De hoppfulla och de som inte orkar längre

 

Jag sitter i väntrummet i den långa korridoren till sjukgymnastiken på sjukhuset och människor passerar förbi nära mig. Någon haltar. Någon går med kryckor. Någon är gammal och hopsjunken. Någon är mycket ung, går med dropp och är anorektiskt mager och insjunken.

Det är kämpar som passerar förbi mig. Så nära intill att jag kan nudda dem om jag vill. Fast det gör jag inte. Ibland söker jag deras ögon. Ibland ler vi mot varandra.

De är kämpare. Människor som vill leva. Bli bättre. Bli friska.

"Jag har haft ont i magen och diarré idag och ska vara i bassängen på sjukgymnastik klockan tio", hör jag en kämpe säga till en vårdpersonal.

"Då tycker jag att du ska åka hem igen och vila", får kämpen till svar. "Man får inte vara i bassängen när man har diarré".

Kämpen vänder om och ser besviken ut. Ledsen.

Kämpare ... eller kanske mera de hoppfulla? De människor som fortfarande hoppas på något. Att där finns hjälp mot smärtan de bär på. Att de hoppas på att bli bättre eller till och med bra. Kanske kämpar de för sin egen skull. Eller kanske för att där finns någon annan som de älskar och som ger dem kraft att kämpa? Fast att livet gör så ont.

Ändå allt detta lidande som passerar förbi mig. Det gör ont i mig.

Jag känner en stor fråga inifrån mig själv; vad är det som får oss människor att vilja fortsätta? Att vilja kämpa? Att hoppas? Trots sjukdom, smärta, trasighet, ålderdom? Vad är det som får oss människor att vilja leva?

Är det rädslan för att dö? För det okända i döden.

Eller är det glädjen i att, trots allt, oavsett vad, ändå leva?


En ung människa har dött. Han tog sitt liv.

Vad är det som får en människa att välja livet? Eller döden?

Är det när hoppet släcks i oss som döden känns som ett bättre val än livet?

Därute faller ett rödgrönt löv från skogslönnen. En stund på jorden var det en knopp, en utsprucken knopp, ett löv som grönskade, så småningom färgades i rött och grönt, sedan stilla släppte taget om grenen. Föll till marken. Blev liggande där alldeles ensam i gräset. Förmultnade.

Blev en dag till jord där ett litet frö landade och började gro. Växte sig större ... blev till knopp.

Solen väckte knoppen till en tusensköna i min gräsmatta. En tusensköna ... som spred sig och blev till tusen tusenskönor i min sköna gröna mjuka gräsmatta.

Allt hör samman.

Döden och livet. 

Natten och dagen.

Mörker och ljus.

Och det var den dagen jag miste mitt hopp jag rasade samman.

Och det var den dagen jag fann något att hoppas på som jag orkade lyfta blicken mot den blå himlen och, kisande, möta ljuset igen.

Liv och död

Liv är
död
och
liv
i rörelse ...

I evighet.


(Anna-Karin)

Välfärdsmanifestationen idag och på lördag

Välfärdsmanifestationen 2013 behöver människor idag på Centralen i Stockholm klockan 16-19 för att förbereda Välfärdsmanifestationen.

På lördag den 21 september från kl 12 vid Sergels Torg i Stockholm är själva Välfärdsmanifestationen. Dessutom manifesteras det på många andra platser i Sverige på lördag.

"Folkkampanjen för Gemensam Välfärd" är en landsomfattande manifestationsdag 21 september: Nej till vinst i välfärden! Stoppa nedskärningarna! Försvara och utveckla den gemensamma välfärden!  

HÄR i FB (Gruppen "Folkkampanj för Gemensam Välfärd") hittar du information om alla platser i Sverige där manifestationen sker och också om tider. 

Vill du se ett samhälle med trygg välfärd för alla, sprid gärna detta blogginlägg. Om du vill och orkar, ta dig till Centralen idag eller Sergels Torg imorgon eller till någon av de andra platserna i Sverige där det manifesteras för att visa vad du tycker.

