Helghälsning från Mimmi

Mimmi växer så det knakar. Nu är hon på väg mot fyra månader. Hon är ett riktigt litet yrväder. Far omkring tills hon halkar och åker kana på sidan på trägolvet ibland.

Hon sover hela nätterna, ända tills jag går upp. Ger mig massor av hundpussar innan jag ska sova och minst lika många när jag vaknar. Hon sover i sin egen lilla bädd intill min säng.

Följer mig ofta tätt i hälarna när jag går omkring i huset, nyfiken som hon är. Fast ger sig också ut på egna små äventyr.

Nu har hon fått ett nytt hundtäcke. Ett som man kan använda året runt om det behövs. Fleecefodret inuti kan jag ta bort så har jag ett täcke som skyddar om det är mycket regnigt och blött ute.

På måndag börjar Mimmi och jag i valpskolan på riktigt. Det ska bli så roligt. Mimmi är läraktig och kan till exempel redan "Sitt" utan några som helst problem. Det mesta går bra med hjälp av lite hundgodis.

Snart är det också dags att klippa håret i Mimmis ansiktet. Det ska jag låta Mimmis uppfödare få göra. Kanske lär jag mig att klippa Mimmi själv så småningom, vem vet. Pudelns hår växer ju hela tiden, precis som på oss människor. Fast hon fäller inte alls, det gillar jag. Det räcker med allt håret i huset som min katt lämnar efter sig. Särskilt nu när det börjar bli vår.

Här ska Mimmi och jag ut på promenad tillsammans. Hon gäspar. Hennes tunga är lång, väldigt rosa och väldigt blöt också. Särskilt när hon ska pussas.

Jag får många skratt tack vare lilla Mimmi. Och mitt hjärta har hon stulit för länge sedan. Det var kärlek vid första ögonkastet.

Kö till korttidsboendet

Det är tio personer före min mamma i kön till korttidsboendet. Samtliga tio som är före min mamma i kön kommer direkt från sjukhuset.

Som alternativ till korttidsboende, erbjöd hemtjänsten henne idag ... näringsdrycker.

Jag har aldrig förut någonsin sett min mamma så tunn som hon är nu. Långsamt ser jag henne tyna bort. Hon orkar inte alltid längre göra sig mat själv. Undernärd var hon redan i höstas.

Det gör så grymt ont i mig. Särskilt att lämna henne ensam i sin säng på kvällen gör så ont i mig.

Jag ber om hjälp. Fast det finns ingen hjälp att få.

Först måste hon bli så svag att man tar in henne på sjukhuset. Så att hon sedan kan komma därifrån till korttidsboendet. Om hon lever då.

Jag känner mig maktlös.

Besök i Vita Huset från Änglagård 3

Igår var jag på ett spännande besök i Vita Huset från tredje filmen om Änglagård. Vita Huset finns strax utanför Sandhem i närheten av Mullsjö. Jag var där för att göra en intervju till tidningen jag jobbar med just nu.

Det är en av de saker jag älskar med att jobba som frilansjournalist; jag får komma in i miljöer och möta människor som jag annars kanske aldrig skulle fått möta. Höra berättelser som jag annars aldrig hade fått höra.

Redan när jag körde på den vintriga vägen mot Vita Huset och kom in på uppfarten genom allén, kände jag det som att jag förflyttades rakt in i den senaste filmen om Änglagård.

När jag kom in i den stora hallen med det svart/vit-rutiga golvet, väntade jag nästan att Fanny (Helena Bergström) eller Zac (Rikard Wolff) skulle dyka upp bakom någon dörr.

I stället mötte mig ägaren till Vita Huset, Gunnar Hartelius, den mannen som jag skulle göra en intervju med. Han visade runt mig i huset och berättade för mig om själva huset där hans släkt levt hela sex generationer tillbaka. Vita Huset så som det ser ut idag är från slutet av 1800-talet, då man rev det gamla huset och byggde nytt. Inuti huset finns inredningsdetaljer som är mycket äldre än så, bevarade från det gamla huset.

