fredag 31 januari 2014
Fruktsallad och lösgodis
I flera dagar har det känts som att mitt huvud varit tomt på tankar. Fast i morse måste något ha fallit på plats där i mitt huvud igen. För jag var full av idéer och lust att skapa.
Som så många gånger förut, märker jag att det är i tomheten det ofta händer.
Det är där det nya föds. Om man tar sig tid att vänta in det. Och är öppen för det som sker.
Det snöar hos mig idag. Små, små snöflingor gör luften vit. Jag blir nästan lite yr av att titta på alla de små flingorna som dansar utanför mitt fönster. Allt därute blir så tyst. Det känns vilsamt.
En och annan talgoxe och blåmes hittar till fågelmataren som hänger i skogslönnen. Fast för det mesta är det de stora kråkfåglarna som håller till där.
Jag gör fruktsallad. Skär Ingrid Marie-äpplen i små bitar. Skär en banan i bitar, gröna vindruvor, dadlar, fikon och en apelsin.
Sedan längtar jag vansinnigt mycket efter något riktigt onyttigt.
Som lösgodis.
Livet är fullt av kontraster.
tisdag 28 januari 2014
Tänk om det bästa är kvar!
Snäckorna i glasburken som står i mitt fönster här hemma plockade jag och mina döttrar med sina små varma knubbiga händer i närheten av Skagen i Danmark en härlig, varm semester den där sommaren innan jag blev sjuk.
Vi hade hyrt en stuga som var så mysig. På morgnarna gick min man och någon av döttrarna till bonden som vi bodde granne med och köpte nyplockade jordgubbar.
Vi köpte en drake. Den sprang vi med på stranden. Det gick en liten stig från huset vi hyrde till havet. Precis lagom långt för oss att gå.
Jag minns att jag läste en hel roman medan vi var där, "Ängeln på sjunde trappsteget". Ibland låg jag i solen på magen och läste. Ibland satt jag i den sköna soffan.
På morgnarna såg ungarna på sommarlovsmorgon samtidigt som vi åt frukost. Det kändes lyxigt.
Vi spelade badminton på den stora gräsytan i trädgården.
Det regnade bara en enda dag på två veckor.
Det var en mycket lycklig semester.
Livet kändes nästan för bra för att vara sant.
Jag minns att jag, ibland, kände obehagskänslor i trånga utrymmen. Eller på platser där det var mycket folk i rörelse, många intryck.
Idag förstår jag att jag hade börjat få tydliga tecken på utmattning och panikattacker. Fast det förstod jag inte alls då. Jag kände mig bara så konstigt trött ibland.
I morse vaknade jag med en härlig tanke.
Trots allt jag redan upplevt i mitt liv ...
Tänk ...
Om det bästa i mitt liv ...
Är kvar!
Om den vackraste snäckan av dem alla i mitt liv inte är plockad än.
Bara ligger där och väntar på mig.
På en strand ...
Någonstans.
måndag 27 januari 2014
Drömmer om våren en trött måndag
Jag vaknade gång på gång inatt. Om det var av vinden eller nacksmärtan eller elementet som knäppte, vet jag inte. Så blir det ibland. Jag är lyckligt lottad som kan ta det lugnt efter en sådan natt.
Ute är det råkallt och blåsigt. Grått. Verkligen januari.
Mina husdjur är lika trötta som jag idag. Sådan matte, sådan ... ja, det verkar stämma. Ibland.
Fast Vättern ligger öppen. Det är den sista veckan i januari. På bordet framför mig står en kruka med pärlhyacinter som började slå ut i helgen. Det bor så mycket vårkänsla i den där lilla krukan pärlhyacinter för mig. Jag drömmer om våren.
onsdag 22 januari 2014
Skrivandet som en mogen frukt
Ibland, vissa gånger, är det med skrivandet som med frukt.
Den liksom mognar fram. Inifrån mig.
Rätt som det är finns den bara där, texten.
