torsdag 31 januari 2013

Empati


Häromdagen lyssnade jag på ett radioprogram där man talade om empati. Man menade att vi människor mår visserligen bra av fantasi och kreativitet och logik. Fast för att bygga ett samhälle behöver vi först av allt empatin.

Den allra viktigaste ingrediensen för att bygga ett samhälle är just empatin. Det är omöjligt att bygga ett samhälle om inte där finns människor med empati. Förmågan till empati anses medfödd. Den går också att träna upp genom livets gång.

Jag själv har en extremt empatisk förmåga, enligt bland andra min vägledare på vägen från utmattning till hälsa igen. 


Ibland är det jobbigt att ha mycket empati. 

Det gäller att komma ihåg att ha empati för sig själv också.

Fast jag vill inte vara utan förmågan till empati som människa.

Empati innebär till skillnad från sympati alltid en handling. Alltså inte bara en känsla eller ord utan också aktiv handling.

I länken TuvaForum definieras empati så här:

"Empati är en medfödd förmåga, en del av vårt biologiska arv. Empati är förmågan att förstå och reagera på en annan människas unika erfarenhet, att känna respekt för individen och situationen. Världen är i ständig förändring och empatin gör att vi kan vara smidiga och flexibla, att släppa våra förutfattade meningar och gå in i relationer med både ett öppet hjärta och sinne. 

Utan empati har vi ingen kontakt med andra människor på ett nära och meningsfullt sätt. Det finns inte heller någon större önskan eller lust att bry sig om varandra om vi inte är rustade med empati. Utan empati förstår vi inte andra människor, vi kan inte heller förstå varandra eller sträcka ut handen till varandra för att ge och få stöd, uppmuntran, ömhet och tillgivenhet. Utan empati blir vi ovilliga att erbjuda hjälp och vänder människor ryggen och går iväg från deras smärta eller nöd.

Empatiskt beteende:


- Ärlighet
- Ödmjukhet
- Accepterande
- Tolerans
- Tacksamhet
- Tillit
- Hopp
- Förlåtelse

Oempatiskt beteende:


- Oärlighet och svek
- Stolthet, inbilskhet, osund egoism
- Perfektionism
- Intolerans, förutfattade meningar, fördomar
- Otacksamhet, girighet, tanklöshet
- Cynism, misstänksamhet, skepticism
- Hätskhet, bitterhet och hat

Empatin är alltid, utan undantag, handlingsinriktad."


Källa: TuvaForum


#Blogg 100 
 

onsdag 30 januari 2013

Första vårpromenaden med Mimmi?


Vårljus föll in genom mitt fönster idag. Därute sjönk snön ihop alltmer. Plötsligt kunde jag se gräset och mossan igen.

Jag kände hur det började spritta i mig. Vårkänslor som vaknar till liv. Hopp om liv som vänder åter.

Tog en vårpromenad med Mimmi. I vårvindar så friska.

Dags att börja leta vårtecken, tänker jag.

Tråkigare kan man ha det.










#Blogg 100

tisdag 29 januari 2013

Sömnig dag

Ibland får jag bara sån lust att lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och sova, sova, sova.

Idag har jag känt mig sådan hela dagen.

Fast jag släpade mig upp i alla fall.

Kom iväg till hårfrisörskan och var där i tid klockan nio. Blev riktigt fin i håret, nyklippt och med ljusa slingor i det bruna håret. Vårfin. Bara att ta på mig lite färgglada vårkläder också i stället för yllekoftan som det känts som att jag bott i de senaste månaderna.

Lyckades fixa till spaghetti och falukorv tillsammans med yngsta dottern. Matlagning är annars något som jag blir väldigt trött av att hålla på med. Särskilt om det är många ingredienser och moment i matlagningen. Så, någon mästerkock har jag för tillfället inga planer på att bli. Ingen kan kunna allt och alla kan något. Jag är bra på att skriva. Bland annat.

Jobbade en timme med texter för Skrivklådan. Fast det kändes som att jag hade jobbat i tre timmar.

Och lyckades, tydligen, få till ett blogginlägg idag också. Att blogga känns som att vila för mig.

Heja mig!


#Blogg 100

måndag 28 januari 2013

Vräkningar av barn fortsätter i Sverige trots nolltolerans

2012 fick 569 barn i Sverige uppleva en vräkning. Siffrorna redovisas av Kronofogden varje år.

Det är några färre vräkningar av barn än 2011 men alldeles för många barn i ett så rikt land som Sverige.

Mitt hjärta gråter för de här barnen.

Hur kan det få ske?

Var finns de människor som ser de här barnen innan det är för sent?

Så länge det finns barn som vräks i Sverige, så länge finns det också fattiga barn här.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet är de två partier som tycker att vräkningar av barn ska förbjudas i Sverige.


Se även:

 "Hem & Hyra"

"Barn i Sverige blir vräkta från sina hem"

Metro, "Trots nollvision blir barn vräkta"

DN, "Socialborgarrådet: Svårt att undvika att barn vräks

G-P, "2 631 barn vräkta"

Vårdrömmar


Idag lyckades jag sova ända till klockan åtta efter att ha somnat om klockan sex.

Det var härligt att vakna och upptäcka att det var ljust utanför mitt fönster.

För varje dag nu närmar vi oss våren allt mer.

Jag tänker på tussilago, snödroppar och scillor så ofta som jag kan.

Grönt gräs och skogslönnen som står i blom.

Njuter av att se snötäcket stilla sjunka ihop i mildvädret därute.

Och än har inte Vättern lagt sig.

Våren och värmen kommer att vinna över mörkret och kylan.

Det känns tryggt att veta.


#Blogg 100

söndag 27 januari 2013

Förlora - söka - finna igen

Jag läser i en bok om en kvinna som lever med livsfilosofin att livet består av att förlora, söka och finna igen. Gång på gång, som ett evigt kretslopp.

Förlora kärleken. Söka efter den. Finna den igen. Förlora den, söka, finna igen ...

Förlora självförtroendet. Söka efter det. Finna det igen. Förlora, söka, finna igen ...

Förlora hälsan. Söka efter den. Finna den igen. Förlora, söka, finna igen ...

Förlora någon man älskar som dör. Söka efter den. Finna den igen på något sätt i andra människor runt omkring. Förlora, söka, finna igen ...

Förlora glädjen. Söka efter den. Finna den igen ...

Förlora, söka, finna igen.

Det är en vacker tanke att se livet så, tycker jag.

Ett sätt att leva där man inte ger upp.

Ett liv med hopp och förväntan.