Jag fick också höra berättelser från filminspelningen av Änglagård 3 under sommaren 2010. Om när Colin Nutley besökte Vita Huset för allra första gången med sitt filmteam och utbrast: "What a bloody house! I really love it", för att sedan strax efter säga att han ville filma där.

Om hur det är att försöka leva i ett hus samtidigt som man håller på att spela in en film i huset. Hur viktigt det är med tystnaden då. Hur man kan tro att det är "tyst" fast att det egentligen inte är det.

Jag tog många bilder under mitt besök och jag fick lov att fotografera för privat bruk.

Välkommen att följa med på en visning av Vita Huset här i min blogg!

Entréen, trappan och den gröna dörren kändes så bekant för mig när jag kom till Vita Huset, fast att jag aldrig varit där förut. Tänk vad det gör att ha sett något på film! Hjärnan måste uppfatta det som att jag verkligen varit där, fast jag inte hade det egentligen.

Det var när jag stod här i hallen som jag kände som att Fanny eller Zac skulle kunna dyka upp när som helst. 

Gunnar Hartelius berättade för mig att han och hans fru precis renoverat hallen i rosa färg när de fick frågan om Vita Huset kunde användas för filminspelningen av Änglagård. 

En av de första sakerna filmteamet gjorde var att måla om hallen i gråa toner. Rosa tapeter, rosa rum är tydligen särskilt svåra för att skapa vackra filmmiljöer. Enligt Gunnar Hartelius skakade Colin Nutley på huvudet åt de rummen som hade rosa tapeter och kommenterade att de var helt omöjliga att filma i. 

Jag tyckte att hallen var fantastiskt vacker med de gråmelerade väggarna, de vackra, gamla höga dörrarna och fönstren och det svartvita golvet.

Gunnar Hartelius är alltså sjätte generationen som driver Vita Huset i Grimstorp. Han har kravmärkt nötköttsproduktion, skogsbruk och satsar nu också på bussvisningar av Vita Huset i samarbete med Ulricehamns Turistbyrå som anordnar Änglagårds Turistresor. 

Vid två tillfällen per år är det Öppet Hus i Vita Huset för allmänheten med guidad visning. 

Den senaste satsningen i Vita Huset är en nyrenoverad lägenhet som man kan hyra från ett dygn till en vecka. Där finns plats för sällskap upp till åtta personer. En fin liten oas om man söker lugnet och friden. 

Det var verkligen fridfullt i Vita Huset på Grimstorp och i omgivningarna runt omkring. Vita Huset ligger vackert med natur runt omkring och alldeles intill en sjö.

Här kände jag också igen mig från filmen om Änglagård. På spegelbordet står en liten staty med en flicka och en groda. Helena Bergström hade enligt Gunnar Hartelius samma staty själv och blev både glad och överraskad när hon fick se den stå där på spegeln första gången hon besökte Vita Huset.

Jag har alltid tyckt om gammeldags, stora förgyllda speglar. Allra helst om de har riktigt gammalt spegelglas, så där så att man nästan ser lite suddig ut när man speglar sig i dem.

I den stora matsalen spelade man in flera scener till filmen. Bland annat scenen där de båda "papporna" till Fanny kommer överens om hur de ska ordna det så bra för Fanny som möjligt tillsammans.

Här kunde jag lätt känna som att jag var mitt i filmen igen, med lite fantasi.

Vid jul och andra speciella tillfällen använder familjen Hartelius den här salen fortfarande.

Det finns två lavendelblå kaminer i den stora matsalen, en i varje ände av rummet. Jag kunde knappt ta ögonen från dem så vackra var de. Och jag kände att jag var tvungen att röra vid den vackra blå färgen med min hand.

På hyllan ovanför väggpanelen finns en vacker blå/vit gammal servis. Varje liten kopp var underbar att titta på för mig som älskar blå/vitt.

Jag tycker mycket om kombinationen blått och brunt också. Så den här matsalen gillade jag, den är både ombonad och vacker, tycker jag.

