Nu hänger jag inte med, livet

Detta liv... Ena stunden är man Rockstjärna och hoppar högt av glädje.

Nästa stund får man ett telefonsamtal och plötsligt sitter man på akuten och ens lilla mamma är inlagd och får blodtransfusion.

Nu hänger jag inte med i svängarna igen, livet.

Du far runt med mig som att jag var en forsrännare.

Jag släpper taget.

Acceptans.

Jag är Veckans Rockstjärna!

Oj, så stolt och glad jag känner mig!

Jag har precis fått mail om att jag är Veckans Rockstjärna hos bloggaren och livsstilsdesignern Cecilia Kärvegård.

Stort tack, Cecilia, för att du uppmärksammar mig och mitt bloggande. Det peppar mig att fortsätta att skriva och leva så som jag gör.

Så här skriver Cecilia i sin blogg om varför just jag har fått bli Veckans Rockstjärna:

"Någon som har hög Rockstjärnestatus den här veckan Är......Anna-Karin!!!!! som skriver bloggen Maskroskvinnans Tankefrön. På Anna-Karins blogg finns det mycket härligt och inspirerande att läsa. Hennes inlägg lämnar ingen oberörd. Anna-Karin söker efter det ljusa i tillvaron och skriver ofta med en glimt i ögat!"

Tack än en gång, Cecilia. Just nu känner jag mig som en Rockstjärna, faktiskt. En sån som vill äta glass med jordgubbar... till middag idag. Så klart att jag ska fira det här på något sätt med mina älskade!

Hmmm... nu fick jag något att fundera på, undrar vad jag ska hitta på?

Hur ska jag fira?

Fira ska jag ju, jag älskar att fira ju. Alldeles särskilt mitt i vardagen. Rockstjärna som jag är.
 

Fotografiska och shopping i Stockholm

Det var en sagolikt vacker sommarkväll i Stockholm när vi kom hem till Gamla Stan och vandrarhemmet där efter Allsången. Vi satte oss och njöt på Stortorget en stund innan vi gick in och la oss och somnade direkt.

Nästa dag sov vi längre än vi tänkt att vi skulle göra. Vi hade ju inte kommit till Stockholm för att sova. Så snabbt i kläderna, sedan blev det promenad i mysiga gränder. Solen strålade och himlen var blå. Vi var på väg till Fotografiska Museéet. Men som av en tillfällighet "råkade" vi in i en del affärer på vägen. Lite shopping blev det. Inte mycket. Men lite. Jag köpte mig en blå klänning på Indiska på rea.



Fotografiska Muséet kändes vilsamt och svalt att kliva in i. Där var bland annat en utställning med bilder av Robert Mapplethorp, av många ansedd som en av 1900-talets mest betydelsefulla fotografer. Där hade jag mycket att lära mig, känner jag. Hans bilder var rena, de var en blandning av ljus och mörker. Där var allt från porträttbilder till vackra bilder på blommor och nakenporträtt och bilder på fallosar. Robert Mapplethorp valde att söka efter och fotografera allt i livet som han kände såg ut som att kunna vara skulpturer. Han levde tillsammans med Patti Smith ett antal år och fotograferade hennes skivomslag bland annat. En del av Robert Mapplethorps bilder fick mig att skratta till, de överraskade mig. Hans svartvita bilder på barn, människor och på blommor var de bilder som jag själv tyckte mest om.

En annan av utställningarna på Fotografiska Muséet hette "Woman in Chanel". När jag hörde äldsta dottern säga det, så trodde jag att det handlade om kvinnor i kanaler, vilket äldsta dottern och jag själv också hade väldigt roligt åt. Chanel... det är något helt annat än kanaler det. Det är inte bara Chanel-dräkter, vilket utställningen verkligen var ett bevis på. Varje modell på bilderna hade kläder som passade just henne. Det var bilder som mera kändes som tavlor. Stämningsfulla. Dramatiska. En härlig mix. Klart sevärt, tycker jag.

Det gick lätt att få timmarna att gå på muséet. Sedan vandrade vi lugnt tillbaka igen och njöt av det vackra vädret, den svalkande brisen från havet, doften av hav, alla båtarna, utsikten, grönskan och människorna. Vi strosade lite till i Gamla Stan och sedan hämtade vi våra väskor på vandrarhemmet.