Ett sätt att leva där man söker nytt när man förlorat något som man haft.

Även om det inte blir exakt detsamma som man hade.

Det kommer alltid det som är nytt i livet.

När man minst anar det, hittar man en nyckel som öppnar en ny dörr till något som man längtat efter.

"Sök - och du ska finna".


# Blogg 100

lördag 26 januari 2013

Bob Hansson om vuxna hjältar

Underbare Bob Hansson om vikten av att se varandra, om vuxna hjältar och viktiga möten!

#Blogg 100



fredag 25 januari 2013

#Blogg 100 - Utmaningen

Idag har jag antagit utmaningen #Blogg 100.

Det innebär att jag kommer att publicera minst ett blogginlägg varje dag i hundra dagar.

Kort eller långt blogginlägg spelar ingen roll.

Syftet är att hitta tillbaka till bloggvärlden igen i allt annat brus som är i cyberrymden. Något som jag redan förut känt en allt starkare längtan efter.

Bloggvärlden är för mig en lugn värld jämfört med många av de andra världarna i cyberrymden. En värld som jag verkligen älskar från mitt hjärta. Annars skulle jag ju inte blogga så som jag gör. Jag ÄR en bloggare, en skrivande människa. Att dessutom kunna kommunicera med andra bloggare och läsa det de skriver förgyller mitt liv på många sätt.

Nu är det ju så att jag (nästan) bloggar minst ett inlägg varje dag redan.
Så den här utmaningen ska väl gå som en dans, tänker jag.

Eller hur?
 
 

Barn som lämnar boet

Någon gång inatt kommer min äldsta dotter hem från sitt halvår som Erasmus-student i Prag.

Just nu kan jag se på Internet att flyget hon reser med har kommit iväg på utsatt tid.

Det känns underbart att hon är på väg hem till Sverige igen. Härligt att få träffa varandra igen. Och lika underbart känns det att min dotter har förverkligat drömmen hon hade att studera utomlands igen. Att hon vågade leva sin dröm. Det är viktigt.

Att mina ungar lämnar boet och ibland kommer hem igen, känns som små mini-förlossningar. På ett sätt är det samma barn jag möter som reste iväg. Samtidigt har mitt vuxna barn utvecklats och mognat. Precis som jag under den tid som vi varit ifrån varandra. Därför är vi alltid två nya varelser som möter varandra. Om än också desamma som förut på samma gång.

Den där känslan att få ha sina barn nära efter att de varit borta länge, påminner mig alltid om när jag höll dem i min famn den allra första gången.

Påminner mig om vilket mirakel det är att jag fick bli mamma.

Dessutom två gånger i mitt liv.

Tacksam!

torsdag 24 januari 2013

Newsmill publicerar min text om barnfattigdom

"Utmärkt text", skrev chefen på Newsmill TV4 till mig i ett mail sent igår kväll.

Mitt hjärta tog glädjeskutt.

Välkommen att läsa min text!


"Om att vara fattig som barn"  


onsdag 23 januari 2013

Inlevelse en ödesfråga för människan

"Om vi människor kan leva oss in i en annan människas situation, hur hon/han har det oavsett vad. Och sedan ställa oss frågan om vi själva skulle kunna göra det som han/hon gjort under några omständigheter. Det är vad jag skulle vilja kalla en ödesfråga för hela mänskligheten".


(Sagt av en fängelsepräst i ett radioprogram för en tid sedan som svar på frågan om hur hon såg på att möta människor som begått grymma handlingar och ändå kunna samtala till dem som människa till människa utan att döma).

De allra flesta människor vill gott

Kanske är jag naiv.

Kanske tänker jag som ett barn.

Jag vill så gärna tro att människan är god.

Innerst inne.

Fast att jag ständigt, varje dag, i media och också runt omkring mig, ser den direkta motsatsen.

Ändå fortsätter mitt hjärta att envist viska till min själ:

"De allra flesta människor vill gott".

Också politiker.

Det är bara att vi har så olika perspektiv ibland.

Vissa har ett fågelperspektiv.

Och andra mera ett grodperspektiv.

Och alltför sällan mötas de båda.


Borg och Reinfeldt i kohandel

Enligt Aftonbladet idag filurar Fredrik Reinfeldt och Anders Borg på en plan för att vinna nästa val. Det kan de behöva göra.

Genom att få till en jobbpakt mellan regeringen, arbetsgivarna och facket, tror man sig kunna få bort den känsliga frågan om den höga ungdomsarbetslösheten från valdebatten. Och därmed vinna tillräckligt många väljare för att behålla makten att fortsätta förändra Sverige till ett land med ökade klyftor och utförsäkringar av sjuka människor, ett land med ökat utanförskap för vissa grupper av människor.

Här ställer man de unga arbetslösa mot andra grupper med hjälpbehov i samhället som barn, sjuka och äldre.

Som jag ser det gör man det bara med ett enda mål i sikte: Makt.

Makten att fortsätta sin väg bort från medmänsklighet, empati och solidaritet till ett samhälle där man står sig själv närmast.

Jag önskar att facket vågar stå upp för ett mer humant Sverige ur ett längre perspektiv. Att de väljer en annan väg än att slå sig ihop med Reinfeldt och Borg.

De unga behöver jobb, det är en viktig fråga också för mig.

Fast det finns andra än Reinfeldt och Borg som kan fixa det, tror jag.

Jag vill se en långsiktig politik i Sverige där målet är ett samhälle för alla människor. Ett samhälle som bygger på att vi tar hand om varandra. Där vi hjälps åt att lyfta den som är svag eller utsatt.

Jag vill se politiker som tänker mer på andra i samhället än på sin egen möjlighet till makt. Som brinner för en vision om ett samhälle där alla människor mår så bra som det bara är möjligt.

Finns de politikerna idag?



Se även:

SvD: "S satsar på full sysselsättning"

DN: "Nya Löfven-strategin som ska lyfta S"

Högbergs tankar: "Paragraf jobb"

Martin Mobergs betraktelser: "Socialdemokraterna fokuserar på det som Sverige verkligen 
behöver ..."

Roger Jönssons blogg: "Full sysselsättning i centrum"

söndag 20 januari 2013

lördag 19 januari 2013

Januarimorgon


I morse var det 17 minusgrader när jag tittade på termometern i köksfönstret. Så jag undrar hur kallt det kan ha varit i natt.

Gryningen var underbar. Jag bor i ett öppet landskap som påminner om Skåne ibland.

