Mörkret i livets botten

Livet är kuperat. Ibland hamnar man längst där nere. I mörkret. I livets botten.

Ibland måste man ända ned i botten för att långsamt börja vägen uppåt igen.

Eller?

Måste man verkligen det?

Finns det en möjlighet att vända uppåt innan man nått botten?

Just nu känns det ibland för mig som att jag är på livets botten igen. Det är då, kanske när jag sitter i fåtöljen och ser ut på allt det nyutspruckna gröna sköna därute genom fönstret, som jag påminns om att jag varit i ett djup så mycket djupare, så mycket mörkare än det här. Det mest bottenlösa mörker jag upplevt i mitt liv.

Kanske är det rädslan för att hamna där igen som får mig att tvinga mig själv iväg till köket för att plocka lite med direktreklamen, vattna en av pelargonerna där i fönstret, nypa bort ett visset blad eller att ge hundvalpen vatten att dricka. Helt enkelt göra precis vad som helst utom att bli liggande kvar i sängen eller sittande kvar i fåtöljen. Alltför länge. Kanske är det rädslan? Eller kanske är det kärleken? Kärleken till ... livet.

Därför att jag vet, sedan den gången jag var där, i det djupa mörkret på livets botten, att liv handlar om rörelse. Rörelse är liv. Liv är rörelse. Stillhet är bra, fast i längden inte bra för vare sig kropp eller själ. Och alldeles särskilt dåligt för den trötta själ som sörjer, saknar, misströstar. Stillhet är bra. I många små doser varje dag. Fast inte hela tiden.

Det kvittar egentligen vad man gör, nästan, när man är i mörkret på livets botten eller i närheten av det mörkret. Så länge man rör sig, är man levande. Så länge det rör sig där inne i hjärnan, är man levande. Om det känns som att där inte är något liv, får jag försöka fylla det med liv.

Jag häller upp ett glas vatten. Till mig själv. Dricker.

Rörelse. Vatten. Liv.

Kärlek.

Hopp ...

Socialt nätverk är hälsosamt

"De bästa sakerna i livet är inte saker"

De här sanna orden hittade jag hos en vän till mig i Facebook. Hon hade varit på ett föredrag om hälsa och där hade man berättat om hur viktigt det sociala nätverket är för hälsan, rent av ett måste för att man ska må bra som människa.

Man kan faktiskt bli sjuk av att vara för mycket ensam. Ett arbete som man trivs med är också välgörande för hälsan. En familj som man kan dela allt med gör också mycket positivt för hälsan. Var man bor spelar också roll, det är viktigt att man trivs där man bor för det kan också påverka hälsan hos en människa.

När jag läser det min vän skrivit om hälsa, tänker jag både på mig själv och på så många andra som hamnat i utanförskap p g a sjukdom, psykiska besvär eller andra orsaker. Det blir ofta en ond spiral p g a sjukdomen.

Man kanske inte orkar som förut. Arbetskamraterna försvinner när man förlorar arbetet. Man kanske inte känner som att man orkar umgänge så som man orkade förut. 

Det kan vara svårt att förstå för sig själv att det är så viktigt att hitta ett socialt liv igen för att bli så frisk som möjligt. 

Ibland handlar det om att hitta nya vänner, för de man hade förut har kanske andra värderingar än man själv har efter den stora förändringen som skett i livet. Man kanske lever helt olika liv dygnsmässigt. Vännerna jobbar heltid medan man själv är dagledig till exempel. 

Det är så viktigt att prioritera det sociala nätverket för att ha hälsa. Så viktigt att sålla ut vilka människor man trivs att vara med och att rensa undan de citronmänniskor som man känner man inte mår bra tillsammans med.

Lagom tid i ensamhet är välgörande för en människa. 

Alltför mycket ofrivillig tid i ensamhet kan vara förödande för en människa.

I natt drömde jag om Reinfeldt

Det var mitt i utfrågningen som man frågade de som var i rummet om någon ville ställa frågor till Fredrik Reinfeldt. Jag hoppade bums upp från stolen. Gick rakt fram till podiet och ställde mina frågor, en efter en, till Fredrik Reinfeldt.

Han satt på en stol och tittade rakt fram. Helt tyst.

När jag var klar med mina frågor, slog jag mig ned på stolen alldeles intill Fredrik Reinfeldt, som fortfarande var tyst och nästan verkade lite frånvarande.

Jag kunde inte låta bli. Jag vände mig mot Fredrik Reinfeldt och sa till honom:

"När ska du svara på mina frågor?"

Då vände han sig mot mig, tittade mig i ögonen och sa tyst till mig:

"Jag svarar inte på frågor som trycker ner min politik".

Jag kände mig både lätt frustrerad och segerrusig i den stunden.

