Trött som jag vet inte vad ...

Idag sov jag ända till klockan åtta efter en orolig natt med jobbiga mardrömmar igen. Fast den här gången drömde jag inte om Fredrik Reinfeldt. Jag drömde om min mamma, min pappa, min lillebror och mig själv. Allt var ett enda kaos i drömmen. Vi visste inte var vi skulle bo, inte hur vi skulle få mat. Jag var genomsvett när jag vaknade i panik och kände mig helt slut.

Jag klädde på mig och åt i lugn och ro. Sen gick jag ner till sjön och skogen med Mimmi bland vitsippor, vit och blå förgätmigej, knipor och viggar och andra sjöfåglar.

Hemma har jag jobbat med Skrivklådan idag. Sådant som släpat efter sedan mamma blev sjuk. Nu känner jag äntligen att jag är ifatt mig med redovisning och annat. Heja mig, säger jag. Det är en vila i sorg att ha något att sysselsätta sig med som får tankarna och känslorna på annat håll en stund. Arbete, vänner och kärlek är det mest viktiga tunga perioder i livet, tror jag.

Fast så trött jag är. Jag tror jag skulle kunna sova dygnet runt, känns det som. Jag får kämpa med att hålla mig upprätt. Ibland somnar jag mitt på dagen och sover ett par timmar. Det är länge sedan jag var så trött som jag är just nu.

Igår köpte jag mig nya träningskläder på Stadium. Jag har behövt nya träningsbyxor länge, de gamla har varit så slitna. Jag kände mig så nöjd med mina nya träningskläder. De kommer att hålla länge, känner jag och är så sköna att ha på sig. Svarta byxor och ljusgrön tröja till.

Denna veckan eller nästa har jag tänkt börja träna yoga igen på Friskis & Svettis.

Jag vet att yogan kommer att hjälpa mig att hitta tillbaka till kraften igen.

Mörkret i livets botten

Livet är kuperat. Ibland hamnar man längst där nere. I mörkret. I livets botten.

Ibland måste man ända ned i botten för att långsamt börja vägen uppåt igen.

Eller?

Måste man verkligen det?

Finns det en möjlighet att vända uppåt innan man nått botten?

Just nu känns det ibland för mig som att jag är på livets botten igen. Det är då, kanske när jag sitter i fåtöljen och ser ut på allt det nyutspruckna gröna sköna därute genom fönstret, som jag påminns om att jag varit i ett djup så mycket djupare, så mycket mörkare än det här. Det mest bottenlösa mörker jag upplevt i mitt liv.

Kanske är det rädslan för att hamna där igen som får mig att tvinga mig själv iväg till köket för att plocka lite med direktreklamen, vattna en av pelargonerna där i fönstret, nypa bort ett visset blad eller att ge hundvalpen vatten att dricka. Helt enkelt göra precis vad som helst utom att bli liggande kvar i sängen eller sittande kvar i fåtöljen. Alltför länge. Kanske är det rädslan? Eller kanske är det kärleken? Kärleken till ... livet.

Därför att jag vet, sedan den gången jag var där, i det djupa mörkret på livets botten, att liv handlar om rörelse. Rörelse är liv. Liv är rörelse. Stillhet är bra, fast i längden inte bra för vare sig kropp eller själ. Och alldeles särskilt dåligt för den trötta själ som sörjer, saknar, misströstar. Stillhet är bra. I många små doser varje dag. Fast inte hela tiden.

Det kvittar egentligen vad man gör, nästan, när man är i mörkret på livets botten eller i närheten av det mörkret. Så länge man rör sig, är man levande. Så länge det rör sig där inne i hjärnan, är man levande. Om det känns som att där inte är något liv, får jag försöka fylla det med liv.

Jag häller upp ett glas vatten. Till mig själv. Dricker.

Rörelse. Vatten. Liv.

Kärlek.

Hopp ...

Socialt nätverk är hälsosamt

"De bästa sakerna i livet är inte saker"

De här sanna orden hittade jag hos en vän till mig i Facebook. Hon hade varit på ett föredrag om hälsa och där hade man berättat om hur viktigt det sociala nätverket är för hälsan, rent av ett måste för att man ska må bra som människa.

Man kan faktiskt bli sjuk av att vara för mycket ensam. Ett arbete som man trivs med är också välgörande för hälsan. En familj som man kan dela allt med gör också mycket positivt för hälsan. Var man bor spelar också roll, det är viktigt att man trivs där man bor för det kan också påverka hälsan hos en människa.

När jag läser det min vän skrivit om hälsa, tänker jag både på mig själv och på så många andra som hamnat i utanförskap p g a sjukdom, psykiska besvär eller andra orsaker. Det blir ofta en ond spiral p g a sjukdomen.

Man kanske inte orkar som förut. Arbetskamraterna försvinner när man förlorar arbetet. Man kanske inte känner som att man orkar umgänge så som man orkade förut. 

Det kan vara svårt att förstå för sig själv att det är så viktigt att hitta ett socialt liv igen för att bli så frisk som möjligt. 

Ibland handlar det om att hitta nya vänner, för de man hade förut har kanske andra värderingar än man själv har efter den stora förändringen som skett i livet. Man kanske lever helt olika liv dygnsmässigt. Vännerna jobbar heltid medan man själv är dagledig till exempel. 

Det är så viktigt att prioritera det sociala nätverket för att ha hälsa. Så viktigt att sålla ut vilka människor man trivs att vara med och att rensa undan de citronmänniskor som man känner man inte mår bra tillsammans med.

Lagom tid i ensamhet är välgörande för en människa. 