Långt bort i öster såg jag himlen i pastellfärger. Lite senare tittade jag ner mot sjön där solen fick de rimfrostvita träden att skifta i aprikosa toner. Genom det öppna landskapet spred sig solens strålar upp mot huset där jag bor. Som en stor lampa lyste den upp lönnen och körsbärsträdet i min trädgård och fick alltsammans att gnistra. Som att bo mitt i ett sagolandskap.

Nu har det mulnat och jag känner som att det är snö på väg. Det flyger fåglar genom det grå diset. Jag ser att skatorna nästan alltid numera sitter två och två. De har tydligen redan hittat varandra.

På mitt stora bord har jag en nyinköpt bukett med rosa tulpaner.

Jag räknar veckorna.

Om sex-sju veckor kan jag sitta i uterummet en solig dag.

fredag 18 januari 2013

Barnfattigdom: Som barn var jag fattig

Hela dagen igår gick jag runt med en stor klump i min mage.

I morse efter en orolig natt med många drömmar, vaknade jag med den stora klumpen i magen igen.

Debatten om barnfattigdomen väcker minnen till liv i mig.

Minnen från när jag som barn var fattig.

Idag vågar jag säga det och skriva om det. Jag skäms inte längre för det. Fast det har tagit mig kanske halva mitt liv att våga berätta öppet om hur jag hade det som barn. En så stark skamkänsla kan det utvecklas i ett barn som lever i fattigdom. En skamkänsla över det barnet själv inte har vare sig någon skam eller skuld i. Ändå, så är det just den känslan man får i sig själv som ett fattigt barn.

Denna dag fladdrar minnesbilder förbi framför mina ögon. Antingen jag blundar eller har ögonlocken öppna.

Jag går med min mamma och min lillebror länge genom Halmstad innan vi kommer fram till det stora huset där Socialbyrån finns. Där sitter jag och min lillebror och väntar med andra vuxna hjälpsökande människor, medan mamma går in i ett rum och talar med någon på kontoret.

När mamma kommer ut är hon ibland glad för att hon har fått pengar. Då köper mamma en glass till oss på vägen hem. I det danska glasscaféet vid Norre Katts park. Jag minns fortfarande smaken av den danska gräddglassen och kan höra hur det lät när jag bet i den nyss stelnade ljusa chokladen som tanten i affären doppat glassen i.

Fast för det allra mesta är min mamma mycket ledsen eller arg eller sorgsen för att hon har blivit nekad pengar till något som hon har bett om. Till exempel pengar till ett par nya hela promenadskor i stället för de skorna med hål i som hon har på sig. Eller för att hon har blivit misstrodd av personen hon har träffat på kontoret. De gångerna är mamma allra mest ledsen, när hon känner sig kränkt för att man inte har trott på det hon har sagt. Fast att min mamma är en människa som aldrig ljuger och som ofta talar med mig och min lillebror om att man inte ska ljuga eller luras.

För det allra mesta är jag och min lillebror hemma hos mamma efter skolan. Jag går i Örjansskolan i Halmstad. Varje dag äter jag så mycket skolmat som jag kan få ned för att slippa känna mig hungrig. För ibland orkar min mamma inte laga mat åt oss. Och ibland finns där ingen mat i vårt kylskåp när jag kommer hem.

Det är ofta konflikter mellan min mamma och släktingar. Min mamma ringer till dem och ber dem skicka pengar till oss. Hon tigger dem om pengar till mat och annat. Eftersom vi inte har någon telefon går vi till Televerket vid Lilla Torget i Halmstad när mamma ska ringa släktingarna. Det är halva dörrar till telefonkioskerna därinne, så allt min mamma säger, eller ibland skriker i förtvivlan, hörs ut i lokalen.

Jag och min lillebror har med oss ett spel, ett svartvitt Domino, i fickan. Vi sitter på golvet och spelar spelet, lägger ut de olika bitarna och låtsas som att vi inte känner vår mamma när hon talar i telefonen. För de vuxna runt omkring tittar på henne, märker vi. De hör vad hon säger. De hör att hon tigger om pengar. De hör att hon är arg. Så vi skäms. Gör oss så osynliga som vi kan. Fast vi älskar vår mamma mer än allt annat i världen.

Min lillebror skolvägrar. Han blir inlagd och utredd på psykiatrisk klinik. Man hittar inget fel på honom. "Han sörjer", konstaterar man och skickar hem honom till mamma och mig igen. Hela dagarna är han ensam med min mamma, han vaktar henne som ett litet barn gör när mamma är så trött att hon inte orkar mer ibland än att ligga och titta upp i taket. Med en mamma som får depression på depression och lever med ständig ångest över hur hon ska få pengar till mat och hyra.

En gång har läkaren skrivit ut för stark lugnande medicin till mamma. Hon sover mycket djupt och hur än jag och min lillebror försöker att skaka på henne så vaknar hon inte. Jag och lillebror tror att mamma är död. Vi sitter intill henne och vet inte vad vi ska göra. Vi känner inga vuxna människor där vi bor. Vi håller varandras barnahänder och hoppas och ber. Mamma vaknar så småningom och är visserligen trött, fast vid liv.

Jag läser och skriver mycket. En gång skickar jag in en text till en tidning. Vi jublar när jag får ett brev om att jag har vunnit första pris i en novelltävling. Hela 300 kronor. Det första jag gör med pengarna är att köpa ett par nya varma vinterkängor till min lillebror. Sedan är det inte mycket kvar av min vinst. Fast lillebror slipper att frysa om sina fötter.

En gång upptäcker min lillebror att de säljer bränt bröd väldigt billigt i mataffären. Jag, min lillebror och mamma går dit och köper med oss så mycket bränt bröd hem som vi kan bära med våra armar. Vi fyller frysen med det brända brödet.

Det är billiga apelsiner i affären och vi handlar så många apelsiner som vi bara har råd med den gången. En period lever vi på apelsiner. Och så äter jag min skolmat också.

Glädjen finns i fattigdomen också. Som den gången när min lillebror hittar en hel hundralapp i bokhyllan. Hur den hamnat där förstår vi inte, kanske att mamma lagt den där och glömt den. Vi hoppar och skuttar, vi skrattar och dansar, vi är så glada för den där hundralappen min lillebror har hittat. Sedan handlar vi mat för den. Äter oss riktigt mätta och sover gott den natten.

Eller den där dagen innan julafton när det ringer på dörren och där står en man och ger ett stort paket till oss. Det är ett paket från en välgörenhetsorganisation. Vi sitter på golvet i hallen och öppnar paketet tillsammans. Glada plockar vi upp nötter, clementiner, choklad, dadlar och fikon, grötris och annat gott ur kartongen.

