Dottern hemma och mamma på sjukhus igen

Vi är på väg mot Landvetter för att möta dottern som semestrat i Turkiet när min mobiltelefon ringer. Det är läkaren från vårdcentralen som berättar att mammas blodvärden är så dåliga nu igen att hon behöver komma in till sjukhuset redan idag eller senast imorgon. Han överlåter åt mig att bedöma om mamma behöver komma in samma kväll eller om vi kan vänta till torsdag morgon.

Dessa tvära kast i livet ... min förväntan och glädje inför att möta dottern blandas med oro och tyngdkänsla i bröstet över min åldrande mamma. Jag ringer mamma från bilen för att höra hur hon verkar må just nu. Ska jag berätta för henne eller ska jag vänta?

Mamma låter glad, hon har bakat bullar nu igen. Jag bestämmer mig för att säga som det är, att proverna på hennes blod är så låga nu igen att hon behöver åka in till sjukhuset. Jag säger det så lugnt jag bara kan till mamma och mamma tar det lugnt. Det går bättre den här gången än den förra gången. Det blir ingen panik. Mera ett konstaterande att ja, så är det. Tur att jag kan landa lite i det innan jag behöver ge mig in till sjukhuset.

Vi kommer fram till Landvetter. Planet min dotter flugit med landar lyckligt och väl. Jag känner tacksamhet och glädje. Där ser jag henne komma. Jag minns när hon för några år sedan var med vid flygplatsen när äldsta dottern flög till London. Jag minns hur hon sa när hon såg brunbrända människor komma hem från sin solsemester "En dag vill jag komma gående som dem, ut från flygplanet, solbränd från min solsemester". Den gången hade hon inte flugit än i sitt liv.

Nu kom hon där. Jag såg henne uppfylla sin dröm hon haft. Hon var solbränd men hon såg inte så glad ut som jag trodde att hon skulle göra. Inte heller hennes kille. Jag var glad. Jag slog armarna om min dotter och kramade henne. Stilla viskade hon i mitt öra "Mamma, jag tror att Stefan Liv har dött i en flygplansolycka".

Jag höll min dotter i min famn och kramade henne länge medan inte bara Stefan Livs anhöriga, utan också så många andra anhöriga samtidigt aldrig mera skulle få hålla sin älskade anhörig i famnen igen.

Det blev en tung stämning i bilen på vägen hem. Även om vi lättade upp den ibland med att prata om Turkiet, sol och bad. Det blev en kort mellanlandning hos äldsta dottern i Borås också. Hon var glad och trivdes som fisken i vattnet i sin nya lägenhet. Det blev flera kramar.

På kvällen körde jag in mamma till sjukhuset. Hon var lugn. Tonåringen var med och gav henne en vacker nyckelring hon köpt till mormor i Turkiet. Det blev kramar igen och jag tog kort på mamma och min dotter. Att jag var skakig i mina händer just i den stunden syns på bilden.

Man vänjer sig vid mycket här i livet. Jag vänjer mig vid att skjutsa in min mamma till sjukhuset. Mamma vänjer sig vid att åka in dit. Men vänjer jag mig någonsin vid tanken på att mamma en dag inte längre kommer att stå i sitt fönster som hon brukar och titta ut på livet där utanför?

Mamma lever fortfarande. En dag i taget. Acceptans.

Bilder från Vätterstranden

Häromdagen promenerade jag längs med Vätterstranden. Jag hade med mig kameran.

I det här inlägget får bilderna tala för sig själva.

Behöver jag skriva att jag älskar Vättern och Vätterstranden? Det är den viktigaste oasen för mig i hela Jönköping. Här hittar jag samma frid och ro i min själ som när jag gör yoga.

Kärlek, empati och förlåtelse

"Glöm aldrig de tre kraftfulla resurserna som alltid finns tillgängliga för dig; kärlek, empati och förlåtelse. 

Kärleken är det enda som växer när vi ödslar med den. Empati är när du kan delta i andras lidanden och glädja dig åt deras lycka och inte tvärtom. Empati är min smärta i ditt bröst likaså lyckan.

Att förlåta är att sätta en fånge fri och upptäcka att den fången var du själv. 

När jag förlåter mig själv gör jag mig fri och kan förlåta andra."

Hjälpt dottern flytta

Hela lördagen gick åt till att hjälpa äldsta dottern flytta från sitt studentrum till en liten 1:a med kök i Borås. Det är första gången hon har ett eget kök och hon har längtat mycket efter att ha det. Det är en söt liten 1:a, välplanerad, med ett centralt läge i Borås.