Vandarhemmet låg granne med caféet Sten Sture. Vi åt supersmaskig blåbärspaj med vaniljsås i skuggan under ett parasoll där och vilade benen ett tag. Sedan promenerade vi vidare mot Centralstationen. Vi tog det lugnt. Det var så skönt att slippa åka bil, buss eller tunnelbana. Så skönt att kunna promenera vart än vi skulle de här få dagarna. Man upplever saker på ett särskilt sätt när man promenerar, tycker jag. Hjärnan hinner med att ta in intrycken på ett annat sätt än när det går i en högre hastighet.

Så småningom kom vi på bussen. Det var så mycket trafik inne i Stockholm City att bussen blev 40 minuter försenad. Bussresan hem tog nästan fem timmar. Men det gick fint. Jag passade på att lära mig en del funktioner på min mobil som jag inte kunnat tidigare. Jag läste tidning och jag njöt också av utsikten, av att passera genom olika städer och av alla vackra planteringar som det är i städerna nu på sommaren.

Vi hade gärna stannat ett par dagar till i Stockholm. Det finns så mycket att se och uppleva där. Men den allra bästa resan är kanske den där man fortfarande har något kvar att se och att längta tillbaka till att få uppleva. Jag är säker på att jag kommer att åka fler gånger till Stockholm. En (kort) stund fick jag nästan lust att bosätta mig där. Men det var som sagt en kort stund. Stockholm är dyrt att leva i. Jönköping är vackert det också. Lagom stor stad för mig att leva i där jag är just nu i livet.

 

Allsång och möten med FB-vänner

Jag älskar "Allsång på Skansen". Jag är sån att jag sitter framför TV:n och sjunger med i soffan. Min äldsta dotter är likadan. I många år satt hon och jag framför TV:n som klistrade varje gång när det var "Allsång på Skansen". Ibland sa vi "tänk så roligt det skulle vara att åka dit och vara med i publiken på riktigt". Och så skrattade vi. Men inuti mig växte paniken. Bara tanken på att sitta där i trängseln bland alla människor gjorde mig livrädd. Och resan... tunnelbana, alla ljus och intryck, jag kunde inte ens tänka mig att jag någon gång mer i mitt liv skulle orka att resa till en så stor stad som Stockholm. Det var en sorg i mitt bröst. För jag ville som mamma vara så stark och jag ville så gärna kunna ge min dotter glädjen att få uppleva "Allsång på Skansen" på riktigt. Men min ångest ägde mig fortfarande då.

För tre år sedan hade jag kommit så långt i min läkning att jag kände mig redo att utmana mig själv. Hela familjen åkte till Stockholm och jag och äldsta dottern gjorde vår dröm till verklighet. Vi var publik till "Allsång på Skansen". Jag minns att jag var så lycklig för att jag gjorde det. Men jag minns också hur jag ofta fick dra mig undan till små "oaser" var än jag kunde hitta dem. Inne på en toalett. I trädskuggan. Inne i hörnet på ett café. Till platser med färre intryck, bort från ljus och ljud och rörelse så mycket som möjligt. Jag minns att jag dagen efter "Allsång på Skansen" tänkte gå i Gamla stan en stund och titta. Jag minns att jag fick lämna gränderna, jag såg alldeles suddigt och det kändes som att husen föll över mig, som att benen inte bar mig, som att jag skulle svimma. Det blev ett ganska långt tag på ett litet lugnt café och en stund i en ännu lugnare kyrka för att återhämta mig innan vi reste hem igen.

Nu har jag gjort ungefär samma "resa" med min äldsta dotter igen. I måndags åkte vi till Stockholm med buss. Vi bodde på ett vandrarhem "Best Hostels Old Town" i Gamla stan till mycket bra pris. Måndag kväll mötte jag tre vänner från FaceBook IRL för allra första gången. Vi var på ett téhus, pratade och skrattade och lärde känna varandra ännu mer, även om det redan kändes som att vi kände varandra tack vare FB.

Tisdag morgon tog jag och dottern Djurgårdsfärjan. Klockan 9.00 var vi utanför Skansen. Där köade vi en timme innan insläppet kl. 10. Allt för att få så bra platser som möjligt.

Det känns lite halvgalet att tillbringa tolv timmar på en hård träbänk framför en scen på Skansen. Men man känner sig inte ensam om att vara halvgalen där. Det finns flera människor som gillar att följa det som händer under dagen. Både på scenen och runt omkring. Framåt två-tiden börjar det bli svårt att hitta sittplatser. Man får bara hålla plats åt en person i taget. Men människor är hjälpsamma och det blir en sorts gemenskap bland oss tidiga Allsångsbesökare.