Färdig.
Mogen.
Bara att bita i den.
Njuta av doften.
Och smakerna.
tisdag 21 januari 2014
Kramens dag - Kramlängdslängtan
Jag önskar
du var nära mig
just nu.
En kramlängd nära mig.
Så nära
mina armar når
krama dig.
Om jag får.
En kramlängd nära mig.
Så nära
mina armar når
krama dig.
Om jag får.
(Anna-Karin)
måndag 20 januari 2014
Fokusera och städa
En gång läste jag en berättelse om en munk som började varje morgon med att sopa golvet. Han sopade inte golvet i första hand för att städa. Han hade sopandet som en morgonritual. En övning i medveten närvaro att starta sin dag med.
Den där berättelsen fascinerade mig. Hur munken njöt av att höra ljudet från sopborsten mot golvet. Hur han njöt av att vara i fullt fokus, i total närvaro i själva soprörelsen.
Det var inte alls så som jag själv kände det i morse när jag skulle damma i huset. För mig var det mer som att mitt huvud var någon annanstans än mina rörelser med händerna och dammvippan. Som att huvudet var före och dammvippan kom efter i det jag höll på med.
När det känns så, hjälper det mig att tänka på munken med sin morgonsopning. Jag saktar ned farten och känner att mitt huvud och rörelsen blir till ett.
I samklang med varandra i stället för att jobba i olika hastigheter.
Ingen människa kan köra i högsta hastighet hela tiden.
Det kan ta tid att hitta rätt hastighet ibland.
Men så viktigt för kropp och själ.
Den där berättelsen fascinerade mig. Hur munken njöt av att höra ljudet från sopborsten mot golvet. Hur han njöt av att vara i fullt fokus, i total närvaro i själva soprörelsen.
Det var inte alls så som jag själv kände det i morse när jag skulle damma i huset. För mig var det mer som att mitt huvud var någon annanstans än mina rörelser med händerna och dammvippan. Som att huvudet var före och dammvippan kom efter i det jag höll på med.
När det känns så, hjälper det mig att tänka på munken med sin morgonsopning. Jag saktar ned farten och känner att mitt huvud och rörelsen blir till ett.
I samklang med varandra i stället för att jobba i olika hastigheter.
Ingen människa kan köra i högsta hastighet hela tiden.
Det kan ta tid att hitta rätt hastighet ibland.
Men så viktigt för kropp och själ.
torsdag 16 januari 2014
Elva tips för att känna lycka
I Svenska Dagbladet hittar jag en intressant artikel om lycka och hur man kan nå den känslan enligt vad vetenskapen kommit fram till idag.
Kort sammanfattat i elva punkter:
1. Fysisk träning. En kort stund varje dag räcker.
2. Sov tillräckligt.
3. Tillbringa mer tid med familj och vänner.
4. Var utomhus - gärna i 14-gradig värme.
5. Var hjälpsam - 100 timmar om året.
6. Le och skratta.
7. Planera en resa (du behöver inte åka).
8. Meditera.
9. Flytta närmre jobbet.
10. Öva dig på att vara tacksam.
11. Njut av att bli äldre - då kommer lyckan.
onsdag 15 januari 2014
Att skriva om sitt liv
Det är en märklig känsla att skriva om sitt eget liv. Det känns som att
jag ser på det genom en annan människas ögon. På sätt och vis är det ju
också så. För när jag upplevde det som hände då, var jag inte den jag är
idag.
Livet förändras hela tiden. Liksom vi människor.
Liv är inget statiskt. Liv är rörelse.
Jag är i rörelse.
I morse framkallade det jag skrev gråt djupt inifrån mig själv.
Nu efteråt känns det skönt.
Det är läkande att skriva om det som jag aldrig förut satt ord på.
Det är läkande att sätta ord på sina känslor.
Livet förändras hela tiden. Liksom vi människor.
Liv är inget statiskt. Liv är rörelse.
