Att göra eller inte göra - det är frågan

 

Det var en gång för länge, länge sedan en kvinna som älskade att göra. Nästan alla dygnets timmar när hon inte sov, så gjorde hon något. Hon lockades av så mycket att hon inte kunde hålla fingrarna borta från det. Att använda sin kropp, att se resultat av det hon gjorde, åh, vilken njutning, vilken glädje!

Göra var kvinnans liv. Var hon orolig för något såg hon till att fylla händerna med saker att göra. Vad som helst, för att hålla undan sin oro.

En dag tog kvinnans ork slut. Hux flux. Fast egentligen inte. För varningssignalerna genom åren hade varit många. Fast så upptagen som kvinnan varit med att "göra", märkte hon dem inte förrän det var för sent.

Där låg hon med all sin oro och hennes kropp vägrade lyda henne. Vägrade göra. "Göraren" hade gått i strejk. Krävde nya arbetsvillkor. Med pauser och med tid för eftertanke. Plats för mer skratt.

Det tog lång tid innan kvinnan kunde acceptera den nya livssituationen. Att vara utan sin "görare" var omtumlande. Hon fick lära sig att säga nej. Lära sig att be om hjälp. Lära sig att vila. Att lägga sina händer i knät utan att göra något alls. Brinna lite mindre för att inte bränna ut sig själv fullständigt.

Långsamt började "göraren" i henne att lita på kvinnan igen. Ett steg i taget gav "göraren" kvinnan tillåtelse och kraft att göra saker igen. Fast inte som förut. Inte längre tjugo bollar i luften samtidigt. Utan en sak i taget var det som gällde nu. Inte tio projekt igång samtidigt. Utan helst ett i taget och göra färdigt innan något nytt.

Kvinnan fick tillbaka sin kreativitet, lust att göra saker, alltmer. Fast varje gång hon körde över sig själv fick hon bakläxa av "göraren" och kunde vara helt utslagen en tid igen. Innan kraften var där igen.

Numera funderar kvinnan varje morgon över vilka saker hon vill göra just den här dagen. Känner efter hur hon mår inuti. Hon skriver upp det hon har lust att göra. Väljer ut de tre saker som har högst prioritet och ser till att genomföra dem. Resten av allt det som kvinnan vill göra och faktiskt också orkar den dagen, ser hon som en bonus.

Någonstans läste kvinnan att det finns forskare som hävdar att människan en gång i tiden, när hon var en jägare, arbetade 1/3 av dygnets vakna timmar, vandrade (var i rörelse) 1/3 av dygnets timmar och 1/3 av dygnets vakna timmar satt människorna tillsammans och pratade och skrattade tillsammans. Det finns forskare som menar att det är så som vi människor mår bäst av att leva. Då som nu.

Det där funderar kvinnan över ibland. Hur människan levde då. Och hur människan lever idag i vår tid.

Kvinnan har också lärt sig att när det gäller det som känns jobbigt och stressande i livet att göra, är det bästa hon kan göra för sig själv att ta tag i problemet. Att göra något åt det som kan göras något åt.

Idag känner kvinnan att hon hittat en bättre balans i sitt liv än förut. Hon lever inte längre för att göra, utan för att leva. Hon gör det hon känner lust att göra, så långt det är möjligt. Hennes liv är inte längre fullt av göra. Utan där finns också plats för stunder av att inte göra. Återhämtning. Tid för eftertanke med händerna i  knät. Tid för att sänka axlarna under en kraftgivande meditation. Plats för tystnad. För skratt och socialt liv.

Kvinnan är idag mer en VAR-else än en GÖR-are.

"To be. Or not to be." (Shakespeare)

"To do too much. Or to be." (Anna-Karin)


(Kvinnan i berättelsen är jag. Om nu någon läsare inte redan insett det).

Det här inlägget är skrivet med en särskild hälsning till Agneta i Piteå. Tack, Agneta, för att du inspirerade mig att skriva om mina tankar kring "görandet" i mitt eget liv.

Om rädsla för närhet

"Lär dig att uppleva skillnaden mellan att du inte släpper någon in på livet på grund av dina inlärda rädslor eller för att du inte får dina vuxna behov tillgodosedda i relationen eller för att personen inte är att lita på.

Det är av speciellt värde att söka sig till relationer som kan kompensera för bristande trygghet och närhet".

(Forskning.se, "Kärlek och relationer")

Att bygga relationer

""Kommunikation och tid tillsammans bygger en bra relation. Och kel och smek. Fast utan kommunikation och tid tillsammans, inget kel eller smek". 

