Jag har agorafobi. Vissa människor har diabetes. Andra har högt blodtryck. Jag har agorafobi. Många människor har inte en aning om vad agorafobi är. Men det är en ångestsjukdom. Man kan ha vissa genetiska förutsättningar att drabbas av agorafobi. Min mamma har också haft agorafobi.
Agorafobi bryter ofta ut i tonåren. Den förvärras av stress, press och trötthet. Den kan också bryta ut vid ett trauma i livet. När man har agorafobi får man panikattacker i olika styrka av att vistas i miljöer där man känner att man har svårt att komma undan. Det är inte tankarna som styr de här attackerna, det är en reflex som utlöser dem. Alltså kan man inte själv förhindra att man får panikattacken. Men man kan lära sig att leva med dem. Så som en diabetiker får lära sig att leva med och hantera sin diabetes. Genom att lära känna panikattacken, genom att bli vän med den, blir man inte rädd när man får den. Rädsla förvärrar panikattacken och kan till och med göra att man svimmar av den. Jag har själv svimmat av panikattacker sedan jag var tonåring. Men idag gör jag det väldigt sällan. Jag har fått lära mig hantera panikattackerna. Stresshantering. Gränssättning. Yoga. Meditation. Mindfullness. Rutiner. Sova och äta ordentligt. Motion. KBT. Det är sådana saker som har hjälpt mig att få ett tillräckligt bra liv också med agorafobi.
När jag fick diagnosen agorafobi drabbades jag av en depression. Jag sörjde, för jag hade sett hur jobbigt min mamma haft det. Och jag hade lovat mig själv att jag aldrig skulle få det som hon hade det, aldrig få sådan ångest. Men sjukdom är inget man väljer, man drabbas av den. Sedan handlar det om hur man tar det, hur man lär sig leva med det. Eller kanske i bästa fall till och med ta sig ur det.
Det är också vanligt att man på grund av de starkt tröttande panikattackerna i perioder drabbas av depressioner. Tröttheten gör att man hamnar i beteendemönster som kan leda till en depression. Där kommer KBT in, jag vet idag tack vare den KBT jag gått i, varningssignalerna från min kropp när jag blivit för trött. Jag har fått lära mig att vända en negativ trend. Och jag vet när det är dags att jag söker hjälp utifrån, för ibland behöver man det när man är svag av någon anledning.
Panikattackerna kan göra att jag ser suddigt, jag hör sämre, jag kan känna öronsusningar, det kan kännas som att väggarna i rummet håller på att falla mot mig, det kan kännas som att armar och ben domnar bort. Det värker i mitt bröst och jag kan känna mig illamående. Det är vanligt med huvudvärk, yrsel och värk i kroppen vid panikattacker. Alltså både psykiska och fysiska symptom. Efter en rejäl panikattack kan man bli så trött att man har svårt att koppla samman olika rörelser, man kanske tappar saker eller i värsta fall svimmar. Man kan bli lika trött i kroppen efter en panikattack som efter ett rejält träningspass.
Panikattackerna man får på grund av agorafobi har aldrig någonsin med missbruk av något slag att göra. Däremot förekommer det att människor som har ångestproblematik försöker döva sin ångest med t ex alkohol och ibland tyvärr hamnar i missbruk, vilket förvärrar alltsammans. Det är vanligt att en människa med agorafobi känner stark skräck vid besök i t ex stormarknader, i folksamlingar, skräck för att åka hiss, åka i tunnelbana, åka buss, flyga, gå till tandläkaren, befinna sig i trånga utrymmen, åka över broar, i tunnlar med mera. Skräcken och panikattackerna är så starka att det känns som att man ska dö. Det kan ta upp till 17 timmar innan kroppen är i balans igen efter att man fått en panikattack. Den starka känslan av skräck kan göra att man undviker att göra de saker som utlöser panikattacken. Det är där den onda spiralen kan börja. Undvikandet förstärker panikattackerna. I värsta fall kan det leda till att man isolerar sig från yttervärlden. Det handlar om att försöka utsätta sig för de situationer där man drabbas av panikattacker och att utsätta sig för det i liten dos i början och våga stanna kvar i situationen tillräckligt länge för att panikattacken ska börja lägga sig. En panikattack stegras kraftigt i början av själva attacken. Det kan kännas som att försöka andas genom ett sugrör, som att man håller på att dö. Efter ungefär en halvtimme mattas attacken av, för att i stället komma och gå som i vågor under kanske flera timmar, kanske ända upp till 17 timmar.