Jag är i rörelse.
I morse framkallade det jag skrev gråt djupt inifrån mig själv.
Nu efteråt känns det skönt.
Det är läkande att skriva om det som jag aldrig förut satt ord på.
Det är läkande att sätta ord på sina känslor.
tisdag 14 januari 2014
På café i väntan på döden?
En äldre man och en äldre kvinna vid ett bord. Vid nästa bord, inget överraskande där inte, utan en äldre kvinna och en äldre man. Och vid tredje bordet samma sak, en äldre man och en äldre kvinna.
Där var kanske tio-femton seniorer på fiket.
Och så jag.
Jag la märke till att alla satt så tysta och allvarliga. Näst intill buttra såg de ut. Paren verkade småtjafsa med varandra om de någon gång talade till varandra. Fast mesta tiden satt de bara tysta och tittade rakt fram. Utan att se in i varandras ögon.
Det kändes som att de satt där välklädda, välfriserade och fikade.
I väntan på döden.
Så vill inte jag ha det när jag blir senior.
Jag vill vara levande ända in i döden. Eller, jag önskar att jag ska få vara levande ända in i döden, när än den kommer. Jag tänker jobba för att vara levande ända in i döden som människa.
Att vara nyfiken. Leva mina känslor. Bevara alla åldrar i mig livet ut.
I morse drömde jag att jag var en flicka på tre år. Jag var så glad, så full av liv och lek!
Detta är skrivet med all respekt för att de som befann sig på fiket samtidigt som jag var där, kanske inte alls har det så som jag upplevde det.
Fast själva situationen väckte tankar och frågor i mig.
Och jag fattade viktiga beslut inuti mig själv om hur jag vill leva just mitt liv.
I väntan på döden.
måndag 13 januari 2014
söndag 12 januari 2014
Utmattningssyndrom handlar om verkliga hjärnskador
Bland det svåraste av allt när jag hamnade i utmattning, var att bli misstrodd. Läkare, Försäkringskassan, anhöriga, släktingar och vänner, överallt mötte jag redan från första stund misstro (och oförståelse) för det jag själv upplevde och beskrev hur det kändes. Det är svårt att förstå det som inte syns utanpå.
De som egentligen aldrig någonsin misstrott det jag beskrivit eller hur jag varit känner jag idag är mina älskade barn. Tvärtom har de peppat mig och gett mig hopp och framförallt älskat mig också när jag var som svagast.
De psykologer som jag mött genom åren har också visat tilltro till det jag upplevt och beskrivit. Där har jag mött förståelse och fått hjälp på vägen mot tillfrisknande. Framförallt hjälpte de mig att överleva, den period som allt kändes så tungt att jag på fullt allvar övervägde att ta mitt liv.
För femton år sedan när jag drabbades av utmattningssyndrom, ifrågasatte man utmattade människor också i media. Tidningsrubrikerna gjorde ont i mig minns jag. Det fanns de som ansåg att utmattade människor lurades och att de var lata. Vilket ju i verkligheten var det sista jag själv hade varit; lat.
Idag kan man på olika sätt bevisa att utmattningssyndrom ger verkliga hjärnskador. Långvarig negativ stress ger verkliga hjärnskador på människor. Det handlar inte om depression, utan om faktiska hjärnskador. En av artiklarna är från 2010. Så den här kunskapen har funnits ett par år nu.
Det känns bra för mig att forskningen nått så långt när det gäller stressrelaterad ohälsa. Att det jag och många andra upplevt blir erkänt, att diagnosen utmattningssyndrom är erkänd och att man kan bevisa skadan i hjärnan. Egentligen tycker jag att jag och alla andra drabbade skulle få retroaktivt skadestånd för det obeskrivliga lidande det innebär att bli misstrodd när man är allvarligt sjuk. Jag kan inte ens sätta ord på hur ont det gjorde, vilket lidande det var för mig som människa.