Sedan blir det värre.

Mamma har inget jobb och ingen utbildning. Min pappa sitter i fängelse för eko-brott efter att han har gjort konkurs. Mina föräldrar kan inte betala hyran för lägenheten vi bor i längre.

Vi blir vräkta.

Jag minns att jag kommer hem från skolan en dag. Det är flera okända män i vår lägenhet. Jag står och lutar mig mot dörrposten och ser på när de river ned våra bokhyllor från väggarna. Jag ser på när de bär ut våra möbler, våra saker, mina saker ... i stora flyttkartonger till en stor flyttbil. Det går snabbt, allt går så snabbt och jag hänger inte med i vad som händer framför mina ögon.

Jag vet inte vart vi ska flytta. På kvällen är vi i en helt annan del av staden. I en helt annan mindre lägenhet som Socialbyrån har ordnat åt oss. På Valllås, en bit utanför Halmstad. Det är senvinter och det är kallt. Mamma lägger en madrass på golvet i det smala köket alldeles intill ugnen och sätter på värmen i ugnen för att vi ska slippa frysa under natten. Där, på golvet på madrassen, under en grön yllefilt kryper vi ihop nära varandras kroppar, för att sova.

Nästa morgon när jag ska till skolan får jag åka buss i stället för att gå. Jag bor långt bort från mina vänner och kan därför inte längre träffa dem lika ofta som förut.

Jag hittar inte bland mina saker. Mamma orkar inte ta fram mer än det mest nödvändiga ur flyttkartongerna. Jag letar själv.

Långsamt börjar vi bygga ett hem igen. Fast det går väldigt långsamt.

Den mesta kraften vi har går åt till att fundera ut sätt att få mat på bordet, till att kunna betala hyran.

En gång går jag till Tempo för att handla åt mamma. När jag ska betala upptäcker jag att plånboken mamma skickat med mig är tom. Jag känner hur hjärtat bultar när kassörskan tittar strängt på mig. Jag frågar om jag får gå hem och hämta pengar så jag kan betala. Kassörskan lägger undan mina varor. Jag springer så snabbt mina ben bär mig hem till mamma för att hämta pengarna, med andan i halsen. Det är så pinsamt att jag inte hade pengar att betala med. Jag känner mig rädd, ensam och liten. Tårarna trängs i halsen på mig fast kommer inte ut. Sedan springer jag lika fort tillbaka till affären och betalar det jag köpt. Den ekonomiska stressen bor som en tjock, tung klump inuti mig dag som natt.

Min mamma röker inte. Hon dricker ingen alkohol. Hon köper sig aldrig några nya kläder, inget till sig själv. Allt hon kan ge, ger hon till mig och min lillebror. Ändå så räcker det inte för att vi ska kunna köpa nya kläder. Vi får för det allra mesta ärva kläder av andra. Eller gå omkring i sedan länge urvuxna kläder.

När vi har sportlov reser alla mina kompisar bort med sina föräldrar. Jag tar med min lillebror till gratis sportlovsaktiviteter som kommunen har ordnat. Vi går till brandstationen och fascineras av brandmän som åker upp och ned i brandbilarna. Vi går på sportlovsmatiné och tittar på Tarzan-filmer. Jag gråter i mörkret till filmen Love Story. Jag går ensam till muséet och tittar på en utställningarna där. Det finns en tipspromenad med frågor inne på länsmuséet. Jag vinner en bok och blir glad.

Jag är tolv år och bestämmer mig för att jag ska skaffa mig ett bra liv. Jag ska återupprätta mina föräldrar. Utbilda mig, skaffa mig ett jobb. Min mamma och min lillebror ska aldrig mer behöva sakna pengar eller mat, det ska jag se till. De ska aldrig mer behöva gå till någon socialbyrå för att be om pengar. Aldrig mer ska min mamma behöva känna sig så misstrodd. Aldrig mer vill jag se henne så knäckt och så ledsen som de gånger hon gått ut därifrån och känt sig kränkt.

Vi har ingen telefon fast vi har en svartvit TV. När mamma fått socialbidraget köper vi ibland ett färdiggrillat revbensspjäll var och tittar på TV tillsammans när vi äter dem. Det finns inte något som helst synligt kött kvar på revbensspjällen när vi gnagt färdigt på dem. De är renskrapade. Så som vi själva är ekonomiskt för det allra mesta.

Vi lever hela tiden på randen till ett tomt kylskåp.

Och vissa dagar är kylskåpet helt tomt.

En sådan dag, mitt i högsommarvärme, letar min mamma efter mat i frysen. Hon blir glad när hon hittar en burk med sparat dopp-i-grytan från i julas. Hon värmer det och vi skrattar när vi sitter kring vårt runda bord och doppar bröd mitt i sommaren.

I skolan talar jag aldrig med någon om hur jag har det hemma. Om andra barn berättar om vad deras föräldrar jobbar med, så sitter jag helt tyst och kryper ihop, vill bli osynlig, gömma mig, känner mig rädd att någon ska fråga mig vad mina föräldrar jobbar med.

Ingen vuxen frågar mig hur jag har det, hur jag mår. Kanske är de för rädda för att fråga mig? Eller är det så att de helt enkelt inte ser hur jag har det? Har jag blivit så skicklig på att gömma det jag bär på inom mig? Har jag blivit så skicklig på att dölja mina känslor bakom ett skratt, ett leende?

Jag läser mina läxor och är skötsam. Jag ska ju skaffa mig en utbildning, ett yrke, är målinriktad och  fokuserad. Skolan och läxorna är en oas, en vila i mitt och min familjs annars så kaotiska liv.

Fast jag sätter mig alltid allra längst bak i klassrummet numera. Jag gömmer mig, blir osynlig, vill inte synas. Stilla förvandlas jag från den som var så glad, livlig, som gillade att spela teater och räcka upp handen, till någon som gömmer sig, som tiger i stället för att prata. Till någon som slutar att räcka upp handen och i stället sitter med nedböjt huvud över mina böcker.

Fattigdomen förvandlar mig till ett barn som bär på ett tungt ansvar som hon själv har tagit på sig.

Stilla sjunker min kropp samman. Jag blir tunn som en anorektiker fast att jag äter det jag får tag i.

"Det är hemskt så smal du är", säger de vuxna till mig. "Du äter väl?".

Ja. Jag äter. Jag äter det som finns att få. Glupskt stoppar jag i mig nästan vad som helst för att känna mig mätt. Fast det hjälper inte. Jag är lika smal ändå. Det går att räkna revbenen på mitt bröst. Mina armbågar och knän är som stora klumpar på mina tunna växande armar och ben.