Det stora skåpet i matsalen köpte Gunnar Hartelius släktingar in på en auktion en gång i tiden. Det finns en rolig historia kring just det inköpet.

Maken och makan som var på auktionen hade av misstag kommit ifrån varandra bland allt folket. Båda två hade fastnat för samma skåp. De var i olika delar av rummet när auktionen började och så småningom slutade det med att de stod och bjöd över varandra.

Hur som helst, de fick med sig skåpet hem och en rolig historia om det på köpet. Även om de kanske själva hade sett till att det blev lite dyrare att köpa in än att det hade blivit om det bjudit på det tillsammans i stället för var för sig.

Vid det här bordet med utsikt över sjön, satt Fanny och Zac och drack kaffe i filmen Änglagård 3.

Det här rummet är ett rum med rosafärgade tapeter. Så vad skulle väl ett filmteam med ett sådant rum till? 

Jo, här sminkade skådespelarna sig. Före filminspelningarna. Och sminkade av sig efteråt.

Vem skulle inte vilja sova i det här vackra sovrummet? Jag skulle mer än gärna göra det. Undrar om där finns spöken? 

I filmen var det Fannys dotter som fick sova i det blå rummet. I verkligheten bodde Gunnar Hartelius farmor i det här rummet när han var en liten pojke. 

Till höger om sängen på väggen finns en svart telefonlur. Den använde man för att ringa på tjänstefolket. 

Det är viss skillnad på hur det var då och hur det är nu i Sverige. 

Jag fick se några gamla bevarade kläder också när jag var i det här rummet. En flickklänning och en annan klänning från 1800-talet och en hög hatt, bland annat.

Fönstren i Vita Huset är egentligen värda ett kapitel för sig. De var så vackra, vartendaste ett! Nästan som kyrkfönster. Oftast med djupa nischer. 

Jag älskar gamla fönster och gamla dörrar. Vilka konstverk och hantverk de är. Fast kalla och dragiga på vintern. Och jobbiga att putsa, kan jag tänka mig. 

I det här stora sovrummet sov Fanny och Zac i filmen Änglagård 3. Det var ett ombonat och charmigt rum med ett fantastiskt vackert dubbelfönster och ljusinsläpp. 

Vackra gamla trägolv fanns det i alla rummen jag såg i Vita Huset.

Den här kaminen gillade jag också. Den var stänkmålad. Troligen hade man använt sig av färg från riktiga blåbär för att skapa ett mönster på kaminen.

I denna vackra nisch står en liten babykorg där samtliga små bebisar i Gunnar Hartelius släkt har fått sova den första tiden i sina liv. 

Så fint att ha framme den lilla bebiskorgen fortfarande, tyckte jag. 

Kanske att jag skulle leta upp korgen här hemma som mina egna små bebisar sov i en gång? Jag har gömt undan den i garderoben jag, tills vidare. 

Min bebiskorg har två generationer sovit i, så här långt. Jag själv, min lillebror och så mina båda döttrar.

Den nyrenoverade lägenheten som från och med i sommar går att hyra för den som vill, ligger i Vita Husets bottenvåning. Här var förut själva köket i Vita Huset där tjänstefolket lagade all maten till de som bodde på gården.

Idag är det ett fullt modernt kök som jag tyckte var trivsamt inrett med en gammeldags charm, trots det fräscha, nya och moderna.

I lägenheten finns en bastu och en relaxavdelning. I bubbelpoolen kan man sitta och titta på TV under tiden man njuter av badet.

Det finns också tre fräscha sovrum i lägenheten och ett gemensamt ombonat vardagsrum med soffa, fåtöljer och TV.

Man får låna båt och har tillgång till sjön när man är gäst i lägenheten och man får också låna cyklar.

En liten oas för den som längtar till lugnet, som sagt, tycker jag.

Här lämnar jag Vita Huset. Jag kände väl igen de stora stenstolparna som ramade in vägen till och från gården från filmen Änglagård. Jag älskar trädalléer! Det är en särskild känsla att åka genom dem, tycker jag. Också att titta genom en trädallé är en särskild känsla för mig.

