Om förlåtelse

Många gånger i mitt liv har jag funderat kring förlåtelse.

Jag gick i tre söndagsskolor när jag var liten. Svenska kyrkans, missionskyrkans och pingstkyrkans. Kanske har det gjort att jag funderat mycket över andliga frågor, relationer och etik ända sedan jag var liten? Kanske har det också gjort att jag har haft lätt att förlåta människor. Ibland till och med lite för lätt, har jag förstått under den senaste tiden.

Idag hittade jag en mycket bra artikel på nätet från DN om förlåtelse. Den heter "Att förlåta är inte alltid bäst". Artikeln tände en hel del nya ljus hos mig kring vad en riktig förlåtelse innebär.

Om man som människa känner att man har blivit sårad eller kränkt av någon, behövs det att den som sårat eller kränkt från hjärtat visar uppriktig ånger och vilja till att inte göra samma sak igen, för att det ska kunna ske en riktig förlåtelse inuti mig som människa.

Man behöver inte förlåta allt och alla genom livets gång.

Den som till exempel blivit mobbad, behöver inte förlåta mobbarna, om inte de visar en uppriktig ånger från hjärtat.

Det är viktigt att som människa lämna de människor som gör mig illa, som sårar mig eller kränker mig. Om inte man lyckas komma till en förlåtelse mellan varandra.

Eller, som Jonas Gardell skulle ha sagt; "Du måste resa dig upp och gå".

Förlåtelsen, precis som så mycket annat när det gäller relationer mellan människor, är en ömsesidig känsla och handling.

Precis som äkta kärlek.

Ömsesidig. Från båda håll.

Hur tänker du kring förlåtelse? Kan/ska man förlåta vad som helst? Vad är inte möjligt att förlåta?

Helghälsning från Mimmi

"Alliansens fundamentala misslyckanden"

Bloggaren Ett hjärta rött, bloggar starkt och avslöjande om "Alliansens fundamentala misslyckanden".

"Ökade klyftor och söndertrasade trygghetssystem fungerar inte som recept mot arbetslöshet och sjukdom. Så misslyckad är alliansens "arbetslinje", skriver Ett hjärta rött och citerar bland annat mig ur min artikel i Newsmill i sitt blogginlägg.

Tack, Ett hjärta rött, för att du lyfter fram hur vi som är sjukskrivna och utförsäkras har det. Och för att du avslöjar alliansens misslyckade politik. En politik i brant nedförsbacke just nu, anser jag.

Höstvisan

"Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörkna minut för minut. Tänd våra ljus ... "

Tove Janssons underbara text i "Höstvisa" sätter ord på många av de känslor jag har inuti mig nu.

Hösten gör att jag känner melankoli och vemod. Även om där också finns många andra känslor i mig.

I år känns det som att hösten kommer ovanligt tidigt. Skogslönnen utanför mitt fönster har allt fler starkt färgade röda blad för varje dag som går nu.

Min hund Mimmi har fullt upp med att nosa på alla löv som faller till marken. Hon har aldrig förut upplevt en höst i sitt liv. Undrar hur hon upplever doften av höst? Spännande, tror jag.

Fri som en fågel

Jag mediterar efter en orolig natt med jobbiga drömmar.

Tänker på vad jag lärt mig. Hur tankarna jag tänker påverkar det jag känner.

Så jag tänker att allt, precis allt som känns tungt, otryggt och osäkert i mitt liv just nu, en dag kommer att släppa det kvävande greppet kring min hals och få mig att andas lugnt igen. Både i sömnen och under den vakna dagen.

Jag tänker att det ordnar sig. Det jag behöver kommer jag att få.

Det finns val som jag tror att jag behöver göra som stressar mig.

Jag tänker; den största ödmjukheten av dem alla är att stilla acceptera att allt är som det är. Och jag försöker att vara så ödmjuk. Jag vilar i ödmjukhetens varma famn en stund.

Jag tänker att jag har som människa rätten till alla mina känslor som jag känner. Tillåter mig känna det jag känner. Också de mest jobbiga känslorna, de mest smärtsamma. Jag släpper kontrollen.

Jag låter känslorna passera genom mig, känner smärtan och omfamnar den.

Frågorna i mig låter jag bli att tvinga fram svaret på. Jag inväntar det, inifrån mig själv. I tillit och ödmjukhet.

I kärlek till mig själv låter jag mig få vara precis den som jag är.

Människa.

Fri som en fågel att flyga dit mitt hjärta längtar.


Från hjärtat/
Anna-Karin

Artikel av mig i Newsmill: "Jag har haft svåra år ..."

Idag har Newsmill publicerat min artikel:

 "Jag har haft svåra år med Reinfeldt och alliansen".

Välkommen att läsa!

Från hjärtat/
Anna-Karin

När jag skriver

När jag skriver.

Är det att gå in i ett tryggt rum.


