Vårdrömmar

Så som det ser ut på den här bilden, så ser det snart ut därute nu. Det kommer att gå fort, här i Vätterbygden, tills det är grönt. Jag är förvånad över att inte all snön bromsat våren mer här tidsmässigt än den har gjort. Det har inte varit någon riktig tjäle, det är väl det som är förklaringen. Och så rann snön ned och gav massor av vätska åt allt levande.

Det är härligt att kunna promenera ute nu. Jag försöker ta ett par korta promenader varje dag, mellan mina pass med arbete. Jag får olika upplevelser beroende på vilken tid på dygnet jag är ute. Morgonen har sin atmosfär, middagsljuset är skarpt om det är solsken. Inga skuggande löv att gömma sig under än. Kvällsljuset älskar jag nog mest av alla ljusen den här årstiden. Skymningsljuset.

Nattpromenader... det tar jag mig sällan. Tack och lov. Då sover jag. Jag har sovit gott i natt också. Tänk, jag sover hela nätter i stort sett varenda natt. Det är en gåva, jag slutar aldrig att känna tacksamhet över att jag återerövrat min sköna sömn.

Äntligen är det vår!

Idag har det verkligen varit vår i luften! Morgonen var visserligen kall och man fick skrapa is från bilrutorna igen. Det var mjölkigt disigt ute. Men sedan så sprack molntäcket upp och solen kom fram.

Jag såg fullt av tussilago idag, rosa scillor och knoppande träd och buskar. Plötsligt känns vintern så långt borta. Inte en snödriva så långt ögat kan nå.

Folket på stan hade solglasögon och en del var så varma att de gick omkring i bara t-shirten.

Jag såg många människor som gick omkring och skrattade och pratade. Själv gick jag omkring och log. Så där nästan fånigt leende, som man kan gå omkring när det är vår i luften. Nästan nyförälskat fånigt leende gick jag omkring där, på väg till jobbet idag.

Jag har jobbat nästan heltid idag. Jag känner mig skönt trött ikväll. Det är inte meningen att jag ska jobba så mycket, mer än kanske någon enstaka gång. Men jag har klarat det. Det är viktigt att jag ser vad jag klarar, trots de besvär jag har.

Det har varit en bra dag idag också. Jag är nöjd med hur jag har det just nu i mitt liv. Mer än nöjd till och med. Särskilt nu när det är vår. Äntligen skymningskvällar igen! Vilsamma för själen.

En riktigt slitig men kul arbetsvecka

Så var det då äntligen fredag. Den här veckan har gått så fort. Säkert därför att jag jobbat mer. Jag har ju knappt jobbat något alls utanför hemmet på hela tio år. Ideellt jobbade jag upp till tio timmar i veckan. Nu jobbar jag i det "riktiga" arbetslivet och ökar på min tid från tio timmar i veckan sedan 3-4 veckor tillbaka.

Jag räknade nyss ut att den här veckan har jag jobbat nästan 14 timmar på tre dagar. En dag den här veckan har jag varit ledig. Och jag konstaterar att jag är fortfarande vid liv. Jag har faktiskt haft riktigt roligt. Jag trivs med det jag gör.

Här hemma blir det mer och mer dammigt. Jag hinner inte med att städa i veckorna nu. Men vi hjälps åt mer med städningen nu i familjen när jag arbetar. Det fungerar helt enkelt inte annars.

Och ärligt talat, så trivs jag mycket bättre med att vara ute och jobba, träffa folk och skriva artiklar, än med att vara hemma och hushållsarbeta. Vi människor är ju olika. En del trivs med att hushållsarbeta. Jag städar och tvättar och så, men det finns saker som jag tycker är roligare att göra.

Det är ett härligt väder ute nu. Jag var högt uppe på höjderna kring Vättern i eftermiddag på ett jobb. Och plötsligt sprack molnen upp och solen sken. Det var så vackert med utsikten över Vättern! Riktig vårkänsla i ljuset.

Tydligen ska det bli fint väder i helgen. Jag ska försöka ta mina små sköna promenader då, få in mycket frisk luft i lungorna och mycket ljus i mina ögon.

Jag känner mig pigg, glad och nöjd med min vecka. Det är härligt att det är helg nu. Tid att ladda mina batterier igen. Kanske att det skulle vara bra med ett biobesök också i helgen. Och så kanske det är ishockeymatch på TV. HV 71 har gått till final. Det vill jag inte missa, slutspelet. Jag hoppas på att det blir guldfest i stan så småningom. Heja HV 71!