Hon hade förberett väl när vi kom till henne igår. Packat ned de saker hon äger i kartonger, så det gick smidigt att flytta. Vi hyrde en vagn i Borås på en mack. Två gånger fick vi köra med vagnen, sedan var allt flyttat. Städningen gick lätt. Sedan var det ju det roliga som var kvar; att fixa till i den nya lilla lägenheten.

Innan vi åkte hem framåt kvällen åt vi kvällsmat tillsammans kring hennes köksbord. Vi var trötta i våra händer och stela i ryggarna men väldigt nöjda med dagen.

Här hemma stod det en hungrig katt och väntade när jag öppnade dörren. Hon var så missnöjd med sin matte att hon försökte rymma över till grannens trädgård. Ett "straff" som hon brukar ge oss om vi reser bort alltför länge från henne. Alltför länge är mer än en halv dag, ungefär, för min katt. Hon är en riktig sällskapskatt. Men den här gången misslyckades hon med att rymma. Jag lyckades hejda henne med foten.

Två veckor kvar på min semester

Nu har jag ungefär två veckor kvar tills jag börjar jobba igen. Jag har bokat in det första mötet. Det är dags att skriva turisttidningen för Habo kommun igen. Det blir säkert många spännande möten med människor. Jag känner mig priviligerad att jag får in skrivjobb till Skrivklådan utan att behöva jaga efter dem. Jag känner mig också priviligerad att få jobba med något som jag tycker om att jobba med och som känns utvecklande för mig som människa. Ibland har jag ju så roligt när jag jobbar att jag brukar tänka att jag skulle kunna betala för att göra det jag gör, så roligt är det.

Det är viktigt för mig att ha ett jobb med den kraft jag har. Inte minst så här mitt i livet med alla förändringar i familjen, med ungar som flyttar hemifrån och mamma som blir allt äldre och tröttare. Jag minns när ungarna var små att jag brukade längta efter att jobba deltid i stället för heltid. Men det fanns nästan inga deltidstjänster att söka och det handlade också om att få allt att gå runt ekonomiskt. Jag minns att jag brukade tänka för mig själv, att när ungarna blivit så stora att de klarar sig själva, då skulle jag vilja jobba för fullt och lägga mer kraft på jobbet. Nu kom det sjukdom emellan för min del. Men jag kan ändå känna där jag är idag att på något sätt blev det som jag tänkte. Mitt i livet, är en bra tid att starta eget, om man drömmer om det, tycker jag.

Det senaste numret av Vi i VätterHem, där jag skrivit fyra artiklar, har nyligen ramlat ned i brevlådorna här i Jönköpings kommun och en del grannkommuner. Länken går till tidningen som också finns på VätterHems hemsida. VätterHem är det kommunala bostadsbolaget i Jönköping. Välkommen att läsa om du har lust! Tidningen delas ut i mer än 30.000 exemplar.

Jag är stolt och glad över det jag skrivit och inte minst över bilderna som jag tagit. Jag är ingen fotograf, men det finns bra kameror nu för tiden som gör det mesta av jobbet.

En av de saker jag ska göra innan jag börjar jobba är att köpa en kamera till Skrivklådan. Med en egen kamera blir jag mera självständig än jag är när jag behöver låna en kamera av min uppdragsgivare. Jag har också planer på att köpa en särskild mobiltelefon till Skrivklådan. Jag tror att det är bra att ha en mobiltelefon för privatlivet och en för jobbkontakterna. Dessutom får jag större möjligheter att kunna söka information och surfa i jobbet, också om jag är på resa.

Tonåringen i Turkiet och jobb på gång

Vid lunchtid fick jag sms från tonåringen att hon och hennes kille var lyckligt framme i Turkiet på hotellet. Hon lät så glad och skrev flera utropstecken i sitt sms. Äntligen får hon sola intill palmer nära en pool och havet som hon drömt om i så många år. Äntligen har hon sin drömsemester. Jag känner mig så glad för hennes skull. Det känns skönt att hon är så gammal som hon är, att hon snart ska fylla 19 år. Jag känner att jag kan lita på henne.

Jag fick också mail idag om jobben med Habo Turisttidning som jag har på gång nu i höst. Det är dags att boka in möten. Jag kände mig glad när jag fick mailet. Glad och tacksam att jag får det här jobbet i år igen.

Det är bra för en människa att ha rutiner, att ha en sysselsättning som känns meningsfull och ger glädje och en viss inkomst. Inte en sekund ångrar jag att jag startade Skrivklådan i höstas.

Jag var på A6 köpcenter en sväng och handlade lite strumpbyxor och annat åt min mamma. Sedan åkte jag och hälsade på henne med en bukett gullris. Hon blir alltid så glad när hon får besök, även om hon var trött idag.

