I helgen var vi hos äldsta dottern i Borås. Min mamma orkade följa med. Det blev kryddan under den dagen. Mamma kryar på sig allt mer och var så pigg och glad för att äntligen få se hur hennes äldsta barnbarn bor nu i sin nya lägenhet.
Inte nog med att mamma såg lägenheten. Hon var på restaurang och åt. Hon hann också in i en öppen outlet-affär, Borås-knallen, i Borås centrum och handla sig en hel kasse full med prylar. Det blev en ny äggklocka, ett fint ljus som såg ut som ett grönt äpple, fyra vackra kaffekoppar med rosor med mera, med mera. Hon går fint med sin lilla käpp när hon går utomhus. Inomhus går hon stadigt utan käpp.
Aldrig kunde jag väl trott det i våras eller i somras, att mamma skulle orka hänga med som hon gjorde nu i helgen. Men min mamma är en sällsynt seg kvinna. Jag får alltså uppleva att se henne resa sig en gång till i sitt liv. Läkarna och sköterskorna häpnar.
Jag får lära mig fakta kring ångest i KBT-kursen på nätet. Min tanke är att jag ska sammanfatta det jag lärt mig här i min blogg, kortfattat, när jag är klar med ett avsnitt. Jag lär mig nya saker och kanske att någon annan också gör det då, tänker jag. Dessutom passar det bra in att skriva om ångest i min blogg nu när jag bloggsamverkar med Hjärnkoll.se.
Panikattacker är en naturlig kamp-flyktreaktion som finns i oss människor. Den finns för att vi ska klara oss i livshotande situationer, som t ex om vi skulle möta en tiger eller en krigare. Panikattacken påverkar hela vår kropp så länge den pågår. Energin går till musklerna, matsmältningen stängs av, andningen ökar för att musklerna ska få tillräckligt med syre, tillväxten upphör, blodtrycket ökar med mera.
Utan den här stressreaktionen som finns inbyggd i oss människor skulle vi aldrig ha kunnat överleva genom årtusendena och bli de vi är idag. Hur effektiv stressreaktionen var en gång, hängde förmodligen samman med överlevnaden för en människa. Förfäder med effektiv ångestreaktion hade större möjlighet att överleva än de med mindre effektiv reaktion.
Idag har vi inte så många tigrar att slåss mot i verkligheten. Men vår kropp reagerar fortfarande som den alltid gjort. När det gäller ångestreaktionen kan man säga att den har passerat bäst-före-datum med något årtusende.
Orsaken till att det blir "fel" när det gäller panikattacker är att de fungerar så bra idag. De är också automatiska, de är utanför vår kontroll. Det är som en autopilot som kopplas på i oss när vår hjärna uppfattar något som hotfullt. Autopiloten, som styr det mesta som händer i vår kropp, inte bara panikattacker, kopplas på genom signaler från syn, hörsel, känsel och det görs en snabb bedömning (helt utanför vårt förnuft) om det finns en hotbild. Upptäcks ett hot, startas en stressreaktion i kroppen.
I vår tid matas vi hela tiden med sådant som vår hjärna kan uppfatta som hot. Det är t ex information om krig, fågelinfluensa, arbetslöshet, klimatförändringar. Våra egna liv är också fulla av det som kan uppfattas som personliga hot idag; avbetalningsplaner, räntehöjningar, barn som växer upp, risken att misslyckas, att inte duga.
Det betyder i realiteten att autopiloten sätts igång i princip hela tiden i oss människor i det moderna samhället. Vi får aldrig vila från det, om inte vi hittar ett sätt att aktivt göra det på.
På samma gång är vi med förnuftet så vana vid dessa "hot" att vi inte förstår när autopiloten sätter igång. Det är också så att det tar längre tid att springa ifrån en avbetalning på ett huslån (30 år t ex) än det tar att springa ifrån en tiger, t ex. Resultatet blir att vi går runt med en knut i magen och en känsla av att vilja slåss eller springa och gömma oss. På ett sätt kan man säga att vi springer ifrån det vi upplever som obehagligt samtidigt som vi står stilla och funderar över varför det känns så konstigt inuti oss. Det är här ångesten börjar.