Vättern är öppen igen

Jag var nere vid Vättern idag och nu är nästan all isen borta från sjön. Det kändes underbart att se öppet vatten igen! Precis lika underbart som det var att se Vättern när det var is på sjön första gången i vintras.

Det är inte Vättern som syns på bilden här, jag hade inte med mig någon kamera idag. Det får bli en annan gång.

Långsamt, långsamt så kommer våren nu. Idag har det varit en mulen dag med lite duggregn då och då hos mig. Det har varit en riktigt bra dag för mig. Både med jobbet och i övrigt. Jag har känt mig pigg, glad och utvilad. Det har känts att jag fått vila upp mig under den långa påskhelgen. Härligt! Vi behöver lite längre pauser ibland, vi människor för att vi ska må bra. Hämta kraft.

Och nu kommer det ju fler långhelger framöver. Det är en härlig tid vi har framför oss på så sätt. Med våren, grönskan och alla långhelger. Så skönt att vintern börjar tappa greppet!

En påskafton jag aldrig glömmer

Det är många år sedan nu, ändå kan jag minnas allt kristallklart. Den där påskaftonen när barnen var små och vi hade gäster hemma. Sex vuxna och sex barn var vi. Barnen var utklädda till påskkärringar och vi mammor också. Till och med de små pojkarna var påskkärringar. Idag är alla de små påskkärringarna vuxna män och i stort sett vuxna kvinnor. Men när jag vill, så kan jag se dem som små barn med glada målade sotade ansikten och hucklen på huvudet, förkläden kring midjan. Just den där påskaftonen.

Vi åt påskmat tillsammans och allt var frid och fröjd. Det var mycket skratt kring bordet, mycket spring från barnafötter kring bordet också.

Sedan satt vi vuxna och pratade tillsammans. Jag minns att jag sprang fram och tillbaka, upp och ned från stolen, för att passa den minsta av påskkärringarna. Min yngsta dotter som ska fylla 18 år i år. Då var hon 2 1/2 år. Kanske den farligaste åldern av alla för en människa. Stor nog att kunna ge sig iväg på äventyr själv. Alltför liten för att kunna förstå alla risker som finns i världen. Man behöver en vuxen som ser efter att inget händer.

Jag minns att de större barnen sprang upp och nedför trappan. Jag minns att jag hela tiden sprang efter för att stänga trappgrinden.

Jag minns... att jag sitter i fåtöljen, att jag vrider på huvudet och jag ser... att min lilla söta påskkärring på 2 1/2 år precis är på väg mot trappan, hon är vid grinden och hon är så liten att hon klämmer sig igenom springan mellan grinden och trappan och jag rusar upp från fåtöljen, springer så fort benen bär mig med andan i halsen för att hinna hejda henne.

Men det är försent. Hon är redan på väg nedför den långa trappan, i sin långa kjol. Och så gör jag det man precis INTE ska göra i en sådan situation. Jag säger hennes namn, hon vänder sig om där på kanske andra trappsteget. Och i samma stund faller min lilla. Hon faller på sidan, jag sträcker ut mina händer i förtvivlan, försöker fånga henne, men mina armar är decimetern för korta.

Hon faller, hon rullar nedför trappan, för varje trappsteg hör jag hur hennes huvud slår mot den hårda kanten i trappan och jag sträcker mig längre och längre och längre men jag når henne inte. Jag är hjälplös i min förtvivlan över vad som sker. Den lilla påskkärringen rullar som en liten boll nedför precis vartenda trappsteg. Och jag kan inte göra någonting åt det.

Till sist är hon där nere på golvet. Jag ligger på huk bredvid henne. Hon blundar. Säger inte ett knyst. Min lilla, fina, älskade, älskade påskkärring. Jag säger hennes namn, försöker få henne att prata. Hon slår upp sina blå ögon, tittar på mig men säger fortfarande ingenting.

Jag bär henne uppför trappan, lägger henne i sin säng, vakar över henne. Jag gråter stilla. Ringer sjukhuset. De ställer frågor. Säger att jag ska vara vaksam, säger att jag ska väcka henne varannan timme om hon somnar, hela det närmsta dygnet, prata med henne, se efter att jag får kontakt med henne.