Det är spännade och intressant att få kliva in i hus från en annan tid, tycker jag. Det blir många tankar som dyker upp. Jag börjar fantisera om vilka som bodde där och hur de hade det. Också om hur olika levnadsvillkoren var för människorna då, vilka klyftor det var i samhället mellan de fattiga och de rika.

Jag tänker också mycket på hur vårt samhälle har förändrats på egentligen en ganska kort tid historiskt sett. De gamla gårdar som finns kvar har ett kulturvärde tycker jag. Jag är glad att jag fick uppleva Vita Huset så som det ser ut idag. Med mycket gammeldags charm bevarad fortfarande.

Namninsamling mot utförsäkringarna

Systemet med utförsäkringarna är ett inhumant system, tycker jag. Därför att sjukdom går aldrig någonsin att tidsbestämma. Det kan heller aldrig någonsin leda till något positivt att pressa eller stressa en redan sjuk människa, anser jag. Tvärtom tar det lång tid att återhämta sig efter en utförsäkring. Det tar lång tid att få ned de stresshormoner som samlat sig i kroppen under själva utförsäkringen.

Det pågår en namninsamling mot utförsäkringarna hos "Stoppa utförsäkringarna av sjuka" (http://www.utförsäkrade.se). 

Jag har skrivit på.

Jag har själv nyligen gått igenom processen att bli utförsäkrad. Jag hade lyckan att få bli sjukskriven igen, fast det blir inte så för alla. Bara att vänta på beslutet under tiden som jag var utförsäkrad var mycket stressande och knappast läkande för min hälsa.

Dessutom förlorade jag inkomsten från den försäkring som jag haft genom min arbetsgivare före utförsäkringen. Det är oklart om jag kommer att få tillbaka den inkomsten igen. Trots att jag blivit sjukskriven på nytt.

Vill du att du själv, eller någon som du älskar, utförsäkras efter ett visst antal månader på grund av sjukdom, till exempel att man råkat ut för en trafikolycka och fått skador som gör att man inte längre klarar att arbeta så som man kunde tidigare?

Ett sätt att visa att du vill ha bort systemet med utförsäkringar, är att skriva på namnlistan i länken här ovanför.

När det gäller utförsäkringarna fortsätter också Påskuppropet mot utförsäkringar. I Solrosuppropet samarbetar man både för att stoppa utförsäkringarna och FAS 3.

Bakom de här två uppropen finns olika kyrkor, diakoner och till exempel läkare eller andra som ser hur utförsäkringarna drabbar redan drabbade människor. Uppropen är partipolitiskt och religiöst obundna. Båda uppropen går att hitta på Facebook till exempel. Där finns många intressanta länkar om man vill följa det som pågår eller delta i debatten genom att blogga. 

Jag tänker fortsätta att skriva om utförsäkringarna till och från så länge det systemet finns kvar.

Jag tror att vi människor är så kloka att vi kommer att inse vilken flopp utförsäkringarna är för oss själva. 

En dag tror jag att utförsäkringar av sjuka människor inte längre är en verklighet utan bara ett enda stort misslyckande som vi lämnat bakom oss.

Don´t give up

Om jobbet just nu

Just nu jobbar jag med att göra klart årets turisttidning för Mullsjö kommun i samarbete med Tidningsbyrån i Jönköping. Klicka gärna på länken och kika in i Tidningsbyråns nya hemsida. Jag finns med på bild där tillsammans med några av de andra härliga människorna som jag samarbetar med.

Tidningen Mullsjö Turistinformation delas ut i hela Mullsjö kommun och finns att få tag i på olika ställen under hela 2012 för turister eller andra intresserade.

Det finns många intressanta tips om utflyktsmål och sevärdheter i tidningen. Mullsjö kommun har inte minst en spännande natur, tycker jag. Där finns friluftsaktiviteter för hela året. Vintertid kan man till exempel åka utförsåkning i fina slalombackar eller hundspann om man hellre vill det.