Vi reagerar alla olika på stress. Och också olika på olika typer av stress. En del människor kan fortsätta att hålla ett högt tempo länge. Andra blir sjuka snabbt.
På senare år har man kunnat se att det finns både genetisk och biologisk sårbarhet när det gäller ångest, förutom att vi alla är olika. Genetisk sårbarhet innebär just sårbarhet.
Förutom sårbarheten påverkas man dessutom av omgivningen (hur man har det) och hur man lärt sig hantera den (hur man tar det). Allt detta innebär att man har stora möjligheter att kunna påverka sin ångest även om man har en viss sårbarhet, så att inte sårbarheten kommer att styra dig helt och hållet.
Genen som styr hur snabbt vi "lär oss" att känna ångest finns i två olika varianter. Om man har den ena varianten behövs bara några få upplevelser mellan starkt obehag och en situation för att man sedan automatiskt ska reagera med ångest i samma situation.
Har man den andra varianten krävs flera upplevelser innan man automatiskt börjar reagera med ångest i samma situation, (betingning).
En annan gen styr hur snabbt vi kan lära oss av med ångesten. Den genen finns också i två varianter. Den ena varianten gör att ångestkopplingen försvinner snabbt. Den andra gör att ångestkopplingen tar längre tid (utsläckning).
Det finns flera olika ångestdiagnoser; generaliserad ångest, social ångest, social fobi, panikångest, specifik fobi, posttraumatiskt stressyndrom och tvångssyndrom.
Personliga tankar efter att ha lärt mig detta om ångest:
Det är egentligen en sund reaktion i mig som människa att ha ångest. Det är en överlevnadsmekanism som beter sig som en autopilot i mig när min hjärna uppfattar något som ett hot. Panikattacken finns där för att skydda mig, egentligen.
Men i dagens samhälle uppfattar hjärnan ibland saker som hot, trots att de inte är egentliga hot. Jag kan inte påverka det här med förnuftet, hur gärna jag än vill det. Autopilotens reaktion är blixtsnabb. Men jag kan påverka hur jag har det i mitt liv. Och jag kan påverka hur jag tar det som sker i mitt liv.
Jag har goda möjligheter att kunna påverka min ångest.
Ett sätt är att träna meditativ avslappning och magandning, som jag har gjort medvetet under den här veckan. Både när jag suttit i en fåtölj, när jag arbetat med något fysiskt och också när jag varit på ett köpcenter.
Jag promenerar minst 20 minuter varje dag i dagsljus och gör 5 minuter yoga varje dag. Motion är bra för mycket här i livet. Det är också ångestdämpande.
"Det finns inga fattiga människor i Sverige, tycker jag", säger Isabella Jernbeck, riksdagsledamot (M). Hon är på ett studiebesök hos RFHL, riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende när hon uttalar orden: "Fattigdom förknippar jag med Afrika".
Så bra då, eftersom hon förknippar fattigdom med Afrika, att hon är på studiebesök i fattigdomen i Sverige, tänker jag när jag läser. Frågan är om hon, trots studiebesöket, någonsin vill öppna sina ögon och se fattigdomen i Sverige. De allt mer ökade klyftorna i vårt samhälle. Människorna i utanförskap. De fattiga barnen.
Vill Isabella Jernbeck (M), se de ensamstående, utförsäkrade småbarnsmammorna som söker sig till diakoner i kyrkan för att hämta en matkasse? Vill hon se barnen till missbrukarna? Barnen som retas av kamraterna för att familjen de lever i inte har råd att åka på semester som de andra barnen. Barnen som retas av kamraterna för att familjen inte har råd att köpa platt-tv utan fortfarande har en tjock-TV om ens en TV överhuvudtaget. Barnen som skolan får hjälpa att ha råd att följa med på klassens gemensamma skidresa.
Vill Isabella Jernbeck och de andra Nymoderaterna, se barnen som går med en klump i magen hela dagarna för att de känner hur oroliga mamma och pappa är för sin ekonomi, för hur de ska få mat på bordet? Vill hon se barnen som vräker i sig av skollunchen för att det är den enda mat de kan äta sig mätta på varje dag?