Hela dagen pågår förberedelser och repetitioner. Det är avhuggna björkar som ska placeras rätt. Det är diskussioner om var personerna på scen ska stå, Det är korta repetitioner hela dagen, detaljer som finputsas, ibland över man allsångerna och framåt klockan 18.00 är det dags för generalrepetitionen.

Träsmaken i baken kommer någon gång vid lunchtid. Men det är en sorts yogaövning/meditation som jag ser det. Att övervinna smärtan efter att sitta så länge för att själen ska få sitt. Och det är absolut värt det för mig. Det är en förväntansstämning som byggs upp under dagen. De sista timmarna är det alldeles fullt av människor som sitter och står, det är svårt att ta sig fram i trängseln. De sista minutrarna innan sändningen börjar är människor så skrik- och sångsugna att man nästan spricker.. och så äntligen.. 5, 4, 3, 2, 1.. så får man ge full hals. Både på scen och nedanför scen. "Måns, Måns, Måns..." och så kommer han där springande, programledaren Måns Zelmerlöw som jag själv mötte på China-teatern för två år sedan och som verkar vara en så vänlig och glad själ och som nu verkar ha hittat ännu en roll som passar honom perfekt; att vara programledare.

Resten finns att se på SVTplay. Jag och min dotter syns faktiskt i programmet. Jag har på mig en blå jacka och en blommig scarf och sitter på bänken bakom damen i den lila hatten. Vi syns när man sjunger "Trubbel" som allsång. En visa som jag älskat ända sedan jag varit tonåring och som jag kan utantill.

Framträdanden:

Håkan Hellström: Tio Maskrosor av tio möjliga - för hans personlighet, för hans underbara texter, för att han bjuder så på sig själv som han gör, för att han ger 110 % precis varenda gång på scen fast att han skulle kunna vara trött nu efter så många spelningar som han redan gjort i år, för hans underbara musiker, hans band som för mig är nästan halva "Håkan". Tio Maskrosor för att jag fick uppleva ännu ett underbart live-framträdande med Håkan Hellström, den ödmjuke, charmige, visälskande, berättande sångaren och musikern som jag kommer att fortsätta att följa och se hur han kommer att utvecklas.

Ulrik Munter: Sju Maskrosor av tio möjliga - för den fina låten med den fina texten "Boys don´t cry". För hans humor, för hans mod, för att han bjöd på sig själv. För hans val av allsång; "Michelangelo", som verkligen fick hela Skansen att gunga.

Siw Malmqvist: Sex Maskrosor av tio möjliga - för att hon är "still going strong", väl värd att lyssna på, för alla härliga låtar som hon sjungit genom åren och som sitter fastklistrade i minnet, för sin humor.

Hasse "Kvinnaböske" Andersson: Fem Maskrosor av tio möjliga - för att hans härliga låt "Änglahund" fick alla i publiken att sjunga som de gjorde. För hans varma och trygga utstrålning från scenen.

Måns Zelmerlöw: Tio Maskrosor av tio möjliga - för att jag är imponerad över med vilken säkerhet, glädje och samtidigt ödmjukhet han intar den nya rollen som programledare. För hans charm, humor, mångsidighet, dansglädje och för att han bjuder på sig själv som han gör. Jag tror att Måns kan stanna kvar som Allsångsledare så länge som han har lust. Han kändes älskad av alla runt omkring där jag satt. Och jag vet inte hur många gånger jag i publiken hörde "Gud, så snygg han är... Måns".

Publiken: Tio Maskrosor av tio möjliga - för att den står ut med de hårda träbänkarna. För att den innehåller precis alla åldrar. För känslan av gemenskap och glädje. För att den sjunger och skriker så att molnen lyfter sig och solen visar sig. För att den finns där och för att jag fick vara en del av den, för att jag fick vara med och sjunga av hjärtans lust en ljummen sommarkväll till i mitt liv.

Maten: Två Maskrosor av tio möjliga - för att den varma korven nästan var kall. För att maten som gick att köpa nära scenen var så dyr, 25 kronor för en nästan kall korv med bröd. Nästa gång tar jag med mig matsäck. Hade det inte varit för jordgubbarna med spraygrädde som man gick runt och sålde för 35 kronor, hade det bara blivit en Maskros av tio möjliga här. Skärpning, Skansen.

Mig själv: Tio Maskrosor av tio möjliga - för att jag tagit mig över mitt stora hinder "Ångesten" och inte längre låter den styra mitt liv utan gör det jag känner i mitt hjärta att jag vill göra. Som att t ex gå på "Allsång på Skansen" ibland.