Inom forskningen idag talar man om att arbetsplatser inte bara ska vara ergonomiskt bra. Utan också hjärnvänliga. Att man ska kunna sitta och jobba ostört i ett eget rum i stället för i kontorslandskap. Att hjärnan behöver få vila från alltför många intryck. Vi människor behöver lagom med intryck för att må bra. Vår hjärna behöver tid för återhämtning alldeles särskilt under perioder med negativ stress, antingen på arbetet eller i privatlivet. Vår hjärna och vår kropp behöver tid för pauser, både på arbetet och i privatlivet.
Jag önskar att de nya kunskaper man idag hittar fram till om vår hjärna, en dag ska leda till ett samhälle där människor kan behålla sin hjärnhälsa i stället för att förlora den.
Vart är vi annars på väg?
Den ökade psykiska ohälsan i Sverige blir dyr för oss alla. Och innebär ett stort lidande för så många människor. Inte bara de drabbade utan också för människorna runt omkring den drabbade.
Här är ett blogginlägg där en person beskriver sin upplevelse av att drabbas av utmattningssyndrom. Jag känner igen mig i det mesta. Här i min blogg finns flera inlägg där jag själv beskriver hur jag upplevt det att få utmattningssyndrom och hur jag försökt att hitta en väg till ett så bra liv som möjligt trots det som hänt. Se bland annat under fliken "Utmattad" här i min blogg.
Det tar ofta mycket lång tid att läka samman ett utmattningssyndrom. Många blir förtidspensionärer, helt eller delvis, som jag själv blev förra hösten. Jag har kommit tillbaka till en arbetsförmåga på 25 %. Andra kanske kommer tillbaka och kan jobba 75 %. Inte särskilt många klarar att jobba heltid igen.
Hur man blir efter att ha blivit utmattad, beror dels på hur djupt man fallit, precis som att en stroke eller en hjärtinfarkt kan drabba olika för olika människor.
Det beror också på hur hela livet ser ut för människan, inte bara arbetslivet.
Givetvis beror det också på det bemötande och det stöd man får från omgivningen, både privat, från myndigheter, vården och från arbetsgivare.
Och också på hur man själv klarar att hantera det som hänt och att kunna hitta strategier för att skapa ett så bra liv som möjligt i den nya livssituationen.
Länk till avhandling, Agneta Sandström, "Neurocognitive and endocrine dysfunction in women with exhaustion syndrom"
De som egentligen aldrig någonsin misstrott det jag beskrivit eller hur jag varit känner jag idag är mina älskade barn. Tvärtom har de peppat mig och gett mig hopp och framförallt älskat mig också när jag var som svagast.
De psykologer som jag mött genom åren har också visat tilltro till det jag upplevt och beskrivit. Där har jag mött förståelse och fått hjälp på vägen mot tillfrisknande. Framförallt hjälpte de mig att överleva, den period som allt kändes så tungt att jag på fullt allvar övervägde att ta mitt liv.
För femton år sedan när jag drabbades av utmattningssyndrom, ifrågasatte man utmattade människor också i media. Tidningsrubrikerna gjorde ont i mig minns jag. Det fanns de som ansåg att utmattade människor lurades och att de var lata. Vilket ju i verkligheten var det sista jag själv hade varit; lat.
Idag kan man på olika sätt bevisa att utmattningssyndrom ger verkliga hjärnskador. Långvarig negativ stress ger verkliga hjärnskador på människor. Det handlar inte om depression, utan om faktiska hjärnskador. En av artiklarna är från 2010. Så den här kunskapen har funnits ett par år nu.
Det känns bra för mig att forskningen nått så långt när det gäller stressrelaterad ohälsa. Att det jag och många andra upplevt blir erkänt, att diagnosen utmattningssyndrom är erkänd och att man kan bevisa skadan i hjärnan. Egentligen tycker jag att jag och alla andra drabbade skulle få retroaktivt skadestånd för det obeskrivliga lidande det innebär att bli misstrodd när man är allvarligt sjuk. Jag kan inte ens sätta ord på hur ont det gjorde, vilket lidande det var för mig som människa.