Vill hon se de hemlösa människorna som blir allt fler här i staden där jag bor? Där de vanliga bostadsbolagen sällan längre öppnar sina dörrar för hemlösa människor, utan låter ideella verksamheter ta det ansvaret. Vill hon se missbrukarna som man bygger baracker till i utkanterna av staden, för att de ska få tak över huvudet? Vill hon se det ökande antalet människor i utanförskap i Sverige idag på grund av sjukdom, arbetslöshet, missbruk och nu också utförsäkring?
Jag citerar Aftonbladet 2011-11-02: "Nya siffror från SCB visar att andelen hushåll med låg ekonomisk standard nu är uppe i 14,8 procent, från 8,4 procent 1999. En av de grupper som har det värst är ensamstående mammor."
Vad är då fattigdom? "I den politiska debatten i rikare länder är definitionen av fattigdom oftast bredare och omfattar de hushåll vars inkomst inte tillåter större sparande, och inte har särskilt mycket pengar till TV-innehav, tandvård och liknande, utan måste ansöka om försörjningsstöd för sådant. I till exempel Sverige, talar man, i de fall ordet används, ofta om de som får socialbidrag som "fattiga". (Wikipedia).
Kanske är Nya moderaterna på väg att försöka förändra fattigdomsbegreppet, tänker jag. Kanske vill de att fattigdom i Sverige ska vara densamma som fattigdom i Afrika? Att vissa människor i samhället helt enkelt får svälta ihjäl. "Skyll-dig-själv"-mentaliteten. Att vissa människor får lämna sina utsvultna barn i dikena för de har inte råd att begrava dem. Att vissa människor i samhället får bygga sina egna hem av pappkartonger. För att andra grupper i samhället ska få det allt bättre. De som har haft turen att ha sin hälsa i behåll, att sedan generationer vara vana vid överfulla kylskåp och julbord, semesterresor till exotiska resmål som till exempel Afrika och stora förmögenheter och sparkapital.
Jag citerar igen från Aftonbladet och mötet på RFHL:
"Har du prövat på hur det är att leva på socialbidrag under lång tid? Har du prövat på att gå runt på 5-6000 kronor i månaden, frågar jag (Per Sternbeck, RFHL, författarens anmärkning).
"Ja, men herregud, säger Isabella Jernbeck, på de inkomstnivåerna är det ju ingen som ligger under någon längre tid".
Isabella Jernbeck verkar behöva fler studiebesök i verkligheten, tänker jag när jag läser. Jag själv som långtidssjukskriven har haft 6.000 kronor netto att leva på under drygt tio års tid nu. Som utförsäkrad har jag just nu noll kronor i inkomst.
Jo, Isabella Jernbeck (M). Jag anser att fattigdomen finns också i Sverige. Barnfattigdomen finns den också, tyvärr. Det är bra att du gör studiebesök i den, fattigdomen. Den verklighet som allt fler människor i Sverige lever i idag. Men det räcker inte. Det handlar framförallt om att våga se att den finns för att kunna göra något åt den. Och framförallt om viljan att göra något åt den.
Vill du det?
(Artikel i Newsmill, 2011-11-03, Anna-Karin Mattsson)
Idag har Newsmill publicerat en ny artikel som jag har skrivit.
Jag känner så starkt i mitt hjärta, att är det något jag vill göra med mina ord, så är det att lyfta fram de utsattas position i samhället. Människor som lever i utanförskap. Det har jag velat ända sedan jag var liten. Detta är vägen jag djupt inifrån mig själv vill gå med det jag skriver.
Välkommen att läsa! Kommentera gärna.
Ingen ska försöka gömma undan den fattigdom som finns i Sverige år 2011. Inte någon riksdagsledamot som helst.
Jag vill också säga ett särskilt tack till dig som gjorde mig uppmärksam på det här uttalandet. Du vet vem du är. Från mitt hjärta; tack.
Jag vänder det. Igen. Jag går från mörker till ljus. Tårarna blir till leenden. Deppiga tankar blir till hoppfullhet. Jag gör det. Igen. Hur det än är. Jag är jag, fortfarande. Inget ska ta livet jag fått från mig. Jag vill leva, andas, känna hopp och glädje.