Jag gör så. Jag väcker henne varannan timme. Jag får kontakt med henne. Själv sover jag inte en blund den påsknatten.

Nästa morgon har hon som en krans kring huvudet med sju bulor. Hon är sig själv igen, fast jag försöker läsa mycket för henne, hålla henne i mitt knä så att hon är stilla.

Det gick bra. Det blev inte värre än så. Men aldrig glömmer jag de där oändligt långa sekundrarna som jag sträckte min hand efter henne när hon rullade fritt nedför trappan. Aldrig glömmer jag känslan av otillräcklighet, känslan av att vilja stoppa, rädda, hjälpa. Aldrig glömmer jag den känslan av förtvivlan i mitt bröst.

Aldrig någonsin i mitt liv glömmer jag just den påskaftonen.

Pärlhyacint - min älsklingsblomma

Jag sitter just nu och tittar på en kruka med pärlhyacinter som jag ställt på bordet framför mig. Jag tycker att pärlhyacinter är så vackra blommor. De håller kanske två veckor i en kruka inomhus och sedan kan jag stoppa ned lökarna i jorden i trädgården. Så blommar de om gång på gång på gång. En söt liten blomma väl värd att ta vara på, tycker jag.

Idag är det mulet väder hos mig. Så det är fint att ha blommor att titta på inomhus. Men jag kunde se igår, att det är många lökväxter på gång i trädgårdarna nu. Inte i min egen, tyvärr, p g a dräneringsarbetet som vi har gjort. Jag kan inte hjälpa det, jag får fortfarande en stor klump i halsen av gråt varje morgon när jag drar upp rullgardinen och ser hur det ser ut därute, i det som var min vackra trädgård. Men i andra trädgårdar. Där är det fullt av lökväxter på väg att sätta knopp nu.

I Brighton blommar det alldeles fullt av påskliljor nu, hörde jag från min dotter igår. Där är riktig vår nu i Brighton.

Nu börjar det regna utanför mitt fönster. Jag ska ta det lugnt idag, när det är långfredag. Bara göra det mest nödvändiga. Inte för att det är långfredag, utan helt enkelt för att jag känner att jag behöver ta det med ro, gå ned i varv just nu.

De senaste tre veckorna har varit hektiska för mig. Det känns underbart härligt att få en andhämtningspaus innan jobbet börjar igen på tisdag. Jag tänker ta vara på min lediga tid så bra som jag bara kan. Slappa. Titta på pärlhyacinterna. Promenera i friska luften. Blogga när jag känner för det. Bloggandet är avkoppling för mig. Balsam för min själ.

GLAD PÅSK!

Jag önskar alla en riktigt GLAD PÅSK!

Antingen ni gillar löskokta ägg, hårdkokta ägg, godisägg eller inte ägg alls. Själv så gillar jag löskokta ägg och godisägg, helst med choklad i.

Ni som ska till Blåkulla i helgen önskar jag en lycklig resa.

Ni som reser någon annanstans i helgen; Ta väl hand om er! Kör lugnt på vägarna. Håll avståndet. Ta på säkerhetsbältet.

Gör en GLAD PÅSK av påsken vi har fått! Unna dig något som gör dig glad!

Själv så ska jag samla kraft och ladda mina batterier. Säkert blogga till och från också. Träffa vänner. Vara utomhus.

Unna mig glädjen!

Min första intervju med en fotbollsmålvakt

Idag ska jag göra mitt livs första intervju med en fotbollsmålvakt.

Jag har tittat på fotboll vid VM och OS ibland, men jag kan inte särskilt mycket om fotboll. Så jag har funderat över vad vi ska prata om, målvakten och jag. Jag tänker att han ska få berätta för mig hur han blev fotbollsmålvakt. Hur det kommer sig att man kan älska att spela fotboll så mycket att man gör det till sitt yrke. Att stå i ett mål och fånga en boll, som yrke...

Kanske är det för honom som för mig med mitt skrivande. Att det är som en passion, att man blir besatt av det, kan inte låta bli även om man skulle ha möjlighet till det. Man bara gör det därför att man blir glad av det. Kanske är det så.