Ikväll promenerade jag längs med Vätterstranden. Vättern var spegelblank och det var bara små, små gupp i vattnet, inte ens små vågor. Jag gick upp till Rosariet och vände. Det var fullt av blommor i Rosariet fortfarande. Mängder av underbara dahlior i olika färger bland annat. Jag tog många bilder, så de kommer säkert att dyka upp här i min blogg efterhand.

Efter promenaden var jag alldeles klibbig. Solen sken. Det har blivit varmt i luften nu igen.

Sommaren ger inte upp särskilt lätt, trots allt. Och det gör inte jag heller. Jag trampar på. Vidare i livet.

Tonåringens första semester på egen hand - Turkiet

I natt flyger min älskade tonåring till Turkiet med sin kille. Det är hennes allra första semester utomlands på egen hand, utan någon av oss föräldrar med på resan. Drömmen om en solsemester, att ligga vid en pool och sola hela dagarna, bo på ett fint hotell, vandra under palmer har tonåringen drömt i säkert åtta år. Det har periodvis varit så mycket tjat om att kompisar varit på solsemestrar. Massor av tjat om att hon också vill åka på solsemester. Det har varit så många gånger som vi sagt nej, vi föräldrar. Ibland inte åkt på någon semester alls. Ibland till Öland. Ibland till Danmark. Men det har inte varit några palmer där. Ibland inte ens sol. Hon har varit så besviken. Inte alltid, men ibland.

De tre för henne ganska tunga åren på gymnasiet när hon varit så skoltrött är det den här drömmen som fått henne vidare. "När jag är klar med skolan ska jag resa på en solsemester". Drömmar bär oss när vi ibland känner det som att vi inte orkar längre.

Hon tog studenten. Sedan jobbade hon i sommar. Sparade pengar till drömresan. I natt reser hon. Äntligen! Väskan är redan packad och klar nu på morgonen. Det är bara små detaljer kvar att fixa nu. Jag får vara med och dela hennes glädje när hon uppfyller sin dröm, att resa iväg på egen hand.

Att drömma om något i åtta år och sedan "göra" drömmen kan vara hissnande, tänker jag. Antingen blir verkligheten vackrare än drömmen. Eller precis så som man drömde. Eller så blir det inte alls som man drömt om.

Jag önskar att hennes resa blir underbarare än hon någonsin drömt att den skulle kunna vara.

Människan kan icke leva av bröd allena

Hon: "Så glad jag är att jag har mina vänner i cyberrymden. De är alltid vänliga, ryter inte, skriver vackra och visa saker, det gör mig så gott i själ och hjärta".

Han: "Får du mat från dem också?"

Nya blommor till köket och oro för mamma

De rosa pelargonerna i mitt köksfönster sjunger på sista versen. Idag ska jag åka till Blomsterlandet och köpa nya blommor. Jag tror att det blir rosa Höstglöd. De är tacksamma, precis den sortens blommor som jag har nu för tiden i hela mitt hus. Det räcker att vattna dem en gång i veckan. De fäller inte och skräpar ned. De finns i många färger. De är vackra och finns i olika varianter. Och de brukar blomma ända fram tills jag ska göra adventsfint. Alltså är de också ett bra val ekonomiskt, tycker jag.


Tänk vilken skillnad det kan göra att köpa sig en ny blomma! Det kan lyfta ett helt kök och göra en gråmulen dag som idag lite mer hoppfull och livgivande.

Jag ska hälsa på mamma idag, ta en fika med henne. Hon har kräkts i helgen på natten och haft ont i magen. Vad det är med henne vet jag inte säkert, inte läkarna heller. Det enda jag vet är att allt inte är som det ska, att det troligen finns en underliggande sjukdom bakom de besvär hon har.

Vissheten om det är smärtsam och får mina ögon att tåras. Jag övar mig i acceptans och tillit. Jag älskar min mamma så mycket. Jag ska köpa en ny blomma till henne också idag. Jag har en känsla av att hon också sjunger på sista versen, så som mina pelargoner gör just nu.

Bäst att ge blommor till de människor man älskar så länge de finns här.

Att resa eller att inte resa

Hur ska man veta att man kommer hem om man aldrig reser bort?

Res ... ta flyget, ta tåget. Köp en ToR. Eller, var modig, köp en enkelresa. En enkel biljett ... ingen återvändo. Så utmanande, så skrämmande. Vem vet vart resan leder?

Res i fantasin, i verkligheten. Res i geografin. Men res framförallt i ditt inre.

Våga färdas vidare. Stanna ibland, men inte för länge. Våga längre bort. Färdas över gränser. Tänj gränser.

Res ...

Res ... tills du känner att du är hemma.

Eller ...

Res inte. Allt som finns. Är kanske redan här.