Idag har jag jobbat med redovisningen i Skrivklådan. Det fungerar och jag fungerar. Bara jag får ta de pauser jag behöver så klarar jag att jobba 25 % fortfarande.
Men panikattackerna är så mycket starkare nu än de var för ett år sedan. Det är ett faktum. Stressen det senaste året har satt sina spår i mig. Jag har funderat på att kontakta min psykolog, men jag misstänker att han har fullt upp. Om han ens är kvar på sjukhuset här där jag bor. Det är flera år sedan jag hade kontakt med honom nu.
Jag funderade lite till. Sedan kikade jag in i "Fråga doktorn" och läste om panikångest där. Doktorn där, Gunilla, rekommenderade bland annat KBT-terapi på nätet (Livanda). Jag har funderat på att prova det förut. Nu bestämde jag mig för att göra det. Det var inte särskilt dyrt, tycker jag. 495 kronor för tre månaders tillgång till kursen och en CD-skiva för 50 kronor. Det är som att gå en kurs. Jag ska själv läsa in olika avsnitt med fakta kring ångest och stress och göra uppgifter varje vecka. Träna avslappning, motionera, yoga fem minuter varje dag. Det blir som en repetition för mig själv som jag tror kan vara bra för mig nu när jag har så mycket stress omkring mig. KBT har fungerat bra för mig förut så att panikattackerna har minskat i styrka och också i antal.
Det blir spännande att se hur jag upplever terapi på nätet. Jag har valt att inte ha kontakt med någon psykolog. Jag har redan en person som jag kan kontakta om jag känner att jag behöver det, tänker jag. Jag ger det till mig själv i gåva. Kan jag minska panikattackerna både i styrka och antal, så får jag mera kraft att göra det som är positivt för mig.
Det är november nu. Jag har köpt vacker ljung till det inglasade uterummet. Oktober månad rusade förbi, tycker jag. Om november kommer att gå lika snabbt som oktober gjorde är det snart första advent. I affärerna är det jul sedan länge.
Det känns fortfarande som att jag inte riktigt hänger med tiden. Jag behöver göra som indianerna säger; vänta in min själ.
Jag har varit med om många trauman och sorger i mitt liv. Jag kan förloppet.
Först är där chocken. Sedan kommer sorgen. Olika lång beroende på olika omständigheter. Sedan kommer läkningen. Också den olika lång beroende på vad det handlar om. Kanske också beroende på vem man är som människa.
Jag tror att en anledning till att långtidssjukskrivning och utförsäkring känns så tröttsam och energikrävande, är att där inte blir något avslut. Ingen "död". Jag menar, när någon till exempel dör, så dör människan, hon/han försvinner. Vid en skilsmässa så blir skilsmässan i sig som en "död", ett slut på något. Sedan sätter sorgearbetet igång. Sorgen öppnar i de allra flesta fall så småningom upp för glädjen igen. Jag har varit med om den processen så många gånger i mitt liv. "Jag kan icke räkna dem alla", skulle jag kunna säga.
Men i det här fallet, att drabbas av långvarig sjukdom, och inte få någon förtidspension, att bli av med sin arbetsförmåga och nu också utförsäkras, i allt detta finns inget "slut", ingen "död". Det fortsätter som en rundgång hela tiden. Ingen möjlighet att få börja sitt sorgearbete på allvar. Inte heller någon möjlighet att få avsluta det. Ingen möjlighet att få läka ut sorgen.
Det måste vara därför det känns så tungt just nu för mig, tänker jag. Det är som att själva sorgen blir kronisk, den "fastnar". Sorgen över att ha förlorat hälsan jag en gång hade. Sorgen över att inte längre kunna vara självförsörjande. Samtidigt finns det ju ett hopp i allt detta, hoppet om att kanske kunna bli starkare så småningom, tänker jag. Jag är ju fortfarande vid liv.
Jag vill ha ett avslut på allt det här. Jag vill få sörja klart. För att kunna läka samman igen. Öppna upp för glädjen inuti mig igen. Så som jag gjort så många gånger förut i mitt liv.