Mina glada sorgfria barnaögon har förvandlats till sorgsna, glänsande, vuxenögon i ett barns ansikte.

Fattigdom sätter spår.

Blir till ärr, ångest, klumpar i magen.

Som kan väckas till liv långt, långt senare, när man minst väntar sig det.

Eller mitt i natten, i en mardröm, så står jag där igen och ser flyttgubbarna bära ut vårt hem när vi blivit vräkta.

Fast att det är 40 år sedan det hände.

Min familj kunde så småningom sluta ansöka om socialbidrag. Min mamma skaffade sig utbildning och arbete. Efter att jag skaffat mig utbildning och jobb, stöttade jag min mamma och min lillebror ekonomiskt när det behövdes under många år. Också som vuxen.

Jag fick det ekonomiskt trygga liv som jag så målmedvetet jobbat för. Ett vanligt Svensson-liv, som var min högsta dröm i livet.

Jag känner mig rik idag. Trots att jag idag är långtidssjukskriven sedan länge på grund av stressrelaterad ohälsa.

Därför att jag vet vad fattigdom innebär.

Även om det särskilt vissa dagar är en tung kunskap att bära på.

Alldeles särskilt de dagar jag påminns om hur många de människor är som blundar för de barn som lever i utanförskap och fattigdom. I Sverige. Eller någon annanstans i världen. Idag år 2013.

Därför är det en sådan tröst att läsa om andra där jag kan känna igen mig själv och mina upplevelser från när jag var liten. Jag var inte ensam, fast att jag kände det så. Jag är inte ensam som vuxen om att ha varit fattig som barn, fast att det ibland känns så ensamt.

Det är bara så få av oss som vågar berätta om att de är eller har varit fattiga under sina liv.

En som vågar berätta om hur det är, och som får mig att känna mig mindre ensam, är författaren Susanna Allakoski som idag har något att säga till oss alla i sin berättelse "Alla fattiga barn går inte i trasiga skor" i Dagens Nyheter.

Har du upplevt fattigdom som barn?

Vågar du berätta öppet om det idag som vuxen?

Vad har dina upplevelser av fattigdom som barn inneburit för dig som vuxen?


Se även:

"Bråket fortsatte efter sändning"

Janne Josefsson debatterar barnfattigdom

Fattigdomen är min men det är mina barn som bär skammen

torsdag 17 januari 2013

Annarkia om Janne Josefsson och utsatta barn

Efter Uppdrag Granskning igår pågår en livlig debatt inte minst i cyberrymden om barnfattigdomen i Sverige. Jag blev starkt berörd av debatten och hade tänkt blogga om den idag.

Sedan gick jag in och läste ett mycket bra blogginlägg hos bloggaren Annarkia. Det stämmer överens med vad jag själv känner i det här sammanhanget.

Det värker i mitt hjärta när jag hör och ser människor blunda för de enligt Rädda Barnen 242.000 barn i Sverige som lever i fattigdom eller ekonomisk utsatthet. Att till exempel inte ha råd med en mobiltelefon eller en dator gör att ett barn i ett rikt land som Sverige inte får samma möjligheter till socialt liv, kunskap och information som andra barn.

Jag tänker också särskilt på de barn som har en förälder som är sjuk och utförsäkrad. Bland annat har många diakoner vittnat om den här nya gruppen människor som kommer till kyrkan för att be om matkassar. Vem som helst av oss som blir sjuk kan hamna i den situationen i Sverige idag.

Antalet barn som vräks fortsätter att öka i Sverige. År 2011 vräktes 663 (!!!) barn i Sverige från sina hem. Det är en ökning med 5 procent jämfört med 2010 redovisar tidningen Hem och Hyra. (Källa: Sydsvenskan).

Det pågår en tragisk utveckling i Sverige med de ökade klyftorna mellan människor, barn som vuxna, tycker jag.

Alla barn är allas barn. Sverige har råd att ta hand om varenda liten unge.

Om det så finns ett enda fattigt, hungrigt barn i Sverige som känner sig i utanförskap, så är det ett barn för mycket.

Det är inte antalen barn som räknas. Det är hur just de här ekonomiskt utsatta barnen har det oavsett hur många de är.

Det handlar om vad vi kan göra för att de ska få det de behöver i sina liv för att må bra. Till exempel basal ekonomisk trygghet.

Det handlar om fördelning. Om att minska klyftorna mellan människor i stället för att öka dem.

Det handlar om att ha en annan politik i Sverige än den vi idag ser resultatet av.

"Det som pågår är en form av avhumanisering där fattiga, hemlösa, sjuka och arbetslösa allt mer framställs som en sämre form av människor. Som moraliskt defekta.

När Laila Bagge får ett raseriutbrott för att en hemlös man har en mobiltelefon eller Uppdrag granskning och näthögern raljerar över att en fattig kvinna röker handlar det i grunden om brist på inlevelse och empati. Klyftorna börjar bli så stora att vi får svårt att se oss själva i andra.

Det är vad Uppdrag granskning och den påföljande debatten egentligen visade. Oavsiktligt."

(Citat Anders Lindberg, Aftonbladet, 2013-01-17)


Läs även:


Ett hjärta rött: Att slå nedåt den nya trenden

Rädda barnen kommenterar Uppdrag Granskning

Bris: "Ynkligt av Josefsson att vända barnen ryggen" 

Fattiga barn och högerpopulism

Fattiga barn är Reinfeldts val

Fattigdomen är en julklapp som går i arv  

Josefsson gör som Reinfeldt

Professorn om Uppdrag Granskning 

Uppdrag Granskning borde ha läst på 

SvD: "Josefsson valde bort en nyanserad bild" 

onsdag 16 januari 2013

Mimmi äntligen friskförklarad


"Jag har aldrig förut sett en hund utan höftkula ha ett så naturligt rörelsemönster som Mimmi har nu", sa sjukgymnasten när jag var på den sista gången rehab för Mimmi efter operationen i höstas.

Jag blev så glad att en värme spred sig inuti hela mitt bröst och det kändes som att det jublade i mig.

Minns den första gången hos rehab i höstas efter Mimmis operation. Hur sjukgymnasten och veterinären var bekymrade eftersom Mimmi ovanligt nog klarade att balansera och skutta på tre ben i vatten upp till magen på ett löpband. Aldrig förut hade de sett att en hund hade en sådan balans. De var oroliga att Mimmi inte skulle komma igång och använda sitt opererade ben.

Mimmi är en glad, liten kämpe.