Ungefär samma sak med människor som med hundar, tänkte jag när jag läste de här orden. 

Det är lika viktigt att underhålla relationen till mig själv som till andra människor.

Vilken höst!

Det är den 17 november och det är, ja, inte 17 grader varmt men det var nästan åtta plusgrader tidigt i morse hos mig trots att det var klart och fullmånen lyste så starkt inatt att jag hade svårt att sova.

Naturen är fantastisk. Jag tror att den alltid strävar efter någon sorts balans. Kanske är all sol och värme som vi fått i år en kompensation för kylan och solbristen förra året? Så tror jag att det är.

Fast de mörkna morgnarna, de mörka kvällarna och de korta ljusa timmarna under dagen, påminner mig, trots värmen därute, om att vi faktiskt är på väg mot första advent.

Just nu tar jag hand om mig mer än vanligt. Hämtar kraft efter den senaste tidens olika händelser och omställningar.

Solnedgång klockan 15.50 idag.

Någon gång

Någon gång är
den första.

Någon gång
den sista.


(Anna-Karin)

Ovanlig novemberkaktus

Den här novemberkaktusen blommar hemma hos mig nu. Den har en ovanlig färg som jag aldrig sett förut. Crèmefärgad eller champagnefärgad, skulle jag vilja kalla den.

Det var min mamma som köpte kaktusen i blomsteraffären nära där hon bodde. Hon var så stolt när hon köpt den. Vårdade den mycket ömt ända in i det sista. Fast ibland var det jag som vattnade den hos henne.

Novemberkaktus är en tålig krukväxt som kan bli riktigt gammal och stor. Den är lätt att föröka med sticklingar. Hemma hos mig händer det att novemberkaktusar blommar inte bara i november, utan ibland upp till tre gånger per år. Jag har dem i västerläge och där trivs de verkligen. De är lättskötta. Jag ger dem lite vatten en gång i veckan. I oktober minskar jag vattningen för att driva fram blommorna. Under sommarhalvåret ger jag novemberkaktusen gödning en gång i veckan.

Fars dag 2013

"Pappor var snälla mot era döttrar. Döttrar kommer att älska som ni gör. Flickor blir älskarinnor som blir till mammor ..." (Fritt översatt)

Sången tillägnar jag alla pappor idag på Fars Dag.

Jag minns min egen pappa som mycket kärleksfull mot mig när jag var liten. Han gav mig kramar, skratt, presenter, överraskningar, bus, ja, jag kände att han ville ge mig allt han kunde från sitt hjärta.

Han visade mig vad det var att vara modig. Han fick mig att skratta när jag var rädd. Han visade mig vad det var att vara generös. Han lärde mig empati och att varje människa hade samma värde. Han älskade mig verkligen. Såg mig. Bar mig. Lyssnade på mig. Berättade fantastiska sagor ur sin fantasi för mig. Jag kan fortfarande efter alla dessa år minnas känslan att vara en liten flicka och att bli buren av pappa i hans famn.

Ändå valde pappa en dag att lämna mig. Han blev en frånvarande pappa i mitt liv. Jag längtade så länge han levde efter hans röst, att han skulle hälsa på mig ibland, att få prata med honom och göra roliga saker tillsammans med honom.

Det blev inte så av olika skäl. Ändå vet jag djupt inuti mig att han älskade mig och var stolt över att vara pappa till mig.

Han visade mig som liten hur kärlek kan vara. Tack för det, pappa. 

Vägen till vänligheten

Kindness

Before you know what kindness really is
you must lose things,
feel the future dissolve in a moment
like salt in a weakened broth.
What you held in your hand,
what you counted and carefully saved,
all this must go so you know
how desolate the landscape can be
between the regions of kindness.
How you ride and ride
thinking the bus will never stop,
the passengers eating maize and chicken
will stare out the window forever.

Before you learn the tender gravity of kindness,
you must travel where the Indian in a white poncho
lies dead by the side of the road.
You must see how this could be you,
how he too was someone
who journeyed through the night with plans
and the simple breath that kept him alive.

Before you know kindness as the deepest thing inside,
you must know sorrow as the other deepest thing.
You must wake up with sorrow.
You must speak to it till your voice
catches the thread of all sorrows
and you see the size of the cloth.

Then it is only kindness that makes sense anymore,
only kindness that ties your shoes
and sends you out into the day to mail letters and purchase bread,
only kindness that raises its head
from the crowd of the world to say
it is I you have been looking for,
and then goes with you every where
like a shadow or a friend.