Acceptans är också bra för mig just nu. Jag försöker acceptera. Igen.
"Du, det är stentufft därute, ska du veta. Som jag tolkar mailet du fått kommer företaget du är anställd hos att säga upp dig". Sa min kontakt på facket.
Jag förklarade hur jag känner det. Jag orkar inte vara med på möten på mitt gamla jobb där jag stressade sönder mig. Ända sedan jag var 21 år och började jobba heltid har jag varit fackansluten. Det enda jag fått därifrån genom alla år är en liten datorkurs. Har de möjlighet att vara ombud för mig?
Hon ställde några frågor till mig. Om hur min läkare ser på mina möjligheter att kunna arbeta igen. Om min diagnos. Nu ska hon kontakta fackklubben på företaget där jag fortfarande har kvar min anställning och sedan återkomma till mig.
Sommaren gick, hösten gick och nu är det vintertid. I alla fall i min klocka.
Det har varit några dagar där jag samlat kraft. Äldsta dottern har varit hemma. Vi har firat yngsta dottern som fyllt 19 år.
Jag har också haft stunder för mig själv i tystnad. Det har verkligen varit just det jag känt att jag behövt just nu. Jag minns när tidsprofessorn Bodil Jönsson från Lund, sa till oss utmattade som deltog i Pacemaking, att "det handlar om att söka efter det man mår bra av. Och att sedan fortsätta att göra mera av det".
Jag försöker plocka fram det jag lärt mig genom åren för att hämta kraft. Jag är tacksam för alla de människor jag mött som kunnat hjälpa mig på vägen. Det var så tufft i början när jag inte ens orkade tänka själv. Det gör jag idag. Jag kan tänka själv igen. Även om det varit lite trögare i mitt huvud den senaste tiden än på länge. Bloggen och skrivandet hjälper mig när det är trögt i mitt huvud. Det är fantastiskt och jag är så lycklig att jag fortfarande kan skriva. Att jag hittar orden.
Gatorna i Jönköping kantas nu av träd med gyllene blad. Trottarerna längs med Barnarpsgatan är guldgula och prasslande av alla de nedfallna löven. På höjderna kring Jönköping där jag själv bor, är det allt fler träd som står kala nu. Det känns att dagarna blir allt kortare.
Men det är mysigt att tända ljus och att samlas kring ljusen. På något sätt tycker jag om mörkret. Jag kan hitta en vila i det. Utan att jag ens behöver blunda.
Igår kväll tittade jag på TV. Jag såg programmet "Så mycket bättre". Det är inte ofta jag tittar på TV, jag blir fortfarande så trött av att se på TV. Men när det är program med musik går det lättare. Laleh och Tomas Ledin är två av de svenska artister som jag tycker mycket om. Båda är med i "Så mycket bättre", den här säsongen. Tomas Ledin var själv utbränd för många år sedan. Jag minns att han var den som genom sin berättelse i en tidning fick mig att börja prova Qi-Gong, eftersom jag läst att han blivit hjälpt av det. Också Mikael Wiehe, Eva Dahlgren, E-type och Lena Philipsson är artister som jag gillar mycket.
Det här är den låten som berörde mig starkast just igår. Var så goda! Lalehs mycket personliga tolkning av Tomas Ledins låt "Just nu".
Jag
kanske tjatar men ... jag är mycket stolt över att i Newsmill.se ha
fått med en artikel som berättar om hur det är att vara utförsäkrad.
Dessutom från en utförsäkrads eget perspektiv.
Efter en vecka har
artikeln haft 3556 besökare. Den har plats 6 bland veckans mest lästa
artiklar i Newsmill. Den är med bland de 50 mest lästa under månaden som
varit. Där finns 134 kommentarer att läsa till artikeln
för den som är intresserad. Många olika tankar och också intressanta
länkar.
Det är viktigt att vi fortsätter att dela med oss av hur det är
att vara sjukskriven/utförsäkrad i Sverige idag. Att vi berättar.
Inte
minst för att kommande generationer ska kunna ha ett tryggt socialt
skyddsnät i Sverige.