För den som missade programmet finns länken till det här. Jag och min dotter syns ett par gånger under sändningen. Kan du hitta mig?

Allsång på Skansen - Bl a Håkan Hellström, Ulrik Munter (och så jag och min dotter i publiken då, förstås).


 

Utmattningssyndrom

"Blåögda" jag trodde att alla svenskar idag visste vad utmattningssyndrom/utbrändhet är. Till skillnad från då för tretton år sedan när jag själv blev sjuk av stress och läkare trodde att jag fått både MS och hjärntumör när det i själva verket var utmattningssyndrom jag drabbats av.

Men av kommentarerna till mitt inlägg om sjukskrivningsdebatten (Maskroskvinnan Passagen) förstår jag att det fortfarande finns de som inte förstår, eller kanske inte vill förstå, att man kan bli sjuk av stress. Att det blir skador i  hjärnan av långvarig stress. Att det finns ett sjukdomstillstånd som heter Utmattningssyndrom.

Här är två bra länkar för dig som vill veta mer om Utmattningssyndrom/utbrändhet:

Utmattningssyndrom påverkar hjärnan

FASS: Utmattningssyndrom

Samtidigt känner jag att en av mina tankar med min blogg Maskroskvinnan, att sprida information om hur det är att leva med en stresssjukdom, fortfarande är aktuellt. Tyvärr, får jag lov att säga. Jag önskar att vi människor skulle respektera varandra så att vi också respekterar varandras olika sjukdomstillstånd. Såväl fysiska som psykiska. Jag känner mig nu starkt motiverad att ibland här i min blogg fortsätta att berätta om hur det är att ha blivit sjuk av långvarig stress. Och inte minst om vägen mot att bli så¨frisk som möjligt igen.

Bloggsemester och gästblogg

Nu tar jag bloggsemester några dagar. Eller någon vecka. Jag vet inte riktigt säkert just nu.

Men under min bloggsemester passar jag på att gästblogga hos författaren och bloggaren Sanna Juhlin/SannaMarie. Mitt gästbloggsinlägg finns där från och med imorgon, måndag. Välkommen att läsa!

Jag önskar dig som kikar in här underbara sommardagar.

Ta väl hand om dig.

Vi hörs snart igen, önskar jag.

Kram/Anna-Karin

Svalare väder och skatungar

Det är disigt, mulet och frisk, sval luft idag. Egentligen trivs jag bättre när vädret är så här än när solen steker. Jag trivs bättre hemma i huset i alla fall. Jag kan fixa undan högarna som samlat sig här och där under vintern och våren. Huvudet känns klarare också än i riktig hetta, för mig.

Därute bråkar två skatungar på den gröna gräsmattan. De kraxar och min katt i fönstret följer dem på helspänn. Trots att där är en glasruta mellan dem.

Men häromdagen satte sig en av skatungarna på fönsterblecket och kraxade. Min katt kom rusande genom rummet, slängde sig mot glasrutan och försökte skrämma bort skatungen, som förstås flög iväg en stund. Men skatungen kom snart tillbaka. Tillsammans med sin kompis, den andra skatungen. Sedan satt de två skatungarna utanför fönstret, på fönsterblecket, kraxade och retades med min katt som var vansinnig på dem där hon satt på fönsterbrädan inomhus. Skator kan vara riktigt retsamma ibland. Smarta är de också, tänker jag.

Det är så skönt att vara ledig nu äntligen. Jag känner hur jag går ned i varv när jag får mindre att tänka på. Nu ska jag ta väl hand om mig. Göra många roliga saker. Vara i naturen. Dansa och promenera. Umgås med människor jag trivs med. Allt som får mig att läka till både kropp och själ. Det är, faktiskt, bara sommar en gång om året i Sverige. Jag ska ta vara på varendaste dag.

Debatten om sjukförsäkringen

Idag fattar regeringen beslut om sjukförsäkringen. Jag önskar att det blir ett beslut som innebär att de sjukskrivna som  nollklassats får behålla sin ersättning. Jag önskar också att det innebär att utförsäkringarna stoppas omedelbart. Men som det ser ut just nu verkar utförsäkringarna inte ens finnas med på schemat.