Jag kommer inte att vara med rent fysiskt i Välfärdsmanifestationen. Fast mitt namn finns med bland många andra på den budkavel som man kommer att lämna över till regeringen i samband med manifestationen.

Jag önskar att många människor kommer att sluta upp för ett Sverige med trygghet och välfärd för ALLA invånare i Sverige. Inte bara för de friska människor som har arbete.

För mer information, se mitt tidigare blogginlägg HÄR.

Till Drömmen

Du Drömmen om natten ...

Vad vill du mig egentligen?

Ge mig det jag inte kan få IRL?

Eller berätta för mig om min inre längtan?


(Anna-Karin)

Ljuset

 

Det är först
när du vågar dig in i
  den mörka tunneln
  du kan se
ljuset öppna sig
långt där borta.

 

(Anna-Karin)

 

Vila i frid, Kristian Gidlund

Författaren, musikern och inte minst bloggaren Kristian Gidlund är död.

Tack för allt du gav åt så många människor.

Det är inte åren du levde här på jorden som räknas.

Utan vad du gjorde av de år du levde här.

Vila i frid.


”Så föll ett långsamt regn genom trädgården. 

Och jag gick ut för att stilla en oövervinnelig törst.”

(Kristian Gidlund, blogg "I kroppen min")

Stolt efter blodprov

Jag känner mig trött och stolt över att ha tagit blodprov i morse. Utan att svimma, kanske tack vare mjukt bemötande och Jens Lekmans musik i mina öron.

Min revansch på skolsköterskan som kallade mig "schafsig" när jag svimmade redan på vågen inför en spruta och sedan fick hämtas av min pappa utan att ha fått sprutan sittande ensam ute på trappan till skolan. Ofta med nedkissade, kalla trosor efter svimningen.

En revansch på den läkare som tvångshöll mig som 3-åring för att ta blodprov på mig. Vilket ledde till mitt livs första, fast långt ifrån sista svimning.

Som sagt. Jag är stolt över att jag gick mot min rädsla idag även om jag kände mig så liten inuti i morse.

Minns att hur vi möter varandras rädslor som barn kan påverka en människa för resten av hennes liv.

Jag började dölja min rädsla när de vuxna kallade mig schafsig. Istället blev den till ångest i mig.

Idag förstår jag mönstret. Och mig själv.

Nu ska jag fira mig själv med kaffe och bakelse!

Jag är ingen schafsig människa. Jag är en känslomänniska. Högkänslig. En starksköring.

Jag är stolt över att vara jag.

Mitt liv - en öppen hand

 

Mitt liv - en öppen hand ... människor och händelser passerar förbi.

En tid är du och du och någon annan där ... På min öppna handflata.

För att sedan, kanske som en fjäril, lätta sina vingar, flyga iväg och jag gör inget alls för att försöka hålla kvar.

Avstår från att stänga in, knyta min hand.

Mitt liv - en öppen hand ...

Jag släpper fri, släpper taget.

Kanske, kanske ler jag tacksamhetens leende samtidigt som jag släpper taget om det som är över.

Vänder en öppen blick åt det som ska komma.

Ser rakt in i det som just nu är.


(Anna-Karin)

Längtan

Även om jag tycker att det känns vemodigt att sommaren går mot sitt slut på allvar nu, så är det genom att känna längtan efter något som gör att man blir så där sprittande och pirrande lycklig när sommaren med all sin grönska och alla sina blommor kommer tillbaka igen.

Och den där längtan handlar inte bara om att längta efter sommaren.

Det finns något vackert i att längta.

Den är först när man känt längtan som man kan känna sann lycka.

När man inte längre har något att längta till.

Hur levande känns livet då?

Sommarens sista dag?

 

Det var högsommarvärme, blå himmel, små lätta moln och alldeles vindstilla när jag och Mimmi promenerade i Rosariet och på Vätterstranden idag.

Vackert och vemodigt på samma gång.

Sommarens sista dag?

Vad jag kommer att längta ...

Efter sommarens första dag igen.

Tack, sommar, för allt du gett mig av skönhet, dofter och naturupplevelser!