Frustrerad för att han inte svarade på frågorna.

Segerrusig för att han känt som att mina frågor tryckte på hans och hans politiks ömma punkter.

Tyvärr vaknade jag sedan.

Alltsammans var en dröm.

Och frågorna fortfarande lika obesvarade som i drömmen.

Vägen uppför en stege

Många små steg kan vara vägen uppför en lång, lång stege. 

(Anna-Karin)

Nå stjärnorna

När det känns som att man inte kan nå det man vill i sitt liv, kan man börja med att göra det man känner att man kan i sitt liv. 

Allt börjar i det lilla. 

(Anna-Karin)

Testar att göra inlägg med mobilen

Det är ett äventyr att försöka lära sig nya saker. En utmaning. Nu ska jag se om jag lyckas med att skriva inlägg från min mobiltelefon.

Klyftorna ökar i skolan

Klyftorna ökar i skolan, läser jag i Ekot. Inte nog med att klyftorna ökar i samhället. Klyftorna ökar också i skolan.

Det är barn som drabbas i båda fallen. Barn som inte har någon som helst egen makt att förändra för sig själva. Barn som är helt utlämnade till oss vuxna, till våra beslut och handlingar.

Ökade klyftor redan när man är barn, innebär ett försvagat samhälle på lång sikt anser jag.

Nej tack till ökade klyftor i samhället överhuvudtaget.

Jag vill att klyftorna i samhället mellan människor minskar i stället för ökar.

Det finns politiker som har makt, medel och möjlighet att arbeta i riktning mot minskade klyftor i samhället i stället för ökade klyftor. 

Vilket samhälle är det de med makt i Sverige strävar efter idag, undrar jag? Vill vi verkligen ha ett sådant samhälle i Sverige? 

Jag vill det inte. 

Se även: "Skolan allt mer ojämlik". 

Löfven: Blandade elevgrupper ska stå i skollagen

Gymnasielärare: Nu räcker det 

Resa från då till nu

Jag rensar bland papper, anteckningar och foton efter mamma. Jag visste inte att hon hade skrivit så mycket som hon gjort, skrivit ned sina tankar och känslor. Hela mitt eget liv passerar förbi på samma gång. Ibland på ont, ibland på gott. Ofta rinner tårarna. Länge.

Ibland dyker det upp frågor jag skulle vilja ställa till mamma.

Ibland hittar jag svar på något jag undrat över.

Det är en omtumlande resa jag gör just nu i mitt liv.

Det jag gör känns som det mest tyngsta sedan mamma dött. Troligen är det något jag ska lära mig nu igen. Jag ska få med mig erfarenheter. Nya insikter.

Det allra mesta slänger jag i den stora blå plastsäcken. Det känns bra.

Nu släpper jag taget för idag om allt som varit för att vila i nuet.

Därute är det vår på riktigt. Fågelkvitter, solsken, insekter och blommor. Gräs som snart behöver klippas.

Jag har en hundvalp att ta hand om. Som också behöver klippas.

Jag har mig själv att ta hand om också.

Fast där inuti mig sitter det någon liten som skriker högt "Ta hand om mig, jag orkar inte längre".

Jag känner mig så trött.

Svartvita flugsnapparen hos mig igen

Idag vaknar jag till en strålande vårdag. Upptäcker lycklig att svartvita flugsnapparen har hittat tillbaka från Afrika igen till min trädgård. Jag är lika förundrad varje år det händer. Hur han kan veta vägen till mig?

Skogslönnen börjar precis slå ut sina limegröna blommor som jag älskar. Snart får jag höra flugsnapparens sång där bland blommorna. Se hans svartvita vackra dräkt mot den blå himlen och mitt bland det limegröna bladverket.

Mimmi har fullt upp med att jaga humlor och flugor just nu. Hon hittar många spännande dofter och saker på marken också. Häromdagen hittade hon ett gammalt tuggummi. Som den "tonåring" hon är nu tuggade hon på det ett tag. Sedan spottade hon ut det. Konstaterade förmodligen att det var inget att ha för en hund.

Jag rensar en stund varje dag både bland mina egna saker och bland det från mamma som jag tagit hem till mig för att jag inte hann gå igenom det i hennes egen lägenhet innan jag lämnade den. Att rensa i gamla röror är befriande för själen. Jag känner hur jag får mer rum att andas efteråt.

Det är en konstig vår för mig i år. Det är svårt att hänga med tidsmässigt. Jag kan inte riktigt fatta att det är maj månad nu. Det är för mycket som har hänt på för kort tid, det är då som det känns som att livet snurrar på för fort. Fast nu har jag möjligheten att leva i ett lugnare tempo i alla fall. Det behöver jag.