Nu kan hon och jag se fram mot många, härliga promenader tillsammans.

Och troligen lydnadskurs igen så småningom.

"Mimmi är en liten hund", sa sjukgymnasten. "Men fast att hon är liten så tror hon att hon är en stor hund. Hon har mycket egen vilja, hon är kaxig och hon går inte med på att man gör vad som helst med henne."

En "Jag tar ingen skit"-hund, är det alltså som jag är matte till.

Så stolt jag är över henne.

Vi firade med semla att Mimmi äntligen är friskförklarad.

Och Mimmi fick ett tuggben att gnaga på. 

måndag 14 januari 2013

Glömde plundra julgranen

Ikväll kom jag på att jag glömde julgransplundringen när jag slängde ut julen ur huset idag.

Märkligt.

Ända sedan mitt första barn föddes har jag haft julgransplundring varje år. En liten, enkel och väldigt glad julgransplundring med få men entusiastiska deltagare.

Min mamma brukade vara med. Hon kom ofta med bussen till oss och hade med sig särskilt fina chokladfigurer, kottar och tomtar, inlindade i färgglatt, blankt papper som hon hängde upp i julgranen.

Ibland hängde jag dit polkagriskäppar.

Och sedan plundrade vi granen tillsammans samtidigt som vi klädde av den pyntet.

Vi dansade en stund till julmusik för den allra sista gången just den julen.

I år glömde jag alltså julgransplundringen.

Hur i hela friden kunde jag göra det?

Förändringarnas tid är tydligen här i mitt liv. På allvar.

lördag 12 januari 2013

Granen slokar


Julgranen ser vissen ut. De gröna barren har fått en grågulgrön nyans. Grenarna som före jul pekade uppåt hänger nedåt. Fast den fäller inte ett barr.

Den ser deppig ut. Kanske anar den att dess tid snart är över. Snart klär vi av den. Kastar ut den i kylan. Eller lämnar tillbaka den där vi köpte den och får en slant för det jobbet.

Den röda amaryllisen på fönsterbrädan har en enda klart röd blomma kvar. Jag känner mig trött på allt rött. Längtar efter att klä huset med nya blommor. Vårfärger. Pastell.

När jag pulsar i snön tillsammans med skuttande, glada Mimmi, drömmer jag om när hon och jag ska promenera långa ljumma vårkvällar. När dofterna stiger ur marken och fåglarna kvittrar.

Fast idag är världen tyst.

Fel.

Jag hör kajorna. Och en kråka.


torsdag 10 januari 2013

Till minne av min moster


Igår dog min mammas äldsta syster. Hon blev 90 år. Ett långt liv som människa.

Under några år var hon min extramamma, när min egen mamma inte orkade att vara mamma fullt ut.

Kanske sitter de nu tillsammans bland stjärnorna och pratar med varandra, min mamma och hennes storasyster? Vem vet? Jag tycker om att se den bilden framför mig just nu i alla fall, den tröstar mig.

Jag känner mig sorgsen att människor som funnits där hela mitt liv försvinner en efter en. Det gör ont, alldeles särskilt när det handlar om människor som jag känt nära känslomässiga band till.

Tack, min fina moster, för att du brydde dig om mig, alldeles särskilt under de där jobbiga åren i mitt liv. För att du bakade bullar till mig, lärde mig vika, dänka och mangla dukar så de blev riktigt fina.

Tack för att du lät mig ta pianolektioner, för att du lät mig få vara tillsammans med de vänner som jag tyckte om att vara tillsammans med.

Tack för att du stod där i nattlinnet och väntade på mig mitt i natten när jag kom hem efter att ha varit ute och dansat som tonåring. Tack för att du brydde dig om att jag kom hem till ditt hem, för orden du sa till mig när jag kom hem till dig.

Tack för att du tog ansvar för mig, för att du gav mig god mat och goda kakor.

Tack för att du skapade ett lugn och rutiner omkring mig i det kaos som var i mitt liv just då. Så gott som det nu gick.

Tack för att du tog med mig till tandläkaren så att jag fick mina tänder lagade. Tack för att du efteråt lät mig få välja en frukt i fruktaffären rakt över gatan. Den affären som de två systrarna hade. Fanns där en mogen persika brukade jag välja den.

Tack för att jag fick låna din symaskin och sy mig egna kläder. Det betydde mycket för mig.

Tack för att du berömde mig och fick mig att känna mig behövd.

Jag kommer alltid att minnas dig med tacksamhet.

Vila i frid.




Läsa böcker i tystnad

Jag fick en tjock bok med posten idag. En försenad julklapp till mig själv. "Så gör jag", av Bodil Malmsten.

Sedan min utmattning har jag svårt för att koncentrera mig på att läsa till exempel en lång roman. Noveller, bloggar, tidningar eller andra böcker med kortare fristående texter klarar jag att läsa bra. Fast en lång sammanhängande roman har jag fortfarande problem med. Jag har koncentrationssvårigheter.

Att läsa böcker har jag älskat i hela mitt liv. Jag är en sann bokälskare ända sedan jag var en liten flicka.

Det var en sorg i mig när jag inte kunde läsa böcker på samma sätt längre. Fast jag gjorde som jag brukar göra; jag valde en annan typ av texter eller böcker och kände mig tacksam att jag kunde läsa dem. Dikter har ibland känts precis lagom att ta in för min utmattade själ.

Nu drömmer jag om att kunna läsa mer böcker. Jag har upptäckt att det fungerar ganska bra om jag har fullkomligt tyst omkring mig. Jag behöver vara ensam hemma för att kunna läsa, för att kunna koncentrera mig. Eller ensam någon annanstans. Ensam. Och ha det tyst omkring mig.

Åh, vad jag längtar efter att läsa böcker! Så härligt pirrande det känns i mitt bröst när jag tänker på att jag ska läsa böcker igen. Jag får se till att ge mig själv den tystnad jag behöver för att kunna göra det som jag älskar.

Böcker är skrivna liv, skriver Bodil Malmsten i sin bok. Till skillnad från våra oskrivna liv som vi lever.

Det var vackert skrivet, tycker jag. Om livet. Och om böckerna.

onsdag 9 januari 2013

Ramlat och haltar

Jag föll omkull framstupa på golvet igår kväll när jag skulle lyfta upp Mimmi. 

Så idag är jag Halta Lotta. 

Har så ont i vänstra knät så jag känner mig illamående. 

Fast är glad att jag kan gå i alla fall. 

Det som har hänt snabbt brukar för det mesta rätta sig till snabbt också. 

tisdag 8 januari 2013

Jobbar igen

Nu är jag igång med att skriva årets turisttidning till Mullsjö kommun.