Mitt liv som utförsäkrad fortsätter. Med all den ovisshet det innebär. Jag skriver inte mycket om det i min blogg numera. Det känns faktiskt alltför tyngande att göra det. Men jag tror inte att det går en enda dag utan att jag tänker på det. Det dyker upp frågor som "Hur kommer det att bli om tre månader när jag inte längre är med i Arbetslivsintroduktion?" "Hur lång tid kommer det att ta innan jag får veta om jag får bli sjukskriven igen?" "Vad kommer det att innebära för mig rent praktiskt att vara med i Arbetslivsintroduktion?" "Hur ska jag orka?" "Hur lång tid kommer det att ta innan jag får någon ersättning igen? Om jag nu ens får det." Det är just ovissheten som känns allra svårast.

Jag motarbetar mina tankar, vänder dem till hoppfulla tankar. Hopp om nyval. Hopp om nytt val om några år. Hopp om att jag kanske, tack vare att min arbetsförmåga redan är grundligt utredd till 25 %, kommer att få bli sjukskriven igen till viss del. Men när? Hur länge ska jag behöva leva på mina hårt hopslitna sparade pengar som var tänkta för helt andra saker än att vara pengar till mat, kläder, huslån och bensin. Alltsammans därför att jag blev sjuk. Något som var det sista på jorden som jag ville bli; sjuk. Vem VILL bli sjuk?

Först fick jag smärtan. Jag förlorade hälsan. Jag förlorade arbetsförmågan. Sedan förlorade jag hoppet. Jag blev  deprimerad och utmattad. Det har varit en så lång, arbetssam och krokig väg att nå dit där jag är idag. Jag har hopp om att bli starkare.

Att i den situation där jag och många andra sjukskrivna är, öka på stressen genom att också ta bort den ekonomiska ersättningen, det är helt enkelt för mycket. Det finns inget som helst positivt i det för mig, någon annan sjukskriven eller för min hälsa. Det drabbar dessutom inte bara mig själv utan också mina anhöriga. Relationer blir ansträngda under ökad press och stress. Som sjuk behöver man stöd, inte förtryck som jag anser att man är utsatt för idag i Sverige som sjukskriven.

Stoppa utförsäkringarna. NU!

Dagen efter Afrikansk dans

Igår dansade jag Afrikansk dans på Vätterstranden. Idag är jag öm i ryggen precis där ledaren sa att man skulle vara öm om man gjort rörelserna rätt. Jag känner mig väldigt glad och energisk efter att ha dansat igår kväll. Jag har länge velat prova Afrikansk dans. Det var härlig rytm och man fick svänga på både det ena och det andra. Till slut hamnade jag nästan i ett transliknande tillstånd. Tänk som jag längtat efter detta hela den långa vintern! Utegympa på Vätterstranden en solig sommarkväll.

Friskis & Svettis i Jönköping har gratis utegympa på Vätterstranden både tisdags- och torsdagskvällar hela sommaren. Igår kväll var där kanske 150 kvinnor och två män. Märklig könsfördelning, tänkte jag. Män kan väl också dansa Afrikansk dans... eller kan de inte det, män? Skaka på rumporna?

Idag är jag bara timmar från min semester. Eftersom jag är min egen chef bestämmer jag ju själv när jag börjar semestern. Jag har kvar lite finputs på den sista artikeln. Det får vänta tills det är lite svalare. Min hjärna har svårt att jobba i den här 30-gradiga värmen. Och jag vill ta vara på varje solig dag som jag får. Därför är jag mest i trädskuggan därute nu. Eller på Vätterstranden.

Imorgon ska äldsta dottern åka hem från London. Jag läser att det är storstrejk på gång där. Det kan bli långa köer på flygplatserna. Det ska bli skönt när hon är hemma i Sverige igen.

Snart i mål

Idag gör jag troligen den näst sista intervjun innan semestern. Hur kommer det sig att det känns så segt att jobba precis nu när jag vet att jag snart får vara ledig?

Det känns som att jag sprungit långt och väldigt länge. Jag ser mållinjen där framme nu. Jag är så nära.

Men ändå, de sista metrarna är tunga. Svetten lackar. Jag är törstig. Benen darrar. Mjölksyran gör de darriga benen tunga. Jag får peppa mig själv med att snart, snart är jag där. Snart spränger jag målgränsen.

Snart skriker jag "SEMESTER" så det hörs vida omkring i cyberrymden. Snart, snart... är jag fri som en kalv på grönbete. Fri att springa ut bland sommarens alla blommor. Slappa på Vätterstranden. Slänga almanackan i en mörk garderob. Snart...

Heja gärna på mig nu när jag är på väg i mål.

Jag behöver det.