Muntligt besked om ersättningen

Idag fick jag muntligt via telefon besked från min handläggare på Försäkringskassan att de har fattat beslut om att jag får permanent sjukersättning till 3/4. Om allt fungerar som det ska, kommer jag att ha det skriftliga beslutet i min hand under november månad.

Det innebär att jag slipper bli utförsäkrad till jul.

En så stark lättnad i mig, efter alla dessa långa år som sjukskriven.

Kanske får jag äntligen lugn och ro att läka samman.

Det GÅR alltså att få permanent sjukersättning fortfarande i Sverige år 2012. Jag skriver detta för att ge hopp till andra i en liknande situation som min egen.

Ge aldrig någonsin upp!

Krönika hos 1av3.se: "Nära döden visar livet sin verkliga kraft"

Dagens krönika av mig hos 1av3.se, heter "Nära döden visar livet sin verkliga kraft". 

Välkommen att läsa!

Från hjärtat/

Anna-Karin

Tända ljus ...

Alla Helgons Dag 2012

Långsamt skär jag av skaften på de rosa rosorna till din grav, mamma.

Allting går långsamt nu.

Jag hänger inte med dig som går där före mig på väg till graven.

Hela jag är i ultrarapid.

Vindstilla. Råkallt.

Hägern lyfter sina vingar. Lyfter, flyger ...

Vattnet silvrigt stilla denna dag.

Blott enstaka träd har bruna löv.

Trädens kala grenar sträcker sig som händer mot mig.

Jag ville hälsa på dem. En efter en.

Fast mest av allt ville jag hälsa på dig.

Ta din varma hand i mina händer. Stryka din mjuka kind, ditt lockiga, blanka hår.

Där du ligger, ombäddad, djupt nere, av den svarta, livgivande jorden.

Onåbar.

Mina händer vill inte lyda när jag famnar rosorna.

De darrar. Fast inte av kylan.

Gör jag det långsamt, så går det.

Ultrarapid ...

Jag blundar. Vilar i det som är..

Långt bortifrån rosornas dal hör jag din röst tröstande viska.

"Allt är bra. Jag är här".

Jag känner änglahänder vila mot min rygg.

Eller om det är dina händer.

Jag känner mig trygg.

Vänder mig om flera gånger för att se din grav efteråt.

För att förstå.

Ser ljuset brinna där för dig.

På hemvägen kommer jag på mig själv, att längta efter dina goda gifflar med vanilj i.

Fast de är ...

Slut.

Hemma möter mig lilla glada Mimmi vid dörren.

Jag lyfter henne.

Kramar henne länge.

Tårarna sitter fast i mitt bröst.

Hur mycket väger tårar?


(Anna-Karin)

Rosor till mamma

Köpte rosa rosor till mammas grav idag.

Så tungt i mitt bröst var det då.

Tårarna fyllde mina ögon och blandade sig med regnet i mörkret där jag gick.

Jag väntar tills imorgon med att gå till graven.

Det kändes alltför smärtsamt i mörkret idag.

November

Idag på eftermiddagen fick jag till min förvåning se att det är ju den första november idag. Jag som trodde det var ett par dagar kvar i oktober fortfarande.

Jag hänger inte med i år. Vet inte vad det beror på. Kanske för att det har känts som att det hela tiden händer något som stör den trygga vardagslunken?

Just nu tycker jag i alla fall att mitt liv verkar ha nått en vändpunkt. Det är flera positiva saker som har hänt den senaste tiden. Det största var att jag fick besked att jag inte har några nya allvarliga problem med min hälsa. Bara de gamla vanliga, som visserligen är tröttande fast inget livshotande.

Att Mimmis operation är över och att jag nu varje dag kan se hur hon blir allt bättre, gör mig också lätt i sinnet, glad och hoppfull.

Det närmar sig Allhelgonahelgen. Alla kransar, hjärtan och ljus sätter igång känslor i mig. Jag saknar min mamma. Jag tänker på hur vi hade det för ett år sedan och ännu längre tillbaka. Det känns så länge sedan jag pratade med henne och samtidigt som att det var alldeles nyss.

Ibland funderar jag över varför jag inte gjorde just det där med mamma. Och ibland funderar jag över varför jag gjorde så, när jag kunde gjort på ett annat sätt, när det gällde mamma. Det tillhör ett naturligt sorgearbete att känna sig så, har jag läst. Så jag låter mig känna det jag känner.

Morgnarna är mörka och kvällarna är mörka. Ibland går det lätt och ibland är det tyngre. Jag kommer i alla fall upp varje morgon så här långt. Har kommit igång med att promenera längre i dagsljus och det mår jag väldigt bra av. Jag blir piggare av det. Jag försöker också göra yoga på morgonen för att mjuka upp min stela rygg. Och så äter jag vitaminer. Särskilt D-vitaminer behöver man fylla på med i den här mörka delen av världen.

Det blir flera koppar té varje dag också.

Idag köpte jag mig ett par nya kängor på A6 köpcenter. Ett par med resår vid sidorna, så att jag snabbt kan ta på mig dem när jag ska ut med Mimmi.

Varje dag när posten kommer, undrar jag om jag ska få beslutet från Försäkringskassan. Men än har det inte dykt upp. Tala om att vara långsamma. Den 7 juni i somras fick jag brev från dem om att jag skulle få ett beslut inom tre månader. Ja, vad ska jag säga? Om jag har problem med tiden, hur har då de det?

Svaret

Ibland är det bara hos dig själv du kan söka svaret.


(Anna-Karin)

Mimmis rehabträning går framåt

Idag var Mimmi på rehabträning för tredje gången.

Den här gången gick hon i djupt vatten på löpband i hela åtta minuter. På alla fyra benen samtidigt.

Det är underbart att nu få följa hur Mimmi blir bättre och bättre.

Sjukgymnasten hade bara gott att säga om min lilla hund. Allt går åt rätt håll med Mimmi.

Det är vi verkligen värda att få uppleva allesammans. Inte minst Mimmi själv. Hon har varit så mycket på Djursjukhuset redan i sitt korta liv, att det verkar som att hon tycker att det är hennes andra hem. Hon blir alltid glad när hon kommer dit. Hälsar glatt på alla. Drar i kopplet och vill in där. Skrattar när hon är där. Trots allt jobbigt hon säkert också måste ha upplevt där.

Fast Mimmi är inte vilken hund som helst, inte.

Idag igen, precis som på valpkursen och från veterinärer, fick jag höra att min lilla Mimmi är en glad och mycket klok hund. Hon är kaxig och mycket social.

Fast det kände jag ju redan första gången jag mötte henne.

I mitt hjärta.

Stolt matte som jag är.

Där kärlek bor

Där kärlek bor.

Finns ingen ensamhet.


(Anna-Karin)

Fullmåne

Månen är sagolikt vacker hos mig ikväll.

När jag var liten brukade jag titta upp på den mörka himlen, peka med mitt lilla finger och säga "Titta, månen!" med stor förundran och glädje i rösten, har min mamma berättat för mig. Jag tröttnade aldrig på att titta på månen. Jag har inte tröttnat på det än.

Fortfarande känner jag lika stor förundran och glädje när jag ser månen.

Jag tänker ibland på när jag såg den första månlandningen i TV-rutan. Väldigt fascinerad var jag av de hoppande och skuttande astronauterna på månen. Jag nästan kröp in i TV-rutan, så nyfiken var jag.

Fast hur mycket jag än fascineras över månen, så skulle jag inte vilja åka dit.

Månen är bäst på avstånd en kväll som denna, tycker jag.