här finns hur många fantastiska ställen som  helst. Med inte minst ett mer stabilt och något varmare klimat.

Igår snöade det för fullt igen. Ju längre den här vintern gått, ju mer har fantasierna om andra platser smugit sig på mig. Tänk att bo i ett litet, litet sött stenhus i Provence, till exempel. Vad kan medeltemperaturen ligga på där under vinterhalvåret? Plus femton grader kanske?

Tänk att vakna, slänga på sig den blommiga bomullsklänningen och den tunna koftan. Knalla iväg till bagaren och köpa sig dagsfärsk pain riche eller croissant till frukost. "Bonjour, Monsieur". "Bonjour Madame". Tänk, att få heta "Madame" hela tiden... eller Mademoiselle.

Vandra hem igen på slingriga, trånga kullerstensgator i morgonsol, hälsa på människorna jag möter, "Bonjour Monsieur", "Bonjour Madame". Klappa någon lösspringande liten hund. Skratta med ett barn. Njuta av de blommande körsbärsträden. Eller senare; den gula mimosan, de lavendelblå doftande fälten av lavendelblommor.

Jag skulle bara tvätta mig med lavendeltvål. Jag skulle äta Salade Nicoise, Bouillabaisse och tomater så stora, saftiga och goda som bara de tomater är som mognat i Sydfrankrike. Jag skulle dricka massor av vatten. Och kanske lite, lite vin.

Frukosten skulle jag äta på gatan precis intill den vackra provenceblå dörren till mitt lilla grå stenhus. Sitta där vid mitt lilla runda bord i plåt som är lite skrangligt och guppar lite upp och ned på kullerstenarna när jag äter. Titta på folk.  "Bonjour, Monsieur", "Bonjour Madame"... Nicka vänligt och le mot de andra.

Sedan. Ta upp min laptop och blogga en stund medan dagen vaknar allt mer. Njuta av surret från människorna, det vackra franska språket. Ta siesta efter maten, flera timmar lång. Njuta av varma försommarkvällar med surrande insekter redan i februari eller mars.

Om nu någon som eventuellt läser detta, skulle se några nackdelar med att bo i södra Frankrike, eller kanske rent av hitta fullständiga felaktigheter i det jag beskrivit, så ber jag; berätta det inte för mig. Låt mig få fortsätta att drömma. Åtminstone tills den första tussilagon dyker upp här hemma hos mig i Norden.

Behovet att känna sig behövd

"Det känns som att jag inte behövs till något längre". Sa en äldre, trött person till mig häromdagen. Och jag började fundera.

Behövs jag egentligen? Skulle jag saknas om jag försvann? Vem behöver mig idag?

De frågorna följer oss människor genom livet, tror jag. Ibland känner man sig mer behövd. Ibland mindre. Aldrig någonsin i mitt liv har jag känt mig så behövd som när jag var nybliven mamma och ammade en liten unge.

De stunder i mitt liv när jag inte känt mig behövd; när jag varit arbetssökande, alltför sjuk för att orka något alls, de stunderna har det funnits en tomhet inuti mig, en sorgsenhet.

Att vara ung kan vara en period när man inte känner sig behövd. Särskilt när man lämnar skolan och ska skaffa sig jobb. Vem behöver mig? Egentligen? Om jag inte hittar en uppgift i mitt liv?

Att vara gammal kan också vara en period när man inte känner sig särskilt behövd. Barnbarnen kanske har blivit stora, de har fullt upp med sitt och med sina vänner. Vem behöver mig nu? Egentligen?

Där jag är idag känner jag mig behövd. Jag har arbete som väntar på mig. Min katt behöver mig, människor i min närhet behöver mig. Jag är lyckligt lottad just nu där jag är i mitt liv. Jag känner mig behövd.

Så länge man har krafter kan man se till att man behövs, man kan jobba ideellt, man kan engagera sig i föreningar eller bry sig om människor i sin närhet.

Men hur ska jag känna mig behövd när jag inte längre orkar? Om jag är svårt sjuk? Om jag är trött av ålder?

Kanske är det så att när man är sjuk eller gammal och trött, då behövs man för att de som har krafter ska ha någon att ta hand om, så att de känner sig behövda i sin tur.

Ja, den sanningen håller för mig just idag. Vi behövs alla här på jorden. Både för att kunna ge och för att kunna ta emot. Där finns en del av meningsfullheten i att leva. Att behövas för varandras skull.

Utmattad? - Hantera oro

Oro är en del av livet. Vissa oroar sig mer. Andra oroar sig mindre. Jag själv har haft lätt att känna oro. Särskilt när jag blev svag. Jag tror att de allra flesta människor som blir svaga av något skäl, lättare känner oro. Kanske som en försvarsmekanism från kroppen och själen. Kanske är det en baksida av gåvan fantasi, jag vet inte.

Men jag vet att man kan lära sig hantera oro så att den tar mindre energi från mig. Jag har övat mig i det. Jag har fått lära mig strategier för att hantera oro. Inte förneka den, bara små knep för att inte låta den ta över hela mitt liv och ta all kraft från mig.

Här är lite olika knep man kan prova och använda sig av om man vill:

1. Fråga dig själv vad du skulle säga till en vän som hade den oron du själv har. Det kan göra att man hittar de rätta proportionerna i oron. Så att man inte hamnar i katastroftankar.

2. Använd dig av Dalai Lamas knep mot oroskänslan i den rika världen: Finns det något att göra åt det? Gör det! Finns det inget att göra åt det? Låt det vara.

