Hur mycket ska jag orka?

Idag ringde man från hemtjänsten till mig när jag hälsade på mamma. Jag fick veta det jag redan vet; att min mamma är på ett korttidsboende och nu vill man ha möte med mig för ny vårdplanering.

"Hon får inte vara längre än två veckor på ett korttidsboende", sa handläggaren.

Jag sa att läkaren på sjukhuset sagt till mig att man kan få förlängning med en vecka i taget vid behov.

"Jo, det stämmer visserligen", sa handläggaren och frågade hur det är med min mamma.

Jag berättade att mamma äter inget, fast hon tar sin medicin och dricker näringsdryck och dricker vatten och saft. På onsdag i nästa vecka är det planerat för ett nytt vårdplaneringsmöte.

Jag försöker att fokusera på en dag i taget. Fast idag dök det upp tankar i mig som "Ska man flytta mamma nu igen? Hur ska hon orka det, så matt som hon är, kan inte stå på sina ben längre och tuppar av ibland, ska man flytta mamma nu när hon äntligen verkar känna sig trygg där hon är och med personalen som jobbar där? Den där tryggheten som är så viktig för en människa som har blivit svag. Är det respekt och människovärdigt att flytta runt människor som är så sköra att knappt personalen vågar ta i dem för risken att de ska gå sönder inuti eller utanpå?"

På eftermiddagen fick jag telefonsamtal från min handläggare på Försäkringskassan. Hon berättade för mig att nu har jag ju varit sjukskriven i 90 dagar och då ska jag prövas mot den reguljära arbetsmarknaden, enligt de nya reglerna.

Hon undrade hur det var med mig. Om jag kanske skulle kunna tänka mig att jobba lite mera än 25 %, kanske 50 %? Kanske att jag skulle kunna jobba mera om jag provade ett annat yrke än att jobba som frilansjournalist?

Jag förklarade hur min situation är just nu kring mamma. Jag förklarade att jag är så trött att jag sagt nej till ett jobb nu i måndags. Att jag inte ens jobbar 25 % nu.

"Så du påverkas fortfarande så mycket av yttre omständigheter?", frågade handläggaren mig.

Ja, det gör jag, tack och lov. Jag påverkas fortfarande, jag känner fortfarande, jag är fortfarande en levande och empatisk människa. Och jag önskar att jag aldrig någonsin i mitt liv blir en så känslokall människa att jag inte påverkas av att se någon jag älskar långsamt tyna bort framför mina ögon. Den dagen skulle jag ju vara en levande död, ingen riktig människa.

"Nu är ju de nya reglerna så att jag måste göra en ny bedömning av ditt ärende för att du ska få vara sjukskriven till maj månad", sa min handläggare. "Hmm ... jag får se hur jag kan formulera det. Om inte du hör av mig mera så är du sjukskriven till maj månad. Annars hör jag av mig nu under mars månad".

Jag kände mig tom inuti efter samtalet med handläggaren på Försäkringskassan. Jag kände som att "nej, nu vill jag inte längre", "nu vill jag antingen dö eller så vill jag ha tag i en miljonär som jag kan vara hemmafru åt så jag slipper att ha blåslampan från Försäkringskassan efter mig, ska jag då aldrig få det lugn och den ro som jag behöver för att läka samman?".

Fast efter att ha ätit en macka och druckit té, bestämde jag mig för att leva ett tag till. Det sista man kan ta ifrån mig som människa är hur jag förhåller mig till det som händer mig. Jag har makten att skapa mig ett bra liv och jag har möjligheten att sätta gränser för de som försöker att göra något som får mig att må sämre, medvetet eller omedvetet. Det viktiga är att jag känner det i mig själv.

Jag åkte till mamma på äldreboendet en stund sent på eftermiddagen igen. Hon var så trött, så trött idag. Hade inte ätit idag heller. Hon kräktes två gånger när jag var där, slemmigt och blodigt och mörkt var det som hon fick upp.

När jag lämnade henne låg hon hopkrupen på sidan i det blå nattlinnet efter att ha kräkts och varit nära att svimma. Ljuset i rummet var släckt. I fönstret stod björkriset med gula fjädrar i som jag gav henne idag och som hon blev så glad över. Från CD-spelaren hördes sjöfåglarnas sång.

Mammas silvergrå lockar flöt ut över kudden. Ögonen var slutna, hennes vackra kind var mjuk. Jag strök hennes panna och sa till henne att jag kommer och hälsar på imorgon igen. Mamma nickade och log med sina slutna ögon.

"Är det sant att jag håller ett barn på min arm, och ser mig själv i dess blick?" Hela den dikten läste mamma utantill för mig idag. En dikt som hon läste ofta när jag var en nyfödd liten bebis i hennes famn. En dikt som har betytt mycket för både min mamma och för mig.


LYCKANS MINUT


Är det sant att jag håller ett barn på min arm

och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?

Du lilla knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?

Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.

(Erik Lindorm)