Sedan har jag det ju så lyxigt nu för tiden att jag har med mig en fotograf när jag intervjuar. Så jag kom på nu på morgonen, att jag kanske ska spela lite fotboll med fotbollsmålvakten. Om jag gör uppvärmning först, så kan det väl inte göra något att jag har ont i ryggen. Och så tar jag helt enkelt och slår in några bollar där i målet, där målvakten står. Det måste vara en lätt match, tänker jag. Det handlar väl bara om att träna sig mentalt först, så får jag in de där bollarna. Och tränat mig mentalt, det har jag ju gjort hur mycket som helst.

Bollen i mål, ska jag tänka. Och så sitter den där. Svårare kan det väl inte vara. Eller?

Kanske ska jag be målvakten öppna sitt kylskåp också, har jag tänkt. Jag är nyfiken på vad han äter. Jag tror att fotbollsmålvakter äter kopiösa mängder mat. Men jag kanske har fel. Där kanske inte finns någon mat alls. Han kanske lever på pizza. Det vet ju inte jag. För jag har aldrig intervjuat en fotbollsmålvakt förut, som sagt.

Ikväll vet jag mer om den här fotbollsmålvakten. Det vet jag alldeles säkert.

Som vanligt bär jag med mig de så avstressande orden i mitt huvud när jag ger mig iväg på intervjun. De där orden om att först av allt är man en människa. Sedan kommer allt det andra. Som att t ex vara fotbollsmålvakt.

Idag ska jag intervjua en människa som är en fotbollsmålvakt.

All denna kärlek i världen

Det finns så mycket kärlek här i världen.

Jag mötte den idag igen. Först inuti mig själv, på väg förbi kyrkan som lät en stilla ringning strömma in genom mina öron till min själ. Sedan i fåglarnas så intensiva, förväntansfulla kvitter trots frosten som fallit under natten som ett vitt täcke igen över marken.

Sedan när jag möter mina arbetskamrater. Jag får leenden, jag får klappar på axeln, uppmuntrande ord, vi kramar varandra. Kärlek. Arbetsglädje.

Kärlek... när vi sitter tillsammans och planerar arbetet. Inser att vi måste planera om igen, göra det lättare för var och en, så att alla orkar utan att stupa. Kärlek...

Kärlek... i påskägget som låg där på bordet framför vars och ens plats vid bordet. Ett litet påskägg som någon fyllt med en påse mandelägg, en bit mörk choklad och en dröm... varsin trisslott till alla, en trisslott som kanske, kanske innebär en miljon... kärlek, drömmar... kärlek.

Kärlek... i ögonen, i leenden, i skrattet kring bordet. Denna kärlek som kan verka så liten men som är så ofantligt stor. Så stor för mig att hela jag känner mig överfull av den. Känner mig som en uppblåst stor blå badboll, uppblåst i kärlek, med kärlek. Överfylld, sprickfylld av kärlek.

Kärlek... när jag hör skogsduvorna kuttra i parken intill kyrkan på väg från jobbet till bilen. Jag ser ett litet barn lyfta sina armar mot himlen, se upp i det blå och skratta... kärlek...

Kärlek... finns överallt... i mig... i dig... i alla jag möter... i allt jag ser runt omkring mig... kärlek... min kraftkälla... det som gör mig till en levande människa i ett oändligt och hisnande universum. Ett universum av kärlek.

Tisdag i påskveckan

Det var inte mycket till rubrik jag skrev idag, men så är jag stressad också. Fast jag vill skriva lite ändå, för det är en så bra början på min dag. Jag samlar mina tankar och det är fint.

Snart ska jag in på veckomöte på redaktionen. Det ska bli kul. Jag trivs bra med människorna där och får skratta mycket. Och så kan vi prata igenom hur vi ska lösa allt det jobb vi har framför oss under den närmaste tiden. För det är, vad det gäller mig, på gränsen för vad jag orkar med känner jag. Jag har jobbat mer nu de senaste tre veckorna än tidigare och det känns. Livet ska vara mer än bara jobba, tycker jag. Man måste också orka och hinna med att ta hand om sig; motionera, umgås med vänner, göra sådant som man tycker är roligt, ha en hobby. Som för min del att blogga, till exempel.

Min katt ligger ovanför elementet på fönsterbrädan och latar sig. Hon är så lat, min katt, att hon ligger ned och dricker vatten ur vattenskålen. Lutar hakan mot vattenskålen medan hon dricker. Det är vad jag kallar att vara lat. Men söt är hon, min katt. Och mycket, mycket älskad.