(Anna-Karin)

Mina svåra år med Fredrik Reinfeldt och Alliansen

Idag läser Fredrik Reinfeldt upp sin sjunde regeringsförklaring vid riksdagens öppnande.

"Sex svåra år med Fredrik Reinfeldt" står det i Aftonbladet. Det tror jag att nästan alla arbetslösa, sjukskrivna, hemlösa, utförsäkrade, unga som söker jobb och barn och unga i skolan, med flera, kan skriva under på.

För min egen del har Alliansens politik med Fredrik Reinfeldt i spetsen, inneburit att jag varje år i stället för vartannat år, trots tretton långa år som sjukskriven av samma läkare, får redovisa detaljerat tillsammans med min läkare varför jag är sjuk till Försäkringskassan.

Jag hinner inte hämta andan mellan gångerna, jag hinner inte få ner stresshormonerna i min kropp förrän det är dags för en ny genomgång av mig. Jag får aldrig chansen att läka från min stressrelaterade ohälsa på det sättet.

"Hur ska människor som blivit sjuka av stress kunna bli friska genom att pressas ännu mer?", skulle jag vilja fråga Fredrik Reinfeldt. Fast jag undrar om han överhuvudtaget har viljan att lyssna med sitt hjärta.

Jag känner mig inte betrodd, jag känner mig kränkt som människa av att gång på gång behöva redovisa det som är konstaterat av så många olika läkare, specialister och utredningar sedan många år tillbaka. För att inte tala om vilken sorg och vilka plågsamma minnen som det rör upp inuti mig att gå igenom min sjukdomshistoria gång på gång. I stället för att kunna lägga den tiden och kraften på något positivt för min hälsa och mitt psykiska välbefinnande.

Jag har också sedan Alliansen kommit till makten blivit utförsäkrad för första gången i mitt liv. Det innebar att jag i stället för att hämta kraft förra sommaren så som jag brukar göra, fick gå till Arbetsförmedlingen och pressas ännu mer, där man efter utredningen endast konstaterade det som redan konstaterats ett par år tidigare; att jag är arbetsför till 25 % och inte mer.

Just nu går jag och väntar på besked om min ansökan om permanent sjukersättning till 75 % kommer att bli beviljad eller ej från Försäkringskassan. Jag har blivit lovad av min handläggare att få besked under september månad. Varje morgon när jag går till brevlådan känner jag hur ont jag får i magen och jag blir illamående. Ovissheten är det mest stressande. Den 28 september får jag inte längre någon ersättning från Försäkringskassan. För varje dag som går kommer den tidpunkten närmre.

Till jul väntar en ny utförsäkring på mig. Om nu inte min ansökan om permanent sjukersättning blir beviljad.

Sex svåra år med Fredrik Reinfeldt. Det är helt enkelt sex år för mycket. I alla fall för en redan sönderstressad själ som min.

Alliansens politik är politiken som blev en flopp. Arbetslinjen blev en bidragslinje. Och det handlar inte bara om mig, utan tyvärr om så många, många fler människor.

Jag vill se en ny politik i Sverige. Jag vill se ett samhälle där det finns medkänsla, medmänsklighet, solidaritet och empati.

Allra helst vill jag se det före nästa val.

Varje dag trasas människor sönder allt mer genom Fredrik Reinfeldts inhumana politik.

Vi svenskar är värda något så mycket bättre.


Läs också gärna:

Bloggaren Annarkia: "Sex år med Fredrik Reinfeldt och Alliansen"

Förtryck

Den dagen vi börjar känna oss rädda för att säga vad vi tycker och tänker ...

Den dagen har redan någon börjat förtrycka oss. 


(Anna-Karin)

Mimmi vill inte ut i ruskväder

Idag blev det tvärstopp när jag skulle ut med Mimmi på morgonen. Kylan och vinden gjorde att hon satte sig ned och vägrade gå framåt.

När jag stannade, vände mig om och mötte hennes blick, vände hon helt om och ville gå till huset igen. Fast eftersom det är jag som är ledaren lät jag henne inte göra det. Utan kallade på henne så att hon fick den lilla morgonpromenaden som både hon och jag behöver.

Det är fortfarande 5-10-minuterspromenader som gäller för Mimmi. Ibland hoppar hon på tre ben. Ibland använder hon alla fyra. Hon verkar inte ha ont och det är huvudsaken.

Hur som helst. Jag förstod att det var dags att ta fram Mimmis hundtäcke från i vintras. Det passade henne perfekt.

Med täcket på var det ingen protest från Mimmi att gå ut. Tvärtom. Hon skuttade och for runt efter löven som nu börjat virvla omkring på marken. Gula löv, oranga löv, rödfärgade ... I mitten av september, det känns tidigt.

Min fina lugna katt som är världens snällaste storasyster till bustrollet Mimmi, kom upp från sin ett par timmar långa sömn och var med Mimmi en stund.

Det är en härlig känsla att se att de kan vara så nära varandra och vara lugna tillsammans. Jag känner att de gillar varandra.