Inom forskningen idag talar man om att arbetsplatser inte bara ska vara ergonomiskt bra. Utan också hjärnvänliga. Att man ska kunna sitta och jobba ostört i ett eget rum i stället för i kontorslandskap. Att hjärnan behöver få vila från alltför många intryck. Vi människor behöver lagom med intryck för att må bra. Vår hjärna behöver tid för återhämtning alldeles särskilt under perioder med negativ stress, antingen på arbetet eller i privatlivet. Vår hjärna och vår kropp behöver tid för pauser, både på arbetet och i privatlivet.
Jag önskar att de nya kunskaper man idag hittar fram till om vår hjärna, en dag ska leda till ett samhälle där människor kan behålla sin hjärnhälsa i stället för att förlora den.
Vart är vi annars på väg?
Den ökade psykiska ohälsan i Sverige blir dyr för oss alla. Och innebär ett stort lidande för så många människor. Inte bara de drabbade utan också för människorna runt omkring den drabbade.
Här är ett blogginlägg där en person beskriver sin upplevelse av att drabbas av utmattningssyndrom. Jag känner igen mig i det mesta. Här i min blogg finns flera inlägg där jag själv beskriver hur jag upplevt det att få utmattningssyndrom och hur jag försökt att hitta en väg till ett så bra liv som möjligt trots det som hänt. Se bland annat under fliken "Utmattad" här i min blogg.
Det tar ofta mycket lång tid att läka samman ett utmattningssyndrom. Många blir förtidspensionärer, helt eller delvis, som jag själv blev förra hösten. Jag har kommit tillbaka till en arbetsförmåga på 25 %. Andra kanske kommer tillbaka och kan jobba 75 %. Inte särskilt många klarar att jobba heltid igen.
Hur man blir efter att ha blivit utmattad, beror dels på hur djupt man fallit, precis som att en stroke eller en hjärtinfarkt kan drabba olika för olika människor.
Det beror också på hur hela livet ser ut för människan, inte bara arbetslivet.
Givetvis beror det också på det bemötande och det stöd man får från omgivningen, både privat, från myndigheter, vården och från arbetsgivare.
Och också på hur man själv klarar att hantera det som hänt och att kunna hitta strategier för att skapa ett så bra liv som möjligt i den nya livssituationen.
Länk till avhandling, Agneta Sandström, "Neurocognitive and endocrine dysfunction in women with exhaustion syndrom"
onsdag 8 januari 2014
Ett märkligt uppvaknande
Jag gick upp. Genast när jag öppnade dörren mot hallen kände jag den friska svala luften strömma mot mig. Ytterdörren stod vidöppen mot mörkret därute.
På trappan inomhus som leder ned till gillestugan, låg min katt helt lugn på andra trappsteget uppifrån och tittade på mig.
På sin lilla blåvitrandiga dyna i hallen låg Mimmi hoprullad och tittade med ett knappt öppet öga ut i mörkret.
Jag stängde dörren.
Sa en tacksamhetsbön högt för mig själv över att både min katt och min hund var kvar i huset.
När en dörr står vidöppen mot världen och ingen eller inget stoppar en att ta chansen och ge sig ut där, visst måste man älska platsen man är på då när man väljer att stanna kvar?
Jag kände en sådan ömhet över att mina två husdjur valt att stanna kvar i huset med mig.
Trots den vidöppna dörren mot världen.
söndag 5 januari 2014
Det finns möten
Det finns möten
där bilder
rullas fram
i mitt
hjärtas
framkallningsrum
Som en film
där tiden
stannat
Doft från tallskog,
smak av nyplockade blåbär,
ljudet från mina
ivrigt springande barnafötter
på snårig skogsstig,
knäckta trädgrenar
På väg till
min bästa vän
när jag var
litet barn
En stig
där tistlar,
snår och
huggorm
genom tidens gång
Aldrig hindrat oss
att nå varandras själar
Aldrig kunnat stoppa
den lek
vi en gång
började att leka.