3. Bestäm dig för att det är OK att känna den här oron en liten stund varje dag, men inte hela tiden. Bestäm kanske en plats där du har lov att oroa dig, var där en gång per dag och släpp fram all din oro. Lämna sedan oron när du lämnar den platsen.

4. Bestäm dig för att om du t ex ska till tandläkaren om fyra veckor och är orolig för det, då är det OK att du oroar dig dagen innan besöket och dagen du ska dit, men inte alla de andra dagarna. Så fort oron dyker upp, säg till dig själv inifrån eller högt att "Ja, det kan jag oroa mig för precis då, men jag behöver inte göra det nu." Med övning fungerar det här riktigt bra för mig själv, faktiskt ett av de bästa knepen för just mig.

5. Tillit - att öva sig i tillit, att öva sig i att lita till att saker och ting kommer att lösa sig. Det går att öva sig i tillit, det går att bestämma sig för att lita till att allt kommer att bli bra och att det finns en mening med det som sker.

Oro har med framtiden att göra. Varför ska jag slösa bort den tid jag säkert har idag, nuet, på att alltför länge oroa mig för något som ska hända längre fram? Som kanske aldrig ens blir verklighet? Hela livet är outförsägbart, hela livet är ett enda stort äventyr. Det går inte att leva som människa utan att hamna i perioder som känns obehagliga och svåra ibland. Men jag behöver inte ta ut dem i förskott. Tar jag bort min "förskottsoro" så långt jag klarar, får jag på köpet nu-glädje och nu-kraft i stället. 

Det ger vila och ro i själ och kropp att leva fullt ut idag med den kraft jag har och att inte låta morgondagens eventuella bekymmer suga musten ur mig.

Sinnesrobönen är också bra att ta till när man känner oro, antingen man är troende eller inte troende.

Glädjerus och ge aldrig upp hoppet!

Igår gick jag omkring på små moln hela dagen. Inte regnmoln, utan sådana där ulliga, mjuka, rosa små moln. Jag var på möte med en uppdragsgivare och som det ser ut nu kommer jag att ha jobb året ut med den kraft jag har, 25 % i mitt företag Skrivklådan.

Jag undrar om den som alltid jobbat, aldrig varit arbetslös, nästan aldrig varit sjukskriven kan förstå min känsla. Att ha fått uppleva ord som "Ja, för vår del är du ute ur rullarna" från Försäkringskassan. Eller "Jobba kommer du inte att kunna göra mer, men ett tillräckligt bra liv kan du säkert skaffa dig ändå" från någon annan. Eller "Hon kommer aldrig att bli frisk igen" uttalade över mitt huvud, inte direkt till mig. Och känna sig så trött att man inte ens orkar öppna munnen för att svara tillbaka.

Jag undrar om någon kan förstå hur det känns... att känna att jag kan jobba igen. Att jag kan fundera ut lösningar, ta in information, sammanfatta och skriva ned det, lära mig nya saker och också minnas och använda mig av det jag en gång kunde. Känna arbetsglädje och nu till och med få betalt för det jag gör. Efter alla dessa år... Det är inte revansch jag känner. Det är ödmjukhet och tacksamhet.

Jag gick på rosa moln hela dagen igår, både under och efter mötet. Jag går på rosa moln idag också, med ett leende på mina läppar. Fast därute är molnen grå och regnet smattrar mot rutan. Men vem bryr sig? När man är på väg mot hälsan igen.

Man ska aldrig, aldrig någonsin ge upp hoppet. Så länge man andas är det aldrig försent.

Egypten och att resa sig

Först känner jag frustration när jag läser om det som händer just nu i Egypten. Över att människor ska behöva lida och dö när jag sitter här och har det så bra och lugnt. När det är lättare än någonsin i historien att förflytta sig över jordklotet och alla goda krafter skulle kunna förena sig och ta sig dit för att skapa fred. Tänker jag något naivt. Saker är inte alltid så lätta som de kan verka.

Sedan byter jag perspektiv. Tänker på hur stark människan är egentligen. Hur svårt det är att trycka ned människor. Ett folk som under lång tid känt sig nedtryckt brukar resa sig till slut. Också med risk för sitt eget och andras liv. Det är modigt. Det är styrka. Det ger hopp. Det är den som trycker ned andra som förlorar till sist. Det är den som lyfter upp andra som vinner i längden.

Egypten har varit en av de platser på jorden som jag drömt om att få resa till någon gång. Jag har drömt om att få se och kanske gå in i pyramider, få se mumier och kanske rida på en kamel.

Jag känner medlidande med folket där nu och jag beundrar deras mod från djupet av mitt hjärta.

Livet är kort, eller?

Visserligen visade ett test nyligen att jag kommer att bli 107 år, men ändå, livet är kort, egentligen. Ur ett 1000-års-perspektiv är mitt eget liv kort här på jorden. Livet sett ur ett annat perspektiv, det liv som funnits sedan tusentals år här på jorden, det livet däremot är ganska så långt tycker jag. Men nu tänker jag på mitt eget korta liv här på jorden. Min egen stund på jorden, som väl Vilhelm Moberg skrev en gång.

Livet är för kort för att hänga upp sig på bagateller, som en vis människa nyss påminde mig om.

Livet är för kort för att vänta med att prova på att dansa som Shakira, så därför provade jag det igår och det gick över min egen förväntan och glad blev jag på köpet.

Livet är för kort för att vänta på att unna sig saker som man blir glad av.

Livet är för kort för att låta bli att försöka förverkliga sina drömmar.

Livet är för kort för att vänta med att säga till de man älskar att man älskar dem.

Livet är tillräckligt långt för att hinna både älska, glömma och förlåta.

Tack, livet, för att jag får vara med idag också!