Alltför mycket ofrivillig tid i ensamhet kan vara förödande för en människa.

I natt drömde jag om Reinfeldt

Det var mitt i utfrågningen som man frågade de som var i rummet om någon ville ställa frågor till Fredrik Reinfeldt. Jag hoppade bums upp från stolen. Gick rakt fram till podiet och ställde mina frågor, en efter en, till Fredrik Reinfeldt.

Han satt på en stol och tittade rakt fram. Helt tyst.

När jag var klar med mina frågor, slog jag mig ned på stolen alldeles intill Fredrik Reinfeldt, som fortfarande var tyst och nästan verkade lite frånvarande.

Jag kunde inte låta bli. Jag vände mig mot Fredrik Reinfeldt och sa till honom:

"När ska du svara på mina frågor?"

Då vände han sig mot mig, tittade mig i ögonen och sa tyst till mig:

"Jag svarar inte på frågor som trycker ner min politik".

Jag kände mig både lätt frustrerad och segerrusig i den stunden.

Frustrerad för att han inte svarade på frågorna.

Segerrusig för att han känt som att mina frågor tryckte på hans och hans politiks ömma punkter.

Tyvärr vaknade jag sedan.

Alltsammans var en dröm.

Och frågorna fortfarande lika obesvarade som i drömmen.

Vägen uppför en stege

Många små steg kan vara vägen uppför en lång, lång stege. 

(Anna-Karin)

Nå stjärnorna

När det känns som att man inte kan nå det man vill i sitt liv, kan man börja med att göra det man känner att man kan i sitt liv. 

Allt börjar i det lilla. 

(Anna-Karin)

Testar att göra inlägg med mobilen

Det är ett äventyr att försöka lära sig nya saker. En utmaning. Nu ska jag se om jag lyckas med att skriva inlägg från min mobiltelefon.

Klyftorna ökar i skolan

Klyftorna ökar i skolan, läser jag i Ekot. Inte nog med att klyftorna ökar i samhället. Klyftorna ökar också i skolan.

Det är barn som drabbas i båda fallen. Barn som inte har någon som helst egen makt att förändra för sig själva. Barn som är helt utlämnade till oss vuxna, till våra beslut och handlingar.

Ökade klyftor redan när man är barn, innebär ett försvagat samhälle på lång sikt anser jag.

Nej tack till ökade klyftor i samhället överhuvudtaget.

Jag vill att klyftorna i samhället mellan människor minskar i stället för ökar.

Det finns politiker som har makt, medel och möjlighet att arbeta i riktning mot minskade klyftor i samhället i stället för ökade klyftor. 

Vilket samhälle är det de med makt i Sverige strävar efter idag, undrar jag? Vill vi verkligen ha ett sådant samhälle i Sverige? 

Jag vill det inte. 

Se även: "Skolan allt mer ojämlik". 

Löfven: Blandade elevgrupper ska stå i skollagen

Gymnasielärare: Nu räcker det 

Resa från då till nu

Jag rensar bland papper, anteckningar och foton efter mamma. Jag visste inte att hon hade skrivit så mycket som hon gjort, skrivit ned sina tankar och känslor. Hela mitt eget liv passerar förbi på samma gång. Ibland på ont, ibland på gott. Ofta rinner tårarna. Länge.

Ibland dyker det upp frågor jag skulle vilja ställa till mamma.

Ibland hittar jag svar på något jag undrat över.

Det är en omtumlande resa jag gör just nu i mitt liv.

Det jag gör känns som det mest tyngsta sedan mamma dött. Troligen är det något jag ska lära mig nu igen. Jag ska få med mig erfarenheter. Nya insikter.

Det allra mesta slänger jag i den stora blå plastsäcken. Det känns bra.

Nu släpper jag taget för idag om allt som varit för att vila i nuet.

Därute är det vår på riktigt. Fågelkvitter, solsken, insekter och blommor. Gräs som snart behöver klippas.

Jag har en hundvalp att ta hand om. Som också behöver klippas.

Jag har mig själv att ta hand om också.

Fast där inuti mig sitter det någon liten som skriker högt "Ta hand om mig, jag orkar inte längre".

Jag känner mig så trött.

Svartvita flugsnapparen hos mig igen

Idag vaknar jag till en strålande vårdag. Upptäcker lycklig att svartvita flugsnapparen har hittat tillbaka från Afrika igen till min trädgård. Jag är lika förundrad varje år det händer. Hur han kan veta vägen till mig?

Skogslönnen börjar precis slå ut sina limegröna blommor som jag älskar. Snart får jag höra flugsnapparens sång där bland blommorna. Se hans svartvita vackra dräkt mot den blå himlen och mitt bland det limegröna bladverket.

Mimmi har fullt upp med att jaga humlor och flugor just nu. Hon hittar många spännande dofter och saker på marken också. Häromdagen hittade hon ett gammalt tuggummi. Som den "tonåring" hon är nu tuggade hon på det ett tag. Sedan spottade hon ut det. Konstaterade förmodligen att det var inget att ha för en hund.

Jag rensar en stund varje dag både bland mina egna saker och bland det från mamma som jag tagit hem till mig för att jag inte hann gå igenom det i hennes egen lägenhet innan jag lämnade den. Att rensa i gamla röror är befriande för själen. Jag känner hur jag får mer rum att andas efteråt.

Det är en konstig vår för mig i år. Det är svårt att hänga med tidsmässigt. Jag kan inte riktigt fatta att det är maj månad nu. Det är för mycket som har hänt på för kort tid, det är då som det känns som att livet snurrar på för fort. Fast nu har jag möjligheten att leva i ett lugnare tempo i alla fall. Det behöver jag.