(Anna-Karin)
där bilder
rullas fram
i mitt
hjärtas
framkallningsrum
Som en film
där tiden
stannat
Doft från tallskog,
smak av nyplockade blåbär,
ljudet från mina
ivrigt springande barnafötter
på snårig skogsstig,
knäckta trädgrenar
På väg till
min bästa vän
när jag var
litet barn
En stig
där tistlar,
snår och
huggorm
genom tidens gång
Aldrig hindrat oss
att nå varandras själar
Aldrig kunnat stoppa
den lek
vi en gång
började att leka.
(Anna-Karin)
En härlig kväll med vänner
Igår
var jag hos min bästis från när jag var liten. Hon och jag gifte oss med
varandra när jag var kanske sex år och hon var åtta år. Vi är inte
skilda än.
Hon fick vara brudgum för att hon hade kort hår. Och jag var brud för att jag hade, ja, långt hår och var kortast till växten.
Jag hade en spetsgardin som brudslöja den gången när vi gifte oss. Och som jag minns det, så var det jag (bruden) som vigde oss. Hur i hela friden nu det kan ha gått till. Allt är möjligt i kärlek.
Sedan jag flyttade från den platsen jag växte upp på som liten träffas vi sällan och har sporadisk kontakt.
Igår var jag hemma hos henne och hennes man. Fast att vi inte träffats någon längre stund på fem år, så var det som att vi hade träffats hela tiden varje dag. Vi kunde inte sluta babbla och skratta.
När det var dags att åka hem, fick jag en smärre chock när klockan visade 01.30. Jag var pigg som en lärka. Hemma hos mig kl 02.30. Inte lika pigg då.
Jag visste inte att jag kunde vara uppe så sent på nätterna numera. Nu vet jag att jag kan det. Fast så trött jag är dagen efter. Men det var det värt den här gången.
Härligt med vänner där tiden står still hur länge det än är sedan man sågs sist!
(Psstt.. min bästis, om du läser det här, som jag egentligen inte hade tänkt att blogga om fast inte kunde låta bli att blogga om, tack så mycket för en härlig, rolig eftermiddag och kväll och för all god mat! Hälsa Lasse! Kram!)
Hon fick vara brudgum för att hon hade kort hår. Och jag var brud för att jag hade, ja, långt hår och var kortast till växten.
Jag hade en spetsgardin som brudslöja den gången när vi gifte oss. Och som jag minns det, så var det jag (bruden) som vigde oss. Hur i hela friden nu det kan ha gått till. Allt är möjligt i kärlek.
Sedan jag flyttade från den platsen jag växte upp på som liten träffas vi sällan och har sporadisk kontakt.
Igår var jag hemma hos henne och hennes man. Fast att vi inte träffats någon längre stund på fem år, så var det som att vi hade träffats hela tiden varje dag. Vi kunde inte sluta babbla och skratta.
När det var dags att åka hem, fick jag en smärre chock när klockan visade 01.30. Jag var pigg som en lärka. Hemma hos mig kl 02.30. Inte lika pigg då.
Jag visste inte att jag kunde vara uppe så sent på nätterna numera. Nu vet jag att jag kan det. Fast så trött jag är dagen efter. Men det var det värt den här gången.
Härligt med vänner där tiden står still hur länge det än är sedan man sågs sist!
(Psstt.. min bästis, om du läser det här, som jag egentligen inte hade tänkt att blogga om fast inte kunde låta bli att blogga om, tack så mycket för en härlig, rolig eftermiddag och kväll och för all god mat! Hälsa Lasse! Kram!)
fredag 3 januari 2014
Barn med förälder i fängelse behöver stöd från samhället
"Barn med föräldrar i fängelse behöver stöd från samhället", läser jag i nyheterna idag på morgonen.