Tidningen heter Mullsjö Turistinformation och ger många tips om sevärdheter och aktiviteter i trakterna kring Mullsjö.


Jag har jobbat med tidningen i flera år nu och det är intressant att följa de olika företagens utveckling. 

Det kändes lite segt i början att komma igång efter mitt långa uppehåll efter mammas död.

Fast nu känns det att jag är på rätt väg. 

Lagom dos med arbete som man trivs med är läkande för kropp och själ.  

Kika gärna in i min hemsida Skrivklådan!

Mer motion

Idag gick jag 2,7 km med Mimmi.

Jag är stolt över både mig själv och Mimmi att vi nu kan gå allt längre promenader.

Och så blev det 2,7 kr till hjärt-kärlforskning för kvinnor genom appen "Woman in Red" i Androiden.

Hittat en död katt

Idag tänker jag skryta om att jag har gjort en god gärning.

När jag var på promenad med Mimmi, fick jag se en död katt i diket. Den var helt grå och hade ett blåvitt halsband på sig. Troligen påkörd.

Jag ringde Polisen i Jönköping och blev mycket vänligt bemött. De tackade mig för att jag anmält den döda katten och skulle ta hand om den, se om den hade någon ID-märkning. För att förhoppningsvis kunna kontakta ägaren till katten.

Om min egen katt blev påkörd skulle jag sätta stort värde på att få veta det i stället för att undra över vad som hänt med den.

Vågar du älska?


Först av allt vill en människa bli älskad.

Sägs det.

Finns det något större än att känna sig älskad som människa? Finns det något att längta mer efter, att drömma om, att söka efter? Än att vara älskad.

För att våga älska behöver man vara modig. Jag har ingen aning om var jag hamnar när jag ger kärlek till en annan människa. Jag vågar göra mig sårbar när jag visar min kärlek till en annan människa.

Ändå ...

Kanske är det värt det?

Värt risken att bli lämnad, övergiven, sårad, besviken.

Kanske är det lättare att älska sig själv än att älska andra? Mindre riskfyllt. För mig själv kan jag förändra om jag vill. Jag kan ge mig själv det jag behöver. Ge kärlek till mig själv. Uppfylla de behov jag har som människa för mig själv. Utom då det behovet att känna kärlek från en annan människa.

Älska först dig själv för att kunna älska andra, talar många om idag.

Jag behöver älska mig själv för att ha råd att riskera det kärlekskapital jag ger till en annan människa.

Jag behöver veta vem jag är för att kunna bevara det jag är i kärleken till en annan människa. Älska utan att älska så att jag själv försvinner helt. Älska utan att anpassa sönder mig själv tills jag är en spillra av den jag en gång var.

Jag har älskat i mitt liv och jag älskar.

Både mig själv, andra människor, djur, naturen och ... glass.

Att älska har alltid känts som det mest lätta valet för mig.

Hur jag älskar är kanske en annan sak.

Där har jag förändrats genom åren.

Jag älskar lika starkt idag som när jag var 17 år när jag älskar.

Fast jag ser till att också älska mig själv.

Ser till att bejaka det som är jag, också i kärleken.

Kärlek är ibland ömsesidig. Ibland är kärleken envägskärlek. Ändå är kärleken en gåva. Besvarad eller obesvarad. Att kunna känna kärlek är en gåva till mig som människa.

"All kärlek är en gåva. Också en krånglig kärlek är en gåva", som prästen Annika Borg sagt en gång.

Kärlek vill väl.

Kärlek kan vara när två människor samtidigt vill möta varandra. I själen. Genom närhet och samtal.

I ärlighet, tillit, värme, glädje och respekt.

Kärleken bryr sig inte om de ramar vi människor satt för vad som ska vara kärlek.

Kärleken är fri, fri som en fågel.

Vågar kasta sig utför hisnande höjder.

Släppa taget, sväva fritt.

Kärleken vill inte äga, sann kärlek vill släppa fri.

I kärlek finns ingen rädsla. Bara glädje och lust.

Kärleken är kanske den största kraften vi får möta som människor.

Det kan hända att man blir omkullslagen av kärleken. På ett härligt sätt.

Kom kärlek!

Få mig att ramla omkull!

Igen och igen och igen ...

Jag vågar älska!

Utan att veta vart det bär.

Den dagen jag drar mitt sista andetag i livet, är det nog det jag kommer att känna mig mest stolt över i mitt liv som människa.

Att jag vågade ...

Älska.

Vågar du?

lördag 5 januari 2013

Acceptans och Woman in Red


I morse när jag vaknade låg jag kvar i sängen och funderade en stund. Jag tycker om att göra det. Att ha tid för eftertanke innan jag öppnar ögonen och tar in alla intryck från världen.

Jag funderade över det som hänt mig igår och hur jag skulle hantera det.

Det finns inget som jag kan göra åt det som har hänt.

Skadan i mitt hjärta är där. Antingen jag vill det eller inte. Jag accepterar den.

Det jag kan påverka är från och med nu och framåt.

Att undvika negativ stress, låta bli att röka, undvika alkohol, sova gott om natten, äta två frukter och fyra grönsaker varje dag, promenera 40 minuter om dagen, meditera eller göra avslappning, skratta, lyssna till sin kropps signaler är sådant som ett hjärta blir glatt av. Och blir hjärtat glatt blir mänskan också glad.

Jag lever i stort sett på ett hjärteglatt sätt redan, tack och lov.

Det jag i morse kände att jag kan förbättra är motionen och delvis kosten.

Så idag började jag dagen med att gå en långpromenad med Mimmi. Solen sken på en blå himmel. Fåglarna kvittrade och jag fick vårkänslor i hela mig. Mimmi var glad och skrattade mot mig och jag mot henne.

Jag laddade ner en app i min Android. Den heter Woman in Red och det är 1,6-miljonersklubben som i samarbete med Becel har den appen. Där kan jag till exempel se hur långt jag promenerar.

Idag gick jag 2,6 km och då skänker Becel 2,6 kronor till forskningen om kvinnors hjärtsjukdomar. Det kändes helrätt för mig med just den appen idag. Det behövs fortfarande mer forskning kring kvinnors hjärtan. Kvinnor får sämre och färre mediciner än män fortfarande vid hjärt-kärlsjukdomar. Kvinnor får sämre och senare vård än män, vilket ofta förvärrar sjukdomsprognosen och försämrar livskvalitén för den som blivit sjuk.