Oftast vaknar jag på morgonen mitt i en panikattack. Det kan räcka att väckarklockan i rummet bredvid ringer för att jag ska få en panikattack. Eller att bilen med morgontidningen stannar till utanför. När jag mådde som sämst i mitt liv var hela mitt liv skräck och panikattacker. Jag hade genom ett trauma hamnat i det tillståndet. Jag kände mig rädd för precis allting. Det var en rädsla som jag inte kunde hantera själv med mina tankar. Jag behövde profesionell hjälp för att orka leva vidare.
När jag var liten blev jag retad och mobbad både av vuxna och barn. Man sa till mig att jag hade en mamma som var knäpp. Men min mamma var lika lite knäpp som jag är. Vi har agorafobi. Vissa människor har diabetes eller högt blodtryck. Vi har agorafobi. Min mamma blev så småningom av med de svåra panikattackerna. Det var när hon blivit ålderspensionär och kunde leva ett stillsamt liv i sin egen takt och också fick bra profesionell hjälp med olika övningar för att utsätta sig för de situationer som framkallade attackerna. Det ger mig hopp att jag också en dag kommer att må ännu bättre än jag gör idag, den dagen mitt liv ser lugnare ut än vad det gör just nu.
Jag tycker att tiden är mogen att vi släpper på fördomarna kring olika psykiska diagnoser, vad än de kan heta. Man är inte knäpp för att man har en ångestsjukdom. Det finns människor som har fått nobelpriset och har ångestsjukdomar som gör att de inte kan hämta sitt fina pris, för de isolerar sig själva från yttervärlden för att orka ha ett liv. Men de skriver kanske böcker som är något alldeles extra. (Tyvärr minns jag inte namnet just nu på den kvinnan jag tänker på när jag skriver de här raderna, kanske du som läser gör det). Man är inte knäpp för att man har stressrelaterade sjukdomar. Det är snarare ett sjukt samhälle och en sjukt stressad livsstil och ett sjukt stressat arbetsliv som ställer till det för oss som är känslomänniskor, som har besvär liknande de jag själv har.
Om jag med mina ord kan få en enda människa att förstå mer om vad agorafobi innebär är jag nöjd. Jag vill så väldigt gärna att inte nästa generation barn ska behöva bli retad eller mobbad för att mamma eller pappa är knäpp för att man har ångest. Vilket barn blir retat för att mamma eller pappa har diabetes? Släng fördomarna i väggen, se hur gammalmodiga de är och öppna för ett nytt, accepterande synsätt på olika psykiska diagnoser.
Till dig som möter en människa med ångestproblematik:
Var inte rädd.
Var ömsint.
Var mjuk.
Tala med lugn röst.
En lugn röst och lugna rörelser kan lugna en hel värld.
De senaste åren har jag utmanat mig själv i många olika situationer som min rädsla för de skrämmande panikattackerna tidigare hindrat mig från. Jag har bland annat åkt tunnelbana i Stockholm och i London. Jag har shoppat i Europas största shoppingcentra i London. Jag har åkt i tunneln under havet mellan Dover och Calais. Jag har flugit till London och jag har flugit till Brighton. Jag åker i rulltrappor och jag åker buss, båt och tåg. Jag har ställt mig i den längsta kön och stannat kvar där tills det blivit min tur. Jag har gått på stora konserter, både utomhus och inomhus. Jag kan gå ensam till tandläkaren och undersöka och laga mina tänder. Jag har startat eget företag som frilansjournalist. Jag kan ta mig ensam dit jag vill utanför mitt hem. Jag går över gränsen för mina rädslor och panikattacker varje dag. Tvingar tillbaka dem en efter en. Vidgar min värld.
Idag kan jag säga att jag har panikattacker. Men panikattackerna har inte längre mig. Jag är stolt över det jag har gjort och att vara där jag är idag. Det har varit en lång, tuff och tröttsam resa. Men den har varit värd vartenda dugg.
Ställ gärna frågor till mig om det är något du undrar över när det gäller agorafobi eller hur det är att leva med det och vad man kan göra för att skaffa sig ett så bra liv som möjligt trots de besvär man har.
Har du själv känt ångest någon gång? Känner du någon som har ångestproblematik eller har du själv agorafobi? Vad har hjälpt dig eller någon annan till ett bra liv trots besvären man har?
The Arks låt "The worrying kind" beskriver fint hur det är att leva med panikattacker, tycker jag. Och också hur man önskar att få bli bemött i en sådan situation. Ett bemötande som jag tror att vi alla människor skulle må bra av. Maya Hirasawa har gjort en mjuk och fin version på samma låt.
Gör som jag, bli en Hjärnkoll supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för att nå ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se
Några länkar om panikångest och agorafobi:
Morgan Alling - "Okunskap är osexigt"
Rickard Engfors berättar om sina panikattacker
KBTterapi - Agorafobi
Svenska Ångestsyndromsällskapet - Agorafobi
Emelie - Vad är agorafobi?