~ Naomi Shihab Nye ~

Begravning

Fredagen den 8 november begravdes min moster Karin som blev 89 år.

Det var en så vacker högtid. Solen lyste in genom kyrkfönstren strax innan begravningsgudstjänsten började. Mycket sång och musik och vackra minnesord.

Mosters grav ramades in av de allra vackraste blommor. I bakgrunden de kala, svarta trädgrenarna mot novemberhimlen där lite ljusblått syntes ibland. Det fick mig att känna som att mosters trädgård med alla hennes blommor var där och omslöt henne i tacksamhet. Det kändes kärleksfullt och tryggt.

Det kändes för mig som att mosters ande svävade över oss alla som var med på minnesstunden efteråt. Som att det var moster som bjudit in oss alla på kalas. Samma varma stämning och gemenskap som jag minns från fester och kalas hemma hos henne en gång.  Människor i olika åldrar. Från de yngsta till de äldsta. Generationsmöte.

Så lever vi på något sätt vidare genom varandra. De som en gång var. De som nu är. Och de som en gång skall komma.

Jag mötte släktingar och vänner som jag inte sett eller talat med på länge. Det kändes bra mitt i sorgen och saknaden som också var där. Det tröstar att ha andra människor omkring sig. Alldeles särskilt när någon människa har dött. Vi människor behöver varandra.

"Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig." 

(Jacques Werup)

 

Om vikten av att kunna välja själv

Jag, mamma och lillebror klev på bussen för att åka på en två dagars semester till Danmark.

Det var den första semestern på flera år för oss själva som en liten ny familj sedan vi lämnat vårt hus, släktingar och vänner. Den första semestern sedan pappa varit i fängelse och till sist skilsmässan. Den första semestern för vår nya familj, den där vi var tre i stället för fyra människor. Äntligen hade mamma blivit så stark igen att hon kunde jobba och spara ihop pengar till något roligt för oss tre. Jag hade också jobbat på skollov och på sommaren för att tjäna pengar till semesterresan.

Jag kände mig glad och förväntansfull. Det var spännande att åka turistbuss. Att åka båt var ännu mera spännande.

Vi skulle bo på hotell en natt. Det kändes nästan för bra för att vara sant.

Det bästa av allt var att mamma var glad på riktigt igen. Hon skrattade och skojade och pratade med oss och med reskamraterna. Hon vågade både åka buss och båt och bo på hotell fast att hon hade ångest fortfarande. Men mamma var nu så stark att ångesten, även om den var där, inte längre styrde hennes liv.

Resans slutmål var Åhus. Där vandrade vi först runt på en guidad tur. Sedan fick vi tid för shopping.

Jag minns att jag och lillebror följde med mamma till en klädaffär. Hon hittade en blus i syntettyg med korta ärmar. Den hade glada färger i ganska stora rutor. Blått, rött, grönt och lite gult. En blus för den som är glad. En blus som mamma hade råd att köpa. Den första blusen på flera år som mamma hade råd att köpa till sig själv.

Mamma var så fin i blusen, tyckte jag. Det var som att hennes rygg blev rakare när hon fick på sig den. Hon började le och hennes ögon glittrade mot oss.

- Den tar jag, sa mamma.  Jag och lillebror såg glada på när hon gick till kassan och betalade blusen.

Det är något speciellt med att ha så mycket pengar att man själv kan välja sina egna kläder. Inte så att man är mera värd som människa för att man har valt sina egna kläder. Det handlar om vad det ger mig som människa att själv få göra valet. Att få känna efter vad jag själv tycker om. Vad som känns skönast att bära på kroppen för just mig. Vilken färg som jag trivs bäst i. Det handlar om en väg till att lära känna mig själv, den jag är. Alldeles särskilt efter en stor livskris när det är som att lära känna en människa som man en gång kände, fast som nu är så förändrad att det är som att lära känna en helt ny människa. Sig själv fast ändå inte sig själv. Sitt nya jag.

Jag tog kort med min kamera under resan. Där finns foton på mamma i sin nya blus med lillebror intill sig.

Där är kort på de vackra gamla husen i Åhus i Danmark. Hotellrummet.

Jag sparade precis allt jag kunde komma på kring resan. Biljetter. Kvitton. Servetter.

När jag kom hem igen tog jag en röd pärm, satte vita papper i den och klistrade in alla minnen från vår lilla återvunna familjs allra första semesterresa i den.

Och jag var såååå lycklig!