Jag tänker äta ännu mera frukt och grönt nu än jag gjort hittills. Fast ändå unna mig av livets goda ibland, som choklad. Jag tror inte på överdrifter, vare sig åt det ena eller det andra hållet.

Så för att sammanfatta det hela; idag hittade jag kraft i mig själv igen, en drivkraft att göra det jag kan för mig själv, min hälsa.

Jag är inte den som ger upp livet i första taget.

Idag har jag fått uppleva en fantastisk soluppgång.

Just nu ser jag att solen sänker sig guldgul i väster.

Tack livet för just denna dagen!


fredag 4 januari 2013

Jag vill vara frisk

Utredningen av min hälsa fortsätter. Enligt min läkare, som är tillbaka från sin långa ledighet nu, har jag inte astma som astmasköterskan trodde. 

Det är jobbigt att kastas mellan olika diagnoser. Jobbigt med ovissheten.

Min läkare tror att andfåddheten, tröttheten och smärtan som jag har beror på skadan i hjärtat.

Hon skriver remiss till en hjärtläkare för samtal och fortsatt utredning av mitt hjärta. Jag bad själv om att få tala med en hjärtläkare för det är många frågor som väcks till liv i mig nu. Visshet är bättre än ovisshet. Och jag vill göra det jag kan för att må så bra som möjligt i mitt liv.


Min pappa var 62 år när han dog i hjärtinfarkt. Han rökte mycket och hade kärlkramp under flera år. Min farfar dog också i hjärtinfarkt, fast något äldre än min pappa.

Själv så lever jag ett sunt liv, tycker jag själv. Jag röker inte. Har aldrig någonsin rökt i hela mitt liv, inte ens en enda gång. Dricker ingen alkohol. Motionerar. Gör yoga och avslappning. Mediterar. Försöker fylla mitt liv med så lustfyllda saker som jag har möjlighet till. Sömnen är tillräckligt god för det allra mesta. Jag äter normal kost i normala mängder. Jag har lärt mig mycket om stresshantering och praktiserar det så gott jag kan i mitt liv.

Kanske beror det mest på genetiska faktorer vad man drabbas av när det gäller ohälsa i livet?

Det kändes jobbigt att få beskedet idag att man ska fortsätta utreda mitt hjärta. Jag är så trött på sjukhus och undersökningar och utredningar. Inte minst efter allt som var kring min mammas åldrande och död. 

Fast så klart att jag också är tacksam att man tar mina besvär på allvar. Kanske har jag varit feldiagnostiserad alla tolv åren som sjukskriven? Kanske har mina svimningar och annat som hänt haft med hjärtat och inte alls med psykisk ohälsa att göra? 

Så typiskt i så fall att sätta diagnosen psykisk ohälsa på en kvinna och sedan låta henne ha sina besvär. 

Under alla mina tolv år som sjukskriven har man inte tagit EKG på mitt hjärta en enda gång förrän tidigt i somras, trots att jag haft symptom som kunnat bero på problem med hjärtat. Det är dåligt, tycker jag. Jag har litat till det läkarna sagt till mig och trott att jag haft panikångest och det är ju inget farligt, bara tröttande. Nu vet jag ingenting längre, känns det som. Nästan som att börja om där jag var för tolv år sedan.

Det är konstaterat att jag har en skada i hjärtat. Det är bara att acceptera för mig att det är så. 

Livet är ändligt. 

Vi ska alla dö. 

Så det gäller att göra något bra av den dag man har. 

Solen skiner i Vätterbygden idag igen. Det är vårkänsla. Skatorna letar efter kvistar.

Jag har promenerat med Mimmi i gräset och borstat både henne och min katt. 

Inget är någonsin över förrän det är över.

Livet fortsätter trots allt.


torsdag 3 januari 2013

Nytt år - nya insikter och drömlista


Normalt brukar jag skriva en årskrönika i min blogg.

2012 hände det mig så många stora och omtumlande saker att jag känner det övermäktigt att skriva om det i en årskrönika. Så jag låter bli det här året. Ibland är det bra att bryta rutiner. Att bana väg för något nytt. Trampa okänd mark.

Trampa okänd mark, det känns det som att jag gör på många olika sätt i mitt liv just nu. Egentligen trampar man som människa okänd mark hela tiden. För vem vet vad som gömmer sig i den dag som gryr?

Mitt liv är lugnare just nu än på väldigt länge. Det gör att tankar och känslor som legat i dvala kommer fram i ljuset. Jag omvärderar och funderar mycket kring vad jag önskar mig mer av livet. Vilka är mina drömmar där jag är idag som människa?

Jag har skrivit en drömlista för mig själv. Den blev mycket längre än jag kunde drömma om att den skulle bli. Det bästa av allt var att när jag läste igenom min drömlista, såg jag att nästan allt som fanns på den är helt gratis. Det vill säga, jag behöver inga pengar för att uppfylla de flesta av de drömmar som jag har idag.

Drömmarna jag har som människa förändras under livets gång. Många drömmar har jag haft i mitt liv. Många drömmar har jag fått vara med om att de blivit verklighet. Ett särskilt tack till livet för just det.

När man inte längre har några drömmar som människa tror jag att livet känns ganska tråkigt och fattigt.

Drömmar kan bära oss människor genom tunga dagar.

Förvandla det gråa till något glittrande.

Att läsa böcker, skriva, lyssna på musik, möta vänner sedan länge och nya vänner, vara i naturen och med människor som jag älskar, träna och ta hand om min hund och min katt, det är några av alla de sakerna som finns på min drömlista.  Framförallt drömmer jag om det som ger mig glädje, skratt, kärlek och lust.

Vilka drömmar har du?

tisdag 1 januari 2013

Mimmis andra nyår


Om någon undrar om Mimmi och nyårsafton kan jag berätta att:

Hon voffade lite lätt när hon hörde smällarna.

När vi gick på kvällspromenaden och det sköts en raket, stannade hon till, vände sig om och tittade efter den. Sedan tog hon ögonkontakt med mig ett par gånger. Traskade sedan vidare. Med glad hållning.

Vid tolvslaget när det smällde som allra mest och rummen i huset lystes upp av smällarna, bar jag henne nära mig i famnen. Hon darrade lite, sedan blev hon helt lugn igen. Tittade på fyrverkerierna genom fönstren tillsammans med mig.

Hon var uppe till klockan två på natten.

Sov i soffan hela natten.

Först klockan nio på morgonen när jag sa till henne "Nu går vi ut", lyfte hon intresserat på huvudet.

Hon ville inte gå någon lång promenad. Gick runt hushörnet och kissade.

Sedan ville hon in och sova.

Igen.