Tid för ny adressbok

Idag har jag skrivit tackkort. Jag konstaterade att det är dags att jag skaffar mig en ny adressbok. En adressbok för där jag är idag i mitt liv. Med gott om plats för nya vänner. Och jag vill ha en sådan där "gammeldags" adressbok som jag kan skriva in namnen och adresserna i för hand.

Den gamla adressboken som jag har är full av namn på döda, älskade släktingar och vänner och en hel del jobbarkompisar som jag inte jobbar längre tillsammans med. Fina minnen som jag kan lägga i en byrålåda. Det är faktiskt plågsamt ibland att se namnen på alla jag älskat som nu är döda eller inte längre finns kvar i mitt liv av någon annan anledning.

Nu vill jag ha plats för det nya i mitt liv. Det som finns idag i mitt liv. Och det som ska komma.

Jag ska köpa mig en riktigt vacker adressbok till mig själv, tänker jag. Kanske redan den här helgen.

Om svek

Så många gånger i mitt liv jag har känt mig sviken av människor. Så många gånger jag har förlåtit.  En människa, en hundvalp, en kattunge; alla föds med känslan att lita till de andra, tror jag. Sedan händer det saker med oss genom livet som förändrar vår känsla av tillit. Till viss del är det säkert nödvändigt och bra. Fast blir det alltför många svek under ett liv, så kanske man till sist förlorar känslan av tillit helt och hållet?

Vissa av sveken i mitt liv kändes svårare än andra. Särskilt svek från människor som stod mig mycket nära som människa. Vissa svek skar djupa sår i min själ och mitt hjärta. Sår som blev till ärr. Ärr som rivs upp igen när jag upplever svek från någon eller något.

Svek ... att svika. Att lova och sedan inte hålla det man lovat. Att gå bakom ryggen på någon. Att baktala. Att överge eller lämna.

Vad är det som får människor att svika? Rädsla, kanske?  Eller oförmåga till empati?

Vad är det som gör att vissa människor blir svikna fler gånger i livet än andra? Alltför stor tillit till andra, kanske? Eller en förmåga att tro alla om gott? En förmåga som ibland kanske kan vara på ont? Eller är det bara otur?

Vad är det som gör att jag så ofta valt och väljer att förlåta den som svek mig? Hur många gånger ska man förlåta den som sviker? Ska man lämna den människa som sviker redan vid det första sveket? Eller ska man ge den människan en andra chans? En tredje?

Kan jag lita på att det finns någon människa i världen som aldrig skulle svika just mig? Jag vet inte.

Det jag vet är att svek gör väldigt ont. Jag önskar att jag själv inte svikit någon annan människa. Fast säker kan jag inte vara. Jag kan inte veta hur någon annan uppfattar just mig och mitt handlande.


Hur tänker du kring svek?

Mimmi intar kattens matplats

Idag när min katt skulle äta ur sin matskål gick Mimmi dit och ställde sig alldeles nära intill min katt. De är ungefär lika stora nu, Mimmi och katten. I alla fall om man räknar med Mimmis krulliga päls.

De stod där tillsammans på golvet och tittade ner i min katts matskål. Min katt åt någon bit. Mimmi tittade på. Plötsligt vände sig min katt om och gick därifrån. Mimmi försökte hoppa på henne bakifrån, liksom "para sig" med henne.  Eller om hon nu lekte, vad vet jag.

Där gick gränsen för min katt. Hon stack iväg så fort benen bar henne. Sedan fixade jag så min katt fick äta sin mat uppe på köksbordet i lugn och ro.

En så otroligt snäll katt jag har. Hon är nästan för snäll mot lilla Mimmi. Fast hellre det än motsatsen i alla fall.

Jag undrar var uttrycket "som hund och katt" kommer från? Inte från hur min hund och min katt har det tillsammans i alla fall så här långt. I morse gick min katt medvetet rakt fram och la sin nos mot Mimmis nos. Mimmi såg något förvånad ut och stod alldeles stilla efteråt. Lika förvånad var jag. Och glad. 

Gränsen för mig

Gränsen för vad som är möjligt för mig sätter jag själv.

Ingen annan. 

(Anna-Karin)