Picknick i stadsparken med Mimmi

Idag åkte jag till den vackra stadsparken i Jönköping med Mimmi för allra första gången. Det blir på något konstigt sätt som när man hade ett litet barn att ha med sig en hundvalp. Alla utflykter jag gör är ju för Mimmi den allra första utflykten i hennes liv till just det stället.

Jag upptäcker världen och våren inte bara genom mina egna ögon, utan också genom Mimmis ögon och kanske också genom Mimmis nos. För att inte tala om Mimmis mun som jag hela tiden får ha koll på vad som åker in där. Små stenar och kastanjer går väl an. Men glasbitar och vassa plåtbitar är till exempel mindre roliga när de ligger slängda i naturen hur som helst.

Stadsparken tyckte Mimmi var ett mycket bra utflyktsmål. Fullt med människor, barn, dofter, en söt liten hanhund (som tack och lov var inne i en tom fårhage med sin matte och husse), ovanliga djur (för Mimmi), vatten och fåglar. Det var nosen i backen mest hela tiden när vi gick genom stadsparken.

Visst ser jag lite trött ut på bilden jämfört med för ett år sedan, det ser jag själv att jag gör. Fast inte är det konstigt, tänker jag, om jag är lite mera sliten än vanligt just nu. Det har verkligen varit ett tufft år i mitt liv. Fast jag kan ju skratta fortfarande i alla fall. Så jag kommer igen.

Och jag håller världens gosigaste lilla hundvalp i min famn. Får riktiga lyckokickar av att hålla henne i mina armar. Och jag hoppas att hon känner det likadant. Jag älskar min lilla hundvalp Mimmi så mycket redan.

Det är en stor konst att lyckas fånga Mimmis ögon och ansikte i en bild. För Mimmi är nästan alltid i rörelse ute i naturen och har för det allra mesta nosen i backen just nu. Så många spännande dofter hon  måste känna som jag själv inte alls känner, tänker jag.

Här sitter Mimmi i alla fall stilla en liten stund så att jag hinner ta en bild där man kan se hennes ögon i den svarta, krulliga pälsen. Det är snart dags att klippa henne igen.

Mimmi studerar getterna i Stadsparken. Hon stod nästan helt still och tittade på dem. Tyst. Iakttagande.

Jo, minsann. Här tittar Mimmi upp på mig för en gångs skull. När vi promenerar och jag kommer på efterkälken så vänder hon sig om och tittar på mig ibland. Hon har väl svårt att förstå att jag just nu inte alltid orkar hålla samma tempo som vad hon själv gör. Det är tungt i uppförsbackarna för mig. Jag har besvär med förkylningsastman nu igen efter en envis förkylning.

I fågeldammen i Jönköpings Stadspark var det inte många fåglar idag. Där var några gäss, mest fiskmåsar och så några gräsänder.

Det finns ett sevärt fågelmuseum i Jönköpings stadspark för den som är intresserad. Där kan man lära sig mycket om man är intresserad av fåglar.

 

Det blev så mycket vandrande och så mycket spännande för Mimmi i stadsparken att till sist hängde den långa rosa tungan ut ur munnen på henne.

Medan jag såg småbarnsföräldrar runt omkring placera sina små barn och bebisar mitt bland alla vitsipporna på marken, försökte jag själv placera min lilla hundvalp bland alla de underbara vita vårblommorna som täckte marken för att föreviga henne i en bild.

Jag vet inte vem som hade störst problem att få den där bra bilden man vill ha med sig hem; jag själv med min hundvalp eller småbarnsföräldrarna med sina små ungar. Kanske hade vi det nästan likadant just i den stunden?

Hönsgården, eller påfågelsburen är ny för i år i stadsparken. Det var rejäla tuppar och höns där och fyra stora påfåglar. Jag höll Mimmi i famnen och hon tittade länge på vad det nu i hela friden kunde vara för konstiga väsen som höll till där inne i buren.

Visst är det härligt att det äntligen är riktig vår nu! Att kunna göra små utflykter i det gröna. Med eller utan hundvalp. Att björkarna håller på att bli ljusgröna, att marken täcks av blommor och grönt, att kunna gå med lättare skor och tunnare jackor, utan mössa och vantar.

Idag var det 15 plusgrader när vi åkte iväg till stadsparken. Det kommer garanterat att bli fler utflykter tillsammans med Mimmi. Vi hade med oss en liten picknickkorg. Det var så gott med fika ute i det gröna. Mimmi fick lite hundmat och vatten.

Nu hemma i huset igen ligger Mimmi helt utslängd och sover i hundbädden. Man blir trött av alla de nya intrycken när man är en liten hundvalp. Och faktiskt när man är ganska nybliven som matte också. Fast vaken håller jag mig fortfarande i alla fall.