Mellan 8.000 och 10.000 barn i Sverige har en förälder i fängelse idag. Det är så viktigt att de här barnen får prata om det de upplever. Alldeles särskilt under den tiden som föräldern sitter häktad.
Var inte rädd för att tala med ett barn som har en förälder i fängelse om hur det känns att ha det så. Ställ frågor till barnet och lyssna. Det viktiga är att barnet får uttrycka det han/hon känner. Döm aldrig eller uteslut ett barn för de handlingar föräldern har gjort.
Barn med en förälder i fängelse brinner jag för som människa. Jag var själv en gång barn till en förälder i fängelse. Därför kan jag lätt sätta mig in i de känslor de här barnen beskriver. Därför att en gång kände jag likadant själv. Skammen och att inte kunna tala om sin förälder som andra barn gjorde.
Att inte någon vuxen talade med mig om det som hände berodde troligen på att man på den tiden inte förstod bättre. Man trodde att barn mådde bäst av att inte prata om det jobbiga, eller så var de själva för fega för att tala om det. Så jag bar allt inom mig för mig själv.
Ibland känner jag det konstigt att jag blivit den jag är som människa.
Jag måste vara stark, tänker jag idag.
Fast allt som hände de där åren satte spår i mig.
Förträngda känslor som lever sitt eget liv i mig ibland fortfarande.
I drömmen.
På nätterna.
Vid särskilda tider på året.
När jag mediterar. Fast då tror jag att jag läker samman det trasiga.
Dofter som sätter igång känslor från en tid då jag aldrig förstod det som hände. Då jag aldrig fick sätta mina egna ord på det jag upplevde.
"Skammen var aldrig din". (Jonas Gardell)
Mellan 8.000 och 10.000 barn i Sverige har en förälder i fängelse idag. Det är så viktigt att de här barnen får prata om det de upplever. Alldeles särskilt under den tiden som föräldern sitter häktad.
Var inte rädd för att tala med ett barn som har en förälder i fängelse om hur det känns att ha det så. Ställ frågor till barnet och lyssna. Det viktiga är att barnet får uttrycka det han/hon känner. Döm aldrig eller uteslut ett barn för de handlingar föräldern har gjort.
Barn med en förälder i fängelse brinner jag för som människa. Jag var själv en gång barn till en förälder i fängelse. Därför kan jag lätt sätta mig in i de känslor de här barnen beskriver. Därför att en gång kände jag likadant själv. Skammen och att inte kunna tala om sin förälder som andra barn gjorde.
Att inte någon vuxen talade med mig om det som hände berodde troligen på att man på den tiden inte förstod bättre. Man trodde att barn mådde bäst av att inte prata om det jobbiga, eller så var de själva för fega för att tala om det. Så jag bar allt inom mig för mig själv.
Ibland känner jag det konstigt att jag blivit den jag är som människa.
Jag måste vara stark, tänker jag idag.
Fast allt som hände de där åren satte spår i mig.
Förträngda känslor som lever sitt eget liv i mig ibland fortfarande.
I drömmen.
På nätterna.
Vid särskilda tider på året.
När jag mediterar. Fast då tror jag att jag läker samman det trasiga.
Dofter som sätter igång känslor från en tid då jag aldrig förstod det som hände. Då jag aldrig fick sätta mina egna ord på det jag upplevde.
"Skammen var aldrig din". (Jonas Gardell)
torsdag 2 januari 2014
Talgoxen vårdrillar
För en stund sedan hörde jag talgoxens första vårdrill hos mig när jag var på promenad med Mimmi. Det var inte bara en utan två talgoxar som jag hörde sjunga.
Jag blir så glad varje år när jag hör den där välbekanta fågelsången!
Det känns ovanligt tidigt med vårdrill redan.
Fast det gör mig